Ett nedslag i vilhelminapolitiken – bland gammstutar och fitter

Det har blossat upp en jämställdhetsdebatt i Vilhelmina. Det är valtider. Med luppen på fallosar. Ett intressant inslag i SVT Västerbottensnytt gör åter strålande reklam för Vilhelmina som framtidskommun och jämställhetsparadis.

Å ena sidan hävdar centerns Maria Kristoffersson att kvinnliga politiker behandlas illa, att sammanträden ägt rum i herrbastun med hon själv utestängd, att somliga dristat sig till att använda en penislikande tingest till ordförandeklubba. Å andra sidan dementerar KG Abramsson och flyttar fokus till den centerpartist som överlämnat ”gåvan” efter en utlandsvistelse. Vem ska man tro på?

Kan man aldrig vara överens om vem som gjort och sagt vad, så politiken kan diskutera sakfrågan? Nej, i Vilhelmina handlar det ofta om att formulera den rätta verkligheten och korrekta politiska historien. Om det är ett politik-kulturellt lokalt särdrag, är något som jag funderat över. En metod att förskjuta politisk sakdiskussion till frågan om störst trovärdighet. Så kan trätor och surdegar staplas på hög. Och vallgravens djup mellan blocken bibehållas. Det gagnar ingen.

Kommunalrådet Åke Nilsson (s) staplar sedan statistik i ett blogginlägg som bevis för jämställdheten i politiken, men ”varannan damernas” och statistiskt jämn representation säger inte mycket om hur kvinnor, eller män, eller politiker generellt, behandlas i politiken. Om en eller flera kvinnor upplever en bristande jämställdhet och kränkande/nedsättande behandling, så kan man inte ta detta från någon. En människas upplevelse av diskriminering eller kränkning går inte att avfärda med statistik.

Under ”VK-tyck till” i Vilhelmina skriver pseudonymen ”spyless” att kvinnor i Socialdemokraterna i Vilhelmina inte behandlas illa. ”spyless” vet. Vet vad alla kvinnor i partiet upplevt och känt. Jag tror man ska väldigt försiktig med att göra sig till uttolkare för alla s-kvinnor. Jag tror man ska vara väldigt försiktig med att göra sig till vad alla kvinnor i politiken i Vilhelmina har upplevt under alla år, eller vad män för den delen upplevt. Mycket av upplevda kränkningar och påhopp stannar säkert hemma vid köksbordet.

Vid ett tillfälle i kommunstyrelsen, för några år sedan, hanterades bygdemedelsansökningar. Ett ärende om ett industrihus i Storsele for fram och tillbaka i beredningsarbetet. Ansökan rörde sig i gränslandet då frågetecken restes om det var ett otillbörligt stöd som kunde gagna enskilda företagare i byn. Men vad som förvånande mig, var att en ledamot reste frågetecken kring personerna i föreningen och de som tänkte använda lokalerna. Jag har aldrig någonsin varit med om att en förening eller dess styrelse/medlemmar ifrågasätts på det här sättet. I kommunstyrelsen. Men frågan riktades, under pågående överläggningar, om vad det var för gammstutar? Gammstutar!? Kastrerade åldrade hanar av nötboskap. Färdiga för slaktbänken. I klartext, inget att satsa på. Det var ingen fråga utan ett ledande ifrågasättande påstående, så upplevde jag saken.

Hur många föreningar och företag i Vilhelmina har inte män och kvinnor som är 55+? För många föreningar är just erfarna och kunniga sextioåringar och nypensionerade de som driver och håller uppe och utvecklar föreningar. Hur skulle kvinnor ta det om de benämndes för sinkor eller gammkäringa? I ett politisk beslutsammanhang – i kommunstyrelsen?

Det som lade smolk i bägaren var att ingen bland socialdemokraterna markerade att epitetet vad direkt olämpligt. Ingen bad om ursäkt. Ingen sa ett ord. ”Gammstutar” stod där, oemotsagda. Den som uttalade orden var en socialdemokratisk kvinna. Det som lade ytterligare smolk i bägaren var den ansökande föreningen främst bestod av avhoppade socialdemokrater och yttermera visso politiker från fel sida vallgraven. Aldrig har jag i ett ärende sett så mycket tendenser till att leta fel och missförstå. Ett företagshus, en företagskuvös, skrevs om till en industrilokal som skulle gagna ett par företagare. Och som sagt, aldrig har jag varit med om att medborgare, tillika företagare, bakom en förening nagelfarits på ett sådant sätt. Hur talar man då inte bakom ryggen, bakom lyckta dörrar, det är den frågan jag ställer sig. När ”gammstutar” är hur företagare eller föreningsfolk benämns. Är detta att skapa ett bättre företags- och näringslivsklimat? Ingen näringslivspolicy i världen rätar upp politikers nedsättande språkbruk.

Vid ett tillfälle, för en tid sedan, i kommunstyrelsen, kom en fråga upp på där en lokal politikers agerande diskuterades. Det var dock inte under ett ärende, men tillmälet uppfattades av flera personer i sammanträdesrummet. Kanske var det inte menat för andra än partikamrater. Men den ifrågasatta kvinnliga politikern omnämndes som en fitta. Det var en socialdmokratisk kvinna som uttalade orden. Förvisso inte under ett ärende, men hårda ordalag, ett nedsättande omdöme, mot en kvinnlig politiker.

De här två exemplen ligger bakom oss, men inte i förra eller förrförra mandatperioden, utan i innevarande. Jämställdhet är inget som garanteras av varken varannan damernas eller fler kvinnor än män återfinns i kommunstyrelsen. Det finns en karg politisk kultur under ytan, som inte verkar ifrågasättas, och en tradition att underblåsa avståndet och fördjupa vallgraven mellan blocken. För block är något man definitivt måste tryckas in i, var sig man vill det eller ej, för annars verkar tillvaron rämna och enkelheten i att skapa ett vi och dom. Ett samhälle är inget som har en mur genom sig utan något vi alla delar.

Visst är det jämställt i Vilhelmina. Några är mer jämlika än andra. Och för mig blir det bara en påminnelse om George Orwells ”Djurfarmen”. Läs den! Och måtte socialdemokraterna i Vilhelmina ta sig en tankeställare, om hur vi bemöter varandra, om hur vi ska kunna arbeta gemensamt med krafttag, för utan samarbete och samverkan, så har en utsatt inlandskommun som Vilhelmina betydligt mindre framgångsmöjligheter. I kampen för att överleva den demografiska sotdöden. Varenda en behövs!