Ekergårds fisk och grönt

Etikett: bioteknik och konst

Nutida och framtid kroppskonst

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag lovade tidigare ett tredje inlägg om bioteknik och konst. Första gången jag stötte på den serbiska konstnären Marina Abramovic var i boken 2312 (publicerad 2012), av Kim Stanley Robinson. Bokens huvudperson är konstnären Swan Er Hong från Merkurius. Titeln och det sistnämnda gör att jag inte behöver förklara att boken utspelas 2312. Swan jämför sig med Marina Abramovic. Hon gör saker som att bränna in en bild av solsystemet med laser på sin hud, eller svälja en lösning med bakterier från Saturnus måne Enceladus introducerar dessa främmande organismer till sin mikrobiota. Jepp, i boken finns det liv på Enceladus*. Under bokens lopp visar det sig också att Swan har också gjort mer avancerade experiment på sin egen kropp. Inklusive modifieringar av hjärna och genitalier.

Nåja när jag först hörde om den ex-NASA-anställda konstnären Josiah Zayn, som framför kameror och på scen har injicerat sig själv med enzymer och DNA för genmanipulering, tänkte jag först på Swan Er Hong. Att Josiah Zayn var en verklig Swan Er Hong. Just det att han är känd för att experimentera på sig själv, t.ex. genmanipulering. Han har till och med en motsvarighet till Swans Enceladusbakterier, han har också ändrat sin mikrobiota. Fast han gjorde det för att behandla hans magproblem, inte som konst. Josiah Zayns mest kända performance var att på en scen injicerade en gensax framtagen för att slå ut genen som stänger av proteinpoduction i musklerna. Biokemi fungerar som matematik, minus + minus, blir plus. Här slog Zayn ut genen som hämnar en uppbyggande process. Det är också ett experiment, också kroppskonst. Samtidigt påpekar han själv att geneditering har liten inverkan på vuxna individer, så nej hans uppträdande har inte förändrat hans utseende.

Ps. Jag blev faktiskt överraskad när Kim Stanley Robinsons senaste bok The ministry for the future tillägnades en artikel på Aftonbladet kultur. Karin Pettersson tog upp boken och temat klimatkatastrofen, ett tema som länge har spelat en roll i Robinsons författarskap, så också i 2312.

* Encelligt liv. För den som är road av sådant, den tecknade web-serien Sunday morning breakfast cereal, spekulerade om att det också finns flercelligt liv på Enceladus. Nämligen de fiskliknande djuren som serveras som fisk på McDonalds.

Att konstruera Fredsträd är också att odla vår trädgård

Av , , 1 kommentar 0

Böcker på tema bioteknik-konst-design. De säger att man bygger en relation med läsare genom att lägga upp bilder på sig själv. Fast som medelålders man kanske det bara är ett skämt.

Jag är långt ifrån en expert men jag gillar kombinationen konst och bioteknik. Jag har nämnt ämnet flera gånger och det är kul att skriva om. Det verket som jag nu tänker nämna skapades av forskaren och konstnären Joe Davis vid Harvard i Boston. Ett av hans konstprojekt var Kunskapens träd. Han syntetiserade i DNA en kod som kodade hela engelska Wikipedia. Varpå han förde in sin syntetiserade DNA-molekyl i ett träd. Om du gör det på rätt sätt, vilket Joe Davis som forskare säkerligen gjorde, kommer hela trädet att växa från celler som tagit upp den syntetiserade koden. Det ger kunskapens träd.

Inte för att det är speciellt originellt, men om jag hade haft möjligheten att göra något liknande, skulle jag i DNA koda den delen av folkrätten som förbjuder angreppskrig (FN-stadgans artikel 2, paragraf 4, nej, jag hade inte det i huvudet, fick söka på nätet). Om man för in den koden i ett träd får man Fredens träd. Visst det skulle på sätt och viss passa bättre att föra in DNA:et i en duva, och få en “fredsduva”. Problemet är helt enkelt att djur kan känna lidande, det är svårare att motivera försök som kan leda till lidanden, än att göra samma sak med växter. Bättre ett fredsträd. Jag har alltid gillat Erich Maria Remarques författarskap, det var han som skrev På västfronten intet nytt. Det råkar vara så att det i hans hemstad, Osnabrück, Niedersachsen, Tyskland finns ett Erich Maria Remarque-Friedenszentrum. Det är ingen vågad gissning att att sista ordet i namnet betyder ”Fredscentrum”. Därför skulle jag plantera fredstädet utanför Erich Maria Remarque-Friedenzentrum. (Osnabrück var också en av städerna där freden som avslutade 30-åriga kriget, 1618-1648, förhandlades fram.)

Notera att jag inte skriver om lagar. Min invändning mot fredsduvor är moralisk (och komihåg jag är inte en expert). Jag har heller inte nämnt något om teknik som behövs. I andra delen av ett tidigare inlägg gick jag väldigt ytligt igenom teknik och ännu ytligare lagstiftning: Recept smart GMO-kaffe med kultiverat getsmör Förresten den beskrivna metoden i inlägget kan i dagens läge vara gammaldags. Idag kan du lägga till mer precis geneditering, den mest kända metoden är med CRISPR Cas9, en metod tillräckligt ny för att inte finnas med i mina gamla universitetsböcker.

Teaser, nästa gång jag postar om detta ämnet kommer jag att namedroppa den serbiska konstnären Marina Abramovic, den amerikanska sci-fi författaren Kim Stanley Robinson, samt Robinsons landsman “biohackaren” Josiah Zayner.

Maya yoghurt : bioteknik och konst i Linz, Österrike

Av , , Bli först att kommentera 0

Vad hände med Maya yoghurt? Det är en fråga som i ärlighetens namn inte så många undrar över. Men konstnären Maya Smrekar hade ett projekt där hon skulle tillverka yoghurt med mjölksyrebakterier hon hade modifierat med en gen från en av hennes egna celler. Varpå hon också fick in en referens till 70-talsfilmen Soylent Green. (Kanske: ”Soylet green is people”, ”Maya yoghurt is one gene from one people.”) Jag har alltid gillat kombinationen bioteknik och konst. Fast kan jag hoppas att andra ska finna det intressant?

Jag lärde mig om ovanstående genom Ars electronica i Linz, Österrike. Linz uppfattade jag som en tråkig och nergången stad. Om jag ska föreläsa, på en filosofilektion i gymnasiet lärde vi oss i förbifarten att Wittgenstein gick i samma gymnasieskolan som Hitler. Men det var först långt efter jag besökte Linz jag läste att deras gemensamma gymnasieskolan låg i Linz. Nåja, det behöver inte förklara att jag tyckte staden var tråkig och Linz hade åtminstone museet Ars electronica där jag bla stötte på Maya yourghut. Och mycket annant om teknik.

Nedan mina foton från Ars electronica, vid Donaus strand (att det är ett amatörmässigt foto syns på att en gren är i vägen):

Donau Ars electronicalo

8207_600

Mindre föreläsande, mitt ”österrikiska värdfolk” frågade om jag kunde ta med älgkött -jag tänkte halvt på skämt att de ville sekvensera älg-DNA. Jag insåg att jag, trotts att jag bor i Norrland, inte hade sådana kontakter.