Global Divestment Day i backspegeln – vattenfalls kolkraft i kikaren

Av , , Bli först att kommentera 34

Foto, Fossil Free SverigeAlla dessa dagar… Fettisdagen lär vi få behålla så länge äkta vispgrädde inte är förbjudet. Metanutsläppen från kossorna kanske man kan klimatväxla mot en bilresa mindre eller en tur på sparken.

Den 14 februari var det Global Divestment Day, då människor över hela världen uppmanade institutioner att ”divestera”, vilket handlar om att aktivt lämna ägande och investeringar i fossilbränsleindustrin. I Supermiljöbloggen 14/2 följde uppmaningen till Stockholm stad från ett antal miljöorganisationer http://supermiljobloggen.se/debatt/2015/02/stockholm-maste-bli-klimatsmart-salj-fossilinvesteringarna

I regeringsförklaringen slog regeringen fast att ”Sverige ska vara en global förebild, i vår utveckling, vår jämlikhet och vårt ledarskap i klimatomställningen.” Det är därför upprörande att många svenska kommuner trots det har fossilbolag i sina aktie- och fondportföljer. Skrev man i uppropet. Som en liten reflektion undrar jag vad det här gänget skulle säga om etanolbränslet E85:s miljöskadliga verkningar på natur och människa (berört i tidigare blogginlägg). Kanske förnyelsebar upprördhet. Nåväl.

Att regeringen har lagt om rodret enligt regeringsförklaringen står klart när Vattenfall nu förbereder att sälja bort brunkolsverksamheten i Tyskland. Mot detta opponerar sig vänsterpartiets miljötalesperson Jens Holm. Det mest ansvarsfulla i det här läget, enligt Holm, vore att verka för en successiv utfasning av kolkraften och ett stopp för nya kolgruvor. Vattenfall ska alltså avveckla själva verksamheten i Tyskland.

Jag blir lite nyfiken på vad Greenpeace, Fossil Fritt Sverige och Naturskyddsföreningen m.fl. tänker om förhållningssättet, i termer av ”divestment”.  Men i grund och botten bygger Tysklands utökade kolkraftsbehov direkt på tydliga nationella beslut om att avveckla kärnkraften. Det beslutet råder varken andra länder eller energiindustrin över.

Hur ska Tysklands el- och energiförsörjning lösas vid en utfasning av kolkraften, som Vattenfall delvis, enligt Holm, kan ta ansvar för? Att riva ur och nyinvestera sig fram till. Är dessa omställningskostnader något som statliga Vattenfall ska ta ansvar för?

Ägardirektiv och uppdrag torde inte inrymma en fysisk avveckling av affärsområdena kolkraftverk och gruvor, inom Tysklands gränser. En kontinental energimarknad kommer förmodligen bara reagera genom nya bolagsbildningar, nya kolkraftverk och återupptagna kolgruvor. Inget av detta styr Sverige eller statliga Vattenfall över. Marknaden härskar hur mycket man än längtar tillbaka till 80-talet och Vattenfall som statlig verk. Då verksamheten höll sig inom helt andra gränser och ramar.

Frågan är komplicerad, nationella strategiska beslut får alltid komplexa följdverkningar, svåra att överblicka. Vad som sker med kolkraften som energislag i Tyskland borde vara Tysklands angelägenhet, självklart en väldigt viktig angelägenhet. Men inte Sveriges eller Vattenfalls ansvar. Utsläppsbegränsningar och utfasning, är i dag främst ett nationellt och gemensamt unionsansvar. Att ett svenskt aktiebolag på en avreglerad europeisk energimarknad ska sköta  tyska inrikespolitiska långsiktiga energi- och miljöpolitiska strategival, det ser jag därför inte som en framkomlig väg alls. Säljrekommendationen kvarstår. Divestment, please!

Interpellationsdebatt i frågan följer i riksdagen den 10 mars.

http://supermiljobloggen.se/nyheter/2015/02/vansterpartiet-kraver-svar-om-vattenfallforsaljning

Bli först att kommentera

Förnyelsebart & cancerogent

Av , , 5 kommentarer 41

Jag fick en fråga, apropå en kommentar i tidigare blogginlägg, varför 10%-målet för förnyelsebar energi i transportsektorn i riksdagens utskottsbetänkande ansågs vara ett skämt.

Svaret: För att andelen förnybara drivmedel för vägtransporter var 9,7% 2013. År 2012 var andelen förnybart 12,6 % inom transportsektorn. Sverige har redan nått EU:s 2020-mål om 10 %. När Näringsutskottets betänkande NU9 (s.6) aviserar 10% slår de in öppna dörrar och föreslår ingen förändring. Har varken beredande tjänstemän eller politiker kunskap om energihushållningen? Om 90% av transportarbetet är fossilbränslebaserat, så ska tydligen inga mål höjas. Det är faktiskt helt obegripligt.

Men frågeställaren undrade mer allvarligt, hur kunde jag även påstå att även ett 100%-igt mål om förnyelsebart var ett skämt, vad menades, det här var faktiskt att angripa miljöpartiet och ambitiösa naturkämpar som naturskyddsföreningen.

Detta svar kan spaltas upp i fem delar: 1. Bränslen måste ses i ett livscykelperspektiv, från källa till hjul, well to wheel (WTW). 2. Hur stor utsträckning klimatpåverkan reduceras. 3. I vilken grad föroreningar (emissioner) minskar eller rentav ökar. 4. I vilken utsträckning är bränslet livscykelmässigt ekologiskt hållbart. Slutligen 5, I vilken utsträckning kan fossila bränslen ersättas med inhemskt eller i närområdet producerade så kallade förnybara alternativ. Här följer några exempel kortfattat.

Rapsmetylestrar (RME) har visat sig minska koldioxidutsläpp med 40%, men ökar kväveoxider (NOx) med ca 30%, I övrigt är utsläppen likvärdiga med ordinär diesel. Även en dubblering av rapsodlingarna i Sverige räcker bara till ett fåtal procent av dagens dieselförbrukning. Men granskar man WTW så kvarstår växthusgasutsläppen till närmare 85% vilket är en anmärkningsvärt låg reduktion.

[Kväveoxider miljö- och hälsopåverkan. Mellan sjuklighet och kvävedioxid finns ett direkt samband. Kvävedioxid försämrar lungfunktionen (irriterande på luftvägarna och kan orsaka skador på lungorna) och kan förvärra astma- och allergireaktioner. Kvävedioxider bidrar även till bildning av marknära ozon. Allt detta är väl bekant i Umeå som vintertid tidvis drabbas av höga nivåer av skadliga luftföroreningar. I Umeåbornas fall påverkas livslängden. Om man lyckas sänka halten kvävedioxid med 5 µg/m3 beräknas antalet för tidiga dödsfall minska med i storleksordningen 20 per år. Kväveoxidföreningar bidrar f.ö till övergödning, försurning, oxidantbildning och korrosion på material och byggnader. I Sverige kan årligen 77000 ton räknas till transporter och lastmaskiner. Kvävedioxidnivåer i städer är fortfarande höga, i många delar av landet, och minskar inte.]

Biogas kan produceras av t.ex. rötslam (reningsverk), gödsel eller växtdelar. Där det kan skilja åt i livscykelresultat. Koldioxidutsläppen minskar med ca 95% vid ren biogas utan naturgasinblandning (fossil). Men kväveoxiderna minskar inte nämnvärt. Övriga emissioner antas minska i omfattning. Livscykelmässigt kring 72% i reducerad klimatpåverkan. Frågetecken finns kring metanläckage (metan i atmosfären har en faktor 20 större växthuseffekt än CO2) och förekommande bristfällig katalysatorfunktion för fordonens avgasrening.

[Kolmonoxid, eller kolos, betecknas som en giftig gas. Kolmonoxid är också inblandad i reaktioner som bidrar till bildningen av marknära ozon. Betecknas även som en indirekt växthusgas. 326 000 ton utsläpp årligen från transportsektorn inkl. lastmaskiner. 40% av utsläppen i Sverige härrör från trafiken. Ingen större skillnad mellan bensin/diesel och förnyelsebara bränslen. Luftburna partiklar, bl.a.PM10 och PM2,5, ökar risken för luftrörsproblem, hjärtkärlsjukdom, höga halter ger nedsatt lungfunktion och ökar risk för lungcancer. Partiklar minskar något med förnyelsebara bränslen, men kvarstår i stort med negativa effekter för flertalet av dem]

Ren talldiesel/HVO har låga utsläppsvärden för CO2 men används främst i låginblandning i diesel (preem-evolution), potentialen i att använda tallolja och svartlut för förädling är svårare att sia om. Begränsningen är kopplad till de mängder restavfall som uppstår i olika träförädlingsprocesser. Den positiva klimateffektgraden är i detta fall avsevärd, större än biogasen. Men emissioner i övrigt förväntas inte minska nämnvärt..

Etanol. Fordon som drivs med E85 (85% etanol och 15% bensin) minskar koldioxidutsläppen med ca 70% jämfört med enbart bensin. Livscykelmässigt reduceras klimatpåverkan med 47% jämfört med motsvarande nytt bensinfordon. Vilket bekräftar vad forskare redan 2006/2007 var kritiska till, etanolframställning/transport är inte lika klimat- eller energieffektivt som andra alternativ. Att inspråkta stora ytor för energigrödeodling skulle även slå mot många länders livsmedelsförsörjning, SEKAB:s afrikaprojekt är ett belysande exempel.

[Föroreningar Etanol. Vid en övergång från bensin till E85 förändras inte utsläppen nämnvärt av kväveoxidföreningar (NOx) eller övriga emissioner. Partikelemissionen minskar dock, precis som för biogas. En övergång till E85 ökar utsläppen av ämnen som bedöms vara cancerframkallande med en faktor 4 (för biogas minskar emissionerna). Utsläpp av PAH-föreningar (polycykliska aromatiska kolväten) ökar vid kallstart vintertid. E85-fordon har haft 18-faldigt högre utsläpp än bensinbilar vid 7 minus. Övriga emissioner ökar; cancerogen formaldehyd, acetaldehyd, eten, propen och 1,3 butadien. Samtliga ämnen har negativa effekter på miljön och människans hälsa.]

Även om fordonsflottan skulle öka sin andel förnybara bränslen med 10%-enheter (till omkring 20% i transportsektorn) är det uppenbart att den klimatmässiga verkan, för biogas (som inte lika tillgänglig som andra bränsleslag) och E85 är begränsad, naturligtvis beroende på inbördes fördelning. Men låt säga 5%-enheter mindre växthusgaser. Men fortfarande är föroreningarna i övrigt desamma, men för E85 såg vi ovan fler negativa konsekvenser som man definitivt inte vill ha i städer. Parallellt har vi de strukturella begränsningarna för tillverkning av förnyelsebara bränslen. I takt med att andra länder gör liknande omställning, kan ett rimligt antagande vara en ersättningsnivå kring 20%. Därefter kommer flaskhalsar och ökade kostnader, när energi- och klimateffektiviteten börja sjunka.

Gör vi tankeexperimentet att hela fordonsflottan i transportsektorn drivs av förnyelsebara bränslen, i den tappning vi idag ser, kommer vi aldrig förmodligen inte klimatmässigt minska växthusgasutsläpp med mer än 50%. Och då med närmast bibehållna emissioner/föroreningar. Kvarstår gör då närmare 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år – ett ton per invånare – för tranportsektorn plus utrikes flyg och sjöfart som idag ligger på 8,5 miljoner ton, där flyget ökar stadigt, vilka fortsätter förgifta och övergöda luft, land och vatten. I det här experimentet är övriga fossilbränsleanvändning (industrin mm) ej inräknad. I realiteten kvarstår i runda tal 5-10%-enheter växthusgasminskning, som är potentialen inom 10-15 års tid utifrån tillgänglighet/struktur i råvaror. Högre grad av sänkning  kommer bero på energieffektivisering och teknologiska landvinningar. Och sen?

Förnyelsebart” är begreppet som är minst sagt förrädiskt och såphalt. Vad menas med en strävan mot 100% förnybara energikällor om man samtidigt glömmer vad som är ekologiskt hållbart? Detta är vad jag menar vara nästa skämt. Procentjakten och överbudspolitiken har gått överstyr och blivit en ”halmdocka”, där kärnfrågan tappats bort. Den som inte papegojlikt säger 100% blir en miljöförrädare som inte har erkänt den nya klimatreligionen till sista siffran.

Merparten är ovan nämnda fordonsbränslen sägs vara förnybara, dock i lägre mån än vad många kanske trott, livscykelmässigt, men inte några kan sägas vara ekologiskt hållbara. De påverkar naturen, livsmiljön, biosfären och mänskligheten, på en avsevärd mängd skadliga sätt. Vi vet lite om hur kumulativa effekter i ekosystemen och näringskedjor, i växt- och djurliv, slutligen i hela biosfären, påverkar långsiktigt om utsläppsnivåerna inte drastiskt minskar utan pågår över århundraden. Samtidigt är västvärldens konsumtionsmönster också på väg att sprida sig till miljarder fler på jorden. Ett innanhav tätt intill oss har gett signaler om ekosystemkollaps och döda områden stora som Danmarks dubbla yta.

Av miljökonsekvenserna, sett till E85:s verkningar, är jag personligen inte särdeles förtjust ens i laddhybridbilar. När analysen faller på rent elektriskt drivna fordon blir saken mer uppenbar, liksom med vätgasfordon (drivna med ”grönt” väte från bränsleceller). I livscykeltermer är koldioxidutsläppen, i jämförelse, begränsade till ett fåtal procent. Emissionerna – föroreningar och hälsovådliga ämnen – är obefintliga från eldrivna fordon. El bedöms inte bli en bristvara, såvida inte ”utvald” baskraftproduktion nedmonteras. Kväveoxider, kolväten, kolmonoxid, koldioxid, partiklar från förbränning, cancerogena ämnen m.m. bör och kommer inte släppas ut mer. I alls samma utsträckning. I framtiden. Om rikspolitiken gör strategiska val. Inom en mycket snar framtid.

Vad som förvånat mig mest, hos så många aktörer, regering och riksdag, är den blinda fixeringen vid koldioxidekvivalenter, där priset på utsläppen av övriga otaliga föroreningar och miljöförstöring aldrig räknas fram eller in. Hur kan vi acceptera att dessa tusen och åter miljoner ton förgiftande ämnen släpps rakt ut i atmosfären? Globalt miljarder ton. Vanans makt har gett en abnorm normalitet. Om 5000 människor varje år i Sverige dör en för tidig död pga luftförereningar, ringer då inte en väckarklocka? När ska en verklig prislapp sättas på alla de gifter som släpps ut?

Naturvårdverket vet. De gav uppdraget till IVL Svenska Miljöinstitutet och Umeå Universitet, vars rapport visade att hjärt- och kärlsjukdomar och andningsbesvär orsakade av luftföroreningar kostar samhället 42 miljarder kronor årligen.

Förmodligen skulle en fordonsägare/brukare inte ha råd att köra många mil om alla emissoner skulle värderas prismässigt och/eller elimineras genom rening (om det är ens är praktiskt möjligt). Renodlade el- och/eller vätgasfordon är ingen kompromiss utan enda och minst dåliga alternativ. Kan någon politiker komma ut ur garderoben och säga, allt har ett pris. För biosfärens död, om ett par hundra år, är ingen osannolikhet. Jorden riskerar främst inte dö i den stora skrällen utan en långdragen kvävd viskning.

Regeringen formulerade, i sin klimat- och energiproposition från 2009, ett mål om en fossilbränsleoberoende transportsektor i Sverige år 2030: ”Arbetet med att minska transportsektorns klimatpåverkan utvecklas och år 2030 bör Sverige ha en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen.”. Var det realistiskt, var det genomförbart?

Ser man till Svensk Energi/Elforsks vision, om en klimatneutral transportsektor 2050 så kräver det en djupare eftertanke om vad vi ska göra nu – i dag. Elforsk rapport 10 55 visar vägar. Det mest elintensiva scenariot (s. 31) och verkligt visionära modellen namngavs typiskt nog inte, men krävde runt 14 TWh elenergi per år och inryms i dagens nationella produktionsöverskott. Men en fullständig omställning kräver uppskattningsvis 40-50 TWh (elfordon har ung. tre gånger så hög verkningsgrad som bensindrivna), om man lämnar biobränsle och fossil därhän i transportsektorn (totalen 2013 var 85 TWh). Om omvandlingen istället riktas på ett biomassauttag (främst från skogen) hamnar man istället på ca 75 TWh (justeras utifrån graden av energieffektivisering kommande decennier). Trycket på de svenska skogarna ökar oavsett kraftigt om inte annan trävaruproduktion får stå tillbaka.  En branschorganisation har räknat på en möjlig 80-procentig andel förnyelsebart 2030 i hela energisystemet, men vad innebär det för ekosystemet och utsläppen av emissioner? Ingen verkar våga röra frågan på allvar. Och särintressen i den ”gröna” industrisektorn, som andas morgonluft, börjar trassla till det för beslutsfattarna.

Förnyelsebarhet” i biobränslen är en fälla som låser utveckling i en återvändsgränd, det låter vackert på pappret men fungerar inte i praktiken och den strukturella gränsen för nationell biomassa till transportsektorn skriver förvisso Elforsk upp rejält, men utan beakta konsekvenserna ekosystemmässigt. Parallellt är än idag fossil olja en betydande energibärare i energisystemet med tillförd energi om 134 TWh (2013). Med effektivisering och substitution är det svårt att tro att mindre än 45 TWh elenergi skulle kunna ersätta fram till 2050. Ska ytterligare biomassa  även här substituera? I ärlighetens namn skall ändå noteras, att inom en mer storskalig el- och energiproduktion blir biomassa både energi- och klimateffektivare (men även miljömässigt sett till emissioner) än som fordonsbränsleråvara.

Så var hämtar vi välbehövliga 50-100TWh elenergi till energisystemet totalt? Att avveckla dagens kärnkraftreaktorer och att inte utveckla en ny reaktorgeneration IV (som kan ”bränna” högaktivt kärnavfall som nytt bränsle vilket räcker i flera hundra år) som kunde driftsättas om 15-20 år, har således förödande inlåsningseffekter. Vilka vi blir varse om 10-15 år. Det är dessa energisystemfördelningar och effekter få talar om eller dissekerar. Exploateringen av naturresurser (ökning) och bibehållen miljöförstöring kommer konserveras annars. Strategisk forskning och utveckling av nya reaktortyper är därför en nyckelfråga  – i dag, ingen ”halmdocka” som en del debattörer vill göra gällande. (Generation IV har kan uppskattas till cirka 15 gånger mer klimateffektiva än vindkraft sett till koldioxidutsläpp över energiproduktionens livscykel. Kärnkraft av idag har en tredjedel sett till vindkraft).

I budgetpropositionen för 2015 slår regeringen fast att klimatfrågan är vår tids ödesfråga. Men ingenstans slås fast att föroreningarna och miljögifterna som i miljarder och miljoner ton globalt vräks ut i luft, vatten och marker, är en ödesfråga. Trots att samhälls- och miljökostnaderna förmodligen nationellt kan uppskattas till hundratals miljarder kronor årligen om de skulle prissättas. Blir vi fast i det svartnande föroreningshålet, fossilfällan och utlandsberoende? Om inget radikalt görs – ja. Det är min uppfattning.

När jag läser utskottsbetänkandet NU9 undrar jag om man tagit till sig i Ingenjörs- och vetenskapsakademins IVA rapport Energieffektivisering av Sveriges transportssektor vars sammanfattning i 10 punkter inte omnämner ett ord om biobränslen eller förnyelsebara energikällor: 6. Samlad strategi för elektrifiering av vägtransporterna: Vi måste skapa ekonomiska förutsättningar för elektrifiering av väg- och gatunäten och för utbyggnad av laddinfrastruktur i olika miljöer. Styrmedel bör utformas så att elektrifiering av personbilsflottan, kollektivtrafiken och godstrafiken prioriteras. En viktig aspekt är nytänkande och förberedning av infrastrukturen vid nybyggnad.”

Ibland funderar man på vad som egentligen filtreras genom massmedia och kommer allmänhet och politiker till godo. Det styr i sig även uppfattningar om forskningens inriktning och strategival.

För ett antal år sedan beställde två EU-myndigheter, organisationen European Climate Foundation och ett antal privata företag, en rapport från konsultbolaget McKinsey & Company, kring vilken roll olika typer av drivlinor i fordon kommer spela för att sänka koldioxidutsläppen fram till 2050. År 2010 presenterades analysen EU power train coalition 2010 som bekräftade vad många konstaterat, det räcker inte med en typ av fordon för att täcka persontrafikens krav på prestanda, räckvidd och kraftigt minskad klimatpåverkan. Vi kommer att se en portfolio av elektrifierade fordonstyper som fyller olika behov och bland dessa fordon spelar den vätgasdrivna bränslecellsbilen en avgörande roll i segmentet medelstora familjebilar med lång körsträcka. McKinsey konstaterar att bränslecellstekniken är tekniskt mogen och att kostnaden för uppbyggnaden av en infrastruktur inte är så hög som ofta antas.

Under 2015 kommer den första vätgasmacken byggas i Sverige. Det intressanta är, vätgasdrift har samma ”positiva” effekt som renodlade elfordon, förutom lite rent vatten som rinner ur avgasröret. Men i dagsläget är nyckeln till vätgastillverkning och reell klimatneutralitet att skapa högeffektiv elektrolys och metoder som kommer förbi det kraftigt ökade behovet av t.ex. platina.

Att genomföra en infrastrukturuppbyggnad och stödja innovationsforskning för industriell vätgaselektrolys för gasutvinning, är oerhört angeläget. Utveckling av laddningsstationer och effektivare ackumulatorer, men även verka för standardiserade utbytbara batterier för ”tankning”, är lika brådskande. Nätanslutna laddare till inkopplade elfordon kan fungera som ”smart grid” som avlastar toppbelastningar i elnätet. I klartext, det centralt att klargöra för medborgare, företag, industrin, transportsektorn och fordonstillverkare, samhällsaktörer i stort, om en strategisk och hållbar inriktning. Med sikte inte bara på 2030 utan 2050 och framåt.

Förnyelsbart” har dock blivit ett ”buzzword” där tävlingen bland partier och vissa organisation, att nå 100%, har blivit en ”halmdocka” som lämnat kärnfrågan bakom sig, vilka energislag och/eller förnyelsebara energikällor är ekologiskt hållbara och vilka av dem kan i praktiken ha en långsiktig och realiserbar nollvision för föroreningar och miljögifter? Klimatpolitik(paniken) har lämnat miljöfrågan och hållbarhet åt sidan. Dessvärre även globalt. Som det ser ut idag är det bara en smärre reduktion av koldioxid med ”förnyelsebart” vi ser närmsta decenniet, men med bibehållen vittgående allvarlig miljöförstöring där en utfasning av fossila bränslen inte räcker, i realiteten måste lejonparten bioenergislag substitueras med elektrisk energi. Behovet av en utökad klimatneutral elproduktionen måste man därför planera långsiktigt för, om man väljer att elektrifiera transportsektorn i stort och tar förgiftningen av moder jord, och dess biosfär, på djupaste allvar.

Avslutningsvis, det är inget fel i att fortsätta tillverka och nyttja så kallade förnyelsebara bränslen för transportsektorn. Det kan vara en lokal och regional tillväxtfråga att komplettera och revitalisera jordbruket med energigrödor, liksom med exploatering av träråvara eller restprodukter. Samtidigt ett sätt att upprätthålla oberoende och öka självförsörjningsgraden i samhället. Dock med anmärkningen att städer och storstäder bör akta sig. Vi ska inte heller förlita oss helt, eller bygga den storskaliga övergången i transportsystemen, på biomassa, den är och förblir ett komplement.

Elfordon och vätgasdrift är i dag det enda och mest ekologiskt hållbara vi känner. Även om merparten av produktionskällan för elenergi under flera hundra år framåt är kärnkraft. Inte förnyelsebart men så ekologiskt hållbart vi förmodligen kan komma, eftersom bränslet man använder i framtida generation IV reaktorer inte kommer härröra från nybrutet uran, utan från befintligt högaktivt avfall om 12000 ton som istället ”förbränns” och vars decimerade avfall sedan slutförvaras under 500-1000 år istället för 100000 år som i dag är tänkt. Fortsatt forskning och utveckling inom kärnteknik, och en experimentreaktor, är första steget för att lägga grunden för ett möjligt, och inte bara hypotetiskt, alternativ om 10-15 år.

Vad energikommissionen och innovationsrådet framgent kommer fram till, blir därför väldigt intressant att följa.

5 kommentarer

Det stormar kring vindkraften – där tornen reser sig – men aldrig i maktens boningar

Av , , 15 kommentarer 90

vindkraftturbulens Vattenfall foto Christian Steiness

Missnöjet kring vindkraften har tagit fart då utbyggnaden av storskalig vindkraft gått rasande fort med en vidd av konsekvenser som inte verkar nått riksdagshuset. Nog trodde många att ett visst lugn skulle infinna sig när en parlamentarisk Energikommission aviserades i januari i år, men regeringen kunde trots detta inte låta bli att forcera fram promemorian Ambitionshöjning inom elcertifikatsystemet till 2020 den 11 februari. Avsiktsförklaringen går inte att ta miste på, Alliansen, Vänstern och SD har redan förpassats till läktaren. Subventioner borde rätteligen kallas bidrag och konkurrensförvridande, men i arbetslinjens Sverige är glesbygden och naturen städernas klimatslavar. När inte dagens subventioner för olönsam vindkraft räcker till måste subventionerna (dubiöst statsstöd) öka ytterligare. Som konsumenternas elräkningar sedan saltas med.

När kommunkonglomeratet SEKAB skapade rubriker 2009 med sina sockerrörsplantageplaner i Tanzania, benämndes det som ”nykolonialism” eller ”klimatkolonialism”. I Sverige nicegreenandfucktherest-stämplar man mycket som ligger bortom städernas synrand och den politiska eliten ryggdunkar sig själv med biblisk hybris. För vi, Svea rike, är bäst i klassen. Väljarna ger betyg i årskurs fyra varje mandatperiod, men när konsensus blir betongaktig över blockgränserna, röstar man bara på konservering av kolonialvarorna, timmer, malm, vattenkraft, förblir gratis basnäringar att suga musten ur. Som plåster på såren kan bonnläpparna bli ännu mer exploaterade. Generositeten blåser allt mer och fler. Vi får återkomma till ödesfrågan om storstäderna är ekologiskt ohållbara (städerna i världen släpper ut 70% av all koldioxid) och alltmer uttalade krav på avveckling av storstäder år 2099 (exodus – en svår nöt för Miljöpartiet att knäcka).

I Sveriges radio (12/2 2014) uttalade professor Harry Frank, vid Kungliga vetenskapsakademiens energiutskott, att Sverige inte behöver mer vindkraft, understrykt att vi redan exporterar mycket el. En utbyggnad skulle förvärra genom ännu större elöverskott som måste passera till utlandet, dessutom subventionerat, menade Frank. Politisk tystnad följde. Trögheten i opinionsbildning och offentlig debatt, beror uppenbarligen på att få partier/politiker på riksnivå har modet att ifrågasätta vindkraften som energislag eller kvantitetsmål om förnyelsebara energikällor (samt vad som kan sägas vara reellt förnyelsebart). Å ena sidan, med de lokala miljökonsekvenserna är det anmärkningsvärt, å andra sidan är det främst landsbygden som drabbas. Och har inte drabbad lokalbefolkningen stöd från kommunpolitiken, då rullar utbyggnaden som på räls. Desperata avfolkningskommuner famlar efter halmstrån. Känns det igen?

Minns någon att Socialdemokraterna och Miljöpartiet gick till val på att skrota det kommunala vetot vid vindkraftexplotering? För att minska trycket på lokalpolitiken och kommunalråd – och underlätta utbyggnad. Storebror hade talat. De stora skogsbolagen vädrar samtidigt morgonluft, SCA, StoraEnso, Sveaskog, Södra… ser dollartecken snurra tillsammans med Arise Windpower, Vattenfall, Swevind… Staten och kapitalet i samma båt. Med utländskt riskkapital på stark frammarsch. Känns det igen? I Lappland med omnejd skulle man kunna kalla den nya epoken för baggböleriets andra andning. En motståndsrörelse är dock född i Ångermanland: http://snurrigt.vildavastra.se/

Vindkraftdemonstrationen i Ramsele häromveckan http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=6093996 signalerade en ny epok. Verklighetens folk visar att rikspolitikens partier inte representerar landsbygden och att nationell glesbygdspolitik är död. Manifestet, bakgrund, synsätt och Krav-på-vindkraftsmoratorium-rev-6, ett utbyggnadsstopp i Västernorrlands och Jämtlands län, är läsvärt för den som vill fördjupa sig och rentav kliva på ett annat tåg.

Mångfaldsfattiga tall- och granåkrar kan nu utökas med vindkraftindustri som minskar koldioxidsänkan lokalt (beroende på grad av kalavverkning av skog), exploateringen ger betydande och långväga bullerpåverkan på djur och människor, djurlivet decimeras. Besvärande ljusreflektioner och skuggeffekter uppträder, inskränkning av allemansrätten, risk för iskast stora delar av året, förstört naturskydd i de fall man tillåter exploatering invid eller rentav i naturreservat och/eller Natura-2000-områden. Störnings- och utestängningseffekter förstärker kumulativt för rennäringen. Stora jaktområden kring vindkraftparkerna betraktas som förstörda. I södra Lapplands östra del påverkas även ambulanshelikoptertransporter med längre färdväg vid låga molnbaser och negativ påverkan på patientsäkerheten. Flygsektorerna (MSA-ytor) kring flygplatserna påverkas t.ex. i Vilhelmina och Lycksele. Förstörda upplevelsevärden, prisfall och osäljbara fastigheter flera kilometer från storskaliga anläggningar följer. Folk kommer att flytta från exploateringsområden och folk återvänder inte. Vad gör då kommunerna i dessa områden? Man säger ja och amen till det mesta. Den sista vildmarken och besöksnäringen lär inte få det lättare. Flyttlasspolitiken har fått ännu ett ansikte

Föreslår man revidering av en kommunal vindkraftplan, anpassad enligt Naturvårdsverkets riktlinjer för bullernivåer, hamnar det lätt i papperskorgen. Till och med beslutat i Vilhelmina kommunstyrelse (2012-11-07, protokoll s.5-6), då miljökonsekvenserna uppmärksammats i fallet Stöttingfjället, men uppdraget försvann spårlöst (sic!). Vilhelmina, Åsele, Dorotea, Lycksele och Storuman har alla kommunala vindkraftplaner som idag inte tar hänsyn till Naturvårdsverkets regelverk och krav i känsliga områden med lågt bakgrundsljud. Storskaliga parker ger dessutom interferenseffekter, förstärkta ljudnivåer i vissa frekvenser och rentav entoniga ljud, konstaterat på många kilometers avstånd, bortom alla kalkyler. En grundlig utvärdering och ett lokalt moratorium är därför högst angeläget. Understruket av en förestående ratificering av urfolkskonventionen ILO-169.

vindkraftdiagram balansområden Sverige en vecka i februari

Storskalig vindkraft breder ut sig i landet men är volatil, svängningarna är stora över dygnet, av installerad effekt beräknas en tillgänglighet om endast 6%. Även om utbyggnad sker över hela landet (se diagram ovan, 7 dygn i febr -13) så kommer stora svängningarna kvarstå. Vindkraftproduktionen når snart årliga 15 TWh. Oavsett nivå intensifieras den förödande korttidsregleringen (flödesändringar inom dygn eller tätare) av vattenkraften, liksom spillvatten kan tvingas släppas utan elproduktion. Reglerbehovet (balansering i elnätet nationellt) och variationen ökar, med ökad miljöförstöring i de reglerade älvarna. Tvärtemot alla mål om förbättrade akvatiska miljöer – ”god ekologisk status” förblir ljusår bort i många vattensystem. I dag vet vi att effekttopparna nationellt är problemet, inte elbrist. Men i vilken grad de akvatiska miljöerna försämras utreds inte. Problemet tigs ihjäl. Utan nya former/energislag av reglerkraft, eller förstärkta transnationella förbindelser för import/export, är det våra redan svårt ansatta reglerade älvar som får ta skadorna för ytterligare utbyggd vindkraft (nedan ett 50-dygnsdiagram över flödesförändringar, läs korttidsreglering, från ett vattenkraftverk i Indalsälven, jan-feb -10)

 

korttidsregleringsdiagrammet 50 dygn jan-febr 2010 vattenkraft indalsälven

 

Skälen till ett moratorium och en utvärdering av vindkraftsutbyggnadens konsekvenser är således många. Inte minst för att Vattenfalls livscykelanalys visar att ett vindkraftverk under sin livstid är allt annat än klimatneutralt. Per producerad kWh produceras 15 gram koldioxidekvivalenter (CO2e), tre gånger mer än kärnkraft (5g/kWh) och cirka 60% mer än vattenkraft (9g/kWh). 

[En parantes. Elimineras uran som bränsle och utbränt högaktivt kärnavfall blir bränsle i generation  IV-reaktorer, då skulle vindkraft släppa ut uppskattningsvis 15 gånger mer koldioxid(e). Återigen, varför inte utveckla generation IV och V, sluta bryta uran och begränsa atomsoporna radikalt och reducera slutförvaringstiden från 100000 år till 500 år eller ännu mindre? Politikens beröringsskräck borde frikopplas från en kärnkrafttyp (generation II) som är pensionsfärdig. Och framför allt se till att kärnkraft kvarstår som en statlig angelägenhet främst. Om en koldioxidskatt utgår från ett förhållande 1:15 är det mer än uppenbart att vindkraften måste beskattas hårdare och ges högre kostnader. Slut parantes.]

Avslutningsvis. Det har varit känt tämligen länge att stora vindkraftparker bromsar upp luftmassorna och på så vis påverkar klimatet lokalt, bl.a. genom att temperaturen ökar. Vad som framkommit på senare tid, är att påverkan även kan ske globalt. Parallellt, den kraftiga strömbildningen påverkar luftlagren i atmosfären (se bild överst i inlägg, Vattenfall, foto Christan Steiness) med turbulens, virvelbildning, men även dim- och molnbildning. I takt med att kraftverkshöjd och rotorstorlek ökar, ökar påverkan. Idag finns drygt 3000 större vindkraftverk bara Sverige och globalt hundratusentals.

Människor har fascinerats av fenomenet ”fjärilseffekten”, som betecknar ett begrepp inom kaosforskning och kaotiska system. Begreppet bygger på teorin att en ytterst liten påverkan i en del av ett system kan få väldiga och oförutsägbara effekter i andra och avlägsna delar av systemet. En fjärils vingslag, på en annan kontinent, kan ha minimal påverkan på luftens strömmar, men ändå avgörande för att en orkan skulle kunna drabba en del av Europa eller Sverige, i ett senare skede. Idag skapar hundratusentals vindkraftverk massiv virvelbildning samtidigt som enorma luftmassor bromsas i samma process. Det är uteslutet att detta inte skulle påverka väder och klimat, lokalt såväl som globalt. Ökar antalet lågtryck, orkaner och tornados, kan det således finnas ett orsakssammanhang. En vetenskaplig modellering är ett oerhört komplext arbete, men med allt mer sofistikerade och detaljerade klimatmodeller finns i dag förutsättningar att applicera detta på forskning och simulering av stora vindkraftsystems påverkan globalt. 

Forskningsrönen från David Keith, Harvard University, har i ovan nämnda sammanhanget varit väldigt intressanta, dels för att energiuttaget i stora vindkraftparker är betydligt överskattade (absorption vindenergi och vindskuggningseffekt), dels för Keith´s teorier kring påverkan i klimatet lokalt såväl som globalt till följd av storskalig vindkraftexploatering. Keith´s och andra forskares fortsatta forskning måste följas noggrant framgent. Ett reportage i Jämtlandsnytt belyste http://www.svt.se/nyheter/regionalt/mittnytt/vindkraft-kan-paverka-resultatet

Skulle det visa sig att extremerna i väderlek, liksom i klimatförändringar, förstärks av omfattande global vindkraftproduktion, kommer mänskligheten tvingas överväga nya banor och andra strategier för s.k. förnyelsebara energikällor. Vind kanske är menad att blåsa fritt utan mänsklig konstruerad mekanisk roterande intervension. Utnyttjande av solenergin kan i det hänseendet vara en betydligt bättre ingång. I sig föremål för samma vetenskapliga komplexa  globala prövning. Samtidigt ser vi en rad nya spännande forskningsfält, t.ex. Carbon Engineering, för att hitta metoder att binda luftens koldioxid.

Det finns alltså en mängd goda skäl för ett moratorium, ett tillfälligt stopp, för fortsatt vindkraftutbyggnad, för utvärdering av hitintills driftsatt vindkraft, nationellt, kombinerat med en forskningsöversikt över lokala, regionala såväl som globala miljö- och klimatkonsekvenser. Sammanvävt med en socioekonomisk ansats med lands- och glesbygdsperspektiv på hållbar utveckling. Agenda 21 verkar  nämligen slumrat sött i inte så få kommuner.

I ett kommande inlägg ska jag försöka titta lite närmare på några lokala projekt i Södra Lappland, i backspegeln såväl som i kikaren. Storrotliden kommer då i fokus precis som Fjällberg och Stöttingfjället.

(Uppdatering 22/2, kompletterande statistik från Energimyndigheten produktionsvariationen vindkraft relativt installerad effekt 2013 PDF med en följande kommentar från bloggförfattaren)

15 kommentarer

Kaliningrads sak är vår sak – mer än en skitsak

Av , , 5 kommentarer 58

En korsriddarorden grundade Königsberg år 1255. Hansastaden blev tids nog huvudstad för hertigdömet Preussen och senare residensstad för Ostpreussen. En blomstrande stad under århundranden. Under andra världskriget bombade Storbritannien Königsberg till ruiner. I januari 1945 började slaget om staden, som föll i april, därefter ockuperad av Sovjetunionen. Potsdamkonferensen beslöt att norra Ostpreussen skulle tillfalla Sovjet och södra delen Polen. Två år efter krigslutet fördrevs hela den tyska befolkning på två miljoner människor. Nästan alla av dessa, tyskar och litauer, mördades eller deporterades till Gulag. Ett fåtal lyckades efter stora umbäranden fly till Tyskland. När man läser en broschyr från Världsnaturfonden (WWF) om östersjögrannen Kaliningrad, står det bara att tyskarna fick ge sig av. Fick ge sig av. Historieförfalskningen lever i högsta välmåga.

Väl tömt på tysk befolkning koloniserade Sovjetunionen norra Ostpreussen och Königsberg bytte 1947 namn till Kaliningrad efter Michail Kalinin som dog 1946 men aldrig satt sin fot i Königsberg. Kalinin stod Josef Stalin nära och är känd som den som formellt undertecknade ordern till Katynmassakern 1940, en sovjetisk massavrättning av 4421 polska officerare. Men totalt sett avrättades 21857 polska medborgare i sovjetiska läger i samband med ordern. Att Kaliningrad fick behålla sitt namn efter Sovjetunionens sönderfall kanske kan te sig märkligt. Kanske inte. Huvudgatan heter fortfarande Leninski Prospekt.

Exklaven Kaliningrad har ett strategisk läge, dess hamn är som regel isfri året runt och var huvudbas för den sovjetiska Östersjöflottan. Kuriöst nog ägde Sverige fästningen Pillau, idag Baltijsk, mellan 1627-1636. Men ”ägarbyten” skedde historiskt främst mellan Preussen och Ryssland, i spåren av krig och fred. En viss ubåt U-137 lämnade en gång flottbasen för en tur till den svenska skärgården. Men det finns mer skabrösa saker som utflyter från denna exklav, dock utan kärnvapen men ändå som en tickande bomb. Fast på ett vis har miljöbomben briserat för länge sedan. Omfattande bottendöd i innanhavet, allvarlig kealgblomning 2005mikaliepåverkan och en vida spridd giftalgsblomning är några av följderna. Som i sin tur slår hårt på växt- och djurliv. I decennier har nämligen orenat avloppsvatten från Kaliningrad, idag med cirka 450 000 invånare, gått rakt ut i Östersjön. Enligt miljöorganisationen Ecodefense strömmar 250 000 m3 avloppsvatten ut – om dagen.

Men lika fritt strömmar orenat vatten från industriell verksamhet. Utsläpp av fosfor från en enda fabrik har befunnits vara större än Finlands och Sveriges årliga utsläpp tillsammans (då talar vi om mänsklig påverkan, inte naturlig tillförsel). Övergödningen, eutrofieringen, av Östersjön är ett av de allvarligaste miljöproblem Sverige har i sin absoluta närhet. Kring millennieskiftet andades förhoppningar om ett färdigställt reningsverk i Kaliningrad, påbörjat på 70-talet, men något färdigt verk stod aldrig klart ens 2003. Tio år senare rapporteras åter om projektets tillkortakommande. Orsaker nämnda över tid är; Sovjetunionens sönderfall, rysk byråkrati och ett rent ointresse. Det sistnämnda borde nagelfaras. Sverige har stöttat projektet och bistått med utvecklingsmedel, inledningsvis drygt 20 miljoner, senare med ram på 140 miljoner kronor, till viss del infrusna på grund av förseningarna men medlen finns där. Parallellt sker finansiering från Europeiska utvecklingsbanken om 10 miljoner euro. Det är verkligen anmärkningsvärt att närmare en kvarts miljard finns i potten och att projektet inte har slutförts.

Efter en nystart 2010 skulle allt varit klart 2012. I början av 2013 lovade Ryssland att det skulle vara klart för invigning i juni samma år. Ett år då Ryssland avslutade ordförandeskapet i Östersjöstaternas råd, men i maj 2013 grusas förhoppningarna igen och utvecklingsbanken hoppades på september. Då, enligt det svenska biståndsorganet SIDA, berodde det på byggförseningar, designfrågor och byråkrati. Samtidigt blev det känt att Kaliningrad varken hade utbildad personal eller avsatt medel för driften för reningsverket. Sveriges miljöminister Lena Ek tog upp frågan med Rysslands premiärminister Medvedev på miljötoppmötet i St. Petersburg i april 2013. Omedveten kan ingen i högsta politiska ledning vara, inte ens Vladimir Putin. Lena Ek hade skäl att vara djupt bekymrad då, så väl som miljöminister Åsa Romson har det idag. Orenat avloppsvatten från närmare en halv miljon människor fortsätter strömma rakt ut i Östersjön.

Parallellt har undersökningsarbetet motarbetats invid ryska gödselfabriker, som misstänkts för massiva fosforutsläpp. En forskare från Finlands miljöcentral greps 2012 vid ett officiellt provtagningsuppdrag. Man krävde i samband med detta att säkerheten skulle garanteras för finska forskare utanför Finlands gränser. Störningar, eller snarast obstruktion, av detta slag liknar mest sabotage. Med tanke på att konstgödselfabriker, främst i Polen och Ryssland, misstänks släppa ut tusentalet ton fosfor, är det tyvärr så att ”ingen” vill veta. Sveriges totala utsläpp av fosfor ligger runt årliga 400 ton. I förhandlingar av kvoter och krav på minskning, ligger verkliga utsläppsnivåer till grund, vilket vissa länder har riktigt dålig ”koll” på. Allt blir lätt en del i ett spel, att inte lägga korten på bordet.

Häromveckan skrev den finska tidningen Helsingi Sanomat, att vattenreningsverket inte ser ut att bli av i Kaliningrad. Byggandet har stött på svårigheter. Igen! Hela fjolåret stod arbetet stilla, och nu hotar de internationella finansiärerna att dra tillbaka sitt stöd för bygget. Mest sorgligt är att reningsverket nu är färdigt till 95%, men man börjar nu befara att en del av konstruktionerna förstörs när de står oanvända. Än värre hotar ryska staten att dra in budgetstödet, om inte reningsverket står klart före september. Man kan inte annat än undra, vem är egentlig huvudman för projektet när ryska staten hotar stänga dörren? Vad är det som inte fungerar i Kaliningrad Oblast? Kan Ryssland vänligen förklara? Liksom förklara det tidigare löftet från Ryssland om färdigställande, är det ett brytbart löfte?

Ibland undrar man om det borde finnas insatsstyrkor för miljöbrott. För internationellt miljöbrott är miljöförstöringen inget annat än, i mitt tycke. Finns fredsbevarande styrkor kan likväl en ambulerande ingenjörs- och byggnadstrupp rycka in och städa upp på världens havererade smutsiga bakgårdar och tvångsförvalta till dess rodret är lagt och driften rullar på. Lite tillspetsat – jovisst, men det krävs politiska om- och krafttag i hela Östersjöområdet och Helcom (Helsingforskommissionen). Varje kustkommun och residensstad borde samla sig, gemensamt med länsstyrelser, regering och riksdag, för att med alla medel pressa på och få en slutlig fungerande lösning av Kaliningrads utsläpp som är inte bara är Kaliningrads sak, utan Sveriges sak, och alla Östersjöländers sak. Och för Östersjöns sak, för den har ett egenvärde. Och det är inte vilken skitsak som helst.

Med politikernas räddningsplan för Östersjön tar det 50 år att få stopp på de massiva blomningarna av giftalger. Grundbulten till snabbare återhämtning är avsevärt minskade fosformängder i havsvattnet. Det finns metoder. En är att pumpa syre ner till döda bottnar för att stoppa processen som frigör fosfor. Dessvärre har vissa forskare kritiserat metoden, att man angriper symptomen och inte källan. Samma sak med metoden att sprida ett ämne som reagerar kemiskt med med fosforn och binder fast den i bottensedimentet, beprövat med aluminium i övergödda sjöar som Flaten och Långsjön i Stockholmstrakten. Poängen är: kombinerar man alla metoder (förutsatt vetenskapligt beprövade) och samtidigt reducerar fosforutsläpp kraftigt, så finns alla möjligheter till en snabbare återhämtning för innanhavet Östersjön. Sist men inte minst måste man beakta alla tänkbara sätt att öka mängden löst kisel utfört till Östersjön som annars hämmas pga regleringen av älvarna, vilket spär på effekterna av övergödningen. Politiken på riksnivå måste sätta klutarna till nu, Kaliningrads reningsverk är en av nycklarna som absolut inte får tappas på vägen.

Satellitfoto, ESA – European Space Agency, Algblomning 2005 i Östersjön

5 kommentarer

Fejkat debattinlägg vållade debatt, Folkbladet rentvådda

Av , , 2 kommentarer 26

Läser man en debattartikel i en dagstidning då brukar man kunna lita på urvalskriterier och redaktionell kontroll av författarnas identitet. Norrbottenskuriren verkar gjort vad man skulle, men blev ändå förda bakom ljuset av debattörerna.

Detaljerna och en statsvetarkommentar från Simon Matti får ni på:

http://www.kuriren.nu/nknyheter/fejkat-debattinlagg-vallar-debatt-8119824.aspx

Men lika snabbt som Norrbottenskuriren skrivit en artikel om ett påstått fejkat debattinlägg, så kom ett svar på Samedemokraternas hemsida. Debatten om debattens villkor, och samernas villkor, går vidare i ett nytt tillstånd http://samedemokraterna.se

Samelandspartiet kommenterade händelseutvecklingen på sin hemsida igår: http://www.samelandspartiet.se/2015/02/09/samedemokraterna-ett-viralt-politiskt-parti/

Än är inte sista ordet sagt. Fortsättning följer.

Avslutningsvis. Folkbladet hade kontrollerat identiteterna, vilka inte stämde och gjorde valet att återta webbpublicering, och befrias härmed från misstankar om självcensur.

 

2 kommentarer

idkar Folkbladet självcencur?

Av , , 8 kommentarer 46

En timme innan klockan slog midnatt, i går, den 5 februari, publicerade Folkbladet en debattartikel på webben. Jag skummade artikeln, blev förvånad och brydd. Ett nytt samiskt parti var i vardande – Samedemokraterna – och debattinlägget var verkligen drivet till sin spets. Publicerat en timme innan samernas nationaldag inträdde. Jag tänkte, det här får jag läsa imorgon och ta mig en rejäl funderare över. Liksom rubriken ”En inflyttningsbroms för invandrarsvenskar”.

I dag var debattartikeln bortplockad från Folkbladets hemsida. Oavsett vad man anser om innehållet i artikeln, så kändes det ändå inte rätt i maggropen. Artikeln måste först blivit godkänd för publicering och strax därpå bortplockad. Min stilla undran är, idkar Folkbladet självcencur, och på så vis begränsar åsiktsfriheten, eller är det av andra skäl man valt att radera en webbpublicerad debattartikel av denna kaliber?

I vart fall finns debattartikeln publicerad (fortfarande) på Norrbottenskuriren för den som är intresserad. Det är mycket som händer i Jokkmokk nu. Hår faller. Manifestationer och kulturministerbesök och marknaden ej att förglömma.

http://www.kuriren.nu/nyheter/en-inflyttningsbroms-for-invandrarsvenskar-8110248.aspx

8 kommentarer

Psykiatrihus på hövvet – lazarettet i diket

Av , , 3 kommentarer 61

Ett splittrat landstingsfullmäktige tog i november beslutet att riva de gamla lasarettsbyggnaderna från 1907 och 1921, vilka ska ge plats åt en ny psykiatribyggnad. Undertecknad har tidigare berört vald placering och nybyggnationslösningen i blogginlägget ”nu ska hela rasket rivas – lazarettet i himlen in”. Som en virvel i höstrusket följde helikopterturen ”Ängelns flykt”, om hur nära helvetet himlen kan vara. Men det finns åtskilligt mer att tillföra debatten för att syna rivningsplanerna.

Häromdagen (31/1) kom ytterligare en läsvärd debattartikel i VK, författad av Fredrik Elgh, verksam som överläkare/professor vid Norrlands universitetssjukhus, som gav fler perspektiv på möjligheterna med att rädda de äldre lasarettsbyggnaderna och utreda en alternativ placering till psykiatrihus. http://www.vk.se/1371137/fortsatt-anvanda-gamla-lasarettsbyggnaden-till-kvalificerad-vardforskning

Inlägget i VK 2013-11-19, skrivet av Anne Hammarström, verksam som professor vid Umeå Universitet, äger fortfarande sin fulla giltighet. http://www.vk.se/1038082/daliga-skal-for-att-riva-det-unika-gamla-lasarettet

För en visuell sommaråterblick på lasarettet: vy sjukhusparken umeå nus

När jag tittar tillbaka på några reportage med fokus på ett antal landsting i Sverige, som lagt miljarder på nya centraliserande psykiatrihus, så krävs en omfattande text för en nyanserad sammanfattning. Kanske så en vacker dag. Men artikeln ”Är detta framtidens psykiatri?” av Ulises Penayo, överläkare psykosmottagningen i Uppsala, länkar jag till i vart fall: http://www.unt.se/asikt/debatt/ar-detta-framtidens-psykiatri-2565956.aspx Det handlar väldigt mycket om förhållningssättet, var öppenvården faktiskt förläggs, med möjlig närhet till primärvård, och miljön i sig. Ett intressant tankvärt patient- och demokratiperspektiv, framvisar denne Penayo. I en annan artikel i UNT kompletteras bilden http://www.unt.se/uppland/uppsala/psykiatrins-hus-far-hard-kritik-av-patienter-2417702.aspx

Patientperspektiv och anhörig/patient/brukarföreningar kan uppenbart hamna i skymundan i projekteringsprocessen (ingen konkret redovisning av samråd presenteras f.ö. i förstudien av VLL/White), vilket debattartikeln ”Repressivt tänkande präglar Lunds nya psykiatrihus” belyste i Lundafallet. Tyvärr ej längre länkbar till Ny Medicin el Dagens medicin, men Mikaela Javelin har skrivit många intressanta inlägg på temat i sin blogg, där även Åsa Moberg medverkar som skribent.

När rivningsplanerna offentliggjordes, genom inriktningsbeslutet från landstingsstyrelsen, vilket centern och vänstern reserverade sig mot, började jag själv fundera på nya lösningar. På en höft räknades ytbehov ut, kulvertsystem och möjliga anslutningar granskades. Utmaningen låg i att finna en lösning som inte behövde riva en endaste byggnad, vilket minskar kostnader och rent praktiskt gör byggnation och överflyttning från befintlig psykiatriverksamhet enkel. Någonstans i sydöstra hörnet av NUS satte jag ner blyertspennan och började skissa. Undertecknad är varken arkitekt eller byggnadsingenjör, men amatörmontaget nedan tycker jag påvisar att det går att finna utredningsalternativ, om en politisk vilja finns.

IMG_20141116_0002

Montaget bygger på en flygfotobild tagen av Lars Bygdemark, copyright

En del kanske tycker att jag sitter och gnäller i efterhand, men jag skickade fotomontaget och ett brev, till ett antal gruppledare i Landstinget som kanske lutande mot en återremiss i landstingsfullmäktige. I dag kan jag konstatera att alla partier borde fått del av det skissartade förslaget och ett bifogat brev. Inte för att mitt förslag är vinnande, eller byggklart på något vis, utan för att alternativ kan utredas. Men rivningsbeslutet togs, det blev inte någon minoritetsåterremiss. Nu står ödet att finna i Umeå kommuns byggnadsnämnd som ska överväga beslutet att godkänna landstingets rivningsansökan. Någonstans bör man beakta de kulturhistoriska omistliga värdena och om möjligt peka på möjligheterna till alternativ, innan klockan klämtar.

För att protestera mot rivningen, skriv gärna under på http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=9405

För den som är intresserad, följer brevet här nedan, aningen nedkortat, med en bilaga av några idéer och reflektioner, samt längst ner en skiss på detaljplansvy från ovan.

Klart slut.

————————————————————-

Hej!

Jag är en dem som följt utrednings- och beslutsprocessen av ett nytt psykiatrihus på NUS-området. Som utomstående betraktare, tror jag att ingången, och politiken som beställare av en förstudie, kunde sett annorlunda ut om den kulturhistoriska inventeringen funnit på plats från första början. Med en ingång som efterfrågat fler konkreta alternativ och inte bara ett förslag, som nu presenterats av VLL/White Arkitekter AB. Den östra delen har förutsättningar, men även den möjligen obeaktade sydöstra. Jag har läst inventeringen av Vbm och delar åsikten om det höga bevarandevärdet.

Jag önskar innerligt att landstingsfullmäktige gjorde ett sista omtag, en återremiss (om ett antal partier samlar sig för en minoritetsåterremiss, med hela oppositionen ger man det tyngd, då är det väl rentav en majoritetsåterremiss, som kanske till och med S och Mp kan acceptera), för att gå till botten med alla alternativ och gå till beslut på fullständigt sonderade grunder. Jag tror processen i Umeå byggnadsnämnd och förmodade överklagningsturer då skulle minimeras och i tid sett rentav korta processen, även om behovet av nytt psykiatrihus är skriande.

Men utan flera realistiska alternativ verkar stora delar av i landstingspolitiken gå på defensiven (å ena sidan har förstudien begränsat detta, genom att endast lägga fram ett  (1) förslag, ”urvalet” beskärs på så vis per automatik). Förmodligen är det bara ett realistiskt och mindre kostsamt projekt, enda vägen för ett verkligt omtag, att i grunden ändra spåret och bädda för en räddning av gamla lasarettet. Sista halmstrået så.

Eftersom jag vistats på Gluntens väg har jag ett antal gånger vandrat förbi de östra/sydöstra delarna av sjukhusområdet. Alternativen är fler än vad som förespeglats i tomtutredningen av förstudien. Därför sänder jag Klintvägenalternativet, som ingen verkat diskuterat, i vart fall inte i offentlig debatt.

Ansvariga på fastighetsavdelningen kan beakta saken och åtminstone ge en vink om det är praktiskt genomförbart. Oavsett borde man snarast undersöka om tex. kulvert (nivå -1) är möjlig att ansluta vid Geriatrikens slutpunkt (se karta förstudien).

Något jag f.ö. upplevde frånvarande i VLL/Whites rapport, var patientperspektivet. Brukar- och patientföreningar verkar inte gett sitt perspektiv av kolossen som ska ersätta gamla lasarettet. Kanske har jag i min bilaga, en handfull tankar som leder vidare. Brutalism (lite överdrivet måhända) vägt mot andra luftigare och smäckrare lösningar, är värt att beakta. Innergårdarna och insynen rakt igenom, är rent hemsk, för personal och i synnerhet patienter – i Whites förslag. Förespeglade träd tar ett halvt liv att växa upp om de inte flyttas dit, men då förmörkar de och täpper till ljusinsläppet. Det finns mycket att säga om det som mest liknar en kontorsbyggnad.

Man kan utveckla modellen vid Klintvägen, göra fler skisser, eller göra ytterligare förslag på byggnader rakt öster om nuvarande psykiatri, tillbyggnad eller fristående. Har känt att i ett offentligt, omfattande och viktigt kulturhistoriskt ärende, så kanske en arkitekttävling hade varit mest spännande – förutsatt att en tomtutredning även ger alla olika alternativa placeringar. För att verkligen beakta alla möjligheter och uttömma dem, innan ”man” går till verket, i det bedrövliga, att riva gamla lasarettet, en del av en omistlig kultur- och samhällshistoria.

Med vänlig hälsning

Tommy Streling

Bilaga: Fakta och reflektioner kring förslag Klintvägen

– ett förslag som synliggör psykiatrin med ett tydlig mjukt rundat drag

Ett mer organiskt utförande där fasad är mer uppbruten och har en tydlig trästruktur. Jämförelse med arkitekthögskolan/bildmuseet. Ej våningshöga fönster förutom i ”atrium”. Ytor är ungefärliga med vad Whites förslag tillskapar. Ytberäkning bör ske mer exakt för avstämning mot behov.

Byggnaden har utgått från ett aningen försänkt bottenplan (BV) som i stora delar fungerar som parkeringsyta, men också kan innehålla kontor, förråd, mm. Frostad glasning på BV (mot områden som behöver insynskydd, i övrigt klarglas) ger dagljus in i parkering och skapar en mindre instängd känsla för anställda såväl som besökare och patienter.

Arrangemanget med BV skapar en golvhöjdsnivå på första våningen (plan 1) om cirka två meter. Fönsternivå cirka 3 meter ovan mark, alla kontor, mottagningar och avdelningar slipper insyn från marknivå. Källarplan (K) är tänkt att ansluta till kulvertsystem vid Geriatriken. Två parkeringsdäck (BV och K) skapar betydligt bättre funktion än Whiteförslaget där bristerna är mycket påtagliga.

  • Plan 3 och 4 är i stort befriade från insyn. Ett eventuellt plan 5 ligger en våning över omgivande byggnader – har ingen insyn alls. Antas tillåtet även om det ligger i inflygningsområde för ambulans-helikopter. Med en våning 5 kan ev. byggnaden göras smalare och utomhusytor breddas och avstånd till bostadsområde åt syd ökas (streckad linje i hus detaljplansritning). Dock minst 25 meter i befintligt utförande mellan byggnader på ”tätaste” läge. Mot köksvägen, ökar avståndet till 45-50 m
  • Gavlar kan göras atriumlikt med helvägg i glas och panoramautsikt. Gavel mot väst är förlagd så att gavel från Geriatriken inte möts i direkt siktlinje (svår avvägning då avstånd mot bostadshus i syd minskar). Glasgårdarna i byggnaden bryter upp och lättar strukturen. Kan göras valfritt i etager eller som helt öppna (en t.ex som ett växthusliknande där både träd och växter skapar en stor grön oas året tunt. Obs, från västra gavel är det endast 50 meter till sjukhusparken, dvs omedelbar närhet.
  • Tack vara långsträcktheten i byggnaden har inga kontor, mottagningar eller avdelningar direkt insyn i någon annan verksamhet i huset. Viktigt för integriteten, för alla men främst patienter. Huskroppen kan i det bredare utföranden ha ett parallellkorridorsystem och i det smalare huvudsakligen en korridor (skapar i senare fallet förutsättningar för fönster på flertalet rum/lokaler).
  • Skogsridån i syd kan förstärkas med fler träd och häck (cypressvariant) kan skapa ett bra insyns-skydd på marknivå för grönytorna. Med träd, buskar, bersåer och uteplatser. Glasade verandor har ritats in (syns inte i fotomontaget, kan tas bort/dras in i byggnaden/om avstånd mot tomtgräns upplevs för snävt). Bredden på området mot syd varierar (likt en tårtbit) från psykiatribyggnad till tomtgräns från ca 13 till 20-25 meter. Förväntas kunna regleras mot allmännyttiga Bostaden för en mer fördelaktig och skärmad användning. För minimal störning och insyn. Enda kruxet i egentlig mening.
  • Takvåningar är skissartat inritade. Utsikten från huset blir flera mindre skogsridåer men ändå med bra ljusinsläpp. På våningsplan 3,4,(5) får man god utsikt över området och delvis älv/stad/UmU.
  • Byggnaden byggas parallellt med att befintlig verksamhet bedrivs; ursprunglig psykiatri och därtill omgivande verksamheter kring Klintvägen behöver inte evakueras.
  • Lösningen implicerar låga kostnader för mark/markarbeten då inga rivningskostnader ges (ej heller krav på nya lokaler, eller andra ersättningslokaler, då lasarettet inte rivs [idag prissatt till 100 mkr]).
  • Betydligt mindre buller. Ingen Bottniabana, ingen Blå väg, ingen omedelbar närhet till helikopterplatten. Många tillfarter till parkeringsytor kan skapas. Många vägar att angöra byggnaden vilket är positivt i en mängd perspektiv. Logistiskt och patientmässigt. Vid sidan om, men ändå inte undangömt. Ett sätt att höja de östra/sydöstra delarna till fler ”framsidor” i sjukhusområdet.
  • Placering av BUP-öppenvård ska kunna inrymmas i byggnaden (dock ej förordat av undertecknad).

Detaljplan, vy över området (obs, angörning parkeringshus ej inritade)

Vy klintvägenalternativet Psykiatrihus detaljplan

3 kommentarer