I mitt sotiga pannrum ställs tiotusenkronorsfrågan, finns bortkastade röster?

Ibland känner jag en märklig sympati med de människor som urstarka plötsligt reser sig från kronblomsoffan, beträder en vandring i solen, uppfyller vallokalen med sitt väsen för att inge en blank röst. Eller i fullständig sinnesnärvaro och höggradig måttfullhet skriver Kalle Anka på valsedeln. Det är en aktiv handling, ett politiskt aktivt val, nyttjandet av sina demokratiska rättigheter. I fulla drag.

Partier komma och gå. Man funderar. Minns. I byn Dikanäs nådde Junilistan nästan 50% vid förra EU-valet. Med grund i att Sören Wibe närmast betraktades som en bygdens son. En mycket begåvad och initierad EU-kritiker. Alltför tidigt bortgången. Han hade besökt mitt pannrum i dubbel bemärkelse, genom politikens väsen och källaren i huset jag bor i. Han fattas oss. Val stundar. Jag sneglar på junilistan som den 18 februari sköt salut för sin valplattform på DN-debatt och med rätta fick ett intressant frågetecken över sig i politilogernas blogg. https://politologerna.wordpress.com/2014/02/20/junilistan-kandiderar-till-fel-parlament/

Jag undrade själv varför aldrig junilistan ställde upp i riksdagsvalet. Förr om åren. Nu undrar man över att inga av partiets huvudfrågor är något som avgörs i EU-parlamentet utan i Riksdagen. Att säga nej till EU betraktas idag som närmast abnormt. Jag är nog abnorm. Precis som Norrmännen måste vara. Det är också en gemenskap. I tanken. Men självklart kan Junilistan (som inte säger nej till EU) återetablerade i EU-parlamentet bedriva en kritisk hållning och agendasättning. Om de kommer in. Existensberättigandet finns alltid. Så länge de som verkar tror på sin idé, på sina politiska mål. Så till bekännelsen. Jo, jag röstade på Norrländska samlingspartiet förra riksdagsvalet. Runt tusen röster. Mer än ett kafferep. Så var den sagan all.

Häromveckan (16/2) intervjuades Jonas Sjöstedt i Aftonbladet efter att Vänstern spikat sina vallistor. Frågorna gled in på Feministiskt initiativ (Fi) med förgrundspersonen Gudrun Schyman som lämnade (V) då hon ansåg ett feminismen inte fick ta tillräcklig stor plats. Men Sjöstedt uttalade sig denna gång något som förvånade en del: ”Skillnaden är att en röst på Fi är en bortkastad röst eftersom de nog inte kommer in i varken parlament eller riksdag”. När jag läser riksdagskandidatens Veronica Svärds (Fi) blogginlägg så ger det en tankeställare. Att talet om bortkastade röster i ett perspektiv kan tolkas som ett förakt för demokrati och väljarna. http://veronicasvard.wordpress.com/2014/02/16/ar-en-rost-pa-feministiskt-initiativ-en-bortkastad-rost/

Man bör nog erinra sig hur socialdemokraterna tog sig in i Sveriges riksdag. Hjalmar Branting deltog i socialdemokratiska partiets konstituerande kongress 1889. Han var ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen från bildandet 1894 och valdes in i riksdagen på en liberal lista 1896. Höjdpunkterna i Brantings karriär var författningskompromissen om allmän rösträtt 1918 och åttatimmars arbetsdag 1919. Vad vore historien utan framväxande partirörelser med livlig dynamik och en liberal inträdesbiljett?

Jonas Sjöstedt borde skärskåda sig själv, kanske tänka på lågvattenmärket 3% för VPK i riksdagsvalet 1968. Det är tämligen historielöst av Sjöstedt att uttala sig om (Fi) på det viset han gör. Det luktar faktiskt lite förakt för framväxande rörelser och partier som är själva drivkraften i samhällsutvecklingen. Tron på partier som statiskt givna, en i sten huggen lista, känns som en konservativ önskan.

Finns det några bortkastade röster? Många taktikröstar, inte tu tal om annat, men jag tror man ska följa sin övertygelse, vad som är och känns rätt, i hjärta och sinne. Då finns inga bortkastade röster. Utan att medborgare – som demokratiska politiska samhällsvarelser, som genom sitt bidrag, röstande eller partideltagande – bygger den värld de tror på. Och startar ett nytt parti när det känns nödvändigt. Jag tror det viktigaste är, att vi gör valet, går och röstar, oavsett vad vi än röstar. Desto mindre andel av folket som röstar, desto mindre folkstyre. Eller hur var det nu, var det 2,5% av EU-parlamentsplatserna som Sverige besitter? I Riksdagen motsvarar nivån att inte ens komma över fyraprocentspärren. Då måste väl EU-valet vara helt bortkastat? Säg aldrig aldrig.