Vikten av att förstå att du fortfarande är en människa!

 Andra överlämningsmötet!

 " Det räcker nu" ekar i min lägenhet, ilskan har tagit över, alla jävla intyg ligger klara, jag är förberedd!!!! När Eva kommer för att hämta mig är kamplusten på 10poäng, nu är det nog!!!!! Det är fan imig nog nu!!!

Hundra meter ner på gatan är den kamplusten helt slut, börjar skaka, kan inte fokusera, ljuden från bilarna skär i mitt huvud, gatan reser sig mot mig, måste ha vatten…..När jag försöker hitta flaskan upptäcker jag att jag glömt alla intyg hemma. Jag skiter i det Eva, jag skiter i det bara jag får det här överstökat. "NEJ Ann, jag springer tillbaka, vänta här" Får tag i ett staket att hålla mig i, har ingen aning om hur lång tid det tar,…. Fokuserar på att andas, andas, andas…… Eva kommer springande med alla förberedda papper, tar mig i handen, och så halvspringer vi mot mötet, det är som en film som spelas upp från förra mötet, hånet jag mötte, kränkningarna som stod som spön i backen, framför allt hur man talade till mig som jag var mindre vetande……. Du vet så där i tredje person….!

Naturligvis är vi lite sena, och där står Handläggaren från AF och ler, vad fan ler han för undrar jag, men hälsar på honom med svettig hand, Nog nu! Det får gå som det går, tänker jag, orkar inte mer!

   Fyra våningar upp placerar vi oss, jag känner Evas parfym och hennes närvaro precis bakom ryggen. Tack! Vi är två mot två! Det är en helt annan stämmning än förra gången i Stockholm, jag känner att handläggarna faktis skäms, skönt, då blir också de människor! Precis just då släpper ångestattacken…. Jag tar upp mina intyg, och säger " Detta är mitt andra överlämningsmöte, jag vet vad reglerna säger, vad som kommer att ske, vad ni måste säga enligt regelverket, jag vet att ni är tystade, men jag vill börja med att läsa upp mitt sista läkarutlåtandet och även vad min handläggare från arbetsförmedlingen skrivit, OCH hur avslaget motiverades från FK"

Jag fortsätter " Jag vill också att vi kallar saker för var det är, det är ingen rehabkedja, det är tre karnesmånader, och jag behöver inte introduseras till arbetslivet efter 38 år i just arbetslivet, jag tänker inte heller träffa någon 26 årig arbetscoach" Jag tar tillbaka min rätt att vara människa, precis så känns det! Jag tar tillbaka just det!

Mötet flyter på, och jag känner faktiskt att båda Handläggarna är på min sida! Når båda dessutom enhälligt slår fast " Att detta är vansinniga politiska beslut, som kostar så mycket männskligt lidande, och i längden kommer att kosta samhället mer än man nu anar" Jag vet att det är något de inte får säga, men de gör de!  Får också berättat att Umeå kommun, nu strtar ett samarbete mellan vården, socialtjänsten, FK och AF, inser jag att jag inte längre bor i Moderaternas Mecca Stockholm. Tack Gode Gud!

Det förändrar inget praktiskt eller ekonomiskt för mig, men det förändra min syn på mig och rätten jag har att vra en människa igen, jag är inte naiv och vet att det kommer att ta tid! Men jag blir faktiskt behandlad som en person, som en människa! Det ger mig kraft att kämpa vidare för att förändra, det gör också att jag inte kommer att tystna

Det sista jag hör är AF handläggare som säger, "du kommer inte att behöva medverka i Arbetslivsintroduktionen, du kommer att bli kallad hit, men det kommer att ta lite längre tid, för nu faller också handläggarna här som käglor, en efter en går i väggen, det där med coacher är nog ett Stockholmfenomen, det slipper du också"

Kanske precis det som behövs " Att handläggarna faller som käglor"

Så är jag då åter en människa, jag tog tillbaka min rätt till det!

Kampen fortsätter, vi tystnar aldrig! Ta matchen med oss, för vi är förberedda!