Obehagligt men genomförbart

Kom hem ungefär vid tolv, efter att ha vart på NUS och gjort benmärgsprov. Var inte lika farligt som jag trodde, men mest obehagligt. Det "roligaste" var när hon markerade med pennan ungefär vart hon skulle börja med själva "ingreppet". Jag ryckte till redan då, för jag är som sagt nålrädd. Hon klappade då mig lite på ryggen och sa "Det var bara pennan" medan jag kunde höra leendet i rösten.

Känns lite ovanligt nu i efterhand, men det är andra gången i livet som jag får göra benmärgsprov. Är fortfarande bedövad, men känner att jag börjar ändå vara lite öm. Plåstret som man har över stramar huden, men det är nog bara bra. Ska vara noga och kolla att det inte blöder igenom. Blir lite jobbigt då.

~

Det började med att jag fick lägga mig på mage på britsen, lägga mig tillrätta och hasa ned kläderna på nederdelen av kroppen så de kunde komma åt. Sedan klämde och kände de för att få komma åt för att ta själva provet. Jag ryckte sedan till och läkaren klappade mig lite på ryggen. "Det var bara pennan" och man kunde känna hennes lätt roade leende i rösten.

Tvätta rent med sprit runtom och sedan bedöva med en nål. Det tog en liten stund och fick även hålla hand med sköterskan som var med. Hon hade för övrigt samma efternamn som jag, hon kommenterade det nämnligen när jag låg och väntade på att bedövningen skulle ta full verkan.
 

Lyssnade lite på radion och våndades lite över hur ont ingreppet skulle göra, så som många sagt att det skulle göra. "Aj, fan va ont." "Usch vad ont." "Har hört det gör skitont". Så diverse kommentarer ang. benmärgsprovet man nu låg inför gjorde så att det var lite nervöst. Fick även ta ett stick i fingret och sköterskan kommenterade att jag hade ett snyggt efternamn, eftersom hon tydligen hade detsamma. 😉

Texten nedan kan vara lite obehaglig för vissa att läsa,
därav varnar om detta nu innan!

Lite mera sprittvätt innan de skulle sätta igång, lade över ett sådant fint grönt "förkläde" och tog sedan fram kniven och gjorde ett litet snitt i huden för att enklare komma åt. Det enda som kändes var att de pillade med något, men inte specifikt vad.. Försökte också fokusera på andningen, för det är rätt viktigt har jag hört..

Sedan när de börjat och sköterskan skruvade upp radion lite låg jag och trummade med fingrarna mot britsen. Tror inte jag fick någon egentlig melodi men själva trummandet underlättade lite på fokuset som jag hade kring min höft.. Det kändes hur det knastrade lite när hon pysslade för att komma ned till benet, och fick för mig att det skulle låta som ljudet man får av när man gnider händerna eller liknande mot en ballong. "Gneeeeek gnjeeeek" ungefär.

När hon sedan verkade behöva sticka om var det att göra om processen. Ut igen och sedan in igen med knekandet och knastrandet. Lätt obehagligt, medan fingrarna trummade. Tror inte ens jag hörde vad det spelades på radion, men när jag försökte lyssna var det något på engelska.. Sedan kände jag hur det spände i låret, på baksidan när jag låg där. Kom de kanske åt någon nerv? Tydligen var det rätt vanligt.

Det spände när hon verkade komma åt benet i höften och kroppen fick sig en liten shock tror jag, vilket resulterade sedan bara sekunden efter att jag anades in väldigt häftigt och kroppen spände sig som hastigast innan man kunde slappna av igen. När hon sedan kom åt själva benet och fick ut en del av denna(tror jag?) var det samma procedur.

Muskeln eller nerven spände sig i benet, något obehagligt och det var så att det gjorde lite ont.. Jag fick en sådandär häftig inandning igen och efteråt kommenterade läkaren att jag hade starkt ben ändå, trots att jag gick på kortisonbehandlingen. "Det är ju bra det i alla fall." kommenterade jag med den positiva inställningen jag har.

"Nu är det bara det sista kvar". Jag tänkte att detta kan nu inte vara så farligt, eller vad skall jag jämföra det med. Muskeln i benet var fortfarande lite spänt och hon gick sedan ned med en nål. Hon letade sig fram lite och kändes lite runt om själva området när hon tillslut kom tillrätta. Andningen går bra, lugnt å sansat.

När hon då började "suga upp" benmärg var det som att hela kroppen spände sig och jag fick en sådan häftig inandning att jag reste överkroppen i chocken. Var bara att försöka slappna av, men benet spände sig ända upp till rumpan och lägga sig ned tillbaka på kudden. Trummeli trum, trum trum, med fingrarna. Fokus på annat håll. Sedan vart det en sådan höftig inandning och överkroppen spände sig lite igen. Det var som att man bet ihop lite bara för att försöka hålla kroppen i schack samtidigt som man utsattes för detta obehag. 

Man försökte fokusera på andningen. Nerven eller muskeln i benet kunde man inte göra så mycket åt, så det var bara att leva med det. "Slappnar säkert av sedan." var tanken som gick innan sista chocken kom. Reste mig lite halvt och tog nu nästan stöd av armbågarna för att hålla mig kvar uppe när hon sög ut "den sista", men gled sedan ned på kudden igen. Jag kände hur mina ögon var lätt tårade, men hur nu det hela var över. Nu skulle jag bara bli omplåstrad.. Fick en kompress och sedan plåstrat över.

Jag kände hur spänningen började lätta, när jag fortfarande låg på mage efter att hon plåstrat mig. "Börja med att sätta dig upp". Kände redan hur det började återgå till det normala, förutom att det kändes lite konstigt just där bedövningen satt. Tydligen kunde en del känna sig somnade eller liknande i benen, men inte så vanligt. Det kändes bra och jag rättade till kläderna lite innan jag ställde mig upp. Skönt att det nu var bortgjort.

"Tack så mycket. Hejdå!"

Så nu sitter man hemma och håller lite koll.. Brukar inte vara så vanligt att det blöder igenom, men kan hända. Alltid bra att veta om att det kan hända. Fick skjuts till och från av min snälla lillebror som tyckte det gick ovanligt snabbt för mig att bli klar. Yup, yup, yuu-up.

Detta var dagens äventyr, så nu blir det att fixa mig en bit lunch. Over and out!