Fullmäktige 16 dec i backspegeln: ett ”sålt” hyreshus eller ännu en miljongåva?

Kärnan i ärendet försvann i mediabruset kring debatten av två ord, ett på A och ett på N. Ord som exempel där bostadsrättsköpare inte ska sorteras bort utifrån härkomst. Olämpligt ordval leder dock lätt till förlust av fokus. Saken gällde, enligt föreslaget köpekontrakt, att folkbokförda i Sverige inte skulle ges rätt att köpa bostadsrätter i det nu försålda VIBO-hyreshuset i området Larco.

Politiskt Alternativ (PA) drev frågan, genom ett tilläggsyrkande i fullmäktige ATT STRYKA PUNKT 9 I KONTRAKTET, yrkandet kom naturligtvis bort (!) och röstades aldrig om. Strykningen kunde öppnat för försäljning till såväl stockholmare som skåningar och bäddat för bred marknadsföring av andelsboende, genom destinationsbolaget South Lapland (till Sverige och faktiskt hela Europa). Alla som köper en bostadsrätt är dessutom potentiella långtidsbesökare och tillflyttare. Men inget annat parti ställde sig bakom en ändring av kontraktet.

Genom punkt 9 stryps efterfrågan och möjlig marknadsföring. Ingen ”win-win”-situation, tvärtom ett ”loose-loose”-läge för köparen och Vilhelmina kommun. Med fullständig öppenhet kunde alla lägenheter varit sålda och ytterligare hyreshus föremål för omvandling/försäljning. Hur kan då majoriteten påstå att (PA) är emot utveckling? (PA) motsade sig inte försäljning, varken 2011 eller 2013. (PA) ansåg nu att köpeskillingen (1 miljon kr) skulle kvarstå. Just för att bostadsföretaget VIBO AB under drygt två år stått för tillsyn/drift, till en kostnad över en halv miljon kr. Den ”bonusen” borde mer än väl räckt och är svår att legitimera i sig (vilket jag påpekade redan 2011).

Huset, fjällgatan 21 A, ansågs av VIBO 2009 som rivningsfärdigt. Lägenheterna tömdes och hyresgästerna tvångsförflyttades. När argumenten synades, handlade det om några slitna lägenheter och behov av nya ytskikt. Som vilket hyreshus som helst. Samtidigt dundrade Maria Kristoffersson om hyreshusen på Åsgatan: De är i så dåligt skick att de ryker ändå. 2011 skulle ”rivningskåken” på Larco säljas till ett norskt företag. Och alla hyreshus är kvar. Vems uppgifter kan man lita på?

När försäljningsärendet nu återkom i fullmäktige den 16 dec 2013, var det inte med en ynka ny rad i beslutsunderlaget/kungörelsen. Men det var inte det norska bolaget som köper fastigheten utan en norsk bostadsrättsförening. Kontraktsförslaget fanns i kommunstyrelsehandlingarna redan 4 december men fullmäktigeledamöterna fick kontraktet på bordet först när sammanträdet skulle börja kl 10.00. Man får tyvärr en känsla av att så få som möjligt ska hinna sätta sig in i ärendet, allt för att minimera kritik och alternativa förslag.

Till råga på allt, ville somliga ta beslutet i fullmäktige, innan ledamöterna ens fått se protokollet från det extrainsatta kommunstyrelsesammanträdet. Fullmäktige skulle agera transportkompani och underteckna vad VIBO:s styrelse redan beslutat. Bakgrundsbeskrivning/utvärdering var obefintlig. När den som sedan berättar initierat om ärendet kastas in i facket ”uppdrag granskning”, då vet man att det just inte råder öppenhet alls i ett ärende.

Det norska företaget hade inte betalat tillsyn/drift för fastigheten efter 2012-09-01, enligt avtalet, vilket ger en skuld till VIBO om cirka 300 tkr. Företaget hade inte heller fullbetalat köpet 2013-07-29, enligt köpeavtalet (rest 640 tkr). Två kontraktsbrott som ingen ville redovisa på fullmäktige – utifrån hur VIBO:s ledning/styrelsen hanterat saken. VIBO har ju faktiskt åsamkats ekonomisk skada och läge fanns definitivt för ett stämningsförfarande. Men så behandlar man inte en affärspartner, fick vi höra. I mina ögon ingen affärspartner alls, då man brutit mot köpekontraktet på alla centrala punkter, punkter som möjliggjorde ett upphävande av affären. Där det norska bolaget borde få tagit konsekvenserna.

Det fanns således goda skäl att fråga sig vad för ett brevlådeföretag i nån norsk fjord detta var. En fråga som kommunalrådet ansåg vara ett nedsättande omdöme kring företaget.

Ett kritiskt förhållningssätt och krav på affärsmässighet, omskrivs av majoriteten till ”mot utveckling” och nedsvärtande av berört företag. Ett företag som uppenbarligen misslyckats med intentionerna och inställt både betalningar och slutlikvid av köpeskilling. Varför inte avskriva sådana lycksökare och ge bättre lämpade chansen? Nej, en sådan tanke finns inte. Inte göra om, inte göra rätt.

Som jag ser saken hade VIBO fordringar på närmare en miljon kr mot det norska företaget. Då kräver det norska bolaget omförhandlingar för att slutföra affären. VIBO går väldigt generöst ner till en halv miljon, men norrmännen framhärdar, köpeskillingen kan bara bli vad som hittills inbetalt per försåld lägenhet, totalt 360 tkr, annars inget avslut. En rabatt på hela 640000 kr och inga återkrav på kostnader för tillsyn/drift (cirka 300 tkr). Vi får inte heller glömma, VIBO tog driftskostnaden från 2011-09-01 till 2012-09-01, ytterligare en kvarts miljon kr i bonus.

VIBO efterskänkte på så vis närmare en miljon kronor till ett företag i skuld (fast det blev en bostadsrättsförening som köpte), med säte utanför kommunen och riket. Krasst betraktat, har VIBO (indirekt kommunen) inte fått en krona för försäljningen. Man kunde likväl sålt Larcohuset för en symbolisk krona, till en intressent med bästa företagsidé och affärsplan för lokal affärs- och destinationsutveckling. Noterbart: nybyggnationskostnad är minst 10 mkr för ett dylikt hus. 1 mkr var och är ett lågt pris för ett välhållet hyreshus med 22 lägenheter.

När det kommer till denna typ av försäljningar, måste en förfrågan från ett enskilt bolag (oavsett säte) sluta i ett öppet anbudsförfarande där alla ges möjligheten. I det hänseendet har man varken då, eller nu, följt likabehandlingsprincipen av kommunmedlemmar. För att avsluta affären, efterskänker sedan VIBO en omfattande driftsskuld och sänker priset med 2/3. Även här återfinner vi brott mot likställdhetsprincipen, samt en undermålig affärsmässighet och medelsförvaltning, vilket varken VIBO:s statuter och kommunallagen accepterar.

Är det ännu en gång rädslan för konkurrens och vakanta lägenheter, som fått VIBO att lägga en snara om köparen? Det är något som går igen i Vilhelmina, en märklig gränslöshet gentemot utsocknes lycksökare samtidigt som man spikar fast en hämsko, kommun vill kunna styra inslagen verksamhet även om man släppt något ifrån sig. Misslyckandet, med få sålda andelslägenheter, riskerar därmed att bli självuppfyllande genom uteslutningsmekanismerna i köpekontraktet.

En lokal/regional aktör, gjord med grund i ett urval, i ett anbudsförförande, kunde säkert lyckats bättre, då många har betydligt bättre lokal- och destinationskännedom, där även alla marknadsföringskanaler kan utnyttjas (och i samverkan med kommunen). Men ingen i Vilhelmina med omnejd gavs chansen. Det norska bolaget handplockade kommun och VIBO AB, inte tvärtom.

Det ska verkligen bli intressant att se hur revisionen ser på detta fall och om bolagsmannen (Vilhelmina kommun) kommer rikta kritik mot ledning/styrelse vid bolagsstämman för VIBO AB.