Ängelns flykt

Av , , Bli först att kommentera 72

Dödens eller livets ängel. Ingen dagslända. Skär luften utan ärr. Himlen blöder inte. Blicken mot skyn. Vem bär hon i dag, den undflyende ängeln. Till hjärtats fortsatta slag. Till döden skiljer oss åt. Hovrande i skyn, söka sänkeplats, grus, smuts, i ögon, piskar oss. Vi kisar, kupar händer över öron, trädtoppar kastas åt och fram. Vi hukar, fötter viljalösa. Som ett urtidsväsen får hon oss att plötsligt rusa, bort, hem, i väntan på uppståndelsen. Någons.lasarett 1915

Varje gång jag hör hennes förbrända sång, gasturbinernas rop, känner jag klumpen i magen. Trots denna livlina till ett vykort, Öbacka med lazarett. Uppå kuskbocken mot samariternas borg. Jag kan inte vara gammal. Maskinen flyger genom hjärtat. Rakt genom kroppen. Ett hål i bröstet. Förpassar mig till en vaka jämte ett aeroplan där kaparen håller hårt i handgranaten. Jag står utanför, fyller ton av bränsle. Släpper kaparen taget, tappar kaparen taget, blir vi en politisk fyrbåk efter en nyss fallen mur. I efterdrömmen sprängs jag. Brinner. I ett förhörsrum, någonstans i centralamerika, år senare, vet jag inte om jag kommer ut, levande. Där du måste vara beredd. På att dö varje dag. Människor försvann. Journalister försvann. För sanningen, för vad man trodde på. Händerna mot väggen. Svarta uniformer. Ridstövlar. Visitation. Pistoler som kittlar. Brinner av. När. Inte om, bara när. I förföljelsen av livets motsats.

Händelser kan vara traumatiska. Traumatiserande. Posttraumatiserande. Ge panik och ångest. För en tid eller livslångt. Vissa händelser, upplevelser, bränner fast. Evigt. Ockuperar näthinnan. Behåller den. Somt går inte minnas, maler i skuggorna till de får liv i skymningen. Utan att veta varför eller när allt brister. Där väggarna och taken faller in oupphörligt. Där du faller oupphörligt. Kroppen faller så tungt i golvet, i marken.

Vissa minnen återkommer, utlöser, något det innersta inte mäktar med eller kan styra. Hos vissa. Släpper tusen hästar, tusen blixtar, fängslad av fullständig vanmakt. Instängd i ett rum utan dörr, utan fönster. Syret tar slut. Lågan slocknar. Ångesten, paniken, avgrundssuget, det fria fallet, döden, döden rentav som befriare. En lukt, en hågkomst, ljus eller bara ett ljud, kan på ett ögonblick skicka den fängslade till helvetet. Till en kvarn av upprepning. Eller till tomheten. Ty himmelriket är icke på jorden.

Gluntens väg. Ynglingens väg. Alltid värker magen till dess turbinerna slås av. Draken på sin runda platta. Räddningen öppnar sin port. En skräck inom mig, att se aeroplan förgås i lågor. En mardröm i yngre dagar Den tolfte september nittonhundrasjuttio hände allt. På television. Tre kapade aeroplan. Svarta september. Dawsons field. Att vänta på kaparens granat. Att förgås till himmelen. Angel’s flight…

Dawson's_Field

Den elfte september tjugohundraett befann jag mig på en rättgång som åhörare. Ett narkotikamål. Småskit, småbrott, tjack. Men där inblandade och anhöriga på så många vis nedsänkts till helvetet. Eller döden. Livsöden korsas, stryks, raderas. Och femtusen sådana fall summeras snart om vi bara väljer rätt tidskala. Är denna terror människor utsätts för olik annan terror? Två sidor av samma mynt. Att drabbas av våld, övergrepp, andras missbruk, kränkningar, upprepat eller grovt, kan följa människan långt. Längs livskorridoren. Hiv- och hepatitblod, stänkt och spottat i ögonen, ovissheten som en sjunkbomb i själen. Ett krig mot livet. I minnet och tankarna. Ibland aldrig försvinna. Ibland bara lindras. När jag hörde om New York den ödesdigra dagen fanns bara ett suddig hågkomst. Svarta september. Trots trettioen förlupna år. Trots att jag inte upplevt endera. Länken för mig, var väntan på att en oavsiktligt tappad granat förbränner mig till förtida aska, vid en avlägsen ramp invid Halmsjön. Till döden skiljer oss åt.

I ögonvrån en ilande skugga som en svart blixt över marken. Sista skuggan. Last shadow. Det förebådande korta visslandet. Dånet slår mig till marken. Säkert hundratrettio decibel. Sprängande trumhinnor. Näsan blöder. Händer krampaktigt över huvudet. Kommer krevaden? Lika snabbt dånet borta. Bara droppar av rött sipprar över gräset som minnesmärken över mänsklighetens stapplande som inte bär namnet framsteg. Med blodsmak i munnen reser jag mig och åkallar mörkret mot stålfågeln som tystnat.

Ovissheten. Maktlösheten. Krigstillståndet. Tystnad. Vinande. Granater. Tystnad. Sömnlöst genom vakan. I sömnen drömmen. Om och om igen. I min portuppgång mördas en människa av en laserman. Ingen går säker. Plötsligt hundratals fotsteg. En massa rör sig. Ett stenkast bort, vid en ambassad öppnas kulspruteeld mot gatan, precis när jag nattligt passerar. Inte ens Östermalm gick säkert, inte jag. Rikoschetter. Nio millimeter. Jag blickar ut en annan natt. En explosion. Bombaren. Stockholms stadion nittiosju. Min bakgård brinner. Aldrig lugn.

En fiktion reser sig i minnet. En egenhändigt nerplitad tegelsten, en saga om två sprängda torn, på 90-talet. Attentatet mot worldtradecenter nittiotre var tänkt att få tornen att falla. För mig hade allt redan hänt. Katastrofen förvånade mig inte. Den som skriver kan vaccinera sig, i förberedelsen, mot det högst oförväntade. Samtidigt i sitt inre genomgå skärselden eller det ohyggliga. Scenarier förbereder för ett krig. Ett krig som kanske aldrig kommer. Alltid beredd. Till högt pris. Evigt brinnande under en fosforgranat. Vitt ljus. Ängelns flykt.

Hur många känslor, febriga minnen, ruskas inte till liv att turbinernas öronbedövande vrål, av en dörr utan handtag som låses på utsidan. Hur många instängda känner inte att något inom ett ögonblick färdas, genomborrar, deras kroppar. Hur många får inte paniken, får inte avgrunden öppnad i sitt innersta, dödsångest. Av fotogenförbränningens vrål, drakens skall och feta andedräkt. Svart ljus, färjkarlens blick över mörka törstiga vatten. Jag ser en hand släppa taget om handgranaten. En säkringsring faller sakta som snö mot marken. Räknar sekunderna. Sju sorters kakor är aldrig nog. Döden vill ha allt.

Ängeln, den gamla och nya tidens budbärare, på uråldrig sanskrit, ett slags mytiskt väsen. Så vad bär hon för bud. Den heliga anden, hon.

I sömnen vaknar vi i den första dagen av resten av vårt liv. En järnhand håller dig. Släpper dig. Hjärtat bultar hårt. Ett nätt ljud, nålen som faller mot golvet, våldets ljud, jetmotorns maskinvrede, mantelrörelsen, sinnesintryck, upplevelser, kan återväcka och återskicka. Eller förpassa till tillstånd. Utan att förstå. Varför det överväldigande inte är den självklara räddningen utan ett bokstavligen överhängande hot tränger rakt genom alla barriärer. Helikoptern är förbunden med mitt hjärtas slag. De stannar samtidigt. Tiden.

 

Att befinna sig i upprepningens förbannelse, kanske orden ovan snuddade. Så var ska människan finna sitt läkande, hela sitt sinne. I vilket rum, i närhet till vad.

vy helikopterplatta NUS pdf

Det nya psykiatrihuset är fortfarande tänkt att placeras på platsen gamla lasarettet idag ligger, se bifogad pdf (bilderna är tagna från VLL/White Arkitekters presentation av förstudien).

När man läser förstudierapporten och betraktar illustrationen av ny psykiatribyggnad och inflygningsområdet samt höjdnivåer, så är det flera uppgifter och bedömningar som saknas. Inflygning från väst går delvis rakt över psykiatrihuset. Höjdskillnaden mellan byggnad och helikopter handlar om endast någon ynka meter upp till en handfull. Hastigheten är här mycket låg och helikoptern närmast hovrar i angörningsområde till nedsättning sker. Akustiskt förstärks bullret från de högre sjukhussidorna i norr och öst. Vinddraget sveper hårt över psykiatrihuset med kraftig virvel- och kastbybildning. Vid passage och landning.

Att vistas på takvåning är icke tillrådligt på några som helst villkor. Virvelbildningen kommer rotera luftmassorna i de slutna innergårdarna. Smuts och damm kan virvla upp kraftigt. Det finns faktiskt behov av en grundlig värdering av en risk- en konsekvensanalys, som bör utföras noggrant redan i en förstudie. Vilken anger cirka 500 landningar per år. Det ställs mycket omfattande krav på robusthet i nya sjukhusbyggnader i händelser av en olycka och vad som kan utmynna i ett katastrofscenario.

Har stått 25-30 meter under en hovrande helikopter som letat laddningsplats och upplevelsen är mycket obehaglig, jag fick själv ont i bröstet, stressad över situationen med ett litet barn som fick grus i ögonen och skrek av rädsla. Dånet, vibrationerna/resonanserna, kastbyarna och damm/grus som piskas runt och upp, ger obehag för de flesta. För känsliga människor, för människor som mår psykiskt dåligt, lider av sjukdom eller PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), kan upplevelsen var direkt plågsam och rentav triggande.

Här måste en återkoppling göras till förstudierapporten s.19, 3.7 Buller, ”…Mätningen visar på höga ljudnivåer som inte är acceptabla”. Angående bedömningen av ljudnivån på de nya gårdarna i/kring psykiatrihuset. En vink om ljudnivåer kring en helikopterplatta ges i följande bullerutredning för Karolinska sjukhuset (avseende Haga), s.4  Bilaga Bullerutredning 4500 heli flygrörelser Karolinska Ramböll  Men denna platta är utan reflekterande kringliggande ytor. De faktiska ljudmätningarna vid NUS/helikopterplattan är därför väldigt viktiga för beslutsfattarna att få på bordet.

Att ha en flygfarkost någon/några meter meter upp i luften har en mycket kraftig inverkan på närmiljön, på upplevelsen i framför allt de övre våningsplanen på en ny psykiatribyggnad. Inget jag önskar varken personal i allmänhet eller patienter i synnerhet som kommer vistas i byggnaden. Rättspsykiatrin är planerad till översta plan med sina behov av uteplats/terasser. Men mottagningar och avdelningar på plan 1 och 2 påverkas väsentligt. Att situationen är som den är kring helikopterplatten, idag, är en sak. Att bygga in ett miljö- och arbetsmiljöproblem i en ny psykiatribyggnad genom placeringen tätt intill plattan, inget jag förordar alls. Jag talar nu främst ur patientperspektivet. Jag har själv erfarenhet av PTSD. Och säkerhetsaspekterna och riskanalysen måste tidigt vägas in i en lämplighets-bedömning liksom eventuella behov av skyddsåtgärder.

Det finns således fler än ett skäl, att faktiskt beakta andra platser för en ny psykiatribyggnad, i öst eller sydöst, vilket jag tänker återkomma till.

PS. Ambulanshelikopterverksamheten gör ett styvt jobb under ofta svåra förutsättningar. Jag har ingen kritik mot denna verksamhet, mot piloter eller ansvariga. Men konsekvenserna är inte begränsade till miljömässiga, vad beträffar den absoluta närheten till det föreslagna psykiatrihuset. Det finns fler dimensioner, vilka jag försökt gestalta här ovan. DS.

Bli först att kommentera

Nu ska hela rasket rivas – lazarettet i himlen in

Av , , 4 kommentarer 75

I måndagens VK kunde man läsa om landstingets planer för ett nytt psykiatrihus på NUS-området och att arbetsutskottet i landstingsstyrelsen förordar rivning av några kulturhistoriskt värdefulla byggnader – det ursprungliga lasarettet – som sakkunniga bedömer ha rent omistliga värden.

Tack vare en omfattande kritik förra året mot planerna, beställdes en kulturhistorisk inventering utförd av byggnadsantikvarierna vid Västerbottens museum. En riktigt intressant läsning:http://www.vll.se/Sve/Centralt/Standardsidor/Politik/ProtokollOchHandlingar/SidorMedDokumentlista/Landstingsstyrelsen/Punkt%206%20-%20Kulturhistorisk%20utredning.pdf

Landstingsrådet Peter Olofsson kommenterar i VK (10 nov) ärendet; ”det här är det mest beredda ärendet under min tid i landstinget”. När jag själv läst både inventering och förstudie/arkitektutredning, tycker jag varken förslagen eller möjligheterna är helt uttömda eller fullt redovisade. Olofsson påpekar vidare att ”…utvecklingen av Norrlands universitetssjukshus måste gå i första hand, men det har varit ett politiskt dilemma”.

Ibland måste man skärskåda vad meningar verkligen betyder när de kommer från politiker. För det första: Ett dilemma brukar i vanligt språkbruk avse en valsituation där alla alternativa valmöjligheter får negativa konsekvenser. Får då alla alternativ lika stora negativa konsekvenser? Med vilka måttstockar? För det andra: Vad är det som då gör att man inte kan spara, använda, återrestaurera (tänk ett återställande av alla fönster som idag är rent anskrämliga med dithängda ”ovanluckor”) det gamla sjukhusområdet med tillhörande park och samtidigt låta utvecklingen av NUS gå i första hand?

Saken är ju den, att ett nytt psykiatrihus är en nödvändighet, stötestenen är var man ska förlägga byggnadskomplexet eller tillbygga vid befintlig. Men rent spontant upplever jag att Barn- och Ungdomspsykiatrins (BUP) verksamhet i Umedalen idag verkar vara en välfungerande verksamhet i ändåmålsenliga lokaler i en god miljö. Samordningsideologi driver dock vidare. Att geografiska avstånd avgränsat samverkan idag (inom Umeå) ter sig snarast märkligt sett till upptagningsområdet. De flesta större städer kan hantera saken. Småskalighet vägt mot storskaliga institutioner ska inte underskattas, i ett terapeutisk sammanhang, hur moderna lokaler man än bygger. Sjukhusområden kan vara betydligt mer ångestskapande än vad verksamhetsutvecklare tror. En välkomnande entré kan av patienter upplevas som en fallucka.

Så handlar det verkligen om att utvecklingen måste gå i första hand? Synen på utveckling är sällan entydig. Inte heller synen på en centralisering av psykiatri. Är de ekonomiska incitamenten överordnade? Det är svårt som skattebetalare och kulturhistoriskt engagerad, att syna och ta ställning. Å ena sidan återspeglar Olofssons retorik, att skaka fram ett och endast ett alternativ som varandes oundvikligt. Det blir enklast så. Å andra sidan finns orden att hämta i förstudien. Hur granskar man slutsatser i ett utredningsmaterial som inte går att läsa sig till i detalj? Förstudiens styrgrupp är till merparten verksamhetsansvariga inom en mängd områden vid NUS. Förstudierapporten är främst en sammanfattning, inte utredning. Hur kan och hur tar då politiker ställning i dylika ärenden?

Är det verkligen ett dilemma eller har man i landstingstyrelsens beredning helt enkelt skapat för få handlingsalternativ genom avgränsningen av utredningsuppdraget? Om bara ett konkret förslag nu presenteras, så innebär en omfattande rivning negativa följder för det ursprungliga lasaretts- och sjukhusparkområdet. Om fler alternativ konkretiseras, kan då färre negativa konsekvenser identifieras, värderas och ställas mot varandra? Ingången för mig, är förstudiens skrivning om ursprungsbyggnaderna, att de kan ha bevarandevärde. När de uppenbarligen har det.

Jag minns en massmediatur kring vaktmästarbostaden. Från VLL syntes den varken ha kulturhistoriskt värde eller intresse att bevaras. Att sjukhusområdet har en mängd social- och kulturhistoriska kvalitéer verkar mer en belastning än en tillgång. Rationalitet, storskalighet och modern fastighetsförvaltning är överordnat. Parkeringsöknarna kring köksvägen och Landstingshuset får en dock att undra vilken förvaringsplats man hamnat på. Oavsett behov.

För att i grunden försöka värdera förslaget rekommenderar jag en läsning av förstudie som presenterats av VLL/White Arkitekter AB http://www.vll.se/Sve/Centralt/Standardsidor/Politik/ProtokollOchHandlingar/SidorMedDokumentlista/Landstingsstyrelsen/Punkt%206%20-%20F%c3%b6rstudie%20lokaler%20psykiatri%20Nus.pdf

Vad som först slår mig direkt, är att ingen aktuell översiktsbild eller flygplansvy åskådliggörs för att visa befintligt och tänkta framtida lösningar, vilka kan ställas jämte varandra. Som beslutfattare tycker jag det borde vara självklart att skåda före och efter. Tomtutredningens plankartor är svåra att få en områdes- eller lägeskänsla av, inga perspektivbilder i flygplansvy presenteras heller. Flygfoto (hybridkarta) ovanifrån hade hjälpt väsentligt. Liksom tredimensionella vyer. Här kommer därför flygbilden (VLL, foto: Lars Bygdemark ©).

Umeå sjukhus

Naturligtvis vill man inte heller visa några idylliska befintliga inslag: vy sjukhusparken umeå nus (foto, Västerbottens museum).

Återkommande retorisk argument för lägesplacering, är för ”sjukhusets strategiska, långsiktiga utveckling och förnyelse”. Det låter slagkraftigt, men vad är innebörden och tolkningsmöjligheterna? När det gäller alternativet ny byggnad öster om sjukhuset, skrivs endast att ovannämnda kvalitéer hindras. Av vilka skäl? Argumenten står inte att finna. Räcker endast själva slutsatsen för alla förstudieläsare och politiker? Förmodligen. Övriga nackdelar tydliggörs, men inte möjligheterna att ta tag i hela området i öst för en större helhetssyn, strategiskt med förnyelse. Parkeringsöknar, brist på utemiljöer mm, kan omdanas, ytor frigöras, fler baksidor bli framsidor och bilda en mer gedigen helhet av sjukhusområdet i stort.

Ett antal nackdelar räknas upp vid Whites enda konkreta förslag (rivning av by 9A och 9B, de äldsta lasarettsdelarna). Rivningar och omgörning hus 7 kräver lokalersättning, brist på besöksparkering och uppställning leasingbilar kräver utredning. Läget är bullerstört av Blå vägen, Botniabanan, ambulans- och helikoptertransporter, kräver utredning. Begränsad tomtmark pga befintliga byggnader och ambulansinfart. Begränsad bygghöjd pga inflygningsområde. Endast angörning till byggnaden från norr. Somt går att åtgärda, somt inte. Men när man läst den kulturhistoriska inventeringen, så känns det som om landstingets politiker borde stanna upp. Se sig om. Och uttömma möjligheterna fullständigt, innan man går vidare med rivning, i del eller helhet, eller inte alls.

Eftersom Umeå kommun avgör rivningslov är det minst sagt troligt att det blir överklaganden och att saken går i långbänk. Att utreda alternativ, inte bara ett (1) förslag, utan minst ett alternativ, för offentlig visning, debatt och ställningstagande, vore det klokaste i mitt tycke. Då man verkligen kan värdera alternativen mot varandra i grunden. Då tror jag också ett psykiatrihusprojekt, egalt placering, snabbare kan komma igång.

Utdragna processer är självgenererande när man undviker alternativen i värdeladdade fall och beslutsfattarna endast har en väg för ögonen. Det här beslutet är betjänt av en fördjupad beredning, där White Arkitekter ges uppdraget att ta fram minst ett konkret alternativ i österläge. Och som beslutsstöd, rentav ta in en ”second opinion” på de förslag som framlagts. Med varför inte riktigt djärva lösningar. Där man på allvar även tar hänsyn till den kulturhistoriska inventering som nu utförts. Det gamla lasaretts- och sjukhusparkområdet förtjänar en verklig chans. Alla förtjänar en andra chans, inte sant?

Sist men inte minst. De ekonomiska aspekterna är helt utanför bilden i förstudien. Men presenteras bara ett förslag så slipper politiken även den värderingen och dimensionen. Även här gör man det väldigt enkelt för sig. En prissättning av olika förslag borde vara intressant, för alla.

[Efter att detta skrivits, läser jag rivningsbeslutet på webben, men jag lägger in inlägget som det var. Rivningsplanerna löper vidare. Fortsättning följer i Angels flight (arbetsnamn)]

4 kommentarer

Ny bubblare på trendometern: Politiskt sjöröveri

Av , , 4 kommentarer 107

Den 10 oktober publicerades i Folkbladet en diger programförklaring från vilhelminatrion K G Abramsson (S), Vanja Marthin (V) och den s.k. politiskt oberoende Bengt Bergsten, en politisk vilde som hoppat av den lokala kommunlistan Politiskt Alternativ (PA). http://www.folkbladet.nu/1415510/politiken-i-vilhemina-behover-samarbeten Det var närmare ett 8000 tecken långt inlägg på lördagsdebatten. Kanske kunde man förväntat sig rätten till ett repliksvar med samma omfång. Kanske man åtminstone kunde förväntat sig ett svar från den politiske ledarskribenten (eller debattredaktören) om vilket antal tecken jag kunde få spendera på ett svar. Kanske man inte kan förvänta sig någonting. Veckorna rinner iväg. Oavsett anser jag inte att den massiva programförklaringen kan få stå oemotsagd. Därför publicerar jag en replik, ett debattinlägg, här på VK-bloggen. Förvisso aningen åldrat, men lika aktuellt.

Ska politiskt sjöröveri fördjupa förra mandatperiodens mörka kulturrevolution?

De sista månadens händelser i politikens Vilhelmina omvittnar att socialdemokraterna (S) nu befäst kulturrevolutionen från förra mandatperioden då (S) röstade bort alliansens nominering av Maria Kristoffersson (C) till vice ordförande i kommunstyrelsen (Ks). Precis som när Göran Jonzon (Kd) röstades bort av (S) som ersättare i Ks. Följetången om ansvarsbefrielse kring Regnbågens förskola, var ännu ett exempel där partipolitiken från (S) gick bortom all rimlighet. I dag ser vilhelminaborna följden av spelet, flera partier tog rejäl skada och många uttalar ren rädsla för att engagera sig i politiken.

Att partier och politiker används som schackpjäser vittnar också om en cynisk människosyn där vissa närmast går över politiska lik för sin sak. Att det sker inom socialdemokratin är en bedrövelse. Till vad tjänar en värdegrund om den inte tillämpas?

Nu har en ”politisk vilde” värvats för en bräcklig politisk majoritet och (S) tillskansar sig makten genom politiskt sjöröveri. Det måste vara sverige-unikt att i ett valfullmäktige använda en avhoppad listetta som majoritetsbrygga men också att vilden Bengt Bergsten fått betydande poster. Andre vice ordförande i kommunstyrelsen betraktas som ersättare för kommunalrådet vid längre frånvaro. En plats i prestigefyllda arbetsutskottet innebär även betydelsefull plats i personalnämnden. Ett tungt ansvar som kräver stort förtroende. Om detta rådde inte enighet vid valfullmäktige (15/10).

(S)&(V) markerar samtidigt att ett nej till samarbete från Politiskt Alternativ (PA) inte äger giltighet då en avhoppare används som bräckjärn. Istället etableras normen att politiska vildar ges fet belöning i utbyte mot makt. Vem ska köpas dyrt efter nästa val? Vilka partier ska väljarna kunna lita på? Demokratin blir oförutsägbar. Risken ökar att partipiskorna viner hårdare för att hålla samman skakiga majoriteter, vilket kan förstärka blocktänkandet och minskar öppenheten.

Efter avhoppet uttalade Bergsten att han ska föra sin politik samt få väsentligt inflytande i arbetsutskottet. Om en partilös ledamot endast representerar sig själv och talar i eget intresse, vid nomineringar och personval, är denne då inte jävig? Problematiken understryks av partiernas undertecknade uppförandekod vari en punkt lyder ”att en ledamots uppenbara egenintresse får inte avgöra utgången av ett beslut”. I alla omröstningar i fullmäktige, gällande Bergsten, förelåg ett egenintresse som faktiskt kan ses som jäv men också brott mot uppförandekoden.

I intervjuer rättfärdigar Bergsten fullmäktigeplatsen med att minst en tredjedel av väljarna stödjer hans val. Vilka skulle ”kryssat” om vildeplanerna varit kända? Med 13,7% av partirösterna erhålls 0,4 mandat. Det är trots allt partier som går till val och företräder väljarna. Vidare betraktar Bergsten sig som eget parti för att få tillträde till fullmäktigeberedningar, men han representerar inget parti, inte de som valt PA, bara sig själv. Det får på inga villkor innebära några privilegier. Partilös är och förblir partilös. Punkt.

Enligt en debattartikel (Folkbladet 10/10) ska även K G Abramsson (S) och Vanja Marthin (V) verka för det partipolitiska programmet för Politiskt Alternativ som Bengt Bergsten ställt sig bakom. Ingenting legitimerar ett stulet mandat och en stulen politik. Ett odemokratiskt övertramp som kräver en offentlig ursäkt. Utan samverkan driver ingen PA:s partiprogram utom partiet och dess medlemmar. Bilden framtonar av ett politisk förmynderi där behovet av PA ska elimineras.

Alla partier bör göra tankeexperimentet om vardera en ledamot från (S) och (V) hoppar av i protest. Vilket hände i Haninge kommun. Politiska vildar har i alla tider betraktats som oönskade och måste så behandlas, om partier ska kunna bygga upp ömsesidigt förtroende som beslutande parter. Utan tillit och konsistens undermineras partiväsendet och samarbetsförutsättningarna i sin grund.

I massmedia har Bergsten efter sitt avhopp upprepat kritiserat PA. Internt öppnade han en avgrund genom en rad grova anklagelser i ett avskedsmejl. Ingen kan undgått en kvarvarande konflikt, synnerligen då Bergsten behöll fullmäktigeplatsen. Denna konflikt lyfts nu rakt in i politiken. Ingen kan på allvar tro att (S) och (V) är omedvetna om denna konsekvens. En ”härska genom att söndra”-kultur fortsätter därmed att odlas. Att stjäla ett mandat genom en dissident (som sade sig avgå för partiets intresse), lägga vantarna på partiprogram och förpassa PA decimerade till opposition är ingen fredsinvit, snarare en politisk krigsförklaring.

Nya majoriteten talar i debattartikeln om att det ”finns inget utrymme för grälsjuka och politiskt taktiserande”, men vad tror de deras omoraliska iscensättning nu skapat? Frid och fröjd och ett lyckligare Vilhelmina som fått en majoritet p.g.a. antipolitiken att så många som möjligt ska uteslutas på grund av Sverigedemokraternas enda mandat? Interveneringen i partierna syns blivit norm. En tolerans för det intolerabla, resulterar i att partiväsendet inte längre utgör grunden för den representativa demokratin. Utan att partilösa privatpersoner nu avgör den politiska majoriteten.

Debattörernas tes att ett förödande samtalsklimat uteslutande har skapats genom ett oförsvarligt agerande i sociala medier, stämmer inte. Bergsten kan inte glömt att ledamöter otaliga gånger blivit illa sedda och behandlade. Ändå undertecknar han artikeln, vilket är anmärkningsvärt. Vidare skriver trion att nämndarbetet har präglats av kamratlig och positiv stämning överlag. I utbildningsnämnden stämplades PA-ledamöter som främlingsfientliga. Uttalade omdömen som ”gammstutar” om föreningsmedlemmar som kämpar för byautveckling talar ett annat språk – i kommunstyrelsen. Exemplen kan radas långa över härskartekniker och vuxenmobbing över åren. Den politiska kulturen är inte sällan ett arbetsmiljöproblem vilket debattörerna försöker skyla över.

Kommunens ekonomiska situation har socialdemokraterna ett stort ansvar för, borträknas de s.k. AFA-pengarna var det minus för 2012 och 2013. Prognosen för 2014 pekade i senaste delårsbokslut mot -27 mkr i verksamhetsunderskott och -17 mkr i resultat. Så bjöd nya majoriteten in till överläggningar då läget såg och ser kärvt ut. Många obekväma beslut kan stå för dörren, vilka  ”Positiva Vilhelmina” i samförstånd självfallet vill dela ansvar för. Med ”risk” att ingen kan uträva ansvar nästa val. I fyra år har (S) hunsat oppositionen, sen snor man makten och nu ska alla krisarbeta som i en idyllisk enpartikommun. Min rekommendation är när man illegitimt tillskansat sig makten: Styr eller avgå. PA kommer dra sitt strå till stacken, men inte tillsammans i något kuddhörn i kommunhuset. PA agerar nu i opposition. Och vill (S) möta upp, så visst gör PA det också.

I ett pressmeddelande (Vilhelminasossarna 6/10) från (S), vill Bergsten se sig som brobyggare mellan blocket. Vid ett tillfälle då oppositionspartier sökte gemensam linje i debatten kring inlandssjukvården, ville Bergsten inte förknippas med alliansen. Då bröt vilhelminaalliansen med PA i oppositionsarbetet vilket krävde insatser för att repareras. Under valarbetet uttalade Bergsten till engagerade i DKL och Doroteaupproret, att de var populistiska. En politisk örfil. Två exempel på brända broar. Sedan skriver Bergsten själv in PA i ett block trots att partiet arbetat för blockupplösning under fem år – utan att släppas in. Trovärdigheten för Bergsten som brobyggare är obefintlig.

Det är mellan (S), (V) och övriga partier Politiskt Alternativ önskar ett gott arbetsklimat och utbyte. PA:s förtroende för Bergsten är dock förbrukat, inte bara som ordförande utan som politiker. Enda sättet att bygga broar mellan alla partier idag, är att vilden Bergsten avsäger sig fullmäktigeplatsen. Det är också en uppmaning.

Oavsett en annan majoritet, lotterimajoriteter i nämnder och styrelser, eller nyval, anser undertecknad att det är enda sättet att respektera väljarna och valresultatet där socialdemokraterna var valets stora förlorare. Går man alla till mötes och lämnar maktfullkomlighetens väg kan kommunen bli en vinnare – på alla plan. Men behovet av samarbete kräver först respekt och ett återupprättat förtroende mellan partierna, därefter följer begynnelsen för framtidens Vilhelmina.

/ Tommy Streling

4 kommentarer