Rättegången mot kultursnobberiet – ord som bojor eller befrielse

(en lång lång text om ett tillmäles verkningar)

Kulturhuvudstadsinvigningen återspeglades i VK av två krönikor skrivna av Sara Meidell respektive Erik Jonsson. Intressanta och läsvärda. Den förstnämnda med Umeå i backspegel och kikaren, den sistanämnda med det stora kalaset som vånda och deckaruppdrag.

http://www.vk.se/1109350/dags-att-plocka-upp-umeas-egna-drommar-om-kultur-2

http://www.vk.se/plus/1109147/vip-middag-men-vad-ar-det-de-saljer

Krönikörerna har ett prövande förhållningssätt, anbringar helhetssyn, kanske likt ett sociologiskt perspektiv där människorna rör sig över socio-ekonomiskt-kulturella plan och mellan dess nivåer. Men både som betraktare och deltagare. Men skribenterna är inte förklädda. De är en del av det förväntade kulturetablissemanget på plats. Men ”alla” är inte där. Det är ett selektivt urval. Deltagandet tycks inte riktigt släppas in. Makteliten dominerar. Skådespelet upprätthåller orkesterdiket till publiken.

VK-bloggaren Edward Riedl ondgjorde sig över krönikörerna och föste in dem i hägnet av kultursnobberi. När jag synar Meidell och Jonsson nogsamt, efter spår av kulturelitism eller kultursnobberi, måste jag klargöra vad som menas, det är inte självklart ens i en ordlista. I den där punkten där snobben sätter sig på en hög häst, ser kristallklart över fälten, ner på de kringilande drönarna; som inte har blicken för det rätta, inte äger insikten i de sköna konsterna, inte har ett självklart tolkningsföreträde. Veta bäst, sista ordet.

Men såg jag spåren? Meidell vrider på prismat varsamt åt allsköns håll. Jonsson tar av sig hatten, bockar av etikettskäl för obegripligheten och går in och ut lika tomhänt. Säljeriet som eftersöks riktar fokus på kulturen som vara eller existens. Människan som konsument eller kulturvarelse. Befogade frågeställningar. Perspektiv utan entydiga svar. Nej, jag såg inte spår av skriva på näsan eller att ställa sig von oben, var såg du detta Edward Riedl? Berätta för konungens undersåtar.

Samtidigt, skolning i konsterna, i litteraturen, värv i dessa, odlar intellektualitet, ett välartikulerat språk, fackspecialiter, vilket somliga kan uppleva svårt att möta. Känslan av beundran likväl som underlägsenhet kan dyka upp. En läkares och nationalekonoms språkbruk respekteras närmast blint, men en kulturvetare eller författare läses med kritiskt öga. Språk och vältalighet, är möjliga maktmedel, ofta använda maktmedel. Kan vi använda vårt språk utan att utöva någon form av makt. Kan någon avgöra det. När?

Men Edward Riedl berättar aldrig i sina bloggar vad kultursnobberi är, vad det karaktäriseras av. Inte heller av vilka punkter berörda kulturskribenter kvalificerar sig för det nedsättande omdömet. Bara svepande formuleringar för svepande nedvärderingar. Meidell och Jonsson måste tydligen förpassas till källarhålet. Nedtryckta med svärtade etiketter som sänken. För att reflektioner eller kritik i sin tur ska göras mindre trovärdiga? Min stilla undran är, varför. Är det något eller någon, som har angripits, skapat ett hot eller ifrågasätts? Någonting som är lite högre ovan oss vanliga dödliga?

Få har hört Lena Adelsohn-Liljeroths tal vid VIP-middagen. Ministerns tal på Västerbotten på Grand härförleden, innehöll en intressant sentens ”kultur har aldrig varit ofarligt”. Sant, farligt för konstnärer som angrips på öppen gata mitt i sitt skapande. Sant, farligt för Bertolt Brecht i ännu en landsflykt, från Stockholm, när Tyskland invaderade Norge. Bokbål i skuggorna. Landsflykt åter. Californien. Svartlistning. Utskottsförhören i amerikanska kongressen. Guilt by association. http://www.youtube.com/watch?v=GkiqGxD4CZ8

Brechts pjäser återvände ständigt till godhetens och kärlekens trängda läge i en värld där allt handlar om ekonomiska transaktioner. Inte ofarligt.

Till arkivet. En bloggbild anno 2012. Edward Riedl äter middag på Kinas ambassad. Kina, den kommunistiska diktaturen (oavsett en dynamisk modern ekonomi byggt på ett politiskt system från Sovjetunionen från förra seklets mitt), som eliten i väst hoppas nå sådan tillväxt att den en vacker dag slår ut sin röda knopp i en liberal demokrati. I Kina avrättas närmare tiotusen människor årligen. Även för sina åsikter. Den sociala dumpningen och tvångsarbetet, som institutionaliserad praktik, är av de främsta orsaken till västvärldens och många andra länders ekonomiska kräftgång. Ett Kina, världens fabrik, som blivit så starkt att ingen vågar säga nej. Författningen fastslår att Kina är en socialistisk stat under folkets demokratiska diktatur. Li Wangyangs död och dennes liv är bara ett av tusentals exempel. Inte ofarligt. I en värld där allt handlar om ekonomiska transaktioner. Inte ett ord om diktaturens kreatur 2012. Men inte ska vi döma någon för samröre med kommunistregimens hantlangare. Inte guilt by association.

Inte middag med vampyrerna, mogulerna, åderlåtarna, direktörerna. Ingenting.

Invigning. Snön brinner. Under en kall sol. Kultur kan vara så oerhört mycket, då vårt språk, oavsett språk, är en kulturell spegel, samtidigt kulturbärare, kulturskapare. Kultur som odlande, omfattande all mänsklig verksamhet, ett samhälles levnadssätt eller som avgränsad konstnärlighet. Här måste vi stanna upp, när kärnan i vår samexistens blir föremål för ekonomisering. För att kunna hushålla med våra begränsade resurser krävs kulturformer och språklig abstraktionsförmåga. Fundament för existens eller ökad produktivitet. Gränsen svårutredd. Aningslösheten i tillväxtjaktens nymodigheter må vara sprungen ur trivialisering och okunskap. Anahita Ghazinezam ser vidden. Från sin synvinkel.

Demonstrationen vid invigningens VIP-middag var mot skamlösheten, mot kulturdriven tillväxt i egenskap av elitistisk och segregerande drift där kapitalstarka ges första parkett och kultur & konst står för attraktiviteten. Ni andra behåller er plats i kön. Sist. Plakaten skanderade sjukt fel, sjukt fel. Det finns en poäng. Det finns en mening. Att försöka förstå. Grisfestens innebörd.

Ingenstans hävdas att demonstrationen var mot kultureliten. Edward Riedl får till det genom att vrida fram begreppet kulturelit ur eliter. Att Ghazinezam har missat vad hon själv är: kulturelitist. Så en påstådd kulturelitist kan falla på eget grepp, ”Riedl-bekräftat” av fabricerade fakta som: välbetald skribent, inte underdog (vad nu Riedl definierar underdog som, allt är höljt i dunkel), äger mer utrymme än någon att just skriva och påverka de här frågorna.

I VK finns bevisligen redaktörer med fasta spalter och skrivomfång. Det har inte en frilansande krönikör. Frågorna som saken berör kan en frilansare inte hantera hur som helst i en tidningskrönika. Eller hur bedömer man graden att kunna påverka? I kommentarerna förvrids sedan en enkel fråga till att Ghazinezam tydligen blev retad. Fokus byts. Riedl kommenterar. Hon har rätten att reta makten. Som om det vore hennes avsikt. Att retas. Ordvalet infantiliserar. Förminskar.

Diskussionen om välbetaldhet, ska man aldrig utsätta någon människa för. Men blir oundviklig i massmedia då den är ett ”Riedl-argument” för att stärka cirkelresonemanget. Men Riedl vet inget här heller. Argument fabriceras för behovet. Ghazinezam frågade i bloggtråden om Riedl kände till hennes inkomster. Vilket bortförklarades, det var inte bärande för Riedls slutsatser. Allt liknar bara en lysten personlig aktion mot etikettiseringen av middagen, VIP-gästerna och inte minst kulturministern.

Det intressant hur ett resonemang kan byggas upp utan att på en enda punkt visa på vilket sätt Anahita Ghazinezam är en kultursnobb eller tillhör kultureliten. Inte en definition, inte ett exempel från Riedl. De nedsättande omdömen har upp bara ett syfte, att nedvärdera, förespegla en falsk människa, en hycklare, ej att tillägna trovärdighet.

Bilden fragmentiseras då bara de lösryckta epiteten om VIP-gästerna återges av Riedl. Det fanns en helhet. En bakgrund. Tidningsartiklar och SR belyste saken. För kulturen och konsten har i alla tider varit ett sätt att ifrågasätta maktstrukturerna i samhället, påpekade Anahita Ghazinezam, med ett understrykande: att nu ska de endast vara marknadsföringsverktyg för att locka kapitalstarka grupper till staden. För mig som lämnat Stockholm bakom sig, är Umeå på väg in i en utveckling som storstäderna haft under ett drygt decennium. Förstärkande segregation och utanförskap. Marknadssamhälle. Människomarknad.

En blick i backspegeln påminner också om tittarsamhällets slutliga erövring. Ingen minns snart längre en tid då televisionen inte ockuperade vardagsrummen. Människan som skapande varelse möts idag av en ny global informationsvåg som slår emot näthinnorna. Där mediafenomen snabbt kommersialiseras för budskapen som ska sälja det man inte behöver. Illusioner och drömmar avlöser. I avskildheten förmedlas enhetskultur, gemenskap i upplevelsen, i samma ögonblick som distansen ökar. Människan som varelse är under tilltagande kommersiell beskjutning. Där delaktighet och medskapande marginaliseras. Där behovet av verklighetsflykt ökar konsumtion.

En provocerande replik kan vara att introduktionen av kulturdriven tillväxt är att slå in öppna dörrar. Ännu ett modeord för att skapa synbarhet av en politik-strategisk agenda marknadsförd av en regering. Makten måste frambära nya kläder till kejsaren. Politiken måste leverera. Men allt till trots tar tillväxtbegreppet ändå tag i kulturen, det riktigt stora blå, nyper det hårt i baken och exploaterar för vinningens skull. Kultur kan nästan vara vad som helst. Men få definierar det lika omfångsrika begreppet tillväxt som blivit ett gummiord som vrids efter behov. Tillsammans blir de dynamit. Eller droppen som urholkar stenen.

Meidell skrev om kulturministern ”som också sa fina saker om samer, men valde att inte låtsas om sin egen regerings gruvpolitik som tecknar hot mot samebyar blott ett par tiotals mil härifrån”. Hotet mot rennäringen klargör Länsstyrelserna (regeringens förlängda arm) med knivskarp precision i sina yttranden avseende t.ex. Stekenjokk, man markerar även i fallet Rönnbäck. Läser man samebyarnas yttranden i sin tur förstår man det bistra allvaret.

Vad är det då som gör att Riedl kan uttala sig för flertalet samer i ”kultursnobberibloggarna”? Det är inte intressant vad han tillskriver samer kollektivt ”inte har emot jobb och tillväxt ens inom gruvnäringen” utan att det faktum att han gör det. Talar för samerna, som minst sagt är en stor grupp, svårdefinierad i ljuset av en statlig diskrimineringspolitik, med rasistiska förtecken, som utmönstrat samer från renägande samer sedan 1886. Och i successiva steg berövat samer både land och rättigheter. En söndrande kolonial praktik, en kulturförintelsemaskin, som nu kröns med en ny gruvstrategi. Inte mycket till startskott för en seriös diskussion kring en anslutning till ILO-169. För hur många i Lappland/Norrland idag är inte ättlingar till renägande samer, nybyggarsamer och alla övriga i en salig blandning. Vem äger lagfarten till kronoöverloppsmarkerna? Ingen. Stulet land ekar.

Om sametingets plenum i Umeå i dagarna bekräftar Riedls generaliserande synsätt blir intressant att se. Oavsett kan sametinget i egentlig mening ändå inte tala för hela den samiska befolkningen över hela Sapmi. Man gör det utifrån sin representativitet. Men hur Riedl fått sin uppfattning, tycker jag verkligen han ska redovisa offentligt.

Teatern ropar tillbaka. Bertholt Brechts Den kaukasiska kritcirkeln, skriven i landsflykt, för Broadway, utgick från världens ständiga kullkastning, där makten byter ägare, men undersåtarna består. I prövningens ögonblick slits framtiden mellan dem som gör anspråk på världen. Att det som finns, ska tillhöra dem som är goda nog för det. När framföds den liberala nollpunkten, då alla står ruta ett, har samma livschanser och levnadsförutsättningar? Är vi goda nog att avgöra detta. Godhet står på tur att granskas. Brecht är alltid lika aktuell. I de moraliska rättegångarna. Över vem som ställer sig över vem.

I betygsättandets dagar.

I den ljuva blomstertid. Skolavslutningsdebatten har handlat om gränsen för religiöst innehåll och vistelse i kyrkorummet. Som ett argument framhöll Edward Riedl att Sverige är ett kristet land. En idé om en nationell enhetsreligion. Möjligen vilar sig Riedl mot Gustav Vasas påbud och riksdagens beslut i Västerås 1527 om en evangelisk-luthersk kyrka, tillika statskyrka. Kyrkomötet i Uppsala 1593 förbjöd allt annat.

I nådens år 1991 kom en undersökning som visade att 73% av Svenska Kyrkans medlemmar kände ingen eller liten samhörighet med kyrkan. Kyrkan skiljde sig från staten vid millenieskiftet. Idag är mindre en hälften av befolkningen religiöst engagerade och utövar privat en religion. Det är vida utbrett att Sverige betraktas som en sekulär stat.

Om någon skulle hävda att Umeå är en kristen stad eller kommun, torde debatten gå hög. Personligen skulle aldrig säga något ens om min grannes trosövertygelse. Religionsfriheten stjälper inte jag överbord. Gustav Vasa är hopplöst förlegad. Att definiera ett helt land är ett tecken på elitistiskt adelsmärke. Närmast fundamentalistiskt. Att tala om vad landet är. I religiösa termer. I termer av en och endast en religion. Är det anmärkningsvärt av en riksdagsman, i ljuset av svensk grundlag och verkligheten här beskriven? Naturligvis är det läsarens sak att avgöra.

Så jag försöker avsluta.

Ingenstans hos berörda krönikörer finner jag något från ovan där, inga tolkningsföreträden, inte veta bäst – skribenterna ger perspektiv. Demonstrationen blixtbelyser och problematiserar. Det krävs ofta radikala grepp för att bryta igenom ett malande mediabrus. Frågor är befogade kring vad kultur är, är den på väg att renodlas till handelsvara där rätt förväntning ger valuta för pengarna. Där kultur och konst formar attribut i attraktivitetsjakten som ett led att dra till sig de rätta köpkraftiga människorna.

Finns överhuvudtaget ett samhälle utan en verkligt delad samfällighet? Eller är samhälle något vars mål alla tror och delar på, en föreställd gemenskap, utan rättvisa men med lika formella rättigheter. Det sistnämnda fallet liknar en förklädd amerikansk dröm. I denna tid. Krönikor och demonstrationer har sitt berättigande, de är nödvändiga, de är uttryck för det vi existerar i. Mötet mellan människor.

Man kan inte gömma sig bakom alibit att ha rätten till synpunkter, saknas underbyggda resonemang och konkreta exempel blir personomdömen förolämpningar som kan upplevas rent kränkande. Sättet att tala för samerna som kollektiv eller uttala ”Sverige är ett kristet land” är definitivt elitistiskt, med argument aldrig underbyggda. Riedl använder sin tro om sakernas tillstånd på en hög generell nivå. Inte alls ofarligt. Representerande ett län, ett regeringsledande parti, i den lagstiftande församlingen Sveriges Riksdag.

Utan att någonsin peka på kultursnobberiet eller kultureliter som begrepp eller dess signum, stigmatiserar Riedl kulturredaktörer och skribenter med nedsättande omdömen. Sättet att uttrycka och förhålla sig bär paradoxalt nog elitistens kännetecken, snobberiets kännetecken. Om det är lämpligt av riksdagsmän att faktiskt förolämpa skribenter kan verkligen diskuteras. Jag anser Riedl går över gränsen i sina kultursnobberibloggar i VK.

Grova generaliseringar och föraktfyllda personomdömen skapar varken förtroende och en uppbygglig dialog. Den polariserar och göder ett förakt, för politiska bloggare som genomskådas eller de omskrivna vars omdömen inte är underbyggda men kan förbli oemotsagda. Misskunden sprids. Förtroendefall.

Makteliter kommer alltid granskas och häcklas, det är den krassa verkligheten. Makthavarna ovan massorna kommer alltid få utstå kritik och smädelser. Men genom sociala medier har något hänt, de som tillhör den politiska makteliten och annars granskas av ”tredje statsmakten” har idag sina mediella megafoner ofta använda för att direkt kritisera kritikerna. Vad som förr stöttes och blöttes, för ett debattinlägg, tangenttrycks idag ofta iväg utan att texter hinner mogna. Som en följd kan konfliktnivåer höjas och det ”offentliga” samtalet primitiviseras.

Den partipolitiska polemiken sköljer i dag in över alla sociala medier. Politisk retorik blir norm. Härskartekniker smyger sig på. Argument ersätts av medvetna missförstånd, etikettkastning, äkta och spelad känslomässighet och kvicka åsikter. Det blir en del av snuttifieringen och trivialiseringen. Om och när journalistiken rapporterar från denna härad kommer man sällan på djupet. Där underhållningsvärdet och dreven kommer i förgrunden. Skandaler och slintande tungor säljer eller får uppmärksamhet och mediautrymme. Allt medan avstånden ökar mellan de stridande. Synliggörande skillnader istället för likheter. Dessvärre ett sätt för politiker att synliggöras. I samhällets teater. I valtider.

En djupare debatt kan bli lättare kvävd i sin linda i ett mer förhärdat klimat, även skapa en form av subtilt åsiktstryck när kommunalråd, ministrar eller rikspolitiker sätter ner foten i enskilda frågor och markerar hårt, särskilt mot enskilda medborgare och journalister, genom sociala medier. För en följande twitterstorm eller efterdebatt rör nödvändigtvis inte kärnan. I att en subtil fördömelse uttalats på ett väldigt direkt och vasst sätt mot namngivna personligheter. Av makthavare. Med nätverk av makthavare. Där våra preferenser styr uppfattningen om det kan slå tillbaka. Eller hur. Det har en effekt. Jag tror inte det går att förneka. Även om den kanske inte alltid drabbar de berörda, så ser allmänheten hur en skribent trycks ner av makthavare. Med känslan av att komma i onåd. Där rädslan av att komma i onåd ruvar i skuggorna.

Skriftställande innebär ett väldigt stort ansvar. I synnerhet för ledande politiker. I bloggosfären. För man är sin egen publicist med både pressetik och lagstiftning att hålla i bakhuvudet. Oavsett snobb eller inte snobb.

Jag vet egentligen inte varför ett utslängt ord som ”kultursnobberi” får mig att skriva så evinnerligt långt. Jag tror att jag är orolig över det offentliga samtalet. Att debatter sällan får blomma ut, utan blir förpassade till pennfäktning och bläckstänkta skyttegravar. Och att konflikterna och debatten sedan skymmer sikten för sakfrågan. I sig en möjlig strategi för den osaklige eller då brist på kunskap föreligger. Där det oblodiga fältslaget handlar om makten, att formulera verkligheten, om att formulera problem och dess härkomst. För att besitta eller erövra makten.

Jag tror långrandigheten här beror på att ett ord, ett tillmäle, har valts ut för att på ett enkelt sätt förpassa seriöst skriven omfångsrik kritik och vidsynta reflektioner till rännstenen. Liksom demonstrationen dit skulle förpassas. Genom att trycka dit en piedestal under baken på folk och sen sparka ikull den.

Det är bemötandet jag motsätter mig. Dessa tidens tecken. Inte kritisera det högsta kastet. Annars ett rapp med hårda ord över fingrarna.

Jag anser att en riksdagsman har ett mycket stort ansvar, att företräda saklighet och ett värdigt bemötande, i all offentlig debatt. Det ansvaret ser jag inte att Edward Riedl tar. I fler än ett fall.

Sångarens ode, i den Kaukasiska kritcirkeln, som beskriver domaren Azdaks rättsliga praktik, får avsluta och stämma till eftertanke: ”Som ett bröd bryter han lagen, som ett bröd fyller det magen, på det folk han för mot strand på lagens vrak”

Ridån faller. Publiken minns. Att det som finns, ska tillhöra dem som är goda nog för det.

Inte helt ofarligt att påstå. Det tillhör kulturen.