Kaliningrads sak är vår sak – mer än en skitsak

En korsriddarorden grundade Königsberg år 1255. Hansastaden blev tids nog huvudstad för hertigdömet Preussen och senare residensstad för Ostpreussen. En blomstrande stad under århundranden. Under andra världskriget bombade Storbritannien Königsberg till ruiner. I januari 1945 började slaget om staden, som föll i april, därefter ockuperad av Sovjetunionen. Potsdamkonferensen beslöt att norra Ostpreussen skulle tillfalla Sovjet och södra delen Polen. Två år efter krigslutet fördrevs hela den tyska befolkning på två miljoner människor. Nästan alla av dessa, tyskar och litauer, mördades eller deporterades till Gulag. Ett fåtal lyckades efter stora umbäranden fly till Tyskland. När man läser en broschyr från Världsnaturfonden (WWF) om östersjögrannen Kaliningrad, står det bara att tyskarna fick ge sig av. Fick ge sig av. Historieförfalskningen lever i högsta välmåga.

Väl tömt på tysk befolkning koloniserade Sovjetunionen norra Ostpreussen och Königsberg bytte 1947 namn till Kaliningrad efter Michail Kalinin som dog 1946 men aldrig satt sin fot i Königsberg. Kalinin stod Josef Stalin nära och är känd som den som formellt undertecknade ordern till Katynmassakern 1940, en sovjetisk massavrättning av 4421 polska officerare. Men totalt sett avrättades 21857 polska medborgare i sovjetiska läger i samband med ordern. Att Kaliningrad fick behålla sitt namn efter Sovjetunionens sönderfall kanske kan te sig märkligt. Kanske inte. Huvudgatan heter fortfarande Leninski Prospekt.

Exklaven Kaliningrad har ett strategisk läge, dess hamn är som regel isfri året runt och var huvudbas för den sovjetiska Östersjöflottan. Kuriöst nog ägde Sverige fästningen Pillau, idag Baltijsk, mellan 1627-1636. Men ”ägarbyten” skedde historiskt främst mellan Preussen och Ryssland, i spåren av krig och fred. En viss ubåt U-137 lämnade en gång flottbasen för en tur till den svenska skärgården. Men det finns mer skabrösa saker som utflyter från denna exklav, dock utan kärnvapen men ändå som en tickande bomb. Fast på ett vis har miljöbomben briserat för länge sedan. Omfattande bottendöd i innanhavet, allvarlig kemikaliepåverkan och en vida spridd giftalgsblomning är några av följderna. Som i sin tur slår hårt på växt- och djurliv. I decennier har nämligen orenat avloppsvatten från Kaliningrad, idag med cirka 450 000 invånare, gått rakt ut i Östersjön. Enligt miljöorganisationen Ecodefense strömmar 250 000 m3 avloppsvatten ut – om dagen.

Men lika fritt strömmar orenat vatten från industriell verksamhet. Utsläpp av fosfor från en enda fabrik har befunnits vara större än Finlands och Sveriges årliga utsläpp tillsammans (då talar vi om mänsklig påverkan, inte naturlig tillförsel). Övergödningen, eutrofieringen, av Östersjön är ett av de allvarligaste miljöproblem Sverige har i sin absoluta närhet. Kring millennieskiftet andades förhoppningar om ett färdigställt reningsverk i Kaliningrad, påbörjat på 70-talet, men något färdigt verk stod aldrig klart ens 2003. Tio år senare rapporteras åter om projektets tillkortakommande. Orsaker nämnda över tid är; Sovjetunionens sönderfall, rysk byråkrati och ett rent ointresse. Det sistnämnda borde nagelfaras. Sverige har stöttat projektet och bistått med utvecklingsmedel, inledningsvis drygt 20 miljoner, senare med ram på 140 miljoner kronor, till viss del infrusna på grund av förseningarna men medlen finns där. Parallellt sker finansiering från Europeiska utvecklingsbanken om 10 miljoner euro. Det är verkligen anmärkningsvärt att närmare en kvarts miljard finns i potten och att projektet inte har slutförts.

Efter en nystart 2010 skulle allt varit klart 2012. I början av 2013 lovade Ryssland att det skulle vara klart för invigning i juni samma år. Ett år då Ryssland avslutade ordförandeskapet i Östersjöstaternas råd, men i maj 2013 grusas förhoppningarna igen och utvecklingsbanken hoppades på september. Då, enligt det svenska biståndsorganet SIDA, berodde det på byggförseningar, designfrågor och byråkrati. Samtidigt blev det känt att Kaliningrad varken hade utbildad personal eller avsatt medel för driften för reningsverket. Sveriges miljöminister Lena Ek tog upp frågan med Rysslands premiärminister Medvedev på miljötoppmötet i St. Petersburg i april 2013. Omedveten kan ingen i högsta politiska ledning vara, inte ens Vladimir Putin. Lena Ek hade skäl att vara djupt bekymrad då, så väl som miljöminister Åsa Romson har det idag. Orenat avloppsvatten från närmare en halv miljon människor fortsätter strömma rakt ut i Östersjön.

Parallellt har undersökningsarbetet motarbetats invid ryska gödselfabriker, som misstänkts för massiva fosforutsläpp. En forskare från Finlands miljöcentral greps 2012 vid ett officiellt provtagningsuppdrag. Man krävde i samband med detta att säkerheten skulle garanteras för finska forskare utanför Finlands gränser. Störningar, eller snarast obstruktion, av detta slag liknar mest sabotage. Med tanke på att konstgödselfabriker, främst i Polen och Ryssland, misstänks släppa ut tusentalet ton fosfor, är det tyvärr så att ”ingen” vill veta. Sveriges totala utsläpp av fosfor ligger runt årliga 400 ton. I förhandlingar av kvoter och krav på minskning, ligger verkliga utsläppsnivåer till grund, vilket vissa länder har riktigt dålig ”koll” på. Allt blir lätt en del i ett spel, att inte lägga korten på bordet.

Häromveckan skrev den finska tidningen Helsingi Sanomat, att vattenreningsverket inte ser ut att bli av i Kaliningrad. Byggandet har stött på svårigheter. Igen! Hela fjolåret stod arbetet stilla, och nu hotar de internationella finansiärerna att dra tillbaka sitt stöd för bygget. Mest sorgligt är att reningsverket nu är färdigt till 95%, men man börjar nu befara att en del av konstruktionerna förstörs när de står oanvända. Än värre hotar ryska staten att dra in budgetstödet, om inte reningsverket står klart före september. Man kan inte annat än undra, vem är egentlig huvudman för projektet när ryska staten hotar stänga dörren? Vad är det som inte fungerar i Kaliningrad Oblast? Kan Ryssland vänligen förklara? Liksom förklara det tidigare löftet från Ryssland om färdigställande, är det ett brytbart löfte?

Ibland undrar man om det borde finnas insatsstyrkor för miljöbrott. För internationellt miljöbrott är miljöförstöringen inget annat än, i mitt tycke. Finns fredsbevarande styrkor kan likväl en ambulerande ingenjörs- och byggnadstrupp rycka in och städa upp på världens havererade smutsiga bakgårdar och tvångsförvalta till dess rodret är lagt och driften rullar på. Lite tillspetsat – jovisst, men det krävs politiska om- och krafttag i hela Östersjöområdet och Helcom (Helsingforskommissionen). Varje kustkommun och residensstad borde samla sig, gemensamt med länsstyrelser, regering och riksdag, för att med alla medel pressa på och få en slutlig fungerande lösning av Kaliningrads utsläpp som är inte bara är Kaliningrads sak, utan Sveriges sak, och alla Östersjöländers sak. Och för Östersjöns sak, för den har ett egenvärde. Och det är inte vilken skitsak som helst.

Med politikernas räddningsplan för Östersjön tar det 50 år att få stopp på de massiva blomningarna av giftalger. Grundbulten till snabbare återhämtning är avsevärt minskade fosformängder i havsvattnet. Det finns metoder. En är att pumpa syre ner till döda bottnar för att stoppa processen som frigör fosfor. Dessvärre har vissa forskare kritiserat metoden, att man angriper symptomen och inte källan. Samma sak med metoden att sprida ett ämne som reagerar kemiskt med med fosforn och binder fast den i bottensedimentet, beprövat med aluminium i övergödda sjöar som Flaten och Långsjön i Stockholmstrakten. Poängen är: kombinerar man alla metoder (förutsatt vetenskapligt beprövade) och samtidigt reducerar fosforutsläpp kraftigt, så finns alla möjligheter till en snabbare återhämtning för innanhavet Östersjön. Sist men inte minst måste man beakta alla tänkbara sätt att öka mängden löst kisel utfört till Östersjön som annars hämmas pga regleringen av älvarna, vilket spär på effekterna av övergödningen. Politiken på riksnivå måste sätta klutarna till nu, Kaliningrads reningsverk är en av nycklarna som absolut inte får tappas på vägen.

Satellitfoto, ESA – European Space Agency, Algblomning 2005 i Östersjön