Gemensamt ansvar!

Många av mina inlägg handlar om de skillnader som finns mellan män och kvinnor. Många av mina inlägg pekar på orättvisor i vårt samhälle. Jag funderar varför det ser ut som det gör, varför är skillnaden fortfarande så stor när vi faktiskt skriver år 2009?

Givetvis sitter mycket kvar i traditioner och en kultur som är svår att ändra på men mycket har vi kvinnor oss själva att skylla. Varför tar vi oftast det fulla ansvaret för barn och  hem? Varför delar vi inte upp ansvaret? Litar vi inte riktigt på att männen sköter hemmet på rätt sätt?  Hur reagerar vi när kvinnor lyckas med något, jo i många fall med avund och missunnsamhet.  Många av oss i den kvinnliga familjen har svårt att acceptera kvinnliga chefer, svårt att ta kvinnliga chefer på allvar.

Vi kvinnor kan inte slå oss till ro och tycka synd om oss själva på grund av att jämlikheten är under all kritik, eller att lönerna är ojämnlika, eller att vi har olika förutsättningar. Vi måste gemensamt fortsätta arbeta för jämlikhet.  Vi måste tillsammans redan tidigt fostra våra barn på ett jämlikt sätt. Då menar jag inte att vi inte ska köpa dockor i rosa till flickor eller blå bilar till pojkar utan det som är viktigt är hur vi fostrar våra barn mentalt till ett lika värde, till en självklar bild att gemensamt ta ansvar  med allt vad det innebär.

Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)