Fullmäktige – har storleken ingen betydelse?

Frågan om antalet ledamöter

Förra måndagen beslutade kommunfullmäktige i Vilhelmina att antalet ledamöter minskas från dagens 35 till 27. Oppositionen varnade för att demokratin urholkas genom en så kraftig sänkning. Under flera år har man över hela Sverige sett problem med allt fler avhopp, högre omsättning samt att nyrekrytering till politiskt arbete blivit svårare. Upprätthållande av politisk kompetens och erfarenhet blir även lidande. Ett hårdare politiskt klimat är också en del av problematiken.

Flera av dessa aspekter påverkas av ett minskat fullmäktige, men för mindre partierna ökar tröskelnivån nu till 3,9% med risk att små partier åker ur, synnerligen om fler nya partier dyker upp. T.ex. Piratpartiet och SD, om inte annat kan de ta röster, vilket kan spä på en utjämningseffekt som gagnar större partier. En valsimulering stämmer så tillvida att inga av dagens partier skulle åka ur, men mindre partier riskerar att endast få en (1) ordinarie ledamot. Själva partigruppsarbetet blir mer begränsat med få ”huvuden”, bredd & kontinuitet riskerar klä skott.

I ett förhandlingsutspel från fullmäktigeledamoten Maria Lundqvist, om 29 ledamöter (oppositionen hade först föreslagit 31), visades en kompromissvilja som många stöttade, även Vänstern ansåg att partierna borde söka enas. Det hade varit fantastiskt bra om enighet rått och (s) verkligen hade kunnat visa att man förordar samförståndslösningar, är kompromissvilliga och prestigelösa. Vilka politiska poäng (s) skulle kunnat ta, i ljuset av tidigare mörker. Men icke.

Efter viss debatt tog socialdemokraterna beslut om 27 ledamöter. Ingen vilja till förhandling, ingen vilja till kompromiss. I Vilhelmina beslutar (s) själva och ingen annan hur den ”politiska organisationen” ska se ut för nästa mandatperiod, vilken berör alla partier. Resultatet är verkligen att beklaga för Vilhelminapolitikens vidkommande.

Frågan om mandatstödet

Nivån på mandatstödet tvistades det även om. När jag läser Robert Svenssons (c) kommentar på VK-tråden (http://www.vk.se/plus/1109887/farre-politiker-i-vilhelmina-2) blir jag väldigt brydd hur resonemangen gick. Svensson upplevde att Åke Nilsson (s) varit uppe i talarstolen och nedgjort hur samtliga partier använt mandatstödet under innevarande mandatperiod och klargjort att (s) använder sitt stöd bl.a till en anställd kanslist och på så sätt skapar arbete.

Det är anmärkningsvärt, enligt mitt förmenande, att man dels ska värdera hur respektive parti använder sitt parti- och mandatstöd, som alltså blir en partipolitisk debattfråga i fullmäktige. Dels att argument som samhällsekonomiska effekter av medelanvändningen ska ställa ett parti i bättre dager (är det verkligen en värderingsgrund att överhuvudtaget beakta?)

Parti- och mandatstödet är förutsättningen, och garanten, för partiorganisationens funktion och politiska arbete, med allt vad det innebär, som jag ser saken. Att då nedgöra oppositionspartierna användning, som Åke Nilsson (s) gör, blir bara ett misskrediterande av övriga partier som inte använder medlen till ”rätt” saker. Alla ska tydligen puttas ner ett snäpp på stegen.

I en kommentar från Åke Nilsson (s) till Robert Svensson (c), på kommentarstråden, fortsätter Nilsson redovisa hur (s) använder sina medel och hur de arbetar och avslutar med:”tyvärr har jag inte sett detta engagemang från nåt annat parti”.

Hur vet Nilsson vad övriga partier gör och hur de arbetar? Ska det synas gentemot (s) och har (s) insyn i detta? Ska det synas offentligt och i vilken grad? Kan Nilsson värdera detta?

Det intressanta är att jag själv har ingen kritik eller åsikt kring hur socialdemokraterna använder sitt mandatstöd, det är en förtroendefråga så länge man håller sig inom regelverk, förordningar och lagstiftning. Det är för mig varje partis ensak och ansvar.

”tyvärr har jag inte sett detta engagemang från nåt annat parti”, ekar i vilhelminaluften.

”Vi vill stärka demokratin”, fortsätter Nilsson i kommentaren och orden understryker motsatsförhållandet, att det verkar inte oppositionen vilja i samma uträckning.

Till och med mandatstödet gör Åke Nilsson (s) partipolitik av. Den påstådda användningen gör Nilsson partipolitik av. En användning han inte kan ha någon vidare uppfattning om. ”Antaganden” som helgar ändamålet. Politik säger någon. Misskrediterande för att sänka oppositionspartiernas trovärdighet, säger jag. Och det finns säkert andra namn på detta förfarande.

Oppositionen ska göras ner. Det är inte mycket oppositionen eller dess politiker gör som är rätt. Vem vill vara politiker i den här politiska kulturen, hur ska partierna kunna rekrytera, förnya sig?

Kanske enklaste svaret för alla oppositionspartier är att föreslå 21 ledamöter i fullmäktige och att anställa en kanslist omgående så arbetstillfället ger politiska poäng till valet och belönas från (s) med ett diplom med texten, oppositionens främsta socialdemokratiska stöttepelare. Hoppet om erkännande är det sista som överger en oppositionspolitiker!