Lappland – det stulna landet

Av , , 9 kommentarer 67

Odlingsgränsen framstår ibland som ett mysterium. Kring begreppet ställs ofta frågan – går det inte odla väster om den? Men gränsen var en senkommen åtgärd, för att inga fler nybyggen skulle anläggas bortom denna och markerna enbart användas till renbetesland. Det var intentionen.

Den provisoriska odlingsgränsen drogs 1867. Riksdagens beslut blev en kunglig skrivelse i december detta år, om ”bestämmandet av en provinsiell gräns mellan kulturland och fjällbygd”. När odlingsgränsen fastställdes 1890, förstår man att det var just senkommet, redan 1815 togs det första nybygget upp i Dikanäs och fler långt upp i fjällen.

I Kittelfjäll fick inte lappskattelandinnehavarna insyna nybyggen. Länsstyrelserna hade tagit över häradsrätterna och år 1800 är en brytpunkt i synen på ägande. Tidigare betraktades innehavaren som ägare av lappskatteland, så länge denne betalade skatt. Lappskattelanden, i vad som kom att bli Vilhelmina, ägdes av enskilda samer och samiska familjer, med exklusiv nyttjanderätt med renbetesrätt, jakt- och fiskerätt. Lappskattelanden kunde ärvas, säljas eller bytas bort. Men i Matsdal iddes inte landhövdingens utsände få medgivande från dalgångens samer, så det blev nybygge och en framväxande by. I en fjälldalgång där kornet knappt gick i ax.

Det tycks som rena lotteriet, men ”lapp ska vara lapp”-politiken lyser igenom, samer ska inte vara annat än nomadiserande renskötare, enligt myndigheterna, Ett synssätt som blev norm i slutet av 1800-talet. Skogssamebyar och jakt- och fiskesamer sågs varteftersom som en avart. Än mer avvikande var att odla jorden och bli bofast, då fick man välja att bli ”svensk”. En effektiv statlig assimilationspolitik som även ställde samer mot renskötande samer och i sin tur ställde nybyggare mot renskötande samer.

Stormaktskonflikterna spädde på med tvångsförflyttningarna av karesuandosamer. Omflyttningarna skapade turbulens i dåvarande lappbyar och var en ytterst plågsam flytt för många. Unionsupp-lösningen 1905 gav sedan upphov till en märklig eftergiftspolitik där lappkodicillens grund (1751), om gränsöverskridande renskötsel, vittrade bort och samer på svensk sida förlorade omfattande renbetesområden andra sidan riksgränsen. Den forne diplomaten Lars Norberg beskriver detta på ett förträffligt vis i ”Begrav mitt hjärta vid Uddjajaur”. Fortfarande är ”vi” långt ifrån en renbeteskonvention som ger urfolket sin rätt. Att inga gränser finns i sameland.

Att odla pären invid en fyrkantig stuga vid fjällvistet kunde leda till att en same allvarligt ifrågasattes som same, med därtill följade ”privilegier” hotade (för rättigheter ersattes succesivt genom rennäringslagen 1886, 1898 och 1928, med privilegier). 1928 försvann lappskattelanden. Lantmäteriets förrättare var sedan delaktiga att stryka bort begreppet ur rullorna, en gång för alla, strax efter andra världskriget. Statlig revisionism i full blom. En erövrande epok avslutades som kan summeras i uttrycket ”det oblodiga slagfältet”.

Till slut var det endast renskötande samer som bibehöll ”privilegier” – på sin ursprungliga mark med urminnes hävd. Den s.k avvittringen/laga skifte var ett delmoment i att upplösa lappskattelanden och avstyckade mark till nybyggarna. Värdefulla områden, t.ex. med fallrättigheter kring forsar och älvar, tillskansade sig ofta kronan. Det är mycket av denna process som historikern Lennart Lundmark belyser i ”Stulet land”. Hur staten stal marken från samerna. Stulet land som staten idag förvaltar. Sveaskog har nyligen presenterat en försäljning av skogsegendomar i Lappmarkerna öster om odlingsgränsen. Samma sak där, är det inte i egentlig mening häleri Sveaskog sysslar med, försäljning av stulet land?

Under avvittringsfasen uppstod sedan en mängd olika nya kategorier mark, kronoparker, domänreservat och kronoöverloppsmarker m.m. Fjällägenheter kom till pga olagliga bosättningar, men hur kan man kalla ett samiskt nybygge på samiska lappskatteland för olagliga? Allt beroende på vem som äger blicken. Kronan har kunnat mycket. Under den statliga myndigheten Lappväsendets tid reglerades renskötselverksamheten hårt under lappfogdarnas styre (som avvecklas 1971 i och med renäringslagens införande). Genom samebyar som ekonomisk föreningar och ny rennäringslagstiftningen sopade man bort kvarlevorna av en bred samisk kulturform i ett forna sameland, som ersattes med rennäring – en renodlad näringsverksamhet: Vilket flertalet svenskar betraktar det som idag, som vilken näring som helst. Statens förvaltning av sjö och land skapar uppfattningen att det just är staten som äger och alltid har gjort, landet ovan odlingsgränsen. Men staten har inga fångesthandlingar, därmed inga lagfarter. Rättighetsuppfattningen har nötts och nötts, ner till en illusion att det är samerna som tär på majoritetssamhället och ”svenskarna”. När saken historiskt är annorlunda. När rättigheterna för samerna, just grundar sig i urminnes hävd och urfolksrerkännandet.

Men vad var det i grunden som gjorde att de forna innehavarna och ägarna av lappskattelanden inte fick nyttja sitt land som man ville? Vad var det som legitimerade de av konungen utfärdade lappmarksplakaten1673 (plakatet av 1695 förtydligages tonvikten på jordbruk och boskapsskötsel med synsättet att samernas näringar var förenbara med kolonisatörernas, den s.k. parallellteorin). Landshövding Graans enträgenhet att få till stånd kolonisering är ett mynt med två sidor, vilka än idag spökar. Att befria samerna från slavlika pålagor och se till att kronans gruvor får sitt manfolk för att stärka statskassan. Känns det sistnämnda måhända igen?

Det finns stråk av eftertänksamhet efter samernas flykt undan sina tvångsåtaganden och umbäranden kring Nasafjäll silvergruva. Att kolonisatörer kanske vore bättre skickade att bringa hem rikedomarna, i detta Lappland som skulle kunna bli Sveriges Indien. För att stärka krigskassor och härar och stormaktsspel. Och paradoxalt nog var befrielse från knektutskrivning och skatt som skulle locka nya bosättare genom lappmarksplakaten. Mindre känt är att första plakatet av 1673 var orsaken till att rensköteln inom sinom tid kollapsade i Kemi lappmark. För svedjebruket avtog inte oavsett nya plakats fortfarande tänjbara förordningar.

När man kastar ett getöga på markområden ovan odlingsgränsen, är de skiftade nybyggenas mark och allmänningen (i sig en historia att diskutera) närmast marginella. Mitt bland alla fritidshus, allteftersom förvinnande bofasta och övrigas bopålar vilar en inställning, detta är en del av Sverige, där några i periferin uppfattas vara samer. Notera bilden på statens områden (blåmarkerade). Då förstår man att den marken har ett mycket bestämt syfte vilande på historiska och urfolksmässiga grunder.

Statens mark ovan odlingsgränsen Vilhelmina

Renskötselrätten är en egendomsrätt, enligt rennäringslagen, som motsvarar och är lika stark som äganderätt. Samer är enligt regeringsformen erkända som ett urfolk. Men hur många är inte ättade från samiska nybyggare? Så hur borde samiska rättigheter se ut? Staten bär en oerhörd skuld som delat upp samer och renskötande samer och ställt de förstanämnda närmast rättslösa under långa tider.

Få känner till att före 1751 endast fanns endast samer i vad som senare blev Vilhelmina socken. Få känner till att det 1752 fanns en (1) nybyggare – i Råsele. I många socknar var samer de första nybyggarna. I Vilhelmina t.ex. Tresund, Storsele eller Dajkanvik. Liksom den första nybyggaren i Åsele. I Gafsele slog finska nybyggare ner bopålårna precis som i Örträsk – Lycksele lappmarks första nybyggare. Men synar man idag nybyggarnas bakgrund framträder att betydligt fler var samer än vad man ansåg för några decennier sedan. Men oavsettt bakgrund summeras vid sekelskiftet 1900 drygt 6500 invånare i Vilhelmina. Befolkningen närmast exploderade i slutet av 1800-talet. Samer befanns sig vara en en bedövande minoritet som genom ett trollslag.

Var detta avsikten med statens kolonisation? Att kolonisera ett ofantligt område, Lappland, att ta över alla tillgångar, göra dem till sina? Oavsett avsikten, så blev det följden. I successiva rättsliga stegvisa anpassningar. Med vilken rätt skedde detta, då man betraktat samerna och deras lappskatteland som eget territorium där uppbörden och skatten garanterade deras ägande?

Elsa Laulas skrift ”Inför Lif och Död” avtecknar den snabba förändringen och stora inverkan på det samiska samhället och traditionalla näringsfång. Ett eget land, Sápmi, var en av hennes tankar. Men det var hundra år för sent. Ändå var Laulas kamp mycket betydelsefull och inte en ögonblick för sent, utan en av gnistorna till starten av den etnopolitiska mobiliseringen som gjorde motvärn mot statens kolonisation, gränslösa rofferi och diskriminering. Utan denna mobilisering hade förmodligen det samiska samhället varit betydligt mer ansatt och eroderat idag. I ljuset av statens syn, med nomadiserande renskötsel som något som kommer dö ut. Där det moderna, det industrialiserade samhället med enhetskultur, lyste så mycket starkare. För beslutsfattarna i riksdagen.

I lappmarksplakaten finns andemeningen kvar, nybyggare ska inte inkräkta på samernas näringar. När upphörde kraven på nybyggarna?

Detta var en ”kort” generaliserad beskrivning målad med bred pensel (ett och annat sakfel har säkert smugit sig in precis som tolkningarna kan vara fler än mina). Under 1800-talet ses samerna både som en exotisk och underlägsen kultur, där rasistiska och diskriminerande inslag duggade allt tätare mot slutet av århundradet och 1900-talets början. Kronan hade då förstått vilka otroliga tillgångar som fanns i Lappland. Skogen, vattenfallen och malmen. Mycket har staten tagit, konfiskerat, eller som många tolkar det, stulit på ren svenska.

Ursäkten från jordbruksminister Annika Åhnberg 1998 till samerna räckte inte långt. Det vore dags att inte bara tala om en ratificiering av urfolkskonventionen ILO-169, utan hur den ska genomföras i praktiken för att inte utesluta samer och samiskättade i stort. Men också finna en modell för hur övriga bofasta och nybyggarättlingar inte ska få sina rättigheter försvagade samtidigt som samiska rättigheter stärks. Det går om fantasin tillåter. Om viljan finns. I kommuner och riksdag. Om man också hanterar statliga markegendomar på ett klokt sätt i Lappland. Sveaskogs försäljning borde läggas på is till dess en ny utredning om hur ratificeringen av  ILO-169 ska genomföras i praktiken.

När pendeln slår tillbaka, då är frågan, vem äger egentligen Lappland, vem har rätt att fördriva och förpassa samerna till marginalen. Ännu en gång få dem att maka på sig. Jag tycker alla ska ställa sig den frågan. Och söka större kunskap och bilda sig en uppfattning på saklig, historisk och rättslig grund.

Rekommenderad läsning:

”Stulet land” av Lennart Lundmark

”Begrav mitt hjärta vid Uddjajaur” av Udtja-Lasse (Lars Norberg)

”Lappväsendet” av Patrik Lantto

”Från skattemannarätt till nyttjanderätt” Nils-Johan Päivio

”Lappskattelanden på Geddas karta” av Gudrun Norstedt

SR Sameradions valturné – ett bra initiativ men med lite smolk i demokratibägaren

Av , , Bli först att kommentera 26

För en tid sedan fick partierna, i de samiska förvaltningskommunerna, en frågeenkät från SR sameradion/SVT-Sápmi. Även om inte Politiskt Alternativ (PA) har representation på riksnivå verkar vi för de frågor vi tycker är av vikt, lokalt såväl som regionalt. Därför tog PA ställning och besvarade alla enkätfrågor.

Jag trodde svaren utgjorde grunden för valturnén och hoppades att lokala politiska företrädare skulle delta i programmet. Vi ställde frågan till sameradion i mycket god tid, men PA fick inte svar förrän lunchtid samma dag. Trist. Lokalpolitiken i Norrlands inland består definitivt inte av två entydiga block, men varken PA, eller Piratpartiet för den delen, fick delta. Bekvämt och enkelt från producenterna, men samiska frågor skär ofta genom alla partier. Om man nu ser till vad Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt uttalat till SR sameradion och sedan sneglar på Vilhelminas socialdemokrater.

Programmet så. Det var ett bra upplägg att låta två samiska väljare bli intervjuade, ge sin syn och ställa frågor. Vad som blir uppenbart, är att verksamheten i den samiska förvaltningskommunen kommer i skymundan när politikens kontaktytor är obefintliga. I en del kommuner deltar politiker regelbundet i samrådsgruppen, t.ex. Storuman men i Vilhelmina är det tunt värre. Här förordar PA att man måste arbeta mer närvarande från politiken, då både kommunstyrelse och facknämnder berörs. Modellen måste självklart samrådsgruppen själv diskutera fram med politiken.

Vad som dock saknades i enkäten, var konkreta frågor kring äldreomsorg och förskolor. Om nu Socialdemokraterna och Centern fanns på plats för debatt, då tror jag ändå det var svårt att svara oförberett. Möjligen har man på förvaltningsledningsnivå haft frågorna på bordet, men att det inte kommunicerats som det bör, med politiken. Men här har alla partier ett ansvar att ta och följa upp. Ingen undgår kritik här, inte PA heller.

För några år sedan besökte jag Jokkmokk och intervjuade en pensionerad föreståndare i äldreomsorgen. Genom åren har olika arrangemang provats, helt enskilda samiska avdelningar eller avdelningar öppna för alla. Vad som framkom i samtalet, och var av största betydelse, var att det fanns samisktalade personal där behoven fanns. Då talar vi om konverserande eller flytande språklig förmåga. Den målsättningen, när det efterfrågas, är verkligen något vi måste se till att förverkliga. Jokkmokks idékoncept för samiskprofilerad äldrevård ger ett bra avstamp för en fortsatt diskussion: http://www.jokkmokk.se/Filer/Utvecklingsenheten/Minoritetsspråk/INING.Microsoft%20Word%20-%20Rapport%2014%20mars,%20samisk%20äldreomsorg.doc.111.pdf

När det kommer till samisk förskola har jag mig veterligen aldrig sett ett protokoll eller hört att frågan varit uppe i utbildningsnämnden, ens i arbetsutskottet. Men finns en efterfrågan ska man självklart utreda behov och genomförande. Men samma sak här, att det främst finns personal som behärskar samiska fullt ut, om förskolebarn har samiska som modersmål. Till att börja med. Det finns mycket att arbeta på och det är en utmaning. Men utan någon form av politisk närvaro i den samiska samsrådsgruppen, så tror jag utvecklingen och anpassningen går betydligt långsammare än vad som annars kan ske.

Men en sak vi måste påminna oss om gällande den samiska samrådsgruppen i Vilhelmina. När policydokumentet skulle beslutas i fullmäktige yrkades det plötsligt att deltagare inte skulle ges arvodering för att täcka resor och förlorad arbetsförtjänst. Det hade inga andra samråd, var budet från socialdemokraterna. Enskilda samråd är något annat, ett upprepat samrådsförfarande i en samisk förvaltningskommun måste ges andra förutsättningar, hävdar jag. Vem ställer upp med en förlorad arbetsdag och utan reseersättning? Det var obegripligt men PA var enda parti som tog parti. Jag vet inte hur långt senare det till slut kom upp som ett nytt ärende. Jo, när samrådsgruppen gav en skarp protest skriftligen. Och hur kom det sig att ingen ville säga att omkostnaderna var budgeterade och bekostades med de särskilda statsbidragen? Detta om något var ett sätt att försvåra samrådsprocessen, som jag ser saken.

När Åke Nilsson i Sameradion påstår att samrådsgruppen har full dragningsrätt på sina medel så pekar handlingen ovan på motsatsen. Förtydligat: Förvaltningskommunen har en budget som tjänstemännen framlägger, kommunchefen har delegation på budgeten i sin helhet och hanterar vad övrigt som ankommer på insatser inom ramen för överskjutande medel. Men petar fullmäktige i medlen så händer inget förrän fullmäktige petar tillbaka. Och finns det 400 tkr i samlat överskott så är det tydligt att det samiska pressarkivet fallit mellan stolarna. Men kommunalrådets löfte om omtag för pressarkivet är oavsett mycket välkommet.

Vad som kan konstateras är två saker som osynliggör den samiska förvaltningskommunen  – vilket måste förändras. 1. Att den samiska förvaltningskommunens verksamhet och budget beskrivs i budgetremissen, idag nämns den inte. 2. Att förvaltningskommunens budget fastställs av fullmäktige efter kommunstyrelsens beredning. Då synliggörs den för politikerna. Att delta i samrådsförfaranden och i utvecklingsarbetet är inte att fingra i medlen utan tvärtom att ta ansvar för att minoritetsreformen genomförs på bästa tänkbara vis.

Alla partier/politiker gör uppenbarligen inte vad de kan för att underlätta arbetet i den samiska försvaltningskommunen och exploateringsfrågor är också ett kapitel för sig. Ett ärende i renskötselområdet måste jag dock kommentera, vilket gällde vindkraftexploatering väster om Klimpfjäll i Vilhelminafjällen.

Ett fall från verkligheten

Vilhelmina kommun har tillsammans med Dorotea och Åsele tagit en gemensam vindkraftplan, beslutad juni 2010 i kommunfullmäktige, vilken pekar ut lämpliga exploateringsområden och s.k. stoppområden. När ett yttrande kom upp, för att bara fastslå ett tidigare kommunalt nej till exploatering så blåste det plötsligt upp till storm i kommunstyrelsen. Replikerna for vilt och över alla partigränser. Centerns Mattias Ihrström föreslog ett ja och socialdemokraternas Ewa Hed förmedlade hur de tre befintliga vindkraftverken i Klimpfjäll påminde henne om tre kors och något ganska fint ändå.

Varenda gång jag själv nu närmar mig Klimpfjäll tänker på den korsfäste Jesus. Så dras jag ner i själsligt tvivel. Där denne på trä uppspikade mänska dog för våra synder. Med min bekymrade följdfråga, vad var namnen på de bägge andra korsfästa? Tanken har slagit mig sedan dess, Staten och Kapitalet, de två rövarna, men vem av dem nådde frälsning jämte Kristus på korset…

Ärendet slutade med votering och ett överraskande bifall till vindkraftexploatering uppå fjället och kommunstyrelsens ordförande Åke Nilsson (s) drog till med något i stil med, nu får jag nog f-n reservera mig. Kommunalrådet Nilsson följde nämligen den stadfästa vindkraftplanen och såg helheten.

Det vilar en desperation i somligt handlande. En vindkraftplan, där kommunerna avsagt sitt veto i godkända områden, är rena smörgåsbordet. Flera år gångna men inte en enda vindsnurra till i kommun. Då slår politikerna till. Kanske några jobb borti backen en stund. Och ingen hänsyn till vad kommunen yttrat tidigare eller att vindkraftplanen måste upp i fullmäktige för ändringar, för formell laglighet. Här struntade man i allt och stöttade en gräddfil till en exploatör. Och det skar rakt igenom partigränserna. Allt för jobb, allt för överlevnad, titt som tätt. Där blicken varken ser historiskt eller långsiktigt. En spegling av kronans och brukspatronernas blick. För mig en sorg att skåda, men jag kan förstå det. Men svårligen respektera.

Golgatas tre ”kors” i Klimpfjäll fortsätter sin vridna vaka över ödet och syndernas förlåtelse, som en påminnelse om politikernas dilemma, att sitta i ett skruvstäd där någon form att utveckling måste ske, eller ges tro på, i skuggan av en dryg halvsekellång flyttlass- och utarmningspolitik från huvudstaden. När ska centralpolitiken, härska genom att söndra, upphöra för att ersättas av en ny fördelningspolitik som möjliggör att glesbygdskommuner i Lappland kan spira i sin helhet, istället för att splittras i majoritetsbefolkning mot samer/renägande samer och tvingas välja kortsiktiga lösningar?

Ytterligare ett spörsmål som dök upp i SR sameradion var en nyöppning av en gruva i Stekenjokk. Den frågan är dock så intressant och komplex, att jag kommer återkomma i ett helt eget blogginlägg inom kort benämnt Sista fångstgropen i Stekenjokk / Staten – behandla oss inte som boskap. För Stekenjokk skär över så mycket som man så lätt glömmer, i desperationens kölvatten. Hungerstrejken i Stora Blåsjön 1971 för oss tillbaka till en annan epok.

Ps. För att redovisa vad enkäten innehöll, så lägger jag in en länk till PA:s blogg och våra svar till sameradion/SVT Sápmi, för den som har intresse att läsa hur vi tänkt och ställt oss i frågorna. Ds.

https://politisktalternativ.files.wordpress.com/2014/08/pa-9-svar-till-sameradion-svt-sapmi-pdf.pdf

Ett nedslag i vilhelminapolitiken – bland gammstutar och fitter

Av , , 6 kommentarer 82

Det har blossat upp en jämställdhetsdebatt i Vilhelmina. Det är valtider. Med luppen på fallosar. Ett intressant inslag i SVT Västerbottensnytt gör åter strålande reklam för Vilhelmina som framtidskommun och jämställhetsparadis.

Å ena sidan hävdar centerns Maria Kristoffersson att kvinnliga politiker behandlas illa, att sammanträden ägt rum i herrbastun med hon själv utestängd, att somliga dristat sig till att använda en penislikande tingest till ordförandeklubba. Å andra sidan dementerar KG Abramsson och flyttar fokus till den centerpartist som överlämnat ”gåvan” efter en utlandsvistelse. Vem ska man tro på?

Kan man aldrig vara överens om vem som gjort och sagt vad, så politiken kan diskutera sakfrågan? Nej, i Vilhelmina handlar det ofta om att formulera den rätta verkligheten och korrekta politiska historien. Om det är ett politik-kulturellt lokalt särdrag, är något som jag funderat över. En metod att förskjuta politisk sakdiskussion till frågan om störst trovärdighet. Så kan trätor och surdegar staplas på hög. Och vallgravens djup mellan blocken bibehållas. Det gagnar ingen.

Kommunalrådet Åke Nilsson (s) staplar sedan statistik i ett blogginlägg som bevis för jämställdheten i politiken, men ”varannan damernas” och statistiskt jämn representation säger inte mycket om hur kvinnor, eller män, eller politiker generellt, behandlas i politiken. Om en eller flera kvinnor upplever en bristande jämställdhet och kränkande/nedsättande behandling, så kan man inte ta detta från någon. En människas upplevelse av diskriminering eller kränkning går inte att avfärda med statistik.

Under ”VK-tyck till” i Vilhelmina skriver pseudonymen ”spyless” att kvinnor i Socialdemokraterna i Vilhelmina inte behandlas illa. ”spyless” vet. Vet vad alla kvinnor i partiet upplevt och känt. Jag tror man ska väldigt försiktig med att göra sig till uttolkare för alla s-kvinnor. Jag tror man ska vara väldigt försiktig med att göra sig till vad alla kvinnor i politiken i Vilhelmina har upplevt under alla år, eller vad män för den delen upplevt. Mycket av upplevda kränkningar och påhopp stannar säkert hemma vid köksbordet.

Vid ett tillfälle i kommunstyrelsen, för några år sedan, hanterades bygdemedelsansökningar. Ett ärende om ett industrihus i Storsele for fram och tillbaka i beredningsarbetet. Ansökan rörde sig i gränslandet då frågetecken restes om det var ett otillbörligt stöd som kunde gagna enskilda företagare i byn. Men vad som förvånande mig, var att en ledamot reste frågetecken kring personerna i föreningen och de som tänkte använda lokalerna. Jag har aldrig någonsin varit med om att en förening eller dess styrelse/medlemmar ifrågasätts på det här sättet. I kommunstyrelsen. Men frågan riktades, under pågående överläggningar, om vad det var för gammstutar? Gammstutar!? Kastrerade åldrade hanar av nötboskap. Färdiga för slaktbänken. I klartext, inget att satsa på. Det var ingen fråga utan ett ledande ifrågasättande påstående, så upplevde jag saken.

Hur många föreningar och företag i Vilhelmina har inte män och kvinnor som är 55+? För många föreningar är just erfarna och kunniga sextioåringar och nypensionerade de som driver och håller uppe och utvecklar föreningar. Hur skulle kvinnor ta det om de benämndes för sinkor eller gammkäringa? I ett politisk beslutsammanhang – i kommunstyrelsen?

Det som lade smolk i bägaren var att ingen bland socialdemokraterna markerade att epitetet vad direkt olämpligt. Ingen bad om ursäkt. Ingen sa ett ord. ”Gammstutar” stod där, oemotsagda. Den som uttalade orden var en socialdemokratisk kvinna. Det som lade ytterligare smolk i bägaren var den ansökande föreningen främst bestod av avhoppade socialdemokrater och yttermera visso politiker från fel sida vallgraven. Aldrig har jag i ett ärende sett så mycket tendenser till att leta fel och missförstå. Ett företagshus, en företagskuvös, skrevs om till en industrilokal som skulle gagna ett par företagare. Och som sagt, aldrig har jag varit med om att medborgare, tillika företagare, bakom en förening nagelfarits på ett sådant sätt. Hur talar man då inte bakom ryggen, bakom lyckta dörrar, det är den frågan jag ställer sig. När ”gammstutar” är hur företagare eller föreningsfolk benämns. Är detta att skapa ett bättre företags- och näringslivsklimat? Ingen näringslivspolicy i världen rätar upp politikers nedsättande språkbruk.

Vid ett tillfälle, för en tid sedan, i kommunstyrelsen, kom en fråga upp på där en lokal politikers agerande diskuterades. Det var dock inte under ett ärende, men tillmälet uppfattades av flera personer i sammanträdesrummet. Kanske var det inte menat för andra än partikamrater. Men den ifrågasatta kvinnliga politikern omnämndes som en fitta. Det var en socialdmokratisk kvinna som uttalade orden. Förvisso inte under ett ärende, men hårda ordalag, ett nedsättande omdöme, mot en kvinnlig politiker.

De här två exemplen ligger bakom oss, men inte i förra eller förrförra mandatperioden, utan i innevarande. Jämställdhet är inget som garanteras av varken varannan damernas eller fler kvinnor än män återfinns i kommunstyrelsen. Det finns en karg politisk kultur under ytan, som inte verkar ifrågasättas, och en tradition att underblåsa avståndet och fördjupa vallgraven mellan blocken. För block är något man definitivt måste tryckas in i, var sig man vill det eller ej, för annars verkar tillvaron rämna och enkelheten i att skapa ett vi och dom. Ett samhälle är inget som har en mur genom sig utan något vi alla delar.

Visst är det jämställt i Vilhelmina. Några är mer jämlika än andra. Och för mig blir det bara en påminnelse om George Orwells ”Djurfarmen”. Läs den! Och måtte socialdemokraterna i Vilhelmina ta sig en tankeställare, om hur vi bemöter varandra, om hur vi ska kunna arbeta gemensamt med krafttag, för utan samarbete och samverkan, så har en utsatt inlandskommun som Vilhelmina betydligt mindre framgångsmöjligheter. I kampen för att överleva den demografiska sotdöden. Varenda en behövs!