Vi behöver samordna oss – för barnen med NPF-diagos

Jag tänker på Hydra, det mytologiska monstret med åtta huvuden. För varje huvud som höggs av växte två nya ut. Hydra var nästintill omöjlig att döda. Just så känns kriget mot ohälsan hos barn och unga. Och vidare ohälsan hos kvinnor (dessa barns mammor). Jag läser text efter text, rapport efter rapport, skrivna av BUP, BRIS, högsta ansvariga politiker, branschtidningar och experter. Jag står i Västerbottens regionfullmäktige och debatterar ämnet med oppositionen. Alla pratar symptom, ingen pratar orsaker. Och så länge vi endast pratar om symptomen så kan vi fortsätta att hugga huvuden, tills monstret är totalt oövervinneligt. Vi måste förstå vad som livnär monstret för att kunna besegra det. De långa väntetiderna till BUP måste bort, och det med hjälp av ett långsiktigt och förebyggande arbete. Inte för att vi lägger problemen någon annanstans för att visa på kortsiktigt positiva siffror.

Vi skapar allt mer en värld som är till för experter och elit. Och kanske är det inte ett dugg konstigt. Det ligger ju i vår natur att ständigt utveckla och förfina. Men det riskerar att allt fler av våra barn hamnar i ett utrymme bredvid det som är normen. Och här gör vi oss en stor otjänst. För det är just tack vare våra olikheter vi har överlevt som art. Tack vare de som snabbt agerar på en idé men inte tänker efter så värst, tack vare de som hellre stannar hemma och läser än att vara ute och klubba, tack vare de som pratar vitt och brett och berättar en historia som de hört, tack vare de som kritiskt granskar källor. Alla har vi för och nackdelar, men med dagens snäva mall riskerar många att inte passa in. 

I dag går tre gånger så många barn i Sverige på antidepressiva läkemedel jämfört med för 15 år sedan. 2008 levde 10 000 barn 0-19 år med en neuropsykiatrisk diagnos (NPF). 2021 var antalet över 50 000. Experter säger att antalet diagnoser länge har ökat stadigt, men efter 2011 har antalet ökat lavinartat. Och fortsätter. 2011 fick vi en ny läroplan där gränsen för att få godkänt betyg blev oerhört skarp, och kraven på eleverna blev betydligt högre vad gäller att ta ansvar för sin egen utbildning. Grundskolans undervisning drogs mer åt att likna universitetens. Vid den här tiden försvann också väldigt många små undervisningsgrupper. Integrering var ordet. Har det ett samband med antalet ökade diagnoser?

Vad det är som bestämmer hur många som får en NPF-diagnos? Ja, det är den som bestämmer vilka krav som ska ställas på dessa barn. Kraven skapas av många. Av skolan, av sociala medier, av sjukvården, av globaliseringen. Av strävan att alltid utveckla och förfina.

Förutom barnen, så är föräldrarna förtvivlade. Vem tar ansvar för den här situationen? Jo, framför allt mammorna. Eller, de försöker, men slår huvet i väggen gång på gång. Hälften av föräldrarna till de här barnen sjukskrivs för utmattning, och de allra flesta är mammor.

Skolan behöver en diagnos för att få mer resurser, hälsocentralerna har inte tillräckligt med kompetens eller personal för att ta emot alla som efterfrågar hjälp. Väldigt många av barnen väntar på en neuropsykiatrisk utredning. Många får vänta så länge att de utvecklar depression och suecidbeteende. Då är Barn- och ungdomspsykiatrin rätt instans, men det var ju inte det när problemen först uppkom!

I dagsläget finns siffror som visar att över hälften av eleverna med en NPF-diagnos som går ut nian inte får gymnasiebehörighet. Den siffran ökar. Många av de här barnen har ingen stadig framtid vad gäller försörjning, och det finns stor risk att den psykiska ohälsan utvecklas till psykisk sjukdom. Symptomen av detta ser vi bland annat på köerna till BUP. Som ökar. Framför allt när det kommer till att ställa NPF-diagnoser och vidare hjälpa de barn som fått en sådan konstaterad.

Det vi kan konstatera är: det finns ingen samordning. Det finns ingen som tar det övergripande ansvaret. Skolan, socialtjänsten, rehabiliteringen, Försäkringskassan, BUP – föräldrarna upplever ingen samordning mellan de här instanserna.

I Västerbotten har vi påbörjat försök till samordning, men vi är långt ifrån framme. Mycket mer måste till. Och risken är stor att vi inte kommer i mål förrän hela Sverige kan samordnas. Men vi måste börja där vi står. Västerbotten måste bli bättre på att ta hand om sina barn och unga, och deras mammor.