Den heliga älgkon

En gång för länge sedan fanns en tid som vi kallar stenåldern. Vad de själva kallade sin tid på jorden har gått oss om intet. Det är okänt om det fanns kommuner och kommunalråd under denna epok. På hällristningar finns inga politiker. Frånvaron säger dock inget om dess existens. Precis som frånvaron av apor inte säger något om existensen av apberg.

Under en stor del av stenåldern var älgen det viktigaste bytesdjuret i vad man idag benämner Sápmi, samernas land. Idag säger sig nationalstater och centralmakter äga detta landområde. Det är varken köpt eller erövrat. Snarast stulet. Typiskt kungar. Envåldshärskare som skulle suttit på dårhus eller livstid om det vore idag. I fädrens spår.

Älgen var central i stenåldersmänniskans föreställningsvärld. Hornlösa älgar avbildades på hällbilder och skifferföremål. Kanske hade stenålderns människor som en gång levde och vistades i dessa områden, samma förhållande till älgen som evenkerna på den sibiriska taigan. Hos dem finns myten om den himmelska älgkon som skapare av universum och moder till allt liv på jorden.

När människan på sina förunderliga fossildrickande vidunder genomkorsar en vit fjällvärld bortom vägar, händer det så, att människan i sin jakt på sinnesstimuli hetsar vilda djur till döds. Det händer så att vrålande motorer och ljudmattor skapar sådan stress att älgkorna kastar sina kalvar, älgkor får missfall. Somliga kalvar ges inte livschans. Ekot av en vår och pånyttfödelse blir här något annat. Människans skapelse, allt annat än liv.

Det är i detta ögonblick bofasta ser en gräns passeras. De som äger marker, har del i samfälligheter, vill så värna. Stenålderskommunens förvaltare ger bifall till vidunderförbud, stigfinnarskrået instämmer. De högstes råd, en skara utvalda, finner andra råd. Ser annat i kristallkulan skymma sikten och väver dimma. En framtid i ständig rörelse. En undflyende framtid.

Någon påstod att undertecknad stenåldersmänniska vill ha förbud mot snöskotrar. Mitt svar är att jag förstår dem och respekterar dem, treenigheten ovan nämnd. Som värnar marker och vilt mot övergrepp. Mot djurplågeriet. Mot missfall och döda älgfoster. Mot helgerånet mot skaparen av universum och moder till allt liv på jorden.

Naturen har inget självbestämmande. Ingen som försvarar den. Naturen är människans verktyg men utan naturen, vår värld, är hon, människan intet. Respekten för livet, för naturen, för det vi alla är sprungna ur, känns avlägsen. Vad de, stenålderskommunens högsta råd, vilar sina argument i, vilar i det fördolda. Jag anar att man i sin maktlöshet vill råda bot på andras maktlöshet, där känslan av gränslöshet ersätter känslan av frihet. Men inte för de berörda, som här bor och verkar. Utan någon annan. Som vi inte kan kalla vår nästa. Eller djurens nästa.

Att i maktlöshetens skugga utöva makt för ett högre okänt syfte, där enskilda inte ska få råda över sina egna marker och livsbetingelser, är något som jag inte kan förstå eller respektera. Synnerligen då offret är för mig det mest föraktliga och förhatliga, de oföddas död. Nej, detta är inte mitt land. Det är ingens. Det är oss till låns. Inte bara av våra barn och barnbarn, utan också av naturens själv. Att se skillnaden mellan en regndroppe och naturens tårar, är vad som gör oss till människor.

ps. ett besök till Västerbottens länsmuseum rekommenderas, där nu Rock Art in Sápmi förevisas. ds.