”…så får man nog räkna med att man en dag bli slaktad som ett djur”

Av , , 1 kommentar 63

Efter journaliststudenten Philip Krooks publicerade debattinlägg (10/1) ”Jag är inte Charlie Hebdo” http://nyheter24.se/debatt/786762-jag-ar-inte-charlie-hebdo, välde en flod av kommentarer fram, i dagsläget närmare fyra hundra, mängden kritiska var avsevärd. Vissa så skarpa att de inte borde få stå oemotsagda.

I följande inlägg, som fick en textomfattning jag inte räknat med, försöker jag ge en återspegling av vad som skett sedan snart tio år tillbaka, efter att Mohammedkarikatyrerna först publicerades. Med ett aktuellt och översiktligt fokus på medias bevakning av terrordåden i Paris efter den 7 januari. Det är omfattande genomgång och ett långt mastigt dokument. Men nödvändigt i mitt tycke. För sällan har debatten varit så ensidig. Men det är åtskilliga sidor långt, så varning är utfärdad.

1. Att våga påstå ”Jag är inte Charlie” – och förpassas till de skyldiga

Vissa kommentarer kretsar kring anklagelsen att Krook legitimerar våld och terror när han ifrågasätter provokationerna och hädelserna från tidskriften Charlie Hebdo, vilken han menar är ett uttryck för ”hets mot folkgrupp”, kränkningar man inte bör ställa sig bakom. Krook anser även satiren vara etnocentrisk, ibland benämnt ”kulturchauvinism”, där en egen etnisk grupp är alltings centrum och måttstock. I Västvärldens fall ofta kallat eurocentrism.

Reaktionerna i kommentarsfälten vrids stundtals mot yttrandefrihetens motpol; ”Men skriver man såna här provocerande krönikor så får man nog räkna med att man en dag bli slaktad som ett djur”. Precis som tolv människor på Charlie Hebdos redaktion blev. Så vad är skillnaden?

Att försvara Krooks yttrandefrihet till sista blodsdroppen, gör uppenbarligen inte alla som slåss för Charlie Hebdo. Att säga emot, likställs av vissa med att ställa sig på terroristernas sida. Svansarna träder in. Fördömelser och förtäckta hot. Yttrandefrihet blir ett slagträ. Utan bäring på skillnaden mellan svensk och fransk lagstiftning samt praxis. Rätten att fritt yttra och föra fram åsikter, kan aldrig jämställas med rätten att kränka, förtala eller bedriva hets mot folkgrupp.

Det svartnande debattklimatet och blixtrande polarisationen oroar. Det kräver en fördjupad diskussion kring vad skrivna ord och tecknat leder till. Inte för att på några villkor frammana tystnad, det finns f.ö. så många andra i skuggorna som gör. För reaktioner mot både journalister och kulturarbetare har under ett antal år, synnerligen i Sverige, till sin omfattning ökat och blivit allt mer hätskare, med hotfulla undertoner, direkta hot eller våldshandling. Som vandalisering eller misshandel. Dagens Nyheters kultursidor belyste (15/1) detta tilltagande mörker som tystar och kväver yttrandefrihet och konstnärliga uttryck.

I Sverige är det främst riktat från högerextrema kretsar men islamistiska är också på frammarsch. I dag är en blogg, ett sms-fotografi, eller en tidningsartikel, globalt spridda på ett ögonblick. Google-translate fixar resten. Miljarder människor runtom planeten nås idag av Charlie Hebdos grova satir. Finns det ett behov av återhållsamhet eller ska satiren skruvas än hårdare efter terroristernas massmord vid Charlie Hebdos redaktion?

2. Avbildningsförbudet, samt ”rätten” att kränka och häda

Det finns en hel del tankvärt i Krooks resonemang, förvisso i behov av nyansering. Islam, genom koranen, uttalar inte konkret avbildningsförbud av profeten, men en utbredd tradition i den muslimska världen företräder idag ett avbildningsförbud, främst då sunni-traditionen blivit dominerande.

Paradoxalt nog är upprinnelsen till karikatyrerna ett behov av illustrationer till en Mohammed-biografi av Kåre Bluitgren. Enligt Bluigren fanns ingen villig att illustrera, till följd av mordet på Theo van Gogh (utfört av en extremist pga van Goghs och Ayaan Hirsi Alis film ”Underkastelse”). En debatt om självcencur följde i Danmark. Då ingen vågade illustrera, utlyste Jyllands-Posten en tävling. Av 40 bidrag publicerades 12. Resten är världshistoria. Bluitgren fick till sist en illustratör, som förblir anonym, vars respektfulla bild dock inte har blivit ifrågasatt av muslimer. I Danmark.

Publiceringen i Jyllands-Posten i september 2005, med tolv karikatyrer av profeten Mohammed, uppfattades som grov hädelse, förmodligen även om de inte hade klätts in i nidbilder. För ett stort antal muslimer. Vissa bilder förespeglade ett samband mellan islam och terrorism och kvinnoförtryck. Det är föraktet för islam som är avgörande. Att Jyllands-Posten 2003 refuserat en nidbild på Jesus Kristus, med hänvisning till redaktörens farhåga att den skulle utlösa ett ramaskri, har av tecknaren Christofer Zeiler setts som ett bevis på att Jyllands-Posten sätter kristna läsares känslor högre än muslimska läsares.

Charlie Hebdo publicerade 2006 karikatyrerna av profeten som en sympatiaktion för Jyllands-Posten. Avbildningsförbudet var något ”vi” lärde då oss, skrev Michael Winiarski i DN 2006. Ett ”vi” som inte borde vara självklart alls. För de som läser DN, och har kunskap om islam eller är muslimer, de visste det redan. Idag, nio år senare återger DN Mohammedkarikatyrer och recenserar Charlie Hebdo som ”…i vanlig busig ordning fortsätter håna och häckla…”. Vad har ”vi” lärt oss?

Uppsatsen ”I kölvattnet av Mohammedkarikatyrerna” http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:21945/FULLTEXT01.pdf belyser förenklingarnas verkningar av ett ”vi och dom”. Ett ”vi och dom” konstruerade även en rikstidning som Dagens Nyheter. Reproducerande orientaliska tankesätt i kölvattnet”: ”Bilden av en ”kamp” mellan Öst/islam/muslimer och Väst/kristna förekommer och dessa indelningar framställs till viss del som homogena…”. ´

Dagens Nyheter lärde sig slutligen att en religions avbildningsförbud är något som kan och ska ignoreras.

2.1 Kränkandet, hädandet, självklart som satir?

Det som slår mig som betraktare är att Charlie Hebdo ständigt återkommer till hånandet av islam och profeten (upprepat avbildad, mycket väl medvetna om det otillåtna) som sammankopplas, och lätt sätts med likhetstecken, till extremism och islamism, och extrem Sharia. En fiktiv sammanhangskedja som har odlats länge är; araber=muslimer=islamister=extremister/jihadister. (Ej att förglömma, judar betraktas på samma vis, som israeler, i nästa steg sionister och representanter och ansvariga för israelisk in- och utrikespolitik).

Det andra som slår mig, är att Charlie Hebdo och så många idag använder yttrandefriheten som yttersta argument. Och paradoxalt nog gör det till något heligt. När inget annat får hållas heligt. Parallellt, satir som begrepp, främst sett som litterärt uttryck att förlöjliga eller håna, eller demaskera någots verkliga natur (på ett träffande eller elegant sätt), där social eller offentlig vass kritik faktiskt kan leda vidare till konstruktiv förändring och förbättring. Men som nu omskrivs till satirdefinitionen: Att vara kränkande till sin natur (med vilka tecknade medel som helst). Vilket Charlie Hebdo uttalar genom sitt juridiska ombud; att skriva under ”Je suis Charlie” är att skriva under rätten till att häda och kränka. Som också förefaller vara ett egensyfte. Det andas både cynism och dogmatism. Vad DN:s chefredaktör Peter Wolodarski markerar, när han avslutar en ledarspalt med rätten till ”rätten att häda”, kan det ses som en frånvändelse av svensk lagstiftning och presstradition, och en omfamning av den franskt gränslösa. Min ståndpunkt är att det fria ordet inte ger rätten till den fria kränkningen.

Märkligt nog, i mycket av efterdebatt och spalter, handlar nu den hotade yttrandefriheten och dess manifestationerna om just om rätten till att fritt häda och kränka. Samtidigt ställer sig ”Charliesterna” sig på så vis bakom innehållet som publiceras såsom acceptabelt, en återigen avbildad karikerad Mohammed som säger ”allt förlåtet” och bär skylten ”Jag är Charlie”. Ett svidande självhån och tillskrivelse till profeten, med rätt att häda, som svårligen kan ses som annat en än hädelse i sig. För många muslimer. Sekulära fransmän garvar vidare och profeten fortsätter vara måltavla. Där många muslimer fortsätter känner sig träffade (SvD 14/1) http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ilskan-stor-i-paris-muslimska-kvarter_4253557.svd

Att Charlie Hebdo trycker och säljer tre miljoner exemplar och t.o.m. exporterar är deras sak. Att alla tidningar ska publicera deras material, även på hemsidor med global vidd, för att visa solidaritet, som t.ex. debattören Ivar Pari förespråkar, är definitivt inte bekymmersfritt alls (se längre ner i texten).

Att ge sitt stöd, inte vika en tum, för yttrandefriheten en sak, att bli en del i att sprida grovt blasfemiska alster en annan. Protesterna i Pakistan (16/1 2015) är förmodligen bara början på en återupprepning av skeendet efter Jyllands-posten och Charlie Hebdo 2005/2006.

Men helt oförblommerat recenserar Maria Schottenius på DN:s kultursidor (16/1) senaste numret av Charlie Hebdo där hon finner omslagsbilden av Mohammedkarikatyren genialisk. Att försöka lämna den etnocentriska bubblan finns inte spår av. Ingen eftertanke med ens minsta lilla frågetecken kring att DN vidarepublicerar karikatyrer. Den som blir kränkt förtjänar det, i termer av DN-skribentens Elisabeth Åsbrinks återgivna perspektiv (se nedan i text, pkt 6). DN:s kultursidor stämmer upp i kör med ledarsidan.

I Västerbottenskuriren (VK) säger man sig vara solidariska med Charlie Hebdo genom att vidareförmedla kränkande Mohammedkarikatyrer, digitalt till varje hörn av jorden, för att försvara det fria ordet. Men det är definitivt inget blankt papper som bifogas till muslimer runt om i världen.

3. För att komma under ytan,

återkopplar jag till en artikel av redaktionschefen Olle Zachrisson i Svenska dagbladet, där fem skribenter historiskt kommenterade tidskriften Charlie Hebdo (aningen nedkortat av undertecknad):

1) Charlie Hebdo är en tidskrift som slagit åt alla håll, och drivit med såväl judar som muslimer och katoliker. Olivier Cyran, tidigare medarbetare i Charlie Hebdo, skriver i ett långt inlägg att tidskriften blev allt mer islamofob efter terrorattackerna den elfte september 2001. Cyran använder bland annat uttrycket ”den islamofobiska neurosen”. Cyran analyserar olika illustrationer ur Charlie Hebdo, och påpekar att när Charlie Hebdo häcklat katolska kyrkan så har satiren haft rötter i en lång kamp mot makten och etablissemanget. Olivier Cyran menar att denna sorts satir får en annan innebörd än tidskriftens antimuslimska illustrationer, som riktar sig mot medlemmar av en minoritetsreligion i landet med kopplingar till Frankrikes koloniala förflutna.

2) I Slate skriver Jordan Weissmann att Charlie Hebdo varit ”både modig och ofta vidrig”. Han menar att tidningens illustratörer ofta tecknade Muhammed som ett kräk till synes utan något annat syfte än att reta upp muslimer. Detta, skriver Weissman, ”i ett land där muslimer är en fattig och trakasserad minoritet, förtalad av en växande nationalistisk rörelse” som, menar han, använt liberala värderingar som sekularism och yttrandefrihet för att dölja sin främlingsfientlighet.

3) I The New Yorker skriver författaren Teju Cole att även om Charlie Hebdo häcklat såväl judar som kristna så har tidskriften på senare år allt mer riktat in sig på ”rasistiska och islamofoba provokationer”. Teju Cole menar att tidskriftens medarbetare inte bara var retstickor och yttrandefrihetens martyrer, utan också ideologer. ”Bara för att man fördömer deras brutala mord så behöver man inte ha överseende med deras ideologi”.

4) I en intervju i Östersundsposten säger Henrik Zipsane, museichef på Jamtli, att Charlie Hebdos tillvägagångssätt kan diskuteras. ”Extremisterna har behov av måltavlor så de kan realisera sig själva och få uppmärksamhet. Hur smart är det att gå dem tillmötes?”. Zipsane som tidigare stoppat Vilks medverkan i en utställning vid Jamtli.

5) I Hufuvdstadsbladet skriver kolumnisten Peter al Fakir att han inte vill kalla sig Charlie Hebdo. Samtidigt som sloganen ”Je suis Charlie” spridits över världen så väljer vissa att istället använda uttrycket Je ne suis pas Charlie, ”Let’s face it. Charlie Hebdos speciella typ av satir dröp av islamofobi, antisemitism och sexism och redaktionen bestod mestadels av medelålders vita män”, skriver Peter al Fakir. …så långt Svenska Dagbladets sondering.

4. Sverige är inte Danmark – en ledarskribent kommenterar – en återblick

Protesterna växte sig starka i muslimska länder 2005/2006. När Danmarks ambassad i Damaskus (Syrien) stormades stacks även Sveriges ambassad i brand. I en mängd länder anfölls och eldhärjades danska konsulat men även norska drabbades. Många människor dödades i samband med bränder och upplopp. I Nigeria dödades ett femtontal kristna och elva kyrkor stacks i brand efter demonstrationer.

Hotbilden var allvarlig, skriver även DN:s Peter Wolodarski på ledarplats (10/1 2015). I nästa mening var utrikesdepartementets agerande mot webbhotellet för partorganet SD-kuriren, som släckte ner hemsidan (p.g.a. budskapet ”föreliggande utrikespolitiska aspekter”) – ett konstitutionellt olämpligt steg. Men lagligt då rikets säkerhet stod i farozonen. För mitt i kaoset hade SD-kuriren utlyst en tävling om bästa Muhammedkarikatyr. Direkta attacker mot svenska mål och medborgare kunde förväntats. Och löftet till 18 ambassadörer om en ursäkt, från Laila Freivalds, om någon tidning skulle publicera karikatyrerna, gjöt olja på vågorna. Men Freivalds kunde agerat likvärdigt, även om webbhotellet inte släckts ner. Den kritiska poängen är giltig än idag.

Justitiekanslern Göran Lambertz fann dock efter sin granskning inga skäl till kritik mot vare sig Säpos eller UD:s agerande rörande frågan om brott mot yttrandefrihetsgrundlagens censurförbud. Konstitutionsutskottet gick senare på samma linje och konstaterar i sitt betänkande 2006/07:KU20 att ”UD-tjänstemans besök hos webbhotellet Levonline, med anledning av publiceringen på en hemsida som drivs av Sverigedemokraterna, innebar inte att man bröt mot censurförbudet”.

När jag omläser Wolodarskis ledare från 10/1, förundras jag. Inbegriper yttrandefriheten kränkande hädiska satirteckningar? Är det journalistik, kan det benämnas press? Danmarks statsminister Fogh-Rasmusson gjorde ett allvarligt misstag som inte tog emot de 11 ambassadörer som stämde till möte kring den allvarliga situationen. Bara att lyssna kunde mildrat avsevärt. Förfarandet andades varken diplomati eller konflikthantering på något vis. Det fanns goda skäl för statsminister Göran Persson att rikta kritik mot kollegan.

Yttrandefrihetens gränslösa försvar, framvisar i dagarna en helighet som inte får röras av någon om så tusen och åter tusen faller. Det vilar något fundamentalistiskt över andan. Märker inte någon att detta blir ett korståg, där en hel etnisk grupp nu ska tåla den fortsatt vinande förnedringspiskan och tiga still, för att inte självuppfyllande visa att den som brukar våld är extremist i sin religions namn? I yttrandefrihetens namn. De 80 islamafomiska angreppen som skedde på muslimer runtom i Frankrike, efter massmordet, var de uttryck för universella civiliserade värden? Brandattentat och beskjutning av moskéer. Angrepp på muslimer. Grishuvuden på dörrar. Var är Frankrikes och övriga länders protester?

Wolodarski räknar sedan upp sveken från Sverige, vi visade ingen solidaritet med Danmark, vi stod inte upp för tryckfriheten, vi försvarade inte rätten att yttra sig korkat, kränkande och direkt olämpligt. Vilka är”vi”? Är det drömmen om ett enat land, med solid enhetskultur, som talar med en röst? Just detta tillhör det förgångna. Det upplysta Frankrike – ”Afrikas gendarm”, intervenerande militärt tjugofalt i efterkrigstid, som det vidriga Algerietkriget (eller massakern i Paris av algerier 1961, då mellan 70-200 personer dödades, medvetet regiserad av polischefen Papon, med ett förflutet i Vichy-regimen som kollaborerade med Nazityskland), imperialismen, kolonialismen, ett än idag tydligt klassamhälle med mycket medvetna eliter, där de hunsandes revansch (titeln på Bim Clinells bok) står som fond, Front Nationalé, i dag ett land med en utbredd främlingsfientlighet och islamafobi. Revolutionens tre paroller ekar ihåligt. Vem ska ”vi” visa solidaritet med?

Återigen reptricket, att yttrandefrihet innebär gränslös rätt att häda och kränka. Världen stod i lågor och då ska man hälla bensin på elden? Med frihet följer ansvar, säger Wolodarski, tycker han att Jyllands-posten, Charlie Hebdo och SD-kuriren gjorde det? Tog ansvar.

Wolodarski upprepar sitt mantra, såsom så många andra, solidaritetshandlingen är inget stöd för ”…Chalie Hebdos alla kampanjer, som också omfattat destruktiv kollektivisering, utan till idén om varje medborgare – utan rädsla för hot – ska kunna uttrycka sin mening”. Men hur kan varje tidning som återpublicerar denna destruktiva kollektivisering och grovhuggna hädelser frigöra sig från att bli en del av Charlie Hebdo, när man säger sig vara just Charlie Hebdo, Je suis Charlie? Hur många publicister och redaktörer har nu inte gått rakt i fällan?

Hur många skulle ställt sig bakom manifestationer som ”Jag är SD-kuriren” eller ”Jag är Lars Vilks” för en handfull år sedan? Varför gjorde man inte det då? Varför publicerades inte en några karikatyrer av svenska tidningar under 2005, tidigt 2006, i solidaritet med Jyllands-Posten som utsattes för hot, dödshot och dödsdomar. Liksom när SD-kuriren stängts ner på nätet. Vad gjorde DN då? Vad gjorde VK? Peter Wolodarski har rätt i en sak, tidsandan kan man aldrig lita på. För den finns inte. Begreppet tidsanda är kanske bara en våt dröm om universalism.

5. Censusförbud och nya gränslösa medier

Censurförbudet tog sin utgångpunkt från världskrigstidens bistra filtrering, där skräcken för en invasion från nazityskland styrt, men hade aldrig bäring på ett framtida samhälle med gränslöst internet där vem som helst kan skriva vad som helst, kränka hela religioner, och få global spridning, nå miljoner och rentav miljarder. Wolodarski minns rentav inte 90-talet då agnarna sållades från vetet, i kampen att få en plats på debatt- eller kultursidorna. Varför talar vi aldrig om tidningsredaktionernas informella censur? I mån av plats, är inte sanningen. Så otroligt mycket mer avgör. Begreppet tredje statsmakten äger giltighet. Då som nu.

De digitiala piedestalerna, megafonerna och sociala mediernas födelse och frammarsch, har skapat nya plattformar och föreställda gemenskaper, inte i geografiska termer utan i ideologiska eller i frånvaro av ideologiska, där hot och fruktan kan förena. Där fienden kan konstrueras i behovet av en motbild, för att rättfärdiga sina egna behov och vägval. Massmedias snuttifieringen, hetsen att vara först i etern, grundheten, liksom en så ofta förekommande historielöshet, odlar en bekväm förenkling, en svart-vit värld, vilken så lätt underblåser extremer och konflikter. En mer enfaldig värld.

Samtalet som möte, där man kan nå en medelväg, en samsyn kring verkligheten, även om inte problemen har samma lösning, har ersatts av skyttegravsgrävande och pajkastning där världar och civilisationer glider isär. Polarisation och primitivisering. Det om något kräver större ansvar än någonsin, i vad man förmedlar i massmedia och över internet. Och Frankrikes oinskränkta yttrandefrihet gäller bara i Frankrike.

6. Provokation som egensyfte och dess följder

I efterdebatten kring Vilks rondellhundar och Mohammedkarikatyrer skrev Kajsa Ekis Ekman ett tänkvärt inlägg på DN 2010-03-16 kring talet om hur det fria ordet stänger samtalet: http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/kajsa-ekis-ekman-talet-om-det-fria-ordet-stanger-samtalet/

..Att provocera är att gillra en fälla. Det är som att kittla någon på hennes svagaste punkter bara för att studera hennes reaktion. Som provocerad har man två alternativ. Antingen blir man upprörd, vilket är att gå rakt i fällan. Man kallas rabiat, lättkränkt och får det fria ordet emot sig. Eller så håller man tyst, men då erkänner man sitt nederlag och accepterar att trampas på. I båda fallen slutar den provocerade som förlorare.

Att dölja detta spel bakom slagord om yttrandefrihet är ohederligt. För även om yttrandefrihet är en viktig rättighet, har talet om yttrandefrihet en mycket paradoxal funktion i den västerländska samhällsdebatten. När någon säger ”det fria ordet” i en offentlig debatt, är det ungefär som att säga ”håll käften”. Snarare än att öppna upp för samtal fungerar det som en stoppskylt. Meningen ”det fria ordet” blir alltid det sista ordet.”

Uppenbart en metod att framhärda sitt tolkningsföreträde och sin superioritet. Ett maktspråk helt enkelt. Det fria ordet.

En aktuell text i DN-kultur av Elisabeth Åsbrink, avslutas med ett citat om satirens väsen från en anonym serietecknare: ” Den grad av kränkthet människor känner, är precis den mängd de förtjänar” och Åsbrink kommenterar: ”Det är viktiga ord nu, när vi vacklar mellan befogad rädsla för terror och befogad rädsla för ett mer repressivt samhälle”.

Någonstans visste jag aldrig, att det fanns en universell måttstock och regel, för vår förtjänade och upplevda kränkthet. Och att den är lika för alla. Man ska ta skit och tiga hur lågt satirikerna än sjunker. Och låta cyniker och empatistörda skratta sig fördärvade. Kränktheten kommer inifrån och inte från sagespersonen. Tänk att analogt införliva en ny vardagsmoral, den som blir slagen eller våldtagen har förmodligen provocerat och förtjänar det.

Vad jag i grunden menar är att synsättet är som ett uppstudsigt barn som aldrig vill växa upp och ta konsekvenserna av sitt handlande eller leva i ömsesidig respekt i samhället vi delar. Att just rigiditeten i att kategoriskt vägra respektera människors livsfilosofi eller religion självgenererar konflikt, och tyvärr även repression, synnerligen om tryckpressarna varje vecka, år in och ut, spottar fram gränslösa hädelser. Fundamentalism möts med en liberal fundamentalism där cirkeln sluts och den nedåtgående spiralen kan sjunka allt djupare och snabbare.

En av Charlie Hebdos grundare, Henri Roussel, anklagar chefredaktören Stéphane Charbonnier (mördad 7/1) för att ha gått för långt och menar att han drev sina medarbetare i döden ( Le Figaro). Roussel klandrade ”Charb” för att redaktionen brändes ner efter en ny Mohammedkarikatyr 2011 och ansåg att ”han inte skulle ha gjort det (Mohammedpublicering), men Charb gjorde det igen ett år senare i september 2012”. Enligt Roussel ska även tecknaren Georges Wolinski (som också mördades den 7/1) sagt att ”Jag tror vi är tanklösa och dumma som tagit en meningslös risk…”.

Mikael Timm, SR Kulturredaktionen (14/1) summerar på sitt vis: ”Redaktörerna har varit och förblir eviga tonåringar. Man har protesterat mot det föräldrarna, alltså makthavarna kyrkan, politiker, tv, militärer, jurister – ja, man har protesterat mot vad vuxna med makt säger och gör.” Samtidigt, min anmärkning, muslimer har varit marginaliserade och allt mer diskriminerade i Frankrike. Allt mer präglade av maktlöshet, särskilt bland unga. Angrips och kränks religionen islam angrips alla som bekänner sig till den. För utsatta människor, kan reaktionen blir starkare.

När jag omläser debattören Ivar Arpis inlägg från samma dag som den blodiga attacken, massmordet på Charlie Hebdos redaktion, så finns det i dag en del att invända mot. http://nyheter24.se/debatt/785276-ivar-arpi-alla-svenska-tidningar-borde-av-solidaritet-publicera-charlie-hebdos-satir

Ivar Arpi har en del poänger i resonemangen och konkreta exempel på konstcencur i Sverige, vilket borde problematiserats mer än vad som gjorts i offentlig debatt. Men Arpi vrider fokus på att man inte får kritisera islam, när det handlar om satir som många upplever gått överstyr, som kränker och hädar (hänvisning bl.a. till de fem exemplen ovan). Jag instämmer inte i Arpis sentens ”När någon säger ”du får inte säga så” betyder det också ”du underminerar min makt”, när det handlar om etniska minoriteter i ett land som diskrimineras p.g.a. sin religion eller etnicitet. Det här är gäller även de judar som lever i Frankrike.

Arpi hävdar också att massmordet var för att tysta de som skämtar om och kritiserar Islam. Kärnan kvarstår, det är de under åratal upprepade hädelserna mot islam och Mohammedkarikatyrer som stått i förgrunden. Det går att skämta om islam, det går att kritisera islam. Och definitivt att skämta om och kritisera extremister. Att göra om frågan till kampen om det fria ordet, är att byta fokus. Ingen behöver tystna, ingen behöver göra mindre vass satir. Men däremot rikta satiren mot rätt mottagare och maktstruktur, inte systematisikt angripa en religions troende kollektivt och bedriva hets mot folkgrupp. Charlie Hebdo har sedan 2001 lagt om rodret och i tretton år, varje vecka, matat på med öronmärkta grovheter.

När jag läser Västerbottenskuriren och Sara Meidells artikel om ”utmaningen blir att återskapa nyanserna” då måste budskapet även riktas till henne själv. Att tappa nyanser, orientering och bli enkelspårig i sin panik, räddas aldrig av nedsättande ”symbolhandling”, tvärtom. Meidell skriver att Charlie Hebdo är grovhuggen och hänsynlös mot religionerna, men träder ändå rakt in som personligt ombud, genom att VK publicerar blasfemiska karikatyrer med global räckvidd och är ett med ”Charlie”. Som angriper islam och muslimer, vilka som minoritet så ofta står längst ner på stegen i många europeiska länder.

Demokratins kärnvärden, som mänskliga rättigheter och religionsfrihet, anser jag trampas ner med samma provokation som Jyllands-Posten först iscensatte, senare av Charlie Hebdo och alla dessa rätten att häda-apostlar. Att kränkningar och vad många muslimer upplevt i Frankrike, hets mot folkgrupp, skulle vara ett sätt att underhålla den demokratiska ordningen, har ingen bäring, men blir en retorisk nödvändighet för att legitimera Mohammedpubliceringen. Det här vaccinerar inte civilisationen/erna. Det kan antända den/dem. Med ökad avhumanisering och etniska konflikter i sina spår.

Att bekämpa polarisationen är det sista tidningar gör, genom denna provokativa ”symbolhandling” som digitalt når varenda hörn av jorden. Etno- och eurocentrismen firar åter triumfer. Det är rent beklämmande vilken aningslöshet och ansvarslöshet som massmedia uppvisat de sista veckorna. Att visa sig solidariska för yttrandefriheten är en sak, att sprida Charlie Hebdos publikationer världsvitt något helt annat. Något rent förkastligt.

Chefredaktören på VK, Ingvar Näslund, citerade 8/1 VK:s Ola Nordebo, med rekommendationen ”att bevara lugn och värdighet, inte vika en tum för demokratiska principer…”, för mig finns inte ett uns av lugn eller värdighet genom att återpublicera Mohammedkarikatyrer digitalt och globalt.

I Folkbladet återfinner man en syn som sammanfaller med handlingen. Linda Westerlind (9/1) anser Hebdos bilder ofta homofoba, transfobiska och sexistiska, att de förstärker traditionella föreställningar om judar, muslimer och kristna. Fördomar borde vara ordvalet, i mitt tycke. Dock anser Westerlind inte att Charlie Hebdos satir är publicerbar i ett svenskt medieklimat, då den kränker och förlöjligar. Att sin ledare ändå peta in ”Je suis Charlie” ter sig därför dubbelt. Chefredaktören Anna Lith förklarar ställningstagandet att inte publicera bilderna, med att det finns andra sätt att visa solidaritet, i dagsläget inte förenligt med att publicera bilder som många anser stötande.

Aftonbladets Åsa Linderborg skrev, förvisso med siktet inställt på ”högern”, http://www.aftonbladet.se/kultur/kronikorer/linderborg/article20163662.ab , en i många avseenden befriande läsning som naglar fast den svenska lättkränktheten på ett generande sätt och samtidigt visar, att vi får inte tappa nyanserna, vi måste debattera utan moralpanikartade låsningar. Västmakters stöd till mujahedin i Afganhistan på 80-talet och USA:s angreppskrig (som många betraktat som ett olagligt och folkrättsvidrigt krig) på Irak med miljontals döda, kan inte sopas under mattan, lika lite som Isreals apartheidpolitik, lika lite som Israel/Palestinafrågan, vilken är olöst sedan 1948.

De uppskattningsvis 700 000 palestinier, som en gång tvingats i landsflykt eller fördrevs, gjorde det inte av fri vilja. Massakern i byn Deir Yessin, april 1948, var en bestialisk markör av sionistiskt våld som satte skräck bland palestinier, med utbredd flykt som följd, ett skeende som kom att kallas Nakba. Det var ändå palestiniernas öde som fick Usama bin Laden att iscensätta ”11 september”. Vad tror man för övrigt i västvärlden att tiotusen mördade, av drönarflygplan, med närmare 99% oskyldiga som offer, har för verkan? Statsterrorism som slår blint, med skräck och hat i sina spår, manifesterar däremot ingen mot. Kriget mot terrorismen har alltför ofta blivit en spegel av terror själv.

Dagarna efter Charlie Hedos senaste publikation följde upplopp i ett antal länder. I städer i Niger har tio kyrkor och ett franskt kulturcentrum stuckits i brand. Den totala dödsiffran är för närvarande tio. Fredliga demonstrationer har ägt rum i ryska Ingusjien, Mali, Senegal och Mauretanien. I Algeriet och Pakistan har person- och skottskador uppkommit vid protester. Många länders företrädare har i skarpa ordala fördömt publiceringen av Mohammedkarikatyrer. Tack vare internet blir tidskriften Charlie Hebdo tillgänglig på ett ögonblick. Hundratals miljoner nås av hädelsen.

Religionshistorikern Eli Göndör belyser problematiken med extremismens verkningar i en debattartikel i Aftonbladet ”låt inte inte rövarbandet IS påverka synen på islam” http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article19383728.ab

Den islamistiska vågen drabbar Mellanösterns minoriteter på ett fruktansvärt sätt. Men den drabbar också muslimer som opponerar sig mot hela idén. Det förkastliga i att sprida myter om grupper med utgångspunkt i pågående konflikter har debatterats ivrigt. Resultatet av ett komplicerat och oroligt Mellanöstern kan vara förhastade slutsatser. Det kan dock aldrig ursäkta medvetna drev med syfte att avhumanisera muslimer som grupp och framställa islam som inget annat än ett system för obarmhärtig ondska”, skriver Göndor.

När reportrar utan gränser, efter massmordet på redaktionen, gick ut med vädjan till världens all mediaföretag att solidariskt publicera Charlie Hebdos karikatyrer, så är det för mig obegripligt att man utsätter så många av västvärldens journalister och fotografer för ett sådan risk. Det är vida känt hur personer från västvärlden oerhört lätt får symbolisera västmakter och imperialism. Samtidigt som möjligheten för journalistik och granskning i muslimska länder nu riskerar att beskäras kraftigt, med mindre bevakning och granskande reportage som följd. Riskfyllt och kontraproduktivt. Att manifestera och demonstrera för yttrandefriheten och terroroffren, behövde inte innebära att kränkningar och polarisation världen över förstärktes och triggades. Men så skedde genom ett tanklöst vägval, förmodligen i kraftig affekt, den ödesdrigra 7/1. Dessvärre ännu ett fall då nyanserna föll bort och ett stort och svårt arbete följer för att om möjligt återskapa både nyanserna och förtroende.

Att Frankrike stod enigt, är en sanning med modifikation, gällande en gränslös yttrandefrihet. En vecka efter terrordåden uppger 42% av fransmännen att de motsätter sig publicering av satirteckningar av Mohammed och 50% säger sig stå bakom ”begränsningar av yttrandefriheten online och i sociala medier”. Räckvidden och konsekvenserna i Europa och globalt borde stämma till eftertanke. Frihet innebär ansvar. Inte tystnad.

7. Ingen hejd trots en värld som en krutdurk

Charlie Hebdo fortstatt således efter Jyllandsäventyret sin grova satir och sina hädelser, för tre år sedan brandbombsattackerades redaktionen. Detta efter att tidningen gett ut en specialutgåva ”Charia Hebdo” där profeten Muhammed var ”gästredaktör”. Satir eller hädande angrepp? Utgivningen fick hård kritik av Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius som anklagade Charlie Hebdo för att ”hälla bensin på en brasa”. Redaktören Stéphane Charbonnier fortsatte trots detta sin kontroversiella kamp för oinskränkt yttrandefrihet, bl.a. med en tecknad biografi över Muhammed som ännu en gång utmanade islams traditionella förbud mot att avbilda profeten.

Intressant nog är Sharia – Lagen av Gud, eller ”vägen till vattenkällan”, inte något som överordnat med automatik följer bara för att länder till sin majoritet har en muslimsk befolkning. Sharia är en övergripande idé om en gudomlig lagstiftning, föremål för många tolkningar och debatt, även inom islam. Både utformningen och uttolkningen skiljer från land till land.

I en essä på DN-kultur vecklade Carl Rubeck (2008) ut kartan kring föreställningarna av Sharia och muslimska lagar som är en sak händerna på islamister och något annat i ett öppet demokratiskt samhälle http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sharia/ Det hävdas att Sharia kan och bör vara öppnare för ny- och omtolkningar. En mer dynamisk utveckling av religionen och dess tillämpning. Där sekulär lagstiftning är ett överordnat fundament. Vad ser man då i delar av världen? Ett strikt shariatillämpande, i vissa länder, med en fruktansvärd grymhet och bestialitet. Som jag riktar min fullständiga avsky mot.

Det finns dock mindre grupper i vår absoluta närhet som verkar för nya former, i Danmark finns Hizb ut-Tahrir som även haft möten i Sverige, http://www.sydsvenskan.se/danmark/slutmalet-ett-globalt-shariastyre/ men det måste i sammanhanget understrykas att i svenska muslimska samfund finns inget stöd för Sharia på så vis. Men en artikel i Göteborgsposten 2012 pekar ändå på allvaret och tendenser i andra europeiska länder http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.876077-muslimska-domstolar-pa-frammarsch-i-vast?m=print. En utveckling jag inte förespråkar i Sverige eller någonstans. Sekulär lagstiftning är grunden.

Men Sharia är således inget entydigt begrepp, utan ett unikt regelverk i det land/område det återfinns (respektive om det över- eller underordnat sekulär lagstiftning). Men Sharia i dess grövsta inhumana och extrema former får representera Sharia för muslimer generellt, då satiren angriper just Sharia. Kränker eller hädar någon Sharia, så kan muslimer, generellt sett, uppfatta ett deras religion och rättstolkningar kränks eller hädas. Även detta tycks okunskap råda om. Liksom det komplicerade i när och om olika muslimska samhällen anser omständigheter uppfyllda för att den aktuella Sharian ska träda in. Apropå numret ”Charia Hebdo” och bristande insikter om dess följder.

7.1 Det mycket bekymmersamma – nätverken länder emellan och självständigheten lokalt

Ett exempel från 2003 gällde hur en svensk imam frysts ut av ledningen i Stora moskén i Stockholm, skälet var imamens avståndstagande till självmordsbombande av israeliska civila. En journalist som tagit del av e-post, fann att Islamiska förbundet fördömer dem som tolkar islam i demokratisk anda. Israel-Palestina-frågan skar rakt genom en muslimsk församling. I Sverige.

Salam Karem skrev i Expressen 23/9 2005 om fallet, där brev gällande imamen översatts och publicerats i en islamistisk tidning i Saudi-Arabien med följd att det fanns en överhängande risk för en dödsfatwa mot imamen som framställts som insiktslös och hatisk mot sanna muslimer. Bara för att imamen hade en annan syn på hur islam kan tolkas. Karam belyser också hur den socialdemokratiska broderskapsrörelsen (idag Socialdemokrater för tro och solidaritet) reagerade med den för honom absurda logiken i debatten: att kritik av islamiska organisationer anses leda till att hatet mot muslimer blir underblåst och därför gör man bäst i att inte debattera.

Karam menade att debatt om extremism inte leder till ökat hat mot muslimer, det är snarare bristen på debatt och kunskap om hur muslimer lever i Sverige, vilka problem som de brottas med och bristen på kritik av hur dessa problem hanteras av muslimska organisationer som leder till utanförskap, extremism och hat mot muslimer som en grupp. En öppen ärlig debatt om fördomar och problem, om synen på Sverige och islam, måste till för att kunna skapa lösningar, och bekämpa extremism och hatet mot muslimer. Karams ord.

Att mycket kvarstår att göra i dag, står klart, religionsforskaren Sameh Egyptson skriver på SvD Opinion (16/1) att företrädare för svenska muslimer har i arabiska medier uttryckt sig som de inte gör i Sverige och att deras uttalanden riskerar spä på polarisationen mellan olika religiösa grupper. Egyptson avslut: ”Om inte svenska muslimska organisationsföreträdare förstår att deras beskrivningar om läget i Sverige i utländska medier, är en del i ett farligt polariserande spel så finns det skäl för oss som är uppvuxna i Mellanöstern att vänligt men bestämt upplysa dem om detta”.

När etniska motsättningar förstärks och etniska minoriteter utsätts för en större grad av marginalisering och diskriminering, finns en betydande risk för radikalisering. I isolering och utanförskap söker sig vissa till tradionalism, andra traditioner kan förstärkas eller nya skapas eller lånas in i exilskapet. Globala landsöverskridande nätverk kan så tillvida motverka regional självständighet, skapa en strängare konformivitet och slutenhet som inte motsvarar lokalområdets syn på islams tillämpning och tolkningar. En vidöppen debatt, en dialog genom hela samhället, är enda vägen.

Ämnet är lika aktuellt brännande. I dag beräknas 200-300 personer i Sverige ha anslutit sig till Islamiska staten (IS) i Syrien och dess närhet, för att strida för kalifatets återuppståndelse. Runtom i Europa sker detta. Ambivalensen är tydlig i hur man ska hantera rekryterade och återvändande jihadkrigare, senast i Örebro och debatten har nu blossat upp. I september 2014 rapporterade SvD om unga kvinnor som lämnar Sverige och träder in i IS, http://www.svd.se/nyheter/utrikes/oro-att-unga-svenska-kvinnor-dras-till-is_3954592.svd Det är en djupt oroande bild som återges.

När återvändare kommer hem har många starka upplevelser eller svåra trauman i bagaget. Stöd och terapi har välkomnats men jobbförslaget setts som rena belöningen för våldsverkare. Samtidigt har många jihadister begått handlingar som är brott eller rena krigsförbrytelser. Magnus Ranstorp, vid Försvarshögskolan, anser att det handlar om att tillämpa hårda polisära åtgärder och samtidigt arbeta förebyggande med de som kommer hem och de som planerar att åka.

Det preventiva arbetet riktar även fokus på att det är ungdomar i utanförskap eller samhällets marginal som dras till extremrörelserna. Och att frågan går djupare in i samhällskroppen, då det både handlar om integration och lika livschanser för barnen till invandrare.

Men Devin Rexvid (SvD 18/1) ser kritiskt på förslagen och uttrycker att övergenerösa humanitära åtgärder är kontraproduktiva men även att de är i samklang med de röster som krävde moralisk hänsyn till Islams heliga symboler i samband med terrordådet mot Charlie Hebdo. Kopplingen kan dock ifrågasättas.

Många ser islamafobin som bränslet för islamistiska extremister och jihadister, i sin rekrytering och existensberättigande. En sänkt konfliktnivå och större acceptans mot muslimer generellt kan därför betraktas som ett preventivt förhållningssätt. Ett motsatsförhållande behöver således inte råda.

Vidare. Rexvids slutsats, att ”Örebroförslagen” verkar vara en eftergift till militanta islamister för hålla deras hot borta från Sverige, är långsökt när utformningsprocessen är i sin linda. Men kritik är självklart nödvändig för att finna en balansgång i ett svårt dilemma, att bedriva ett långsiktigt preventivt och socialt arbete som inte underblåser rekrytering och samtidigt hanterar hemvändande förövare på ett ansvarsfullt sätt i alla avseenden, inklusive rättskipning.

Vad som oavsett är övertydligt, det är att attentet på Charlie Hebdo satt igång en omfattande debatt som tidigare knappt småputtrat. Verkligheten sätts på pränt och hårdgranskas. Vilken värld lever vi i och hur ska vi, om vi kan, forma den. Tillsammans. Ekonomi-historikern Mauricio Rojas understryker och efterlyser, på ledarplats i SvD (18/1) en sansad debatt, ”ty mycket av vår framtid hänger ihop med de slutsatser vi kan finna”.

Den fransk-marockanske författaren Abdellah Taïa beskriver både situationen och behovet av debatt och självrannsakan i den läsvärda krönikan ”I Frankrike är alla rädda” http://www.svd.se/kultur/i-frankrike-ar-alla-radda_4238241.svd där Taïa reflekterar:”Ha modet att ifrågasätta mig själv som muslim (praktiserande eller inte), begära en mer än nödvändig förnyelse av islam? Ja och åter ja.”

I SvD 14/1 intervjuas Dalil Boubakeur vid stora moskén i Paris, som är djupt oroad för den situationen som uppkommit. Flera attacker har skett mot moskéer runtom i Frankrike, några moskéer har även beskjutits, satts i brand eller klottrats ner med förolämpande skrift.

Vi har fått drygt 80 rapporter om islamofobiska aggressioner eller attacker runtom i Frankrike sedan terrordådet. Det är allt från moskéer som attackerats till kvinnor som fått huvuddukar bortdragna. Det är en enormt hög siffra och mycket oroande”, säger Hafid Bouzede vid den franska organisationen CCIF. I Frankrike handlar det om unga muslimer som har problem med jobb, familj och utbildning. De känner sig frustrerade och övergivna av samhället, lämnade åt sitt öde. Deras enda lycka är att ställa till med dumheter, och de dras till fundamentalistiska grupper. Vi måste få dem att vända ryggen till politisk islam och integreras bättre, säger Dalil Boubakeur.

7.2 Åsidosatt bevakning, angreppen mot judar och tilltagande etniska motsättningar

Krönikören Harry Amster (SvD12/1) ansåg ett den antisemitiska dimensionen osynliggjorde i svensk massmediarapportering, inledningsvis. I radions ”studio ett” restes inte en fråga kring valet av mål och vad dådet innebär för franska judar. När terroristen Amedy Coulibaly tog gisslan för att kräva bröderna Kouachi fria, då valde han att slå till mot en judisk kosherbutik. I telefonsamtal med fransk TV angav Coulibaly skälet, han ansåg judarna som lämplig måltavla. Han attackerade inte israeler utan judar, som en man uttryckte det till The Independent, ”…det spelar ingen roll om du avskyr vad som händer i Gaza, de här människorna kommer för att döda dig för att du är jude. Ingenting annat”.

Under ett antal år har upprepade vålds- och terrordåd skett mot judar, synagoger och judiska skolor i Frankrike. I mars 2012 öppnade en islamist eld vid en judisk skola i Toulouse, en vuxen och tre barn dödas. Som skäl till massakern anförde mördaren att ”judarna har dödat våra bröder och systrar i Palestina”. Antisemitiska attacker har fördubblats de senaste tio månaderna. I en rapport från organisationen SPJC framkommer att 40% av det rasistiska våldet riktas mot judar, som motsvarar en (1) procent av befolkningen. Den franska judiska populationen uppgår till en halv miljon. Men närmare 7000 personer utvandrar nu årligen till Israel för att många judar inte längre står ut med anti-semitismen och hotbilden i Frankrike. Det finns ytterligare en baksida av myntet, under lång tid har högerextrema Front Nationalé riktat sitt hat, både i retorik och politik, mot den judiska befolkningen.

När det kommer till Sverige har resultatet från Brottsförebyggande rådet och Forum för levande historia, visat att i genomsnitt 39% av vuxna muslimer i Sverige hyser antisemitiska åsikter, jämfört med 5% för befolkningen som helhet. En färsk undersökning visar att 18% av gymnasieelever uppvisar en negativ attityd till judar och för dem som anger islam som religion är siffran 55%. En förklaring kan vara påverkan från en dominerande kultur i arabvärlden och muslimska länder där antisemitism sprids i statskontrollerade medier och av religiösa auktoriteter. I flera muslimska länder sprids fördomar och grova antijudiska karikatyrer genom statskontrollerade tidningar. Där det också är regel före undantag att i mosképredikningar, skolböcker och tv-serier framställa judar som djur, djävulens inkarnation och ritualmördare. Hatpropagande vinner mark och Europas muslimer drabbas då islamism utmynnar i terrordåd. Det främsta offret för sammanblandningen mellan islamism och islam är muslimerna själva, menar Jackie Jakubowski, redaktör för Judisk krönika. Den fundamentalistiska propagandan som sprids på internet och i sociala medier har vunnit allt mer mark och inflytande världen över, och är en grogrund för religiös och politisk extremism.

Ytterligare något som nu förstärkt föreställningen kring judars koppling till staten Israel, är utspelet från Israels premiärminister Benjamin Netanyahu som erbjuder franska judar att flytta till Israel. Netanyahu deltog även i manifestionen söndagen efter terrordåden (trots president Hollandes avrådan). Symboliken är samtidigt stor i att de i Paris mördade judarna begravs i Jerusalem med närvaro av israeliska digniteter. Israel gör utrikespolitik av saken och förbinder sig på så vis med de judiska franska terroroffren. Franska regeringen gick dock snabbt i svaromål med en försäkran att den judiska befolkningen kan känna sig trygga och är en integrerad del av landet. Men Israels tydliga sammankopplingen blir ändå en symbol den muslimska världen kan läsa av. Samtidigt en del av en inrikespolitik, att hjälpa fler judar att migrera till Israel är en central politik för landets högerregering inför valet i mars. Som i sig blir bränsle i kritiken mot Israels offensiva bosättningspolitik i ockuperade områden. Palestinier kan åter ses som drabbade, cirkeln sluts och islamister får ytterligare argument.

Följderna av terrordåden var inte bara ett hot och angrepp mot yttrandefriheten. Den blottlade en allt allvarligare konflikt mellan judar och muslimer i dagens Frankrike. Spänningarna har ökat och de egentligen heterogena grupperna, har blivit två homogena symboler för en både kulturell och politisk konflikt kring Mellanöstern. Där judar, israeler och sionister tenderar bli synonyma begrepp. Där arab, muslim och islamist likaledes tenderar bli synonyma begrepp. Samtidigt som den franska befolkningen upplever samma förskjutning i föreställningar av grupperna, vilket underblåser både främlingsfientlighet, antisionism och islamafobi. I sin tur förstärkande både höger- och vänsterextremism. Detta är i dag Frankrikes verklighet. Där människor ska fortsätta leva tillsammans, med frihet, broderskap och jämlikhet som republikens mål och sammanbindande kitt. Utmaningarna synes enorma.

7.3 Slutligen valet

Valet av terrormål, Charlie Hebdos redaktion, var utstuderat politiskt och taktiskt. Maximal effekt för att göda både islamafobi och underblåsa islamism och radikalisering. Som jag ser det, har massmedia världen över har i sin panik gått rakt i fällan. Fungerat som ”nyttiga idioter”. Kanske paradoxalt då termen används i samband med ”kriget mot terrorismen” och de kommentatorer som försökt förklara eller mjuka upp annars kategoriska ståndpunkter i kölvattnet av 11 september, terrordådet 2001 mot de två tornen i World Trade Center på Manhattan. Med samma analogi skulle säkert somliga kategorisera undertecknads försök att ge ett vidgat och fördjupat perspektiv. Men attentatet mot Charlie Hebdo handlar inte om brist på humor eller att inte förstå en karikatyr, inte heller om hat mot väst. Det handlar om en vrede som tagit fel riktning. Vrede som härrör ur tvivel, utanförskap och diskriminering. Vrede som otyglad är bränslet till att lämna den väg som flertalet andra muslimer vandrar på genom livet.

Ian Buruma, professor i mänskliga rättigheter och journalistik, konstaterar (DN 13/1) som så många andra, att det inte är provokationen, utan kompromissen som byggt demokratin: ”Revolutionärernas viktigaste mål är att rekrytera fler för deras sak och förmå fredliga och laglydiga muslimer att sluta kompromissa med de sekulära samhällen de lever i… Det mest effektiva sättet att uppnå detta är genom att provocera fram en anti-muslimsk back-lash genom att attackera symboliska mål… Ju mer muslimer i Europa känner sig fruktade och under belägring av den icke-muslimska majoriteten desto sannolikare att de kommer att stödja extremisterna”.

8. Oinskränkt yttrandefrihet som dogm

Fransk oinskränkt yttrandefrihet har i kölvattnet av terrordådet blivit som en religion i sig. Ger vi upp det fria ordet raseras demokratins grunder. Miljoner tågar för rätten, men inte en människa tågar i protest mot hur moskeér och muslimer i ett fritt öppet samhälle, omfattande attackerats sista tiden efter dådet. Eller i Sverige heller för den delen, efter de attentat som skett här mot moskéer. Passiviteten blir en tyst symbolik i sig. Det finns en också frånvaro av en diskussion kring att något kan och får hållas för heligt. Universalistiska och eurocentriska tendenser synliggörs här, att bara ett förhållningssätt ska vara gemensamt för alla och vara den enda och rätta läran, närmast dogmatiskt.

I den juridiska processen efter profetkarikatyrerna anklagades utgivaren Philippe Val för rasism som försvarade sig med att ”det är rasism att tro att muslimer inte kan förstå ett skämt”. Och de som inte förstår ett kränkande tillmäle, såsom ett skämt, torde ha fel humor eller ingen humor alls, brukar följdrepliken bli. Satir som vapen och skydd.

Samhällsdebattören Dominique Reynié uttryckte tydligt denna franska hållning i ett franskt tv-program tisdagen 8/1: ”Den som talar om hädelse av religion i dessa sammanhang har övergivit den tydliga principen om yttrandefrihet i ett sekulärt samhälle”, syftande på karikatyrteckningarna av Lars Vilks, understryket med ”Yttrandefriheten gäller här utan några som helst inkränkningar” (källa: frankrikekännaren Tomas Lindblom). I fransk lagstiftning är yttrandefriheten kring religion är alltid överordnad eventuell kränkning hos den som utsätts. I yttrandefrihetens namn måste kränkta muslimer tiga still. Det är inget angrepp på en folkgrupp utan ett försvar för rätten att säga och tycka vad man vill, hävdas det i Frankrike. Indirekt följer rätten att kränka. Behöver Sverige en anpassning till detta? Svenska medier verkar ju tro att Frankrikes lagstiftning är identisk med Sveriges.

Men få verkar känna till bakgrunden till den franska oinskränkta yttrandefriheten som härstammar från dåtida vänsterns krav att skilja kyrkan och franska staten, vilket ägde rum 1905. Det finns också inskrivet i den franska lagen att all form av påverkan på människor att ansluta sig till en viss religion är förbjudet i det offentliga rummet. Religionen har därför fått en ”frisedel” när den diskuteras och debatteras och används i franska massmedia. Något man måste vara medveten om, som utsocknes betraktare.

9. Avslutning

Jag har noterat att väldigt många som uttalat ”Je ne suis pas Charlie”– jag är inte ”Charlie”, har samtidigt med hård understrykning och emfas uttalat att de fördömer allt våld. Det gör jag med. Men borde inte behöva. Solidariteten med terroroffren, att ställa sig upp för yttrandefriheten, finns alla upptänkliga sätt att framvisa. Precis som statsvetaren Cas Mudde gjorde när han skrev ”Nej, vi är inte Charlie”, men menade samtidigt att yttrandefriheten borde utökas och mer satir följa; http://www.svd.se/kultur/nej-vi-ar-inte-charlie_4244963.svd. Men i huvudsak slog han in öppna dörrar när ingen inskränkning finns i yttrandefriheten – i termer av religion – i Frankrike.

En av de mer finstämda spalterna jag läst är Jag är inte ”Charlie, men ”Charlie” är en del av mig, av Fredrik Ekelund som vistades i Paris i början av 70-talet och blev vän med en av de nu mördade tecknarna. Jag kan inte återge något citat utan att skada textens helhet så här kommer länken: http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/jag-inte-ar-charlie-men-ar-charlie-en-del-av-mig/

I sin egen blogg utvecklar Ekelund sina tankar vidare, men jag vill hävda att ”islamafobi”, som samlande begrepp för fördomar och fientlighet mot islam och muslimer, är ett användbart begrepp för inringa en mängd fenomen, utan att för den sakens skulle behöva betecknas som någon som, citat Ekelund, suck, gått i islamistfällan. Det är göra det för enkelt för sig, att hugga bort ett viktigt ord ur verktygslådan som idag används inom flera akademiska discipliner som ett vedertaget begrepp.

Jag läser slutligen en sista kulturdebattsinlaga signerad Roza Ghaleh Dar i DN (19/1), http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nar-de-som-skulle-beratta-tystnat-roza-ghaleh-dar-om-hur-litteraturen-ger-nya-perspektiv-pa-terrordadet/ Jag minns också den arabiska våren. Genom massmedia dock. Om en förändring infrån, underifrån. Det är den om något som jag vill ska fortleva, kunna blomma ut i en sommar. Det är ett av skälen till att jag tror att ett respektfullt möte mellan kulturer och religioner är förutsättningen, för förändring och utveckling. I demokratins och öppenhetens namn. Men ökad polarisation och etniska motsättningar hämmar, stänger, sluter. Att allt är förlåtet, är storslaget, verkligen vackra ord. Genialiskt som Maria Schottenius skrev. Men inte i dess sammanhang, där en karikerad Mohammed skyltar sig som ”Charlie”; med rätt att häda. Många muslimer i Paris har understrukit, att omslaget till Charlie Hebdo, efter terrordåden, var både olämpligt och onödigt provocerande. Man måste lyssna, vara mer lyhörd, till muslimer, generellt.

Jag minns plötsligt en händelse, i höglandets dimhöljda berg i Guatemala, för ett kvartssekel sedan, jag fotograferade i en by och plötsligt gallskrek en kvinna som skräckslagen gömde sig. Jag sänkte kameran, på knagglig spanska begrep jag till slut att det onda ögat kan beröva en människa sin själ och hamna i evig förbannelse. Upplevelsen var så stark att jag närmast slutade fotografera människor under en längre tid. Det onda ögat, indirekt förbudet av avbildning, har en innebörd som bara den troende verkligen förstår, något en utomstående betraktare kanske aldrig kommer förstå, men ändå måste söka respektera. Det är ett av skälen, en högst personlig erfarenhet, bakom att jag respekterar avbildningsförbud, jag som närmast höll på att förgöra en människa.

En bok, i dag närmast ett minnesmärke över en tid möjligen passerad, är Mikael Timms ”Trollspegel”, från 1989, som behandlar televisionen, om dess makt, magi och myter. Ett kvartssekel senare önskar jag en likartad genomgång, av genomkommersialiserade massmedier och ett gränslöst internet, ständig uppkoppling och sociala medier – som spänner upp en verklighet och föreställda subkulturella gemenskaper så hårt, att lokalsamhället håller på att förblekna. Vad har detta gjort med oss, skapat för ett samhälle? Den som tar en mediafasta, slutar se på TV, pausar från internet, ett par månader, kommer rentav upptäcka en annan värld. Kanske även bristen på verkliga samfälligheter. Besattheten i bilder, utseende, förtingligandet, speglingar i idoler – eidolon, tittarsamhället, upplevelsefixeringen, borde leda till större eftertanke.

Tankarna återvänder till en av Charlie Hebdos grundare, Henri Roussel, som menade att Stéphane Charbonnier gick för långt och drev sina medarbetare in i döden. Charlie Hebdo vars ursprung i Hara-Kiri Hebdo (anspelande på en japansk självmordsritual med svärd, med halshuggning som avslutning), en tidning som förbjöds efter rubriken ”Tragisk bal på Colombey – en död”, en hånfull anspelning på presidenten Charles de Gaulles död, vars mediella uppmärksamhet överträffade en inträffad nattklubbsbrand med 146 dödsoffer. Och därmed skulle göras satir av. Tidningens självmord blev till en uppståndelseakt genom namnbytet, anspelade till generalen och Charlie Brown (i Snobben)

Ann Heberlein skriver (DN 12/1)”Varje rättighet medför en skyldighet. Det gäller också yttrandefriheten. Den måste hanteras med viss varsamhet, med ansvar och med respekt för andra människor, deras känslor och deras uppfattningar. Man måste inte säga och skriva allt bara för att man kan. Däremot finns det ibland tillfällen då man måste säga och skriva sådant som också kan komma att såra andra – men de tillfällena måste väljas med omsorg.”

Jag kan inte hålla med mer. Jag är inte Charlie Brown. Jag är inte Charlie de Gualle. Jag är inte Charlie Hebdo. Jag är trött. På att aldrig se bomberna sluta falla ner mot oskyldiga människor, på att religioner ska fjärrstyras uppifrån, på en imperialism och ett maktbegär från västvärlden som få vill skärskåda och verkligen göra upp med, jag är trött på att människor i stort ska prövas med kollektiva frontalangrepp när religionen används av ett fåtal extremister som alibi för sina bestialiska handlingar. Måste då var enda religiöst troende muslim, eller av annan bekännelse, ständigt provoceras till bristningsgränsen? Det handlar inte heller om lättkränkthet, för det handlar om respekten för människors grundade tro, i sin kultur, religion och sitt samhälle, sekulärt eller inte. Känner sig troende kränkta och religionen hädad, så är den upplevelsen inget jag kan ta ifrån någon.

I denna vår värld, måste vi mötas, ömsesidigt och hänsynfullt. Annars kan varken människor, nationer eller länder närma sig varandra eller öppna sig. Inte heller bestå av mångkultur. Att behandla andra som vi själva vill bli behandlade, är fortfarande en högst levande devis, om civilisationer ska fortleva, mötas och spira. Om det är grundat på ett sekulärt eller religiöst tänkande, är ointressant. Det är en mänsklig uråldrig erfarenhet. Det räcker för mig.

God natt jord, god morgon jord.