Jag har varit i kontakt med företrädare för hörselskadade och de har påtalat en viktig fråga som jag diskuterat tidigare och även tagit upp i landstinget i Västerbotten. Där fick jag inte något positivt svar men det betyder inte att frågan inte är intressant, tvärtom. Att som hörselskadad kunna kommunicera med sin omgivning är något av det mest grundläggande som vi kan förvänta oss i vardagen. Trots att minst 25 procent av Sveriges befolkning mellan 65-74 år i dag drabbas av nedsatt hörsel finns det emellertid inte alltid stöd att få. Så kallade hörselinstruktörer har introducerats i olika delar av landet för att säkerställa att äldre människor med nedsatt hörsel fortfarande skall kunna klara sin vardag och kunna vara en aktiv del av samhället. Genom hörselinstruktörerna kan de därmed få hjälp med bland annat hörapparat, information om hörselfrågor och även få stöd i sina kontakter med hörselkliniken.

Tack vare hörselinstruktörerna har också äldre en bättre möjlighet att kunna bo kvar i sina hem med en fortsatt lugn och trygg miljö omkring sig. Stödet till äldre med nedsatt hörsel måste dock bli ännu bättre och framför allt måste det ske på lika villkor över hela landet

 

 

Sedan 1987 finns det inom delar av renskötselområdet i Sverige så kallad dubbelregistrering av älgjakt. I dag skall en markägare som vill bedriva älgjakt registrera jaktmarker som älgjaktsområden hos länsstyrelsen och registreringen sker inom renskötselområdet. Dubbelregistreringen är oftast problematisk och innebär att konflikter lätt kan uppstå mellan renägande samer och den lokala befolkningen i närområdet. Samtidigt innebär dubbelregistreringen att samtliga marker inom renskötselområdet kan registreras som älgjaktsområde av samebyn vilket får som konsekvens att två olika jaktlag kan bedriva älgjakt inom samma område. Här sker därmed den problematiska dubbelregistreringen av jaktmarkerna. Denna problematik har nu Riksdagen beslutat att se över och kommer att tillsätta en grupp med parter från alla berörda intressenter. Det är positivt att detta ses över så att alla berörda grupper kan vara med och påverka beslutet

 

 

En av de motioner jag skrivit till Riksdagen berör ett viktigt område som jag inte förstår varför detta inte redan är verklighet. Den personal som arbetar med Ambulans sjukvård

omfattas av samma försäkringsskydd som alla som arbetar inom sjukvården, oavsett om du är tjänsteman eller vårdpersonal på en vårdavdelning. Att arbeta med ambulanssjukvård är ett speciellt utsatt arbete. Vid en utryckning är varje minut avgörande för om liv skall kunna räddas då omständigheterna som råder ofta är svåra. Ambulanspersonalen får aldrig tillåtas tveka inför att åka på en utryckning. Människor skall alltid kunna lita på att ambulansen kommer när man behöver hjälp också när framkomligheten är begränsad på grund av så väl dåligt väder som väglag. Ibland händer det dock att ambulanser är inblandade i trafikolyckor under en utryckningssituation. Då är det viktigt att det finns ett fullgott försäkringsskydd för ambulanspersonalen som möjliggör ett stöd tillbaka till arbetet och som även ger en extra ekonomisk trygghet om olyckan skulle vara framme. I oktober 2009 skedde exempelvis en trafikolycka då en ambulans krockade med en lastbil en tidig morgon utanför Umeå.

Utanför Lycksele skedde en liknande olycka 2007. Det finns vissa risker som ambulanspersonal ständigt utsätter sig för i arbetet med att rädda andra människors liv.

 

En ny trend på bostadsmarknaden kräver att vi också ändrar regler så att de anpassas efter förutsättningarna.

De senaste åren har möjligheterna med flyttbara bostadshus blivit allt mer fördelaktiga.

Det byggs allt fler flyttbara flerbostadshus som är enkla att demontera och frakta, samtidigt som detta också ger nya möjligheter för kommuner med ett sjunkande invånarantal. Allt fler bostadshus är under de senaste åren prefabricerade genom en modernare produktion som leder till högre effektivitet och lägre kostnader inom byggbranschen. Istället för nyproduktion satsar därför många kommuner på denna typ av bostäder, inte minst för äldre människor som gärna vill ha ett enklare och funktionellt boende, och risktagandet blir långt mindre än om man skulle bygga nya bostäder med en längre avskrivningstid på 50 år. Det borde av denna anledning tillåtas en kortare avskrivningstid

Jag har tidigare skrivit om mäns våld mot kvinnor och att det ökar i Västerbotten och även i hela Sverige. Det är skrämmande siffror och något vi inte kan acceptera. Trots att Alliansen satsat mycket pengar för att minska våldet genom olika insatser finns det ett område där vi inte gjort tillräckligt. Det gäller de situationer när en kvinna är sammanboende med en man som misshandlar henne och anmäler honom och han döms för brottet. Att i nästa steg få ett besöksförbud beviljat är näst intill omöjligt. Dessa kvinnor måste ansöka om ett s.k besöksförbud i det gemensamma hemmet, det är helt befängt att en kvinna ska tvingas dela bostad med den man som blivit dömd för misshandel. Detta kräver en regeländring för att skydda drabbade kvinnor.

 

Elisabeth Björnsdotter Rahm (M)