Dorotea – får ”fölsedapresent” från Landstinget lagom till upprorets tvåårsdag

Av , , 4 kommentarer 104

I mitt föregående inlägg konstaterades att utredningar sker längre ner i landstingsorganisationen än vad många tror. Det är uppenbart att vårdområdeschefer (t.ex. Vilhelmina, Åsele, Dorotea), fått ett tydligt krav att inte bara hålla budget utan kraftigt sänka kostnaderna. Med vettlösa förslag som att t.ex. samlokalisera distriktsköterskemottagningarna i Dikanäs och Saxnäs. Ännu ett exempel som bär syn för sägen, kommer från Dorotea.

En insändare på ordet fritt i gårdagens VK, belyser situationen:

Attackerna på sjukvården i Dorotea fortsätter!

Mer nerdragningar är att vänta. Denna gång ligger sparkraven på 700 000 kr, d v s motsvarande 1½ sjukskötersketjänst, en på mottagningen och ungefär en halv på distriktssköterskemottagningen. Kvar blir då ungefär 3 skötersketjänster på hela vårdcentralen. I det stora hela spelar det ingen roll vad vi sparar på eller vilken yrkesgrupp det berör – huvudsaken att 700 000 kronor sparas. Utöver detta föreslår man reducering av sjukgymnaster. Som om det inte vore nog – nästa år ska 1 miljon till dras in på vår enhet. Så om vi kunde vara snälla och att redan nu spara cirka 2 miljoner kronor kanske vi slipper nästa år, detta på en total budget på 8.

Det är kontentan av vi fått veta inför budget 2014 – denna gång får vi lov att vara delaktiga. När det gällde nedläggningen av akutvårdsplatser kördes alla över men nu ska vi ta tag i saken själva och därigenom bestämma vem som ska få gå. Allt ska dessutom vara klappat och klart under februari månad för omedelbart genomförande. Här kämpas det varje dag för att ta hand om vår befolkning på ett patientsäker sätt, vid ytterligare nerdragningar påverkas både väntetider, öppettider och omhändertagande påtagligt.

Befolkningen får inget veta, trots att vi uppmanat ansvariga att gå ut med information. Vi sitter i krismöten där vi ska ta fram risk- och konsekvensanalyser – vad händer när fler tjänster på denna lilla mottagning försvinner – frågan är vad vi INTE ska göra, vad för slags arbetsuppgifter som ska slopas då vi tydligen gör för mycket.

Samtidigt hör vi devisen Patienten i centrum och att patientsäkerhetsarbetet ska prioriteras, patienterna ska tas väl om hand men ingen ska göra det – ? Framför allt inte när den läkarrekryteringen som pågått visat på så orimliga arbetsvillkor att ingen distriktsläkare vill arbeta här. Stafettläkarna fortsätter komma och gå.

En uppmaning till landstingets primärvårdschef Håkan Larsson och landstingsdirektör Anders Sylvan – som hälsade på härom veckan och som fick ta del av våra farhågor – gå ut till befolkningen och tala om vilka förändringar som sker, vårt fokus ligger på att hjälpa de patienter som kommer hit och ej på att förklara varför vi INTE kan hjälpa dem  p.g.a. alla sparkrav.”

[skrivet av en landstingsanställd i Dorotea, ”Ordet fritt” i VK, 28 jan 2014]

Det talas om och om igen att primärvården ska stärkas och att det förebyggande arbetet skall prioriteras för att minska belastning/kostnader vid sjukhusen. Om sjukstugorna idag går med årliga miljonunderskott och samtidigt har brist på distriktsläkare, så måste verksamheten redan idag vara underbudgeterad (Skulle Västerbottens läns landsting nå riksgenomsnitt för primärvården måste cirka 100 mkr tillskjutas budget, vilket understryker faktum).

Att då lägga sparkrav i Dorotea, på 700 tkr plus reduktion av sjukgymnaster och ytterligare en miljon nästkommande år, ger ett nedskärningskrav på närmare 25 %, vilket är raka motsatsen till programförklaringarna. Det är hög tid för både landstingsråd och landstingsdirektör att förklara det växande gapet mellan ord och faktisk handling.

Stafettläkarkonceptet måste bort och arbetsvillkoren bli rimliga för distriktsläkarna. Landstinget borde snarare diskutera en riktig glesbygdsbonus, i äldre tider kallortstillägg, för att kunna rekrytera. I egentlig mening höja ramarna, totalt sett. Det är då man måste ställa sig frågan, vad räcker skattehöjningen 2014 om 50 öre till? Vad räcker skattehöjningen 2017 om ytterligare 50 öre till? För inlands- och fjällbor, räcker det uppenbarligen inte till. Men hur slår det på övriga länet, är det samma sparbeting där inom primärvården? Tystnaden är svårtolkad. VLL bör ta bladet från mun.

När jag så läser Ingrid Oscarssons blogg, som skrivit inlägg med bl.a. referat från ett möte i Dorotea, kring framtiden, akutvårdsplatser, kommunens avtal, planer på en nybyggd vårdcentral, då blir man verkligen brydd.

http://blogg.vk.se/ingridibellvik/2014/01/27/vem-skall-vi-tro-pa-lita-pa/#comment-568

http://blogg.vk.se/ingridibellvik/2014/01/28/hur-skall-detta-sluta-vem-ljuger/

Avtalen kring överförandet av hemsjukvården och akutvårdsplatser låser fast kommunerna vid landstinget. Utmärkande för processen är att kommunerna sällan har resurser att göra konsekvensbeskrivningar (varken ekonomiska eller patientsäkerhetsmässiga). Kommuner omfamnar gärna nya verksamheter för att få känslan att bli större, ges fler jobb, men kan inte bedöma långsiktiga följder (och hur ska man det när man inte känner landstingets agenda). Landstingspolitiken sipprar ner i det kommunala beslutfattandet, där det lätt söndrar och härskar. Splittring på lokal politisk nivå kan försvåra samling längre upp. Lokala partiorganisationer är sedan mer lojala mot ”sin” landstingsorganisation än vad jag hade trott. Dessvärre.

Landstingsrådet Peter Olofsson redogjorde i dec 2013 för inlandskommunerna att Landstinget inte hade några planer på justeringar i sjukvården och grundläggande var tanken att överföra patienter från sjukhusvård till primärvård.  Olofsson bekräftade också att alla (kommuner) tycker att hemsjukvården blev dyrare än beräknat. Det finns ingen tanke att ta bort sjukstugorna (en ganska tom bekräftelse men ändå uttalat, förf. anm.). Från Landstingets sida vill man se bättre och hårdare arbete i folkhälsoråden som ett led i det förebyggande arbetet kring folkhälsan (folkhälsoråd som i sig har en blygsam budget, förf. anm).  Men bristen på allmänläkare uppgår till 30%. Primärvården ska byggas ut…

Primärvården ska byggas ut. Var då? Med vilka medel? Rekryteringsproblemen (läkare/sjuksköterskor) och kostnaden för stafettläkare är, trots alla år av medvetenhet, ett kvarstående, allvarligt och kostsamt problem. Hur tar landstingsledningen och den politiska ledningen ansvar för detta? Ännu en pålaga; dagrehabiliteringen vid Geriatriken/NUS läggs nu ner och ansvaret läggs 1 februari över på primärvården och hemsjukvården. Utan resurstillskott dit. Och så far tanken åter till Dorotea sjukstuga där 2 av 8 mkr i budgeten ämnas skäras bort inom två år.

När jag försöker se i kristallkulan, ser jag bara dimma. Sikten skyms av ett valår. Vissa borgerliga partier inte vill höja landstingsskatten alls. Några vill. Vänstern ville höja med en krona. 50 öre krävs i runda tal för det nya kommunala skatteutjämningssystem som utfasar 360 miljoner över fem år. Hur de partier som inte ville höja skatten alls (m+kd) ska lösa upp knutarna, tillföra resurser till primärvården, är högst intressant och kräver ett svar. För det kräver omfördelning och kan inte bara lösas med åtgärder som ”kvalitetshöjning”.

Samtidigt, i landstingstyrelsen december 2013, ville majoriteten (s/v/mp) inte omfördela 40 mkr (trots skattehöjningen), där alliansen föreslog förstärkning till primärvård, folkhälsoarbete, psykisk ohälsa, glesbygdsmedicin och fler AT/ST-läkarplatser. (Centern förslog dessförrinnan +34 mkr till primärvården, 40 mkr rekrytering, 15 mkr trygg inlandsjukvård och ambulanser [inkl umeregionen], vilket var ett ansvarsfullt förslag, enligt min mening). Men Vänstern, som satt ner foten tidigare, satte sig nu i samma båt som Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det förvånar mig mot bakgrund av tidigare ställningstagande i ambulans- och akutvårdplatsfrågan. Det här var ett tydligt fördelningspolitiskt ställningstagande (där jag ser att det oundvikligt ändå blir en partipolitisk fråga gällande primärvården med särskilt fokus på inlandet, då frågan just varit uppe för beslut i landstingsstyrelsen).

Vad menar då landstingsrådet Peter Olofsson med alla sina vackra ord till inlandskommunerna (Region 8), då vi ser att raka motsatsen nu utreds i fjällkommunerna?

För att verkligen kunna utveckla landstinget som helhet, krävs resurstillskott, anser jag, det är inte bara en fördelningspolitisk fråga för landstinget. Samtidigt, ökade statsbidrag är inga garantier för att en majoritet inte fortsätter en skev centraliseringspolitik. Därför kommer jag återkomma senare till diskussionen kring ett förstatligande av sjukvården, där staten tar huvudmannaskapet, oavsett privata eller offentliga vårdinstitutioner.

I sammanhanget tror jag ändå att en landstingslista (LIV som jag kallade den i förra inlägget) skulle kunnat röra om så pass i grytan, att fokus verkligen vrids om till lagstiftningens krav enligt Hälso- och sjukvårdslagen, vars mål inte infrias eller flagrant bryts, inte bara i glesbygd utan länet som helhet. Ska vi idag slutligen erkänna att skattetaket är nått (att kommunalskatt och landstingskatt summerat är vid vägs ände) och finansieringen av hälso- och sjukvård inte längre räcker till? Eller fortsätta peka finger på det andra politiska blocket för misshushållning och felsteg?

Jag tror de flesta  invånare i inland och fjällvärld är ordentlig trötta på nedskärningar och en vårdsektor som haltat länge och nu står inför ytterligare försämringar. Jag manar till ett inlandupprop (ja varför inte länsuppror) i vårdfrågorna, där man gör sin stämma hörd. Och det berör faktiskt primärvården i hela länet. Den nedmontering som nu riskerar ske, i samma andetag som utbyggnad och förstärkning förespeglas, är fullständigt oacceptabel.

Rid i natt!

4 kommentarer

Njurbälten och kulturrevolution till Landstinget

Av , , 5 kommentarer 96

I artikeln Två mottagningar kan läggas ner (VK 2014-01-16) skrevs ”sanningen” in i våra fjällögon: ”Landstinget anser att befolkningsunderlaget är för svagt och att pengarna måste användas på ett effektivare sätt i Vilhelminas fjällvärld när hemsjukvården övergår till kommunal regi”.

Uppenbarligen finns en gräns för befolkningsnivån och den är nådd, enligt det ärevördiga landstinget som känner den kritiska massan för folknumerären. Och pengarna används uppenbarligen inte på ett tillräckligt effektivt sätt idag, i fjällvärlden, i Dikanäs och Saxnäs. Uppenbarligen måste man satt ett pris på våra huvuden och liv också. Som vore vi mätbara flyttbara ting.

Vidare. Aldrig hade väl kommuninvånare och lokalpolitiker trott att detta skulle bli följden av hemsjukvårdens kommunalisering. Men det öppnade helt klart för möjligheter. För Landstinget. Samtidigt konstateras i Vilhelmina kommun, när väl kostnader kalkylerats, att hemsjukvården inte täcktes av skatteväxlingen utan 700 000 kr måste tillföras budgeten för 2014. Tack för den passningen!

Det borde ringt klockor när första kontraktsförslagen från samverkansorganet AC konsensus presenterades. En låst skattesats och inga framtida avstämningspunkter. Att omförhandla kräver idag alla kommuners medverkan och att kostnaderna summerat överstiger 20%. Lejonparten av alla kommuner har förmodligen dimensionerat hemsjukvården efter skatteväxlingen och hur det går med patientsäkerheten blir mycket intressant att följa. Det är i kölvattnet att känna sig blåst på konfekten som förslaget om samlokalisering distriktssköterskemottagningarna i Saxnäs & Dikanäs nu dimper ner, som ytterligare en kalldusch.

Det sker i skuggan av ytterligare ett bakslag för kommunen. Man hade hoppats på att kunna köpa sjukskötersketjänster från landstinget till hemsjukvården. Men alla trevare kommunen gjort har fått nej. När jag ställer frågan till primärvårdschef Håkan Larsson, säger han att man är öppen för samverkan och samarbete. Vad ska man egentligen tro? Men Larsson leder i vart fall in mig på ännu ett spår.

Upphandlingen av ambulansverksamheten gjorde inte saken bättre, landstingsanställda ambulanssjuksköterskor kunde tidigare växelverka. Den möjligheten har försvunnit. Återigen kommer ambulanserna in som en bricka i spelet. I ett stort län, med tämligen liten befolkning och en stor glesbygd (södra Lappland), är det kanske lämpligt att landstinget tar hem ambulansverksamheten, för att just kunna styra den och använda den på mest ändamålsenliga sätt. Lägsta priset, är inte alltid lägsta priset, sett till helhet och långsiktighet.

I dagarna har ”kulturrevolutionen” lanserats av landstingsdirektör Anders Sylvan. Svensk hälso- och sjukvård har, menar han, länge präglats av hård ekonomistyrning och enögt produktionstänkande. En värdebaserad hälso- och sjukvård handlar om att skapa värde. Utfallet mäter vi i förbättrad hälsa per satsad krona. Vi har kondenserat vår värdegrund i uttrycket: ”Ständigt bättre – patienten alltid först!”. Allt enligt Sylvan. Om primärvårdsstaben implementerat, som det så vackert kan heta, värdegrunden, är en befogad frågeställning.

Hälso- och sjukvårdslagens 2 § säger att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Bland kraven märks i 2 a §, pkt 2, att vården ska vara lättillgänglig. Så även: 2 c § Hälso- och sjukvården skall arbeta för att förebygga ohälsa. Om detta varit ledstjärnorna i samlokaliseringsprojektet måste diskuteras.

Det finns således goda skäl att i detalj granska följderna om distriktssköterskemottagningen flyttar nästan fem mil bort från Dikanäs som i upptagningsområdet har cirka 350 personer (obs, stugbesökare och turister ej inräknade, vilka upphåller sig i området stora delar av året). I runda tal handlar det idag om 1300 st besök per år.

En historisk utvikning. För inte så länge sedan man hade två sjuksköterskor i Dikanäs, varav en med barnmorskekompetens (en stor trygghet). För ett drygt decennium sedan fanns tandläkarmottagningar i både Saxnäs och Dikanäs, mobila bussar lovades vid den omdebatterade nedläggningen, men av detta såg dalgångarna intet. Att åka 21 mil med ett barn, kostar väsentligt, ger idag inte en krona i reseersättning, med en förlorad arbetsdag och skoldag som grädde på moset. Dessa samhällsekonomiska kostnader ser aldrig Landstinget och räknar aldrig heller på. Men som en läkare en gång sa, du får skylla dig själv som flyttar hit.

Samma sak med tiden befolkningen måste lägga på resor, om distriktsköterskemottagningarna samlokaliseras i Stalon. Men nu är det många äldre som varken kan eller vill köra vägen till Stalon. Eller har egen bil. Är man sjuk eller har funktionsnedsättning är det inte heller lämpligt. Det finns inte heller någon bussförbindelse mellan Stalon och Dikanäs. Det blir många fordon som kommer rulla. Här finns även en ökad negativ miljöpåverkan som Landstinget faktiskt måste beakta vid samlokalisering av mottagningarna.

Ska det då gå sjukresebilar som samordnar transporter, ska man sitta och vänta på varandra och med hur lång väntetid? Är det 11-12 patienter varje dag, så måste de alla tillresa. En eller två transporter om dagen, kanske alla fyra dagar i veckan? Både från Kittelfjäll/Klimpfjäll (71km/63km till Stalon). Kostnader för detta springer snabbt iväg (räkna med 2000 kr eller mer per transport) och kvickt får man en ny distriktsköterska för pengarna. Men då har man inte satt någon prislapp på all förlorad res- och väntetid, samt övriga reskostnader, för det blir minst 1½ timme oavsett om en pensionär eller egenföretagare gör resan (och ännu större tidsspillan om vi talar om Klimpfjäll och Kittelfjäll med omnejd).

Den naturliga samverkan med hemtjänsten/Sagagården (Dikanäs) blir inte densamma med stora avstånd. Sagagårdens äldreboende faller mellan stolarna då flertalet inte ligger under hemsjukvården samtidigt som distriktsköterskan idag är bortkopplad från sina tidigare rutinbesök. Utan närvarande sjuksköterskor minskar patientsäkerheten. Är det sedan rimligt att hemsjukvården skickar ett fordon från tätorten, tre timmars körning och 21 mil, för en (1) provtagning? Det handlar inte längre om att vältra över kostnader sinsemellan utan att kostnader får rusa.

Det finns ännu en aspekt, man har över åren minskat från fyra dagar till tre, i öppettider för distriktssköterskemottagningen, sedan årsskiftet endast två. Om arbetsbelastningen verkligen är acceptabel idag, måste Landstinget utvärdera först. Och skulle man ha mer förebyggande arbetsuppgifter, då räcker definitivt inte tiden till. Flexibiliteten i att bybor kan titta in, få hjälp om det finns en lucka, eller gå ett ärende om det är längre väntetid än förväntat, kommer försvinna. Kötid och stelhet ökar.

Bantningen från tre till två mottagningsdagar i veckan har varit en tröskelnivå att komma ner till, annars går det inte slå ihop Dikanäs och Saxnäs till fyra dagar i framtida Stalon. Anders Östblom vid primärvårdsstaben uttalar sig (VK 16/1) med matematisk skärpa, två plus två är lika med fyra, det betecknar han som ökad tillgänglighet för de som bor i området vid en samlokalisering. Östblom får nog ta ett snack med Sylvan, tycker jag. Att VLL inte heller funderat på lokaler torde bero på att det inte finns några lämpliga lokaler för ändamålet i Stalon. Men en ny mottagning kanske även den ligger på något annat konto än primärvårdens.

Den som bor och reser i dessa trakter, vet att snöfall och snödrev snabbt gör vägarna nyckfulla och riskabla (inte sällan ofarbara). Vägen Stalon-Dikanäs är dessutom i så eländigt skick att det behövs njurbälte mellan Eriksberg och Stalon. Vägen är kraftigt tjälskadad. Nej, att utsätta äldre och sjuka för långa hårdföra resor är rent bedrövligt. Att åka med en liten bebis en gång i veckan, till BVC Stalon från Dikanäs/Kittelfjäll, veckor efter nedkomsten, känns inte vettigt eller tryggt heller. Ökade risker är högst påtagliga. Mitt råd till primärvårdsstaben är en resa Stalon-Dikanäs tur och retur. Så slipper de åka till Gröna Lund det här året. Kostnaden för njurbälten kan staben säkert debitera Trafikverket för.

Jag är övertygad att dalgångare kommer undvika att åka till Stalon, med följd att kommuninvånarna riskerar hälsan i en större utsträckning, att det förebyggande hälsoarbetet försämras och/diagnoser kommer senare/för sent. Och Landstinget kan då säga, det blev inte en sådan anstormning som vi trodde, det blev mer rationellt än vi trott. Alla förlorar utom primärvården (tror de, för sjukresor är ett annat konto i VLL). Och jag tänker på de år jag bott här och redan upplevt i termer av avveckling och utflyttning, att det ligger mycket i vad n Christer Bodefors från Dikanäs säger i VK 22/1 ”de vill inte att någon ska bo kvar här uppe”. Och jag ställer frågan, hur ska vi på allvar kunna få inflyttning, få hållbar social och ekonomisk utveckling, när det enda som sker är avveckling och försämrade levnadsvillkor?

Vad som slår mig är: att Landstinget är för svagt. Det har varken tillräckligt finansiella muskler eller vilja att genomföra vad lagstiftningen och förarbetenas intentioner avser. Och är Landstinget för svagt, så kanske vi måste avveckla Landstingen. Vi håller på att utreda detta i Dikanäs. Men något stöd av socialministern och regeringen har jag inte sett hittills. När det nya kommunala utjämningssystemet nu kräver ytterligare drygt 300 miljoner kr i besparingar, i Västerbottens läns landsting, blir det nog fler ”projekt balans” än vi i länet önskar och mäktar med. Jag ber att få återkomma till Göran Hägglunds brevsvar i frågan.

Avslutningsvis tror jag att samlokaliseringsutredningen är en ren tjänstemannaprodukt. Att varken landstingsstyrelsen (eller nämnden för folkhälsa och primärvård södra Lappland) känt till detta. Men paradoxalt nog kände inte heller Margit Håkansson, utvecklingschef vid landstingsstaben, till utredningen.

Det verkar vara bristen på budgethållning i primärvården som driver på. Eller ska våga oss på att säga att primärvården är underbudgeterad med ett irrationellt besparingstryck i släptåg? Så det gäller att ansvariga utredare får alla korten på bordet, och kan prestera en fullödig konsekvensanalys, innan förslagen hamnar på politikens bord i sin tur. Det är inga beslut tagna, men det är bra att det ställs interpellationer till landstingsrådet, så vi får upp debatten till ytan och en offentlig diskussion.

Måtte vi slippa omskriva Anders Sylvans ovan nämnda devis till ”Ständigt sämre – patienten alltid sist!”

 

Vill man ge synpunkter och tankar kring samlokalisering, uppmanar jag till kontakt med:

Anders Östblom, primvårdsstaben anders.ostblom@vll.se

Veronica Olmenius, verksamhetschef Vilhemina sjukstuga, veronica.olmenius@vll.se

Eller ring dem via landstingets växel: 090-785 00 00

 

(Ps. Jag har betraktat detta främst från Vojmådalens synvinkel, som jag känner någorlunda, alla som har erfarenheter och synpunkter kring Saxnäs och Kultsjödalen, är välkomna att kommentera. Tack på förhand! Ds.)

Slutligen, jag beklagar en väldigt lång text och utredning, men det var nödtvunget att vända ut och in på frågan! Återigen handlar det om överlevnad för fjälldalar och glesbygd.

5 kommentarer

Fredagsbussen till Klimpfjäll, mer än ett nummer

Av , , 1 kommentar 42

Länstrafikens verksamhet är ofta svår att sätta under luppen, snåriga avtal gör det svårt att syna det ”ömsesidiga” utbytet mellan ägarkommuner och Västerbottens länstrafik. Avtalen byter omärkligt skepnad, trafikbeställarna ser kostnaderna öka. För en kommun som Vilhelmina, ytstor med två dalgångar, har vi under ett antal år bara sett avveckling av linjer och turer. Kniven har även skurit bort mången anropsstyrd kompletteringstrafik (ringbilar).

Länstrafikens tidigare mer generösa hållning, att ta halva kostnaden i många fall, har ersatts av en mer styvmoderlig inställning, vill ni ha kvar somt och visst får kommunen ta hela kostnaden, med följd att kommunen som regel lägger ner en tur eller avropsstyrd ringbil. Avfolkningspolitiken tvingas glesbygdskommunerna numera själva administrera.

En av förutsättningarna, för min flytt till Dikanäs, var möjligheten att åka ringbil till Slussfors och sedan direktbuss till Lycksele eller Umeå. Besökare, turister, arbetspendlare och skolungdom nyttjade möjligheten som sedan försvann när Storumans kommun drog sig ur arrangemanget och Vilhelmina kommun inte längre såg sig ha råd. Men råd måste de boende ta sig, en extra bil skaffar man och många skjutsningar åt och fram blir det. I tid och resurser, tämligen krävande. Men den notan ser varken kommun, landsting eller Region Västerbotten av.

Det har därför varit praktiskt att utnyttja sista fredagsbussturen från Vilhelmina till Klimpfjäll (inklusive ringbil Stalon till Dikanäs), vilket möjliggjorde hela arbets/skoldagar i både Lycksele och Umeå. Många (unga som gamla) kunde passa på att utnyttja tätortens utbud innan man åkte hem senare på kvällen (strax efter nio). För tillresande och besökare även en tillgång. Så plockades den sena turen bort. Av besparingsskäl. Med stor besvikelse i kölvattnet.

Vid flera tillfällen har skrivelser från Kultsjödalen nått beslutsfattarna i Vilhelmina och påmint om behovet och vikten av goda kommunikationer och särskilt den sena fredagsturen till Klimpfjäll (och Dikanäs/Kittelfjäll). Många gymnasieelever och pendlare vill kunna komma hem utan att skära i arbetsdagen (alla kan inte ta ledigt heller). En del kommer inte hem alls om inte sena nioturen går. Många som går i skola i Vilhelmina tätort vill också kunna gå på bio eller ägna sig åt andra aktiviteter (vardagar går sista bussen halvfem) innan de åker hem borti dalgången sin.

Ärendet var åter aktuellt i kommunstyrelsen den 27 november 2013. Önskan i senaste skrivelsen, var att kvällsturen återinförs eller man kan beställa en ringbil. Det förstnämnda kan bli kostsamt men en avropsstyrd ringbil är något kommun kunde berett djupare och ta fram kostnader för. Men icke! Och jag undrar, varför tar inte kommunstyrelsen ett helhetsansvar, ser över mest ekonomiska alternativ och sedan gör en bedömning utifrån hur kommunen ska behandla sina invånare på ett jämlikt vis, där vi ges likartade förutsättningar för att bo och leva i hela kommunen: Att kunna pendla, kunna komma hem, återvända och rentav återvända på heltid. Det är dalgångarnas framtid och fortlevnad vi talar om. Vi talar ständigt om fjälldalarnas stora utvecklingspotential, men då krävs också en infrastruktur värd namnet.

Jag tycker kommunstyrelsen borde ompröva sitt beslut att avslå skrivelsens önskemål. Jag tycker att man ska kontakta de politiker man känner (eller har förtroende för) och förmedla vad man som invånare tycker är viktigt. Namnlistor gör susen! Och man kan alltid kontakta kommunalrådet eller kommunchefen i angelägna frågor genom brev, mejl eller ett telefonsamtal. Gör era röster hörda! Det här är ingen valfråga utan en överlevnadsfråga, nu och här.

1 kommentar

Fullmäktige i backspegeln, del 2: om antalet framtida ledamöter

Av , , Bli först att kommentera 53

Ännu en fråga av vikt som smugit förbi obemärkt är det första delbeslutet av förtroendemannautredningen (som skall utreda den politiska organisationen och dess regelverk för nästkommande mandatperiod). Förra mandatperioden fanns en diskussion kring att minska antalet fullmäktigeledamöter, men förslag och beslut blev att bibehålla 35 ledamöter. Det är i ljuset av detta förvånande att sittande majoritet nu inte bara ville banta ner, utan skära ner antalet till endast 27 ledamöter.

Genom ett nyligen taget riksdagsbeslut kan man i mindre kommuner numera gå under tidigare gräns om 31 ledamöter ända ner till 21. Argumenten syns vara många, förtroendemannautredningens skrivning (företrädd av sittande majoritet) anger skälen, att en samlad bedömning är gjord utifrån befolkningstal, geografi och med hänsyn till viktiga demokratiska aspekter. Det enda jag skriver under på rakt av på är den minskade befolkningen. För att bibehålla en bred geografisk representation borde samma antal eller möjligen en smärre minskning förordas. De demokratiska aspekterna, önskade och önskar jag definitivt ett förtydligande kring. Men varken i ärendehandlingarna eller i själva fullmäktige förklarades bakomliggande argument på något som helst vis.

Argument som minskat intresse för partiengagemang, svårigheter till rekrytering, hög omsättning av ledamöter, många avhopp, kan vändas tillbaka som argument för att snarare vara försiktig med drastiska minskningar. Och tycker somliga att på tok för många ledamöter inte gör något väsen av sig, så är det en kulturfråga i berörd kommun – inte ett utslag av ett för stort fullmäktige. För att bibehålla och överföra politisk kompetens och erfarenhet, ”utbilda” nya politiker och få en bredd, bl.a. geografiskt och åldersmässigt, så tror jag man bör vara försiktig med kraftiga nedskärningar. Små partier får även en högre tröskelnivå för inträde.

Man kan alltid gå från ett antal ledamöter till ett lägre, utvärdera och sedan minska vart eftersom. Hela oppositionen var enig om 31 ledamöter och vad som också skedde, i fullmäktige, var flera inviter till majoriteten, möjliggörande en kompromiss som alla partier kunde ställa sig bakom. När det gäller den framtida politiska organisationen (som påverkar alla partier), tycker jag, att det är angeläget med brett samförstånd. Inviten kommenterades eller bemöttes aldrig, vilket är högst beklagligt. Det återspeglar ett synsätt, där en sida bestämmer ensidigt för bägge sidor eller alla parter. Jag hade hoppats på en större ödmjukhet och tillmötesgående, efter alla dessa år och mängden politiska turer  i Vilhelmina. ”Viktiga demokratiska aspekter” förblir höljt i dunkel. Och tål verkligen att diskuteras.

 

Bli först att kommentera

Fullmäktige 16 dec i backspegeln: ett ”sålt” hyreshus eller ännu en miljongåva?

Av , , 3 kommentarer 77

Kärnan i ärendet försvann i mediabruset kring debatten av två ord, ett på A och ett på N. Ord som exempel där bostadsrättsköpare inte ska sorteras bort utifrån härkomst. Olämpligt ordval leder dock lätt till förlust av fokus. Saken gällde, enligt föreslaget köpekontrakt, att folkbokförda i Sverige inte skulle ges rätt att köpa bostadsrätter i det nu försålda VIBO-hyreshuset i området Larco.

Politiskt Alternativ (PA) drev frågan, genom ett tilläggsyrkande i fullmäktige ATT STRYKA PUNKT 9 I KONTRAKTET, yrkandet kom naturligtvis bort (!) och röstades aldrig om. Strykningen kunde öppnat för försäljning till såväl stockholmare som skåningar och bäddat för bred marknadsföring av andelsboende, genom destinationsbolaget South Lapland (till Sverige och faktiskt hela Europa). Alla som köper en bostadsrätt är dessutom potentiella långtidsbesökare och tillflyttare. Men inget annat parti ställde sig bakom en ändring av kontraktet.

Genom punkt 9 stryps efterfrågan och möjlig marknadsföring. Ingen ”win-win”-situation, tvärtom ett ”loose-loose”-läge för köparen och Vilhelmina kommun. Med fullständig öppenhet kunde alla lägenheter varit sålda och ytterligare hyreshus föremål för omvandling/försäljning. Hur kan då majoriteten påstå att (PA) är emot utveckling? (PA) motsade sig inte försäljning, varken 2011 eller 2013. (PA) ansåg nu att köpeskillingen (1 miljon kr) skulle kvarstå. Just för att bostadsföretaget VIBO AB under drygt två år stått för tillsyn/drift, till en kostnad över en halv miljon kr. Den ”bonusen” borde mer än väl räckt och är svår att legitimera i sig (vilket jag påpekade redan 2011).

Huset, fjällgatan 21 A, ansågs av VIBO 2009 som rivningsfärdigt. Lägenheterna tömdes och hyresgästerna tvångsförflyttades. När argumenten synades, handlade det om några slitna lägenheter och behov av nya ytskikt. Som vilket hyreshus som helst. Samtidigt dundrade Maria Kristoffersson om hyreshusen på Åsgatan: De är i så dåligt skick att de ryker ändå. 2011 skulle ”rivningskåken” på Larco säljas till ett norskt företag. Och alla hyreshus är kvar. Vems uppgifter kan man lita på?

När försäljningsärendet nu återkom i fullmäktige den 16 dec 2013, var det inte med en ynka ny rad i beslutsunderlaget/kungörelsen. Men det var inte det norska bolaget som köper fastigheten utan en norsk bostadsrättsförening. Kontraktsförslaget fanns i kommunstyrelsehandlingarna redan 4 december men fullmäktigeledamöterna fick kontraktet på bordet först när sammanträdet skulle börja kl 10.00. Man får tyvärr en känsla av att så få som möjligt ska hinna sätta sig in i ärendet, allt för att minimera kritik och alternativa förslag.

Till råga på allt, ville somliga ta beslutet i fullmäktige, innan ledamöterna ens fått se protokollet från det extrainsatta kommunstyrelsesammanträdet. Fullmäktige skulle agera transportkompani och underteckna vad VIBO:s styrelse redan beslutat. Bakgrundsbeskrivning/utvärdering var obefintlig. När den som sedan berättar initierat om ärendet kastas in i facket ”uppdrag granskning”, då vet man att det just inte råder öppenhet alls i ett ärende.

Det norska företaget hade inte betalat tillsyn/drift för fastigheten efter 2012-09-01, enligt avtalet, vilket ger en skuld till VIBO om cirka 300 tkr. Företaget hade inte heller fullbetalat köpet 2013-07-29, enligt köpeavtalet (rest 640 tkr). Två kontraktsbrott som ingen ville redovisa på fullmäktige – utifrån hur VIBO:s ledning/styrelsen hanterat saken. VIBO har ju faktiskt åsamkats ekonomisk skada och läge fanns definitivt för ett stämningsförfarande. Men så behandlar man inte en affärspartner, fick vi höra. I mina ögon ingen affärspartner alls, då man brutit mot köpekontraktet på alla centrala punkter, punkter som möjliggjorde ett upphävande av affären. Där det norska bolaget borde få tagit konsekvenserna.

Det fanns således goda skäl att fråga sig vad för ett brevlådeföretag i nån norsk fjord detta var. En fråga som kommunalrådet ansåg vara ett nedsättande omdöme kring företaget.

Ett kritiskt förhållningssätt och krav på affärsmässighet, omskrivs av majoriteten till ”mot utveckling” och nedsvärtande av berört företag. Ett företag som uppenbarligen misslyckats med intentionerna och inställt både betalningar och slutlikvid av köpeskilling. Varför inte avskriva sådana lycksökare och ge bättre lämpade chansen? Nej, en sådan tanke finns inte. Inte göra om, inte göra rätt.

Som jag ser saken hade VIBO fordringar på närmare en miljon kr mot det norska företaget. Då kräver det norska bolaget omförhandlingar för att slutföra affären. VIBO går väldigt generöst ner till en halv miljon, men norrmännen framhärdar, köpeskillingen kan bara bli vad som hittills inbetalt per försåld lägenhet, totalt 360 tkr, annars inget avslut. En rabatt på hela 640000 kr och inga återkrav på kostnader för tillsyn/drift (cirka 300 tkr). Vi får inte heller glömma, VIBO tog driftskostnaden från 2011-09-01 till 2012-09-01, ytterligare en kvarts miljon kr i bonus.

VIBO efterskänkte på så vis närmare en miljon kronor till ett företag i skuld (fast det blev en bostadsrättsförening som köpte), med säte utanför kommunen och riket. Krasst betraktat, har VIBO (indirekt kommunen) inte fått en krona för försäljningen. Man kunde likväl sålt Larcohuset för en symbolisk krona, till en intressent med bästa företagsidé och affärsplan för lokal affärs- och destinationsutveckling. Noterbart: nybyggnationskostnad är minst 10 mkr för ett dylikt hus. 1 mkr var och är ett lågt pris för ett välhållet hyreshus med 22 lägenheter.

När det kommer till denna typ av försäljningar, måste en förfrågan från ett enskilt bolag (oavsett säte) sluta i ett öppet anbudsförfarande där alla ges möjligheten. I det hänseendet har man varken då, eller nu, följt likabehandlingsprincipen av kommunmedlemmar. För att avsluta affären, efterskänker sedan VIBO en omfattande driftsskuld och sänker priset med 2/3. Även här återfinner vi brott mot likställdhetsprincipen, samt en undermålig affärsmässighet och medelsförvaltning, vilket varken VIBO:s statuter och kommunallagen accepterar.

Är det ännu en gång rädslan för konkurrens och vakanta lägenheter, som fått VIBO att lägga en snara om köparen? Det är något som går igen i Vilhelmina, en märklig gränslöshet gentemot utsocknes lycksökare samtidigt som man spikar fast en hämsko, kommun vill kunna styra inslagen verksamhet även om man släppt något ifrån sig. Misslyckandet, med få sålda andelslägenheter, riskerar därmed att bli självuppfyllande genom uteslutningsmekanismerna i köpekontraktet.

En lokal/regional aktör, gjord med grund i ett urval, i ett anbudsförförande, kunde säkert lyckats bättre, då många har betydligt bättre lokal- och destinationskännedom, där även alla marknadsföringskanaler kan utnyttjas (och i samverkan med kommunen). Men ingen i Vilhelmina med omnejd gavs chansen. Det norska bolaget handplockade kommun och VIBO AB, inte tvärtom.

Det ska verkligen bli intressant att se hur revisionen ser på detta fall och om bolagsmannen (Vilhelmina kommun) kommer rikta kritik mot ledning/styrelse vid bolagsstämman för VIBO AB.

3 kommentarer