Dorotea – får ”fölsedapresent” från Landstinget lagom till upprorets tvåårsdag

I mitt föregående inlägg konstaterades att utredningar sker längre ner i landstingsorganisationen än vad många tror. Det är uppenbart att vårdområdeschefer (t.ex. Vilhelmina, Åsele, Dorotea), fått ett tydligt krav att inte bara hålla budget utan kraftigt sänka kostnaderna. Med vettlösa förslag som att t.ex. samlokalisera distriktsköterskemottagningarna i Dikanäs och Saxnäs. Ännu ett exempel som bär syn för sägen, kommer från Dorotea.

En insändare på ordet fritt i gårdagens VK, belyser situationen:

”Attackerna på sjukvården i Dorotea fortsätter!

Mer nerdragningar är att vänta. Denna gång ligger sparkraven på 700 000 kr, d v s motsvarande 1½ sjukskötersketjänst, en på mottagningen och ungefär en halv på distriktssköterskemottagningen. Kvar blir då ungefär 3 skötersketjänster på hela vårdcentralen. I det stora hela spelar det ingen roll vad vi sparar på eller vilken yrkesgrupp det berör – huvudsaken att 700 000 kronor sparas. Utöver detta föreslår man reducering av sjukgymnaster. Som om det inte vore nog – nästa år ska 1 miljon till dras in på vår enhet. Så om vi kunde vara snälla och att redan nu spara cirka 2 miljoner kronor kanske vi slipper nästa år, detta på en total budget på 8.

Det är kontentan av vi fått veta inför budget 2014 – denna gång får vi lov att vara delaktiga. När det gällde nedläggningen av akutvårdsplatser kördes alla över men nu ska vi ta tag i saken själva och därigenom bestämma vem som ska få gå. Allt ska dessutom vara klappat och klart under februari månad för omedelbart genomförande. Här kämpas det varje dag för att ta hand om vår befolkning på ett patientsäker sätt, vid ytterligare nerdragningar påverkas både väntetider, öppettider och omhändertagande påtagligt.

Befolkningen får inget veta, trots att vi uppmanat ansvariga att gå ut med information. Vi sitter i krismöten där vi ska ta fram risk- och konsekvensanalyser – vad händer när fler tjänster på denna lilla mottagning försvinner – frågan är vad vi INTE ska göra, vad för slags arbetsuppgifter som ska slopas då vi tydligen gör för mycket.

Samtidigt hör vi devisen Patienten i centrum och att patientsäkerhetsarbetet ska prioriteras, patienterna ska tas väl om hand men ingen ska göra det – ? Framför allt inte när den läkarrekryteringen som pågått visat på så orimliga arbetsvillkor att ingen distriktsläkare vill arbeta här. Stafettläkarna fortsätter komma och gå.

En uppmaning till landstingets primärvårdschef Håkan Larsson och landstingsdirektör Anders Sylvan – som hälsade på härom veckan och som fick ta del av våra farhågor – gå ut till befolkningen och tala om vilka förändringar som sker, vårt fokus ligger på att hjälpa de patienter som kommer hit och ej på att förklara varför vi INTE kan hjälpa dem  p.g.a. alla sparkrav.”

[skrivet av en landstingsanställd i Dorotea, ”Ordet fritt” i VK, 28 jan 2014]

Det talas om och om igen att primärvården ska stärkas och att det förebyggande arbetet skall prioriteras för att minska belastning/kostnader vid sjukhusen. Om sjukstugorna idag går med årliga miljonunderskott och samtidigt har brist på distriktsläkare, så måste verksamheten redan idag vara underbudgeterad (Skulle Västerbottens läns landsting nå riksgenomsnitt för primärvården måste cirka 100 mkr tillskjutas budget, vilket understryker faktum).

Att då lägga sparkrav i Dorotea, på 700 tkr plus reduktion av sjukgymnaster och ytterligare en miljon nästkommande år, ger ett nedskärningskrav på närmare 25 %, vilket är raka motsatsen till programförklaringarna. Det är hög tid för både landstingsråd och landstingsdirektör att förklara det växande gapet mellan ord och faktisk handling.

Stafettläkarkonceptet måste bort och arbetsvillkoren bli rimliga för distriktsläkarna. Landstinget borde snarare diskutera en riktig glesbygdsbonus, i äldre tider kallortstillägg, för att kunna rekrytera. I egentlig mening höja ramarna, totalt sett. Det är då man måste ställa sig frågan, vad räcker skattehöjningen 2014 om 50 öre till? Vad räcker skattehöjningen 2017 om ytterligare 50 öre till? För inlands- och fjällbor, räcker det uppenbarligen inte till. Men hur slår det på övriga länet, är det samma sparbeting där inom primärvården? Tystnaden är svårtolkad. VLL bör ta bladet från mun.

När jag så läser Ingrid Oscarssons blogg, som skrivit inlägg med bl.a. referat från ett möte i Dorotea, kring framtiden, akutvårdsplatser, kommunens avtal, planer på en nybyggd vårdcentral, då blir man verkligen brydd.

http://blogg.vk.se/ingridibellvik/2014/01/27/vem-skall-vi-tro-pa-lita-pa/#comment-568

http://blogg.vk.se/ingridibellvik/2014/01/28/hur-skall-detta-sluta-vem-ljuger/

Avtalen kring överförandet av hemsjukvården och akutvårdsplatser låser fast kommunerna vid landstinget. Utmärkande för processen är att kommunerna sällan har resurser att göra konsekvensbeskrivningar (varken ekonomiska eller patientsäkerhetsmässiga). Kommuner omfamnar gärna nya verksamheter för att få känslan att bli större, ges fler jobb, men kan inte bedöma långsiktiga följder (och hur ska man det när man inte känner landstingets agenda). Landstingspolitiken sipprar ner i det kommunala beslutfattandet, där det lätt söndrar och härskar. Splittring på lokal politisk nivå kan försvåra samling längre upp. Lokala partiorganisationer är sedan mer lojala mot ”sin” landstingsorganisation än vad jag hade trott. Dessvärre.

Landstingsrådet Peter Olofsson redogjorde i dec 2013 för inlandskommunerna att Landstinget inte hade några planer på justeringar i sjukvården och grundläggande var tanken att överföra patienter från sjukhusvård till primärvård.  Olofsson bekräftade också att alla (kommuner) tycker att hemsjukvården blev dyrare än beräknat. Det finns ingen tanke att ta bort sjukstugorna (en ganska tom bekräftelse men ändå uttalat, förf. anm.). Från Landstingets sida vill man se bättre och hårdare arbete i folkhälsoråden som ett led i det förebyggande arbetet kring folkhälsan (folkhälsoråd som i sig har en blygsam budget, förf. anm).  Men bristen på allmänläkare uppgår till 30%. Primärvården ska byggas ut…

Primärvården ska byggas ut. Var då? Med vilka medel? Rekryteringsproblemen (läkare/sjuksköterskor) och kostnaden för stafettläkare är, trots alla år av medvetenhet, ett kvarstående, allvarligt och kostsamt problem. Hur tar landstingsledningen och den politiska ledningen ansvar för detta? Ännu en pålaga; dagrehabiliteringen vid Geriatriken/NUS läggs nu ner och ansvaret läggs 1 februari över på primärvården och hemsjukvården. Utan resurstillskott dit. Och så far tanken åter till Dorotea sjukstuga där 2 av 8 mkr i budgeten ämnas skäras bort inom två år.

När jag försöker se i kristallkulan, ser jag bara dimma. Sikten skyms av ett valår. Vissa borgerliga partier inte vill höja landstingsskatten alls. Några vill. Vänstern ville höja med en krona. 50 öre krävs i runda tal för det nya kommunala skatteutjämningssystem som utfasar 360 miljoner över fem år. Hur de partier som inte ville höja skatten alls (m+kd) ska lösa upp knutarna, tillföra resurser till primärvården, är högst intressant och kräver ett svar. För det kräver omfördelning och kan inte bara lösas med åtgärder som ”kvalitetshöjning”.

Samtidigt, i landstingstyrelsen december 2013, ville majoriteten (s/v/mp) inte omfördela 40 mkr (trots skattehöjningen), där alliansen föreslog förstärkning till primärvård, folkhälsoarbete, psykisk ohälsa, glesbygdsmedicin och fler AT/ST-läkarplatser. (Centern förslog dessförrinnan +34 mkr till primärvården, 40 mkr rekrytering, 15 mkr trygg inlandsjukvård och ambulanser [inkl umeregionen], vilket var ett ansvarsfullt förslag, enligt min mening). Men Vänstern, som satt ner foten tidigare, satte sig nu i samma båt som Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Det förvånar mig mot bakgrund av tidigare ställningstagande i ambulans- och akutvårdplatsfrågan. Det här var ett tydligt fördelningspolitiskt ställningstagande (där jag ser att det oundvikligt ändå blir en partipolitisk fråga gällande primärvården med särskilt fokus på inlandet, då frågan just varit uppe för beslut i landstingsstyrelsen).

Vad menar då landstingsrådet Peter Olofsson med alla sina vackra ord till inlandskommunerna (Region 8), då vi ser att raka motsatsen nu utreds i fjällkommunerna?

För att verkligen kunna utveckla landstinget som helhet, krävs resurstillskott, anser jag, det är inte bara en fördelningspolitisk fråga för landstinget. Samtidigt, ökade statsbidrag är inga garantier för att en majoritet inte fortsätter en skev centraliseringspolitik. Därför kommer jag återkomma senare till diskussionen kring ett förstatligande av sjukvården, där staten tar huvudmannaskapet, oavsett privata eller offentliga vårdinstitutioner.

I sammanhanget tror jag ändå att en landstingslista (LIV som jag kallade den i förra inlägget) skulle kunnat röra om så pass i grytan, att fokus verkligen vrids om till lagstiftningens krav enligt Hälso- och sjukvårdslagen, vars mål inte infrias eller flagrant bryts, inte bara i glesbygd utan länet som helhet. Ska vi idag slutligen erkänna att skattetaket är nått (att kommunalskatt och landstingskatt summerat är vid vägs ände) och finansieringen av hälso- och sjukvård inte längre räcker till? Eller fortsätta peka finger på det andra politiska blocket för misshushållning och felsteg?

Jag tror de flesta  invånare i inland och fjällvärld är ordentlig trötta på nedskärningar och en vårdsektor som haltat länge och nu står inför ytterligare försämringar. Jag manar till ett inlandupprop (ja varför inte länsuppror) i vårdfrågorna, där man gör sin stämma hörd. Och det berör faktiskt primärvården i hela länet. Den nedmontering som nu riskerar ske, i samma andetag som utbyggnad och förstärkning förespeglas, är fullständigt oacceptabel.

Rid i natt!