Etikett: covid-19

Pandemin, psykologi

Av ekergard, 27 september 2021 kl 10:13, Bli först att kommentera

När jag var femton år drabbades jag av tandvärk. Det var som om varenda tand i min mun gjorde ont. Detta pågick i några dagar tills jag kom till min tandläkare. Hon, tandläkaren, tog en titt på mina tänder och hittade inga hål. Och, här kommer poängen, i princip samtidigt som hon sa att jag inte hade karies försvann tandvärken. Det var kanske bara så att värken kom av stressen av att behöva växa upp i en övre, akademisk medelklass förort (Carlshöjd, Umeå)*. Jag påmindes av detta i somras när det rapporterades om en studie från Schweiz där barn som uppvisade postcovid inte hade en högre frekvens av antikoppar mot det aktuella coronaviruset än barn utan postcovid. Detta betyder inte att postcovid är psykologiskt. Det är inte mitt jobb att forska på vad studien egentligen betyder. Men tänk om det finns barn som, precis som jag som femtonåring med tandvärk, blev av med sina symtom när de fick höra att de inte hade antikroppar.

Enligt vad jag läst på sociala medier(tm) är debatten tillräckligt känslomässig och politiserad att det kan finns de som blir arga när de läser ovanstående. Tycker jag inte tar covid-19 på allvar. I sådana fall, läs texten igen. Ett, jag skriver inte att postcovid inte finns. Två, min spekulation var att X antal barn kanske blev friska. Det är något positivt, inget att bli arg över.

Relaterat och en uppföljning till vad jag skrev våren 2020. Jag är långt ifrån säker, men vad det nu beror på, var det för mig naturligt att tro att medias och politikers panik över pandemin skulle göra oss sjuka av stress, kanske t.o.m. skulle vara kontraproduktivt. Jag skrev om det bl.a. i följande inlägg: Ljus skärm lovar mörk samtid. En annan grej som hände sommaren 2021 var att amerikanska CDC lade fram en studie om riskfaktorer för att drabbas av svår covid. Från sammanfattningen:

”Certain underlying conditions and the number of conditions were associated with severe COVID-19 illness. Hypertension and disorders of lipid metabolism were the most frequent, whereas obesity, diabetes with complication, and anxiety disorders were the strongest risk factors for severe COVID-19 illness. Careful evaluation and management of underlying conditions among patients with COVID-19 can help stratify risk for severe illness.”

Markeringen i texten är min. Här hade det varit så enkelt att som ett russin ur kakan plocka ut just ångest. Fokusera på en mening i en sammanfattning. Anklaga medier och politiker för att piskat upp ångest och därmed gjort oss mer mottagliga för viruset. Men just denna gång ska jag undvika det. Viruset visade sig dessutom vara farligare än vad jag trodde/hoppades. Jag menar snarare att en notering som ovanstående gör att jag inte helt kan förkasta min tidigare upplevelse att samhällets agerande kunde ha varit kontraproduktivt. Igen det är inte mitt jobb att forska om det.

*Du får själv avgöra hur mycket jag skämtade när jag skrev det.

Covid-idiot eller är det mänskligt att inte tya

Av ekergard, 11 januari 2021 kl 10:08, Bli först att kommentera

I mitten av oktober förra hösten skrev Kristofer Andersson en kulturkrönika i Aftonbladet:

När pandemin asiaten i slutet av 1950-talet tog livet av några miljoner gjordes lite för att stoppa smittan, eftersom vi fortfarande accepterade döden som ett möjligt utfall av livet. I dag står väst redo att slänga både underklass och psykiskt svaga under bussen för att skydda medelklassen från fara. Att härda ut – att palla trycket – har blivit tufft och macho. Den som inte fixar biffen reduceras till byfåne. När grabbarna grus pressar smitta är tålamodet med knäppskallar litet.
Resultaten av detta märks i relationer och statistik. Gamla diagnoser lever upp när samtal och samliv blir till undantag. Tankar detonerar utan sällskap varpå missbruk knackar på. Samtidigt som priset på sydamerikanska kokablad rasat med upp till 73 procent till följd av färre fester har opioidanvändandet – lämplig narkotika för ensamheten – rusat från redan historiska nivåer. I USA ökade antalet misstänkta överdoser med 42 procent under maj. Nedstängningens pris betalas av dem som inte tyar.

Det är enkelt att känna sympati med honom. Detta är också varför jag under pandemin blev besviken på de britter och amerikaner jag följde på sociala medier. De var cheerleaders för drakoniska åtgärder och de hade inget tålamod med de som inte kan leva upp till deras höga ideal för vad människor klarar. Någon som misslyckas med att använda munskydd korrekt: “du är en covid-idiot som kommer att döda mig!” En familj gör inte helt rätt när de firar mormors födelsedag. “De kommer inte att få fira hennes nästa födelsedag”. Kanske inte de bästa exempel, men för mig är det enklare att sympatisera med de som lyfter fram människors svagheter och begränsningar, att alla inte tyar, och att vi måste ta hänsyn till alla. Jämfört med de som kräver att alla ska vara supermänniskor hela tiden. Nämnda amerikanen och britter var också så arga och självgoda. Det fanns ingen plats för ödmjukhet. Det har väl och göra med att pandemin från dag ett blev partipolitik i de där länderna och att de är så polariserade. Det leder till svartvitt tankesätt, munskydd, lockdowns och varningar för att viruset är jättefarligt, var det ända rätta. Epidemiologer som tyckte annorlunda var ondskefulla, det fanns inga legitima anledningar till att tveka.

Jag vet att detta framstår som ett försvar av ”den svenska strategin”, som kanske eller kanske inte var WHO’s gamla strategi innan världen försökte kopiera Kina? Jag skriver detta i slutet av december. Det är vinter på norra halvklotet och alla länder förefaller misslyckas med pandemi-bekämpning. Det är möjligt att Anders Tegnell kommer att se ut att vara en nutida motsvarighet till Hans Blixt år 2002 – svensken som under starkt internationell kritik gjorde rätt, men ändå inte kunde förhindra en katastrof. I denna spekulation, gjorde rätt för att man måste ta hänsyn till de som inte tyar. Samtidigt måste jag tillägga. Att personer är osympatiska betyder inte att de har fel. Inte heller att det för sociala medier-personligheterna var politisk korrekt att ha de åsikterna, betyder att åsikterna är fel. Kanske har de mer rätt än fel. Jag vet inte, kanske till och med Kristofer Andersson tycker att de trotts allt har rätt? Man kan antagligen tänka på sådant till vansinnets rand utan att få bra svar. Just att frågan är så komplex kan väl vara anledningen till att man inte, som viss media tycker, i alla fall inte bör se Olof Rudbeck som Anders Tegnell historiska motsvarighet – svensken som objektivt hade konstiga idéer, bl.a. att Adam och Eva talade svenska och att Atlantis låg i Sverige. Och nu är jag långt ifrån huvudämnet. Dags att avsluta.

Tegnell, Takei, Thomas : Pandemin och sociala media

Av ekergard, 13 juli 2020 kl 09:46, Bli först att kommentera

Under denna pandemin har vi sett de på sociala media som klagar över amatörers kritik av experter. Det jag vill ta upp är att det inte bara gäller när någon kritiserar den svenska Folkhälsomyndigheten. Samma person som nyligen har klagat på dessa amatör delade 2016, om jag inte missminner mig, George Takeis inlägg om att Zika epidemin i Brasilien skulle ha skapats av ett insektsmedel som naturligtvis kunde kopplas till Monsanto. Så då kunde vi lyssna på amatörer? (För mer info se Orca/David Gorski: Oh, myyyy! George Takei falls for a Zika virus conspiracy theory.)

Utan att ta någon ställning i sakfrågan. Just Monsanto, ett varumärke som inte längre är i bruk, är ett intressant exempel eftersom så många är så kritiska till det. Monsanto var ett multinationellt företag. En cynisk tanke är att det inte går att bli ett stort multinationellt företag utan att sätta vinst framför människor och miljö. Med andra ord, företaget har begått handlingar som är eller borde vara olagliga. Men även om det är sant, är det en ursäkt för underhållare att attackera forskare? Om vi inte accepterar ”hobbyepidemiologer”, kan vi samtidigt acceptera ”hobbytoxikologer”? Ett annat exempel på samma tema jag har nämnt här är Thomas di Levas påstådda uttalande om ogräsmedlet glyfosat, förknippat med just Monsanto. Han, en musiker, kritiserade i det fallet the European Chemicals Agency (ECHA) Committee for Risk Assessment och deras beslut om glyfosat, ett besluts som de delar med 14 andra myndigheter över världen. (Borde jag vara ännu tydligare med att jag inte tar ställning. Fast det första exemplet är helt enkelt en konspirationsteori, det andra är antagligen väldigt polariserat.)

Om vi tillåter skådespelare och musiker att uttala sig om sjukdomar och bekämpningsmedel, är det då inte hycklande att klaga på amatörer som tror sig veta bättre än Folkhälsomyndigheten?

Förresten, normal användning av glyfosat innebär att man bär skyddsutrustning, vilket även gäller de bekämpningsmedel som är godkända inom ekologiskt jordbruk. Det är kopplat till pandemin och sociala medier på följande sätt. Det är lite lustigt att bo i ett land där bevisen för munskydd för allmänheten räknas som svaga. Medan amerikaner på sociala medier är helt hysteriska över dem och mobbar och pekar finger mot alla som inte bär dem. En annan historia och igen uttalar jag mig inte om sakfrågan (och man såg digital, maskrelaterad mobbning även innan WHO ändrade sig och sa att munskydd kunde användas).

Hur långt vill vi gå för att förhindra pandemier, sci-fi lösningar

Av ekergard, 22 juni 2020 kl 09:40, Bli först att kommentera

“Just nu är vi i en era som värderar sådant som uppfattas som autentiskt och naturligt. För femtio år sedan var det tvärt om, då var saker som var helt skapade av människor det mest intressanta. Jag är säker på att pendeln kommer att svänga tillbaka igen förr eller senare.”

Susan Clayton, professor i psykologi, som återgiven i Torill Kornfeldts Mammutens återkomst (2016)

“Denna mycket korta saga, som säger nästan allt om livets skörhet och dödens ogenomträngliga smärta, påminner oss om att tingen varar något längre än livet men är också förutbestämda att försvinna och att det inför dödens smärta är ganska meningslöst att föredra det autentiska framför det konstgjorda.”

Claudio Magis, Donau (1986)

Nu när vi är inne i en tid som värderar det naturliga hoppas många att covid-19-pandemin ska leda till ett mer ”naturligt” liv. Här tänker jag istället uppmärksamma två metoder för att förhindra pandemier, som är långt från vad de flesta skulle beskriva som naturliga. Två spektakulära lösningar, som knappast kan vara aktuella inom den närmsta tiden och som skrämmer oss som är uppfostrade i att se det naturliga som gott. Jag kan börja med den mest extrema iden jag läst om, nämligen att skriva om vårt maskineri för proteintillverkning. Grundläggande om DNA. DNA är kodat i fyra kvävebaser: ATCG. Dessa kvävebaser sitter efter varandra i en lång kedja. Tre kvävebaser bildar ett kodon. Varje kodon motsvarar en aminosyra, aminosyror som i sin tur bildar proteiner.

Virus kapar ju detta system och använder det för att tillverka nya virus. Vi skulle kunna göra om maskineriet så att ett kodon motsvarar en annan aminosyra. Konkret exempel, i allt levnad (biologi är biologi, allt kan hända i naturen, möjligtvis finns undantag hos bakterier) kodar sekvensen AAA för aminosyran lysin. I detta exempel kan vi ändrade så att kvävebaserna AAA kodar för aminosyran argenin. Varpå viruset inte längre skulle kunna använda våra celler till att kopiera sig själv, det använder fel kod. (”Livet hittar ett sätt”, förr eller senare skulle virus överlista återgärden, men då är det bara att göra om det hela från börja, göra en ny ändring i maskineriet.)

Det andra exemplet är följande. Något som ökar risken för att nya infektionssjukdomar ska hoppa från djur till människor är avskogning och habitat-förstörelse. Avskogning drivs av jordbruk, skogar huggs ned för åkermark, för en växande befolkning. Det påpekas ofta att djuruppfödning är ineffektiv markanvändning. Att djur tar upp mycket mera mark för att producera näring än vad växter gör. Så ju mindre animaliska produkter i vår diet, desto mindre markanvändning, desto mindre habitatförstörelse för djur som skulle kunna sprida sina sjukdomar till oss. Det riktigt spektakulära är något som sällan uppmärksam, nämligen att det finns en ineffektivt – faktiskt större ineffektivt – även i växter. Växter använder ~1% av all energi från solljus. Jag har varit inne på ämnet tidigare, när jag skrivit om Freeman Dysons (naivt?) teknikoptimistiska artikel Our biotech future (2007) och om det finska företaget Solar food. I båda de fallen diskuteras möjligheten att så att säga använda kisel istället för fotosyntes. Solceller använder ~20% av solenergin, klart högre än fotosyntes. Vi skulle i teorin kunna odla mat på en mycket mindre yta och därmed spara naturområden som annars skulle odlas upp. Indirekt skulle det alltså minska risken för pandemier eftersom det minskar kontakten mellan människor och vilda djur.

Ringla från ämne till ämne (dansa kring covid-19)

Av ekergard, 4 maj 2020 kl 09:32, Bli först att kommentera

Jag misstänker det var på en skeptiker-blogg jag först såg uttrycket “nobelprissjukan”. ”Nobel prize disease” var i alla fall en fras som jag stötte på då och då under hela 2010-talet. Ett stort antal nobelpristagare, riktigt smarta och produktiva personer, har efter priset gjort sanslöst dumma uttalanden. Kary Mullis, som fick nobelpris för PCR (känt från CSI), förnekar att HIV orsakar AIDS. Luc Montagnier som var med och upptäckte just HIV, tror på homeopati. Linus Pauling trodde megadoser C-vitamin skyddar mot sjukdomar. År 1973 satte Nikolaas Tinbergen någon typ av rekord, eftersom han redan i sin nobelpris-föreläsning uttalade sig ovetenskapligt om autism. Och som om dessa fall inte var tillräcklig extrema, fransmannen som fick nobelpris i medicin samma år som Titanic sjönk, ville senare i livet gasa oönskade människor.

Något som på ett annat sätt är skrämmande är att rationalwiki på sin sida om fenomenet påpekar att nobelpristagare i allmänhet får priset för en upptäckt det gjorde innan de fyllde 50. Nobelprissjukan kommer senare i livet. Och för att understryka det innehåller artikeln formuleringen att hjärnan har ett “bäst före datum”. Tanken att just våra tankar – både hos riktigt smart och hos vi andra – har ett bäst före datum är ju inte kul.

Det sistnämnda ökar också risken att man förkastar uttalanden från äldre forskare. Vi har ju våran f.d. statsepidemiolog, som säkert är ett geni, men som också är över 50. När han säger saker om covid-19 som låter för bra för att vara sant – t.ex. att dödligheten är så låg som 0,1% – tänker jag på nobelprissjukan. Åt andra sidan, att jag använder orden ”för bra för att vara sant”, jämför jag om inte medvetet så omedvetet, hans siffror, med de mer apokalyptiska påståendena som figurerar. Följande kanske bara säger något om hur jag använder sociala media, men för mig verkar det som engelskspråkiga på sociala medier, riktigt har skruvat upp tonen. I och för sig verkar nämnda personer skruva upp tonen av politiska skäl. De använder pandemin för att attackera Trump-regimen respektive Boris-regeringen. Om en doktor på FOX-news tonar ner sjukdomen och Trump-väljare protesterar mot lockdown-politiken, finns det en grupp människor som springer i väg åt andra hållet. En grupp människor som drar fram höga mortalitets-siffror, samt hävdar att lockdown är vetenskapligt konsensus och helt oproblematiskt. Missförstå mig inte, jag vill inte uttala mig om pandemin-bekämpning och jag är naturligtvis inte rätt person att kritisera Johan Giesecke. Jag säger bara att hans statistik i jämförelse med engelskspråkiga debattörer, låter för bra för att vara sann, men det är egentligen ingen anledning att förkasta den.

Sedan kan man flytta målstolparna och i debatten om lockdowns påpeka att samhället inte har som enda funktion att hindra smittspridning. Att det finns nackdelar med lockdown. Silvia Camporesi, italiensk professor i bioetik, påpekar bl.a. att lockdowns har konsekvensen att unga – som förutom i undantagsfall inte dör av covid-19 – offrar mycket för de äldre. Extremexemplet, som också Karin Bojs tar upp i DN, är att latinamerikanska länder har dragit in vaccinationsprogram. Barn dör i mässling, inte i covid-19, ändå pga det senare ställs vaccinationer mot mässling in. Camporesi gör också en poäng av att äldre har svårt att göra uppoffringar för de unga, när det kommer till klimatkatastrofen. Extremexemplet blir här USA där äldre, vita män övervägande röstade på en klimatförnekare (ja, ”klimatförnekar” är ett konstigt ord, men det är ordet vi använder, det är så språk fungerar). Även bortsett från extremexemplet och klimatkatastrofen kan man i det tankesättet hitta stöd för vår policy att hålla skolor öppna och låta barn spela t.ex. fotboll. Att låta barn vara barn, har ett värde i sig. Jag tror inte den genomsnittliga 85-åringen vill förbjuda barn att spela fotboll, ens om vi kunde vara 100% säkra på att en fotbollsmatch på lågstadienivå ökade risken för att hen skulle drabbas. Eller tänker jag fel? Det kan bli fel i vårt tankesätt oavsett ålder och genistatus.

PS. Detta inlägg var något av ett experiment, där jag gav mig själv friheten att skriva fritt och hoppa från ämne till ämne.

En ljus skärm lovar mörk framtid

Av ekergard, 15 april 2020 kl 12:01, 2 kommentarer

Skärmdump från bbc.com.

Detta är inte en kul tid om man inte gillar hyperbola rubriker. Som bilden ovan. Så Margaret Atwood förutsåg dagens situation i hennes bok Year of the flood? Boken är andra delen i en trilogi som avslutas med ett genmanipulerat paradis där människors gener bara överlever, i en liten skara överlevare, som korsbefruktar sig med laboratorieframställda post-människor. Överlevarna har överlevt en laboratorieframställd smittsam sjukdom och post-människorna är blåa. Nej, förresten de blir bara blåa när de vill para sig. Hur som helst förutsåg Atwood tydligen dagens situation. Jepp, laboratorieframställd sjukdom med 100% dödlighet. Typiskt våren 2020. Edit: Förresten, det jag skrev om Atwoods trilogi är ingen spoiler, från första sidan är det klart att hon skildrar en post-apokalyptisk värld.

På sätt och vis är det att skjuta budbäraren när man klagar på media. På ett annat sätt, om SARS-CoV-2 konstant måste jämföras med t.ex. mänsklighetens undergång i The year of the flood, vilka jämförelser kommer ni att göra när/om ett värre virus dyker upp? Dessutom, från mitt perspektiv, bara att gör den jämförelsen ökar stressen. För mig som lekman är det naturligtvis svårt för mig att uttala sig om ämnet. Det är väll en balansgång för media, inklusive sociala medier, mellan att ta situationen på allvar och att hossa upp stämningen onödigt mycket.

Edit: Jag visste jag kände igen bokomslaget i mitten av övre raden med en hjort inne i en övergiven stad. Av någon anledning har de samma bok på två ställen. Boken med hjortomslaget är samma bok som boken bredvid till höger: Station eleven. En annan post-apokalyptisk bok där en smittsam sjukdom har en dödlighet på 100%.

Vårt dagliga bröd, genteknik och skådespel, etc

Av ekergard, 6 april 2020 kl 10:14, Bli först att kommentera

Bröd, under hundratals år fanns det något nästan sakralt kring bröd, läs t.ex. skildringarna av den självägande bonden som sår vete “i Jesus namn” i Hamsuns bok Markens gröda. För 10-15 år sedan var bröd något som föraktfullt avvisades som “kolhydrater” (ska vi vara petnoga finns naturligtvis också de andra makronäringsämnena i vete). I skrivandets stund är mjöl en hamstrings-vara, för oss som lever halvisolerat. För oss som vill ha kalorier hemma för en karantänsperiod.

Jag gillar att baka bröd. Men ett sätt att variera en spannmålsbaserad diet är pannkakor. I kokboken Wild fermentation av Sandor Ellix Katz står det att guldgrävare i Alaska lagade och åt mycket Alaskan hotcakes, pannkakor jästa med surdeg. Sedan dess har jag sett Alaskan hotcakes som någon typ av nödmat. Och att jag såg det som nödmat är väl anledningen till att jag har gjort Alaskan hotcake ett handfull gånger under dessa speciella omständigheter. Receptet är enkelt, blanda 2,5 dl surdeg med 5 dl grahamsmjöl och 5 dl vatten. Låt stå över natten. Tillsätt salt samt ett ägg och stek som pannkakor. Katz steker i matolja och hade någon msk socker i smeten, jag använder smör men inget socker. En modifiering av receptet från samma bok är att tillsätta sötpotatis. Det har jag också gjort några gånger. Sötpotatis är tekniskt sett en grönsak, så det blir nyttigare. Också om man äter sötpotatispannkakor kalla, dagen efteråt, blir det en sallad. En grönsak som serveras kall är en sallad och därmed nyttig (skämt stulit från en komiker som beskrev kalla pommes frites som ”sallad”). Allvarligt talat är jag inte så förtjust i sötpotatis, de är helt okej i lagom dos men inte för ofta. Jag föredrar att blanda blåbär i smeten för att göra de nyttigare.

En annan förberedelse jag har gjort är att jag i kylen har ett tvåsiffrigt antal portioner av filopaj med kikärtor och sötpotatis (där har vi min dos sötpotatis) enligt följande recept. Här kan jag gå över till populärvetenskap. I pajen har jag curry, kryddblandningen med bla gurkmejan. Gurkmejan innehåller kurkumin, som beskrivs som en mTOR-inhibator. Om du läser på om forskning om antiåldrande läkemedel kommer du snabbt att stöta på TOR-inhibitorer. Det finns de som använder den typen av läkemedel med förhoppningen att de saktar ner åldrandet. Därmed inte sagt att gurkmejan är ungdomens källa. Absolut inte sagt att gurkmejan skulle ha någon effekt – positiv eller negativ – på covid-19. Tror inte det har gjorts någon sådan studie. Saken är bara den att under normala omständigheter är antiåldrande läkemedel ett spektakulärt ämne som, likt t.ex. återskapande av mammutar, är ett sätt att få folk intresserade av gen- och bioteknik.

Ekergårds fisk och grönt