Förlorarnas paradis, del 1
I kommunvalet i Vilhelmina bestämde sig 54% av väljarna att rösta på något annat alternativ än Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Ser man till oppositionen (vilken många betraktat som tämligen samlad sista mandatperioden, i lejonparten av ärenden där delade uppfattningar rådit) fick grupperingen 48,2% att jämföra med 46,2% för S & V. I det hänseendet kan ”oppositionen” rentav ses som ”vinnare”. Lägger man till övriga partier nås nämnda 54%. Men Folkpartiet föll ur. Personligen tycker jag ändå man moraliskt och politiskt kan betrakta oppositionen som en slags valsegrare, trots att det blev dött lopp sett till mandat och röstetal (46,2% för bägge grupperingar).
Både röstetalsmässigt och partipolitiskt anser jag att Vilhelminaborna röstade bort (S) då resultatet för 2014 minskade från 2010 med 17 %-enheter från 54,8% till 37,8%. Historisk låga siffror, med drygt var tredje röst på (s), förvisso med Vänsterpartiet på frammarsch men främst pga väljarhopp. Framför allt är det övriga partier som fått ett väsentligt ökat stöd där Centern tagit röster över mångas förväntan och hamnar på respektfulla 20%.
Övertydligt från första början, var att S&V (13 mandat) behövde ett (1) mandat för att nå en majoritet. Och att även C/Kd/M+PA (13 mandat) behövde ett (1) mandat för politisk majoritet (om man övervägt samverkan). Där PA kunde vara möjlig vågmästare åt S&V och Sd åt C/Kd/M/PA. Eftersom avståndet, inte bara politiskt, har varit stort mellan S och Kd/C har en blocköverskridande lösning setts som hart när omöjlig. Redan här ansåg jag att det kanske är mer skada än nytta att framtvinga en lösning ingen egentligen vill ha. Nyval var redan då en möjlighet. Att väljarna verkligen ges en chans att tydligt ta ställning, välja en tydlig majoritet.
Men oklarheten kring PA, som aldrig utfäst löften kring partipolitiskt samarbete och samtidigt arbetet för blockupplösning, har säkert skapat osäkerhet. Rentav blivit en bricka i valkampanjen, skapande en hälsosam osäkerhet för att alla partier skulle kunna se PA som samverkanspartner och kanske sänka garden, med PA som möjlighet och inte hot. Men likafullt en ohälsosam osäkerhet då väljarna helst vill vet vad de röstar fram för möjlig majoritet.
Samtidigt har många förtroendevalda i PA känt att samverkan med alliansen fungerat bra och att PA alltid markerat och tagit ställning när så varit påkallat, ibland lite vänsterorienterat. Men samverkan med alliansen har samtidigt varit nödtvungen, då S hållit PA på en armlängds avstånd under hela mandatperioden, bifogat med inte så få fall av rent otrevlig behandling (från vissa, inte alla, märk väl). Trots att PA ofta varit helt överens med S och att vi även har stått ensamma med S/V i vissa frågor. PA har följt sin egen linje, helt klart.
Desto närmare valet partierna kom, desto mer frågor kring möjliga politiska samarbeten. På grund av den politiska situationen under fyra år, socialdemokratisk helt egen majoritet, en mängd politiska affärer där politiker och allianspartierna tagit rejält med stryk, samt marginaliseringen av PA, så har både erfarenheten och känslan infunnit sig att kunna samverka och samarbeta med allianspartierna. Parallellt med synen att det är av stor vikt, att förnya den politiska ledningen och kulturen i kommunen, vilket i många avseenden varit en av grundbultarna för en verklig förändring och nystart i Vilhelmina. I det hänseendet tror jag, och många med mig, att väljarna främst sett och trott på PA som ett alternativ som tillsammans med alliansen eller delar av de borgerliga partierna kunde hitta en medelväg.
Det är då man kommer till vägskälet – efter valet. Om det inte finns mer än en praktisk möjligheter att skapa en tydlig majoritet, ska man då ta den? Om det finns ytterligare en möjlighet, att för PA samverka med C/Kd/M, och som i riksdagen, lägga fram ett förslag till politisk majoritet som får prövas med majoritetsavgörande, är det inte en möjlighet? Utan valteknisk samverkan med Sd. Sett till väljarnas dom, att S förlorat valet och att oppositionen som helhet faktiskt har störst röstetal numerärt, varför kan inte storsintheten få råda? Nej, så enkelt är det tydligen inte.
Måste makten alltid säkras till vilket politiskt pris som helst, där till och med ”antipolitik” blir överordnad, att till varje pris ska ett parti exkluderas till inflytande. Med följd att även denna ”pragmatiska” lösning nu exkluderat, marginaliserat och detroniserat (från vågmästare till två mandat andra sidan diket) PA självt till opposition, av en avhoppad PA-medlem. Som lämnade partiet och ordförandeskapet i PA, som denne skrev i ett avskedsmejl, ”…för partiets bästa”. Är det vad vi nu sett, hört och upplevt, den sista veckan, något som är för PA:s bästa? Politiska löften från partilösa personer kanske måste synas extra noga i sömmarna. Vilket jag återkommer till.
Vilka politiska följder har vi att vänta om den representativa demokratin, vilken idag är helt vilande på partiväsendet, skapar politiska koalitioner/block med partilösa politiska vildar för att säkra den politiska makten och skapa majoritet? Och inte minst, om ett block släpper in partilösa personer, som inte representerar någon mer än sig själv, i den högsta politiska ledningen?
Att det förekommer politiska vildar, som behåller sina positioner och mandat, är inte helt ovanligt. Men att en politisk vilde, nu förväntas hissas upp till den operativa högsta politiska ledningen i kommunstyrelsen, till presidiet och andre vice ordförande, inför en helt ny mandatperiod, måste vara sverigeunikt politik-historiskt.
Fortsatta reflektioner återkommer jag till i Förlorarnas paradis, del 2
Senaste kommentarerna