Förra vintersolståndet, den 21 december, var det 4 grader varmt, här 63 grader nord. Galet. Den dagen var jag ute vid Nydala och i en eldstad tillverkade jag biokol av nötskal som jag hade haft i en metallåda sedan förra julen. (För att inte slösa bort elden, grillade jag också pinbröd, men det gick dålig.) På hemmaodlat.se finns en formulering om att vi istället för att gräva upp kol och elda, ska gräva ner kol och odla på det. Att gräva ner träkol, laddat med näring, är ett väldigt direkt sätt att tillsätta kol till jorden. Hemmaodlats genomgång av biokol är förövrigt värt att läsa (och mindre positiv till det, än jag får det att låta här): länk.
Bild biokol gjort på nötskal.
Väl hemma lade jag kolet i en tom burk som det hade varit jordnöttsmör i. Varpå jag påbörjade ladda kolet med näring, genom att fylla burken med hydronäring samt vatten från just hydroodling. Vatten som därmed innehåller en del bakterier. (Fast eftersom vattnet kommer från ett passivt system med stillastående vatten, som inte syresätts är det rimligen bara bakterier som klarar sig utan syre.) Det är mycket möjligt att det finns bättre metoder att ladda biokol, jag tänker t.ex. på hönsgödsel, kompost, bokashi, men detta är vad jag hade. Har jag en årsgammal flaska hydronäring hemma, kan jag lika gärna använda den, bättre än att hälla ut i vasken. Nåja, när detta postas har träkolet marinerat i över en månad och det kommer att ligga kvar i burken med näringslösningen länge till.
Annars kan jag konstatera att det var mycket folk ute vid Nydala den dagen, kanske på grund av corona. Samt att jag väl hemma också läste Kim Stanley Robinsons senaste skönlitterära bok om klimatkrisen: The ministry of the future (2020). Det var en ritual för en galet varm decemberdag. Småskalig tillverkning av en produkt som ibland beskrivs som en hjälp mot klimatkrisen och läsa en bok som handlar om krisen.
