I badrummet har jag en fläkt som låter ungefär som en jetmotor. Varenda gång jag går in och tänder lyset (också: startar fläkten) får jag klaustrofobiska känslor a lá flygplanstoalett och tror mig vara några tusen meter upp i luften. Det värsta är att fläkten ALLTID går igång, trots att behovet är något så luktfritt som att hälla ur sig den senaste thékoppen, eftersom man ALLTID måste tända lampan då det knappt finns någon annan ljuskälla där inne. Man vill väl inte kissa i totalt mörker.

Bäst jag passar mig, tänker jag, så att jag inte drar hem någon från krogen bara för att kunna gå med i The Mile High Club. Eftersom det alltid varit något av en dröm för mig. Eller nått.

Jag gillar verkligen tunnelbanor. Tuben är nämligen det enda i kollektivtrafikväg jag förstår mig på. Där finns lättlästa kartor, gatkonst och trubadurer. Att åka tunnelbana är billigt, miljövänligt och enkelt. Man ser tydligt vart man är, vart man ska och det går snabbt att ta sig fram. Vid förseningar, eller annat strul, blir man tydligt informerad och det är varmt (åtminstone varmare än utomhus) när man står och väntar. Tuben har öppet halva natten och har man druckit upp sina pengar är det skitlätt att planka. Men det behövs inte. Eftersom det är så billigt.

Lokalbussar, däremot, är riktiga plågor. Tidtabellerna stämmer aldrig, hållplatserna är iskalla, chaufförerna är (oftast) förbannat otrevliga, de (flesta) kör som idioter och man blir åksjuk av alla kringelikrokrångliga vägar. Idag, till exempel, fick jag stå över en halvtimme och vänta på bussen från Berghem till Teg. Jag gillar inte att vänta, och att vänta i kyla är ännu värre. Att vänta i kyla, och inte veta hur länge man ska stå där i kylan och vänta, är allra värst.

Jag har bytt Ringvägen mot Cirkelgatan (lite lustigt, visst?). Alla flyttkartonger är tömda, första hyran är betald, det finns mat i kylskåpet och sängen är bäddad. Hälsa på.

Var på ungmöte på VK tidigare ikväll och fick inspirationen tillbaka. Umeå kanske inte är en sån dum idé ändå. Det känns bra att tillbringa måndagskvällarna med ett sånt roligt gäng. Duktiga är de också, sannerligen. High 5! till er kära medarbetare. Low, and not so cheerleader like, 5! till avståndet mellan Västerslätt och Östteg. Knappt gångavstånd i den här kylan, och det där med bussar har jag aldrig förstått mig på.

Imorgon gäller adressändring och besök på arbetsförmedlingen. Jag MÅSTE se till att skaffa ett jobb (till), och det snart! Nu! Helst igår. Jag vägrar låta varsel och lågkonjunktur skrämma slag på mitt hopp om egenförsörjning och växande sparkonton.