Rätten till underjorden II

Av , , Bli först att kommentera 26

Del 2

1974 års gruvlag och minerallag, och tiden fram till 2002
Genom en ny gruvlagstiftning 1974 avskaffades jordägaravgälden. Ett av huvudskälen angavs vara prospekteringens inriktning på främst djupmalmer och underjordsgruvor. I ljuset av detta bedömdes markägaren inte vara berättigad till ersättning utan någon egen insats. Systemet med inmutning fortsatte men staten gavs utökade möjligheter att styra exploateringen (med t.ex. bedömning av lämplighet) och Bergmästaren beviljade inmutningsrätten, men i princip innebar det att den som först anmälde att han/hon vill utnyttja en fyndighet fick rätt till denna. Lagens principiella innebörd var att rätten till mineralutvinning, beslutad av Bergstaten, kunde ges till någon som inte ägde marken och tillfredställdes genom en markanvisning förrättad av Bergmästaren. För skada och intrång berättigades markägaren full ersättning, men ingen rätt alls till ersättning för mineralfyndigheten.
Utredningar följde, först den mineralpolitiska utredningen med slutbetänkande ”Mineralpolitik” 1980. Man ville här utöka antalet inmutningsbara mineraler och s.k. koncessionsmineral (tre grupper av namngivna mineral/ämnen). En proposition framlades 1982 men avfördes med hänvisning till behovet av fortsatt utredning. Minerallagskommittén presenterade sitt slutbetänkande ”Ny minerallag”, 1989 lades en proposition fram vilken även klubbades. Därmed fick Sverige en ny mer enhetlig minerallag (1991:45) med grund i koncessionssystemet med fortfarande starka inmutningsrättsligt anslag gällande undersökningsregler. Kronoandelsinstitutet avvecklades 1993, före dess hade detta institutet fastslagit statens rätt att bli hälftenägare i varje gruvprojekt. Få partier i riksdagen ville behålla denna möjlighet, vänsterpartiet var dock ett av dem.
Men rättigheterna under koncessionsprocessen, för markägaren, kvarstår som ytterst begränsade. Enligt 8 kap 1§ får Bergmästaren avgöra ärenden om beviljande av undersökningstillstånd utan att någon annan sakägare än sökanden haft tillfälle att yttra sig. Här måste markeras att detta utgör ett undantag från reglerna i kommunikationsskyldigeten enligt förvaltningslagen. Varken mark- eller sakägare behöver tillfrågas om medgivande (något som sällan diskuterats i offentlig debatt, men är en allvarlig inskränkning för rättighetsinnehavaren), eller ens ges möjlighet till yttrande över undersökningskoncessionstillståndet. Många rättighetsinnehavare och markägare har upplevt och upplever detta som både en kränkning och inskränkning av rådigheten över sina egna marker.
Detta och mycket annat satte fokus på äganderätten till mineralfyndigheter och markägarens rättigheter vid gruvdrift och ledde till en översyn med slutredovisning i betänkandet SOU 2000:89, ”Minerallagen, markägarna och miljön”. Utredningen konstaterade att mineral som finns på en fastighet tillhör fastighetsägaren, samt att staten har inte proklamerat äganderätt till all malm även om det historiskt funnits förslag till detta. Det förstnämnda kom senare att få en hel del kritik från flera remittenter för att vara ytligt utrett. Kronandelen kommenterades i utredningen med att det allmänna inte heller har några anspråk på ersättning vid gruvbrytning sedan denna avskaffades. Utredningen anförde också att fastighetsägaren dock inte kunde fritt kan förfoga över malmen, då det ”finns starka intressen av att vi i Sverige kan bibehålla och utveckla gruvnäringen”. I dag måste man ställa sig frågorna: Vems gruvnäring? Vad består det allmänna intresset i? När skall detta allmänintresse ges företräde? Betänkandet SOU 2000:89 problematiserade att undersökningskoncessionen meddelades mark- och rättighetsägare först sedan tillståndet beviljats samt att ingen mineralersättning gavs till markägare vid gruvdrift. Bortom all insyn, äganderätten neutraliserad genom fråntagen dispositionsrätt. En socialiseringsnivå ofta förekommande i kommunistiska diktaturer, för att tillspetsa sakernas tillstånd.
Remissammanställningen till SOU 2000:89
 
(http://www.regeringen.se/content/1/c4/23/22/f5b8f08b.pdf) ger en intressant läsning. Huvudmarkeringen från utredaren är att mineralnäringen är av stort allmänintresse. Motfrågan från undertecknad och många andra lyder, varför skall mineralintresset kunna ställas över alla andra intressen och allmänintressen, samt ställas över markägaren? Var finns en sådan ojämlikhet och var är den tillåten inom övriga företagsverksamheter inom Sveriges gränser?
 
1. Remissvaren kring frågan om ”mineralutvinning är av allmänt intresse” (notera att urvalet är gjort utifrån de remissvar som i stort ignorerats)
 
Konkurrensverkets remissvar är inte särdeles tydligt, men ger en svag vink om det inte är tvärsäkert så att prospektering och gruvdrift upphör i Sverige för att markägare ges vetorätt.
 
”Den falska dödstesen”, som jag kallar den, bygger inte på sakkunskap och verkliga förväntningar utan vilar på en ohelig allians mellan stat och gruvkapital, med korporativistisk slagsida, där myten skall smidas och nötas till sanning. För misstron är uppenbart solid till marknadsmekanismer och äganderättens okränkbarhet. Likställdhetsprincipen sätts härmed även på undantag. För att få fri lejd och med ett axiom hävda att all gruvverksamhet är av allmänintresse.
 
Lunds universitetanser att några sådana skäl som anges i regeringsformen 2 kap. 18 §, där det anges att endast angelägna allmänna intressen kan motivera ingrepp i annan äganderätt, inte redovisas i utredningen.
 
Uppsala universitetmenar att en fundamental brist i betänkandet är att ingen bedömning har gjorts av på vilka grunder, i vilken omfattning och under vilka förhållanden det skulle vara av så starkt allmänintresse att få till stånd ytterligare nutida mineralutvinning. Universitet menar att frågan om allmänintressenas betydelse i dessa sammanhang är mycket viktig för bedömning av flera delar av betänkandet och dess förslag. Universitetet anser att det självklara istället är att bara en del mineralutvinning är ett allmänintresse, att annan mineralutvinning varken gör till eller från sett ur allmänintressesynpunkt, samt att ytterligare annan mineralutvinning tvärtom vore i strid mot allmänintressena.Universitetet menar att utredningen föreslår regler som skulle vara förenliga med Europakonventionens krav endast om det aldrig skulle kunna uppkomma något fall där allmännyttan är mindre än nackdelarna för de enskilda.
 
Regionstyrelsen i Skåne län anser att utredningens syn på de allmänna intressena är föråldrad och att de idag även omfattar en långsiktigt hållbar utveckling samt ett bevarande av natur- och kulturmiljöer. Regionstyrelsen menar även att rätten för det allmänna att expropriera vid starka allmänna intressen måste användas med stor försiktighet. Regionstyrelsen anser vidare att utredningen inte tillräckligt analyserat skillnaderna mellan Sveriges norra respektive södra delar, då mineralbrytning i landets södra delar inte kan anses vara ett allmänintresse eftersom den inte utgör någon stor arbetsmarknad. Regionstyrelsen framhåller även att vinsterna av utvinningen inte kommer någon stor allmänhet till gagn.
 
Flera remissinstanser, bland andra Föreningen Inga Gruvor på Österlen och Österlens Naturvårdsförening, menar att det inte längre går att motivera ett starkare allmänintresse i privata gruvbolags exploatering av en kulturbygd än det allmänna intresse som denna bygd har för de människor som bor där. Föreningarna menar att deras uthålliga markanvändning med jord och skogsbruk samt turism och jakt oftast är det allmänna intresset i dessa bygder.
 
Aktion för Rättvis Minerallag (ARM)hävdar att minerallagen även efter de föreslagna förändringarna strider mot den allmänna rättsuppfattningen i dagens moderna och demokratiska samhälle.ARM ifrågasätter om privat prospektering överhuvudtaget kan vara ett angeläget allmänt intresse i en demokratisk stat. ARM menar att den oro som finns över att prospekteringen skall leda till att den egna fastigheten tas i anspråk för mineralbrytning har sin grund i att minerallagen så ensidigt tillgodoser gruvnäringens intressen och därför upplevs som orättvis och konfiskatorisk.
 
Miljöförbundet Jordens vänner ifrågasätter om det finns ett allmänt intresse av att exploatera mineraltillgångar. Förbundet menar att exploateringen av våra mineraltillgångar kan få ytterst negativa konsekvenser för olika befolkningsgrupper och miljön. Förbundet anser att bolagen överhuvudtaget inte skall ha en lagstiftad rätt att göra intrång på andras marker.
 
Lantbrukarnas riksförbund (LRF) ifrågasätter inte gruvnäringens allmänintresse, men anser att detta inte är så stort att enskilda intressen i princip alltid ska betraktas som underordnade.
 
Lunds universitet anser att några sådana skäl som anges i regeringsformen 2 kap. 18 §, där det anges att endast angelägna allmänna intressen kan motivera ingrepp i annan äganderätt, inte redovisas i utredningen.
 
Sveriges Jordägareförbund framhåller att det marknadsekonomiska systemet i princip innebär en rätt för ägarna att själva bestämma över användningen av sin egendom. I regeringsformens 2 kap. 18 § framgår att ingen kan tvingas att avstå sin egendom utom när det krävs för att tillgodose allmänna intressen.
 
Sentens av utredaren i remissammanställningen: ”Det måste sammantaget anses vara ett väsentligt allmänt intresse att förutsättningarna för prospektering och gruvbrytning i Sverige inte avsevärt försämras”.
 
Undertecknads kommentar: Trots all sakkunskap och initierade synpunkter och förslag i remissvaren, sker ingen förändring alls i utredarens summering av remissförfarandet. Man går helt på en konservativ hållning att inget i egentlig mening har hänt med det allmänna intresset. Inte ens när man konstaterat att ett gruvföretag mycket väl kan skada det allmänna intresset. Här befästs axiomet, att all gruvnäring är till gagn för det allmännas intresse. Ett intresse vilket i sin tur aldrig definieras särdeles tydligt någonstans. Att detta skulle föreställa utredarens förslag, ter sig i efterhand som mycket tveksamt. Snarare är ställningstagandet ett resolut politiskt ställningstagande mot all förändring och rättighetsstärkning för mark- och rättighetsägare inom ramen för minerallagstiftningen.
 
2. Diskussionen om en särskild minerallag behövs samt äganderätten, i remissförfarandet för SOU 2000:89, ett urval av remissvar, kommentar och diskussion
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) menar att prospekteringskostnaderna för mineral inte kan utgöra motiv för lagstiftningens mycket generösa inställning till prospekteringen i förhållande till markägarens intressen. LRF anser vidare att ett system där markägaren har inflytande skapar en helt annan acceptans för prospektering och därmed också mycket bättre förutsättningar för gruvnäringen såväl vid prospektering som i de fall bearbetning är aktuell.
 
Uppsala universitet anser att den enda slags regelteknik som kan göra mineralrättigheter förenliga med regeringsformen är sådan som bygger på prövning av varje enskilt fall. Universitetet anser vidare att det förhållande att vissa mineral är mer ovanligt förekommande än vissa jord- och bergmaterial inte är ett argument för att en behovs- och lokaliseringsprövning inte skall krävas, vilket sker för andra miljöfarliga verksamheter. Universitetet menar att för att en minerallagstiftning ska vara förenlig med god samhällsekonomi, måste den bygga på en individuell materiell prövning och inte, som nu, ge mineralutvinningen en generell fördel. Universitetet anser vidare att en hållbar utveckling borde varit grunden för utredningen när de analyserat det egentliga syftet med att tillåta mineralutvinning.
 
Lunds universitet konstaterar att vi i Sverige erkänner jordägarens rätt till äganderätt över all den jord som ligger under hans fastighet, inklusive mineralfyndigheter. Universitet menar att utredningen tycks bortse från fundamentala rättsprinciper, såsom regeringsformens 2 kap. 18§ om att äganderätten enbart kan begränsas om det finns angelägna allmänna intressen och Europakonventionens artikel 8, som föreskriver rätt till skydd för envar till bl.a. sitt hem. Universitetet anser att regeringen bör överväga om det över huvud taget behövs en exploateringslag på området med hänsyn till regeringsformens skydd för äganderätten och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna.
 
Kommentar
 
Betydelsen av sysselsättning och välstånd återkommer som ett mantra i flera remissvar, för de norra regionerna, som i sig har sin grund i Norrlandsfrågan alltsedan 50-talet. 60 år av vittgående naturresursexploateringar och flyttlasspolitik som skapat en inlandsregion av anläggarsamhällen där man hoppar från tuva till tuva. Vilket självklart och naturligt ska och bara botas kan med än högre exploateringsgrad och fortfarande utan åtgäldade av tillskapat mervärde. Konstruktionen blir självuppfyllande, kommuner och arbetare i norr står med mössan i hand för nästa inmutning som skall frälsa dem. Om blott för en kort tid.
Remissvaren från LO och IF Metall understryker vikten av minerallagens konstruktion för att attrahera utländskt kapital till upprätthållandet av gruvnäringen, uddlösa svar likt ekon från riskkapitalets och det liberalas intressesfär. Varför understrykte inte dessa aktörer från ”rörelsen” vikten och möjligheten av återinförande av statlig prospektering och en utökad statlig gruvverksamhet? Då borde väl det allmännas intresse värnas på bästa och mest legitima sätt. Att ett paradigmskifte skett efter finanskrisen i början av 90-talet som i sin tur katalyserats med EU-medlemskapet går inte att ta miste på. Och att Norrland under ett sekel danats till en provins, en kolonial tummelplats, där utveckling, eller snarare lokal överlevnad, bygger på sentensen exploatera din bygd eller flytta till nästa rallarplats.
Summering av utredaren i remissammanställningen: ”…Utredningen kommer fram till att mineral som finns på en fastighet tillhör fastighetsägaren. Att mineralet tillhör fastighetsägaren innebär dock inte att denne fritt kan förfoga över malmen. Det finns även starka allmänna intressen av att vi i Sverige kan bibehålla och utveckla gruvnäringen. Om markägare fritt kunde bestämma villkoren för prospektering och brytning, skulle detta sannolikt medföra att prospekteringsverksamheten i Sverige upphörde. Därför måste en avvägning göras mellan motstående intressen”.
 
Undertecknads kommentar: Trots alla initierade synpunker och förslag så sker inga förslag till ändringar alls. Ett ytterst konservativt ställningstagande ånyp, som inte vilar på remissförfarandet som helhet utan på politiska bevekelsegrunder. Jag tror inte det är sannolikt att prospekteringsverksamheten upphör för att markägare skall medge sitt tillstånd eller kan inlägga sitt veto. Prospektering kommer begränsas men i vilken omfattning är okänt. En uppbromsning kan faktiskt vara en väg, därtill önskvärd, till en långsiktigt hållbar gruvdrift och mineralhushållning i Sverige, om vi blickar sekler framåt. Möjligheten att staten återupptar prospekteringsverksamhet omnämns heller aldrig. En sådan kontrollerad verksamhet har f.ö. en betydligt större legitimitet och kan ta betydligt större miljöhänsyn och göra bättre urval. Snarare borde det kunna vara så att gruvdrift utvecklas där det finns ömsesidighet, ger minst störningar och förmodligen på lokationer med mest rikhaltiga fyndigheter. Stärkta mark- och sakägarrättigheter ger försiktigvis framåtsträvande villkor som gagnar fler intressen, helhetsyn, långsiktig hållbarhet, och på så vis gagnar ett allmänt intresse och samtidigt ger ett rättsäkert skydd för mark- och rättighetsinnehavare. Därtill upprättar likabehandling av medborgare och företag. Vad utredarens sammanfattning gör, är ”misstaget” att ställa intressen mot intressen, när det handlar om kommersiella gruvintressen mot markägarrättigheter. Det är att göra det väldigt enkelt för sig och naturligtvis vill staten och gruvkapitalet göra det.
 
3. Avslutande diskussion
Sveriges geologiska undersökning (SGU) har genom GD nyligen kommenterat mineraltillgångarna i Sverige som hållande för ett sekel framåt. Argumenten för gruvexpansionen i debatten har varit europeiska/globala intressen och mineralbehov, samt sysselsättning i en glesbygdsregion man från statens sida försökt ta död på i ett drygt halvsekel. Parallellt har vi sett en "boom" av undersökningskoncessionsansökningar över stora delar av landet, ofta av utländska företag med svenskregistrerade dotterbolag. Vad är då som händer när utländska bolag önskar exploatera, och formellt vid gruvdrift expropriera, markägares fastigheter utan nämnvärd ersättning (idag 1,5 promille av uppfordrad malm/anrikad mineral)? Man kan inte längre påstå att det är för det allmännas intresse eller bästa. Markägare och rättighetsinnehavare berörs kort- och långsiktigt på en mängd sätt, ofta med betydande skadlig inverkan. Även vid undersöknings/prospekteringsarbete. Ett aktuellt exempel är Beowulf mining (och dotterbolag) inom världsarvet Laponia. Det nyligen uppdagade fallet med Blackstone Nickel AB i Vindelfjällen ger vidare belysning eller snarare fördunkling i hur skador och skadestånd hanteras, eller snarare inte hanteras, avseende utsatta rättighetsägare under prospektering.
Gruvboomen verkar ha blivit ett självändamål där staten bjuder ut mineralfyndigheter till lägstbjudande som vid gångna tiders fattigauktioner. Har verkligen minerallagen och exploateringslagar av gårdagen (då Boliden och LKAB dominerade) någon legitimitet idag, med en helt annan situation? Borde inte rättigheterna för mark- och rättighetsägare stärkas i ljuset av detta? Borde inte vissa områden, som har ett starkt skydd, naturreservat eller Natura2000-områden, ens behöva utsättas för prospektering/undersökning? Synnerligen om de inrymmer känsliga kärnområden för rennäringen, än mer understrykt att markområden ovan odlingsgränsen som var tänkt som slutgiltig stoppgräns för all fortsatt svensk kolonisation.
Vi kommer till den punkt då markägare (t.ex. staten själv) borde och skall kunna avvisa ansökan om prospektering/undersökningskoncession. Och ställa kravet på en rudimentär miljökonsekvensbeskrivning från första början. Och vi kommer till den punkt då man måste se att det inte handlar om att göra en avvägning mellan motstående intressen, utan även fall med exploaterande gruvintressen mot markägare och/eller rättighetsägare med urminnes hävd och där marken i sig har ett väldokumenterat olaga fång (bl.a. av historikern Lennart Lundmark), t.ex. lappmarkerna som är stulet land. Från den samiska nationen konfiskerat av den svenska kolonialiserande nationen. Med vilken rätt hävdar Sverige att man äger lappmarkerna eller kan bestämma över underjordsrättigheterna i detta geografiska område?
Svenska staten utredde urfolkrättigheterna under 1990-talet och presenterade betänkandet av Utredningen om ILO:s konvention nr 169, SOU 1999:25. Där frågan om Sveriges anslutning till urfolkskonventionen belystes. Förslaget att erkänna samernas ägande- och besittningsrätt, inramades kring s.k. åretruntmarker som varit i statlig ägo in i våra dagar (om staten nu anser sig ha rätten att äga vill säga), där stärkta markrättigheter föreslogs. Ytterligare ett förslag var att kostnader för rättegångsmål som berör markanvändning för ursprungsbefolkningen, skall ersättas av staten. Här har fortfarande intet skett. Och det är tydligt att man inte tagit hänsyn till varken historien eller förslagen kring stärkta markrättigheter för urbefolkning, vad beträffar minerallagstiftning eller den svenska mineralstrategin. Vilket jag återkommer till i del 3 av Rätten till underjorden.
Efter remitteringen och betänkandet SOU 2000:89 beslutade regeringen tillsätta en arbetsgrupp för vidare analys av brister eller där skarp kritik förekommit från remissinstanserna. Vilket resulterade i departementspromemorian ”Inför en ändrad minerallag – vissa kompletterande mineralpolitiska frågor”, Ds 2002:65. Även i detta delbetänkande föreslogs ersättning till markägaren om dennes fastighet skulle exproprieras för gruvbrytning, men en helt annan bedömning gjordes gällande äganderättsfrågan. Här ansågs det inte finnas belägg för att en fastighet skulle vara obegränsad i djupet. Frågan om äganderätten till fyndigheten av koncessionsmineral bedömdes slutligen som oklar men paradoxalt nog ansåg man inte ha utrymme för att vidare utreda frågan inom ramen för utredningen, då frågorna var av komplicerad fastighetsrättslig art. Argumentet att det ändå bara var av teoretiskt intresse, då fastighetsägarens rådighet över koncessionsmineralen under överskådlig tid varit inskränkt, är bara en metod att byta fokus och sopa saken under mattan. Och vad menar man f.ö. i detta fall med överskådlig tid? Gummiorden tänjs för att täcka upp falluckorna.
Sett till historien återberättad i del 1, remissvaren ovan nämnda, samt gruvrättslig historia, förtäljd i SOU 2000:89 och ett antal publikationer i ämnet, förefaller detta krumsprång vara ett utslag av plötslig revisionism. Vad är det som gör att äganderätten plötsligt inte är klar eller inte är intressant att varken utröna eller definiera? Utredarna vänder bort blicken och lutar sig mot modern exploateringslag och regeringsformens inskränkningar för det allmännas intresse. Den diametrala kursändringen vilar förmodligen i sanningen att äganderätten under jord är tämligen befäst, i kombination med den alltmer offentligt erkända historieskrivningen: att lappmarkerna i Lappland är att betrakta som olaga fång eller med klarspråk, är av staten stulet land. Staten kan i egentlig mening inte göra ägoanspråk på kronoöverloppsmarken ovan odlingsgränsen och sitter i ett skruvstäd. Diskussionen kring äganderätten till marken i djupledd ledde spåret rakt in på statens dubbla rättsövergrepp i Lappland: Staten konfiskerade marken, sedan betalade staten heller aldrig för vad som tagits. Skulden är dubbel men mycket mer än en ursäkt från sameministern Annika Åhnberg har vi inte sett i praktisk handling förutom en frisläppt småviltjakt månaderna efter uttalandet.
I del 3 av Rätten till underjorden vandrar texten vidare mot nutid och SOU 2012:73 och den av regeringen nyligen presenterade svenska mineralstrategin.
Bli först att kommentera

Rätten till underjorden

Av , , Bli först att kommentera 23

Kortfattad historik

tiden före år 1900
Någonstans, i ett nära avlägsen förflutet, föll det sig så, att mineral som upptäckts, ansågs tillkomma ägaren av marken som fyndigheten anträffats på. En princip kallad jordäganderättssystem med härkomst ur den romerska rätten . Denna princip tillämpas i Konungariket Sverige vad beträffar tillgångar som inte berörs av minerallagstiftningen. Men synen och principerna har svängt och skiftat över tid. Motsatsen, i mineralsammanhang, är res nullius, där malm ses som herrelös egendom som det står upptäckaren fritt att bruka.
Dateringen för gruvrättsliga bestämmelser tar sin början i 1300-talet, vilka består av bergsordningar och privilegier för specifika bergslag och gruvor. Kristoffers landslag (1440-talet) tillförde ett tillägg mot en mer allmän gruvlagstiftning gällande trenne gruvformer, gruvor på frälsejord, på skattejord, på kronojord och allmänningar. På frälsejorden tillhörde gruvorna markägaren och kronan hade varken rätt till mineralen eller kunde påtvinga gruvdrift. Ett första tecken till regalrätt, i tillägget, var att gruvorna på kronojord och allmänningen ”höra konungen enskilt till”. Noteras skall, och understrykas, att det icke gällde skattejord.
Regalrätten utvidgades under 1500-talet och gruvregalet omfamnar då även frälsejorden. 1551 kan man återfinna proklamationen att ”alla malmberg i Sverige lyda till Sveriges krona och icke till några bergsmän eller bondehemman”. Initialt gällde det kronans beskattningsrätt och jordägaren hade sin äganderätt till funnen mineral å sina marker. Under 1600-talet och till tidigt 1700-tal omvandlades succesivt beskattningsrätten till en alltmer stärkt äganderätt för kronans vidkommande.
Men regalrätten försvagades och försvann, en utveckling mot inmutningssystem är tydlig i konungens plakat och förordning av år 1723. Kronan avsade sig anspråk på äganderätt av mineralfyndigheter å frälsejord och skattejord. Det stadgades att upptäckaren till en fyndighet fick rätt till en fjärdedel av gruvan. Till jordägaren tillföll resterande del och gavs möjlighet att delta i gruvdriften. Vid denna tidpunkt reglererades inte relationen mellan jordägare och upptäckare gentemot bergmästare och bergskollegium, vilket dock kompletterades med utmålsförordningen anno 1741. Ännu en förändring skedde 1757 då upptäckaren och jordägaren skulle erhålla hälften var av alla inmutade fyndigheter.
Gruvstagdan av 1855 innebar kronan till förmån för inmutaren helt avstod sin jordägarandel på kronojord emedan sådan kronojord som uppläts med ständig besittningsrätt skulle tillkomma den som arrenderade, bebodde och brukade jordegendomen. Härvidlag förlorade kronan sin rätt till rikets mineralförekomster. 1899 återtog kronan sin jordägarandel på odisponerade kronojord, då jordägarandelen skulle arrenderas ut genom auktionsförfarande. Detta var begynnelsen till koncessionssystemet, i vilket prövningsförfarandet skulle utföra en avvägning mellan gruvföretagarens och markägarens intressen. Jordägaren skulle erhålla en andel i mineralen som utvanns och staten erhöll en avgift med ett fast belopp per hektar. Man kan notera att koncessionshavaren hade skyldighet att betala ersättning för skada och intrång med 150%.
1900-tal
Under tidigt 1900-tal diskuterades frågan, om inmutningsrätten borde ersättas med koncessionssystem, samt om mineralfyndigheter i en större utsträckning borde ligga under inflytande av staten. I betänkandet SOU 1924:16, förslag till ny gruvlag, utgick gruvsakkunniga från principen att jordägaren äger mineralfyndigheterna belägna på jordägarens fastighet. Dock ifrågasatte man inte inskränkningen i äganderätten som inmutningssystemet innebar. Men ägandet till mineralen var inte avgörande för ett koncessionssystem eller inmutningssystem, dock ansåg det sistnämnda skapa bästa incitament till eftersökande och undersökning av nya mineralfyndigheter. I remissförförandet gavs socialiseringsnämnden uppdraget att yttra sig.
I betänkandet SOU 1927:14 lades förslagen att det allmänna skulle ges större möjligheter till inflytande över mineralhanteringen och tillgodogöra sig vinsterna från gruvdriften. Fortfarande fanns anslaget att äganderätten till mineraler principiellt tillkommer jordägaren. Men i betänkandet lades förslaget att ej upptäckta fyndigheter skulle betecknas som statlig egendom och att hälftenlotten, i enlighet med äldre lagstiftning, inte längre skulle tillföras jordägaren utan överföras tills staten. Här kan vi se det första tydliga tecken till socialiseringsprocess, där allt under oupptäckt under jord görs till statens egendom, ett tydlig avsteg från Jordäganderättssystemet med grund i den romerska rätten och även stora avsteg från tidigare fördelningsprinciper. Jordägaren skulle inte längre ha rättigheter att deltaga i gruvbrytningen eller ens rätt till ersättning för mineralen. Endast för skada och intrång skulle ersättning ges i enlighet med exproportionsrätt. Ett av huvudargumenten var jordägaredelen hade förvandlats till en onödig börda för gruvnäringen. Men rent rättsligt fanns en rad betänkligheter kring inskränkningar i grunden av den allmänna jordrätten. Detta ledde till förslaget att jordägarandelen skulle göras till kronoandel, vilket inte ansågs kränka den privata äganderätten. Men lagrådet avvisade idéerna då de sågs som inskränkningar i en obestridlig äganderätt. Lagrådet ansåg att äganderättsliga förändringar endast kan ske om det är motiverat av verkliga och betydande samhällsintressen, vilket lagrådet inte ansåg påvisats på något övertygande sätt.
År 1938 presenterades, trots lagrådets kritik, förslaget till ny gruvlag, i ovan nämnda avseenden närmast oförändrat. Avskaffandet av jordägarandelen ansågs ej innebära något inkräktande av någon ”redan existerande, välförvärvad rättighet” (SOU 1938:40). 1938 års gruvlag trädde i kraft 1949. Dock infördes en jordägaravgäld som berättigade ersättning till jordägaren. Nivån sattes till 1% av inmutningsbara mineraler som brutits. Gruvlagen hade f.ö. sin grund i inmutningssystemet som tidigare lagstiftning även praktiserat.
Summerat kan här konstateras att socialiseringsprocessen blommat ut fullt beträffande rättigheter till fyndigheter i underjord. Och det är en tämligen modern företeelse som avviker avsevärt från tidigare epoker i Sveriges historia. Ser man strikt på lagrådets invändningar, kritik och tolkningar, är gruvlagen av 1938 en konstruktion som konfiskerar äganderätten (därtill på uppenbart lösa grunder) till mineralfyndigheter i underjorden, även om man klär exproprieringen (markanvisning) i vacker terminologi som förlorande av dispositionsrätten till marken men ej äganderätten. Vill man sticka ut hakan, kan man diskutera i vilken utsträckning man kan beteckna statens vittgående förfarande som stöld.
Forts följer i del 2, Minerallagen, SOU 1974:890 och tiden fram till idag
Bli först att kommentera