Helvetet, en helt naturlig förklaring

Äntligen har förklaringen läckt ut kring det inställda extrainsatta kommunstyrelse-sammanträdet häromsistens, då kommunen hade ett gyllene tillfälle att förvärva ytterst åtråvärda hyresfastigheter i Malgovik, ett stenkast från centralorten. Extrasammanträdet hade som bekant föregåtts av intensiva rykten att magikern Joe Labero skulle närvara och lära ut konsten att trolla bort och fram en miljon. Vad som i dagarna läckt ut är ryktet att blotta namnet på den senaste showen ”inferno” gett kalla fötter.

Här kan man bara spekulera vilt om hur tankegångarna gick, associerade man till Dantes första bok i ”den gudomliga komedin” och att Vilhelminapolitiken skulle utsättas för dylika liknelser? Eller hade någon känt en alltför brännande koppling till helvetet, vilket inferno är latin för, när man sedan tidernas begynnelse kämpat för att Vilhelmina ska bli paradiset på jorden?

Att kommunstyrelsen skulle bjudas på föreställningen ”inferno” måtte helt enkelt blivit för mycket i den pantade lånekarusellen man befann sig i. Ännu ett rykte säger att många satte kaffet i vrångstrupen när man fick höra att Laberos gästtrupp var Europas galnaste eldartister från Burnt Out Punks. Tänk en magisk och bensindränkt punkcirkus i kommunstyrelsen och vilka eldfängda beslut det kunde inspirerat till. Vilhelmina måtte gått miste om mycket genom inställandet.

Nu återstår bara det stora panttestet. Det är sällan som politiska beslut ges en så till sin spets driven efterkontroll. Var panten för miljonlånet verkligen så säker som somliga påstått? Det var ju den så infernaliskt säkra panten som fick kommunstyrelsen att svälja betet och i enighet släppa på plånboken.

Jag har sällan känt mig så grundlurad som genom inslagen ”delaktighet”. Synnerligen när Cloudberry Village konkursat. Påstår jag att jag, för uppenbarligen döva öron, utsagt återremiss och att yrkandet försvann i sorl och en märkligt rumphuggen avslutning, där det påstods vara omöjligt att återremittera utan miljonlånet skulle tas på stört, ja, då ljuger man väl som vanligt. Men formellt sett återtog jag aldrig yrkandet. Det är mycket lögner man ska stå till svars för. Jag kommer framgent skriva några blogginlägg kallade ”lögnernas parad”. Självrannsaken är en dygd inför valet i höst.

Mitt ifrågasättande av miljonlånet, och försök att ta ansvar, gjorde jag genom att direkt överklaga miljonlånet som förvaltningsrätten ogiltigförklarade. Tänk, det här överklagandet styrde jag tydligen inte heller över själv, utan styrdes att utföra av någon annan person, ja, det är kommunalrådets sanningar. Tänk att man är en trådstyrd marionett var man än befinner sig. Det låter som rena helvetet.

Pantat eller inte pantat är frågan. Förhoppningsvis får kommunmedborgarna svar innan supervalet.