öltält vid motorevent på skolgård – vilhelminapolitiken gör aldrig fel

Av , , 8 kommentarer 85

I fallet Skellefteå, med kommunalrådet Burmans givna utskänkningstillstånd, blir ärendet nu föremål för rättslig prövning, då förundersökning inletts efter polisanmälan. Länsstyrelsen hade uttalat sig som om saken såsom ett lagbrott och man riktade allvarlig kritik mot förfarandet.

Hur var det då i Vilhelminafallet, med ett öltält på en skolgård, vid ett skoterevent, under den s.k. WWW-helgen, då kommunalrådet Åke Nilsson först beslutat nej för att en vecka senare säga ja?

Socialnämnden hade uttalat ett entydigt nej – ett avslag. Kommunalrådet har förvisso formell delegationsrätt att företräda kommunstyrelsen, både i tillfälliga utskänkningstillstånd och ärenden av brådskande natur som oundgängligen måste avgöras. Och kommunalrådet beslutade avslag (2/2) med grund i socialnämndens yttrande.

Men ändrades i grunden socialnämndens inställning, bara för att spriten plockades bort och öppettiden kortades? Nej, skotrar och alkohol skall icke förknippas, så var det sagt. Tidigare erfarenheter har även förskräckt. Punkt borde satts, men kommunalrådet Nilsson menade att nya uppgifter, som grund för ett ändrat beslut, framkommit som överensstämt med socialnämndens yttrande. Men vem ska tro på vem när få sett själva yttrandet? Nilsson menade också, i SVT-Västerbotten, att man inte behöver se en konflikt som inte finns. Man får förmoda att det då bara är socialnämnden som ser konflikten mellan skyddslagstiftning och alkoholinramade motorevent på ett skolområde.

Länsstyrelsen var kritisk till hanteringen, först avslag och så plötsligt nytt tillstånd, ett öltält på en skolgård, med väldigt tunna bedömningsunderlag. ”Det är oförenligt med skolans verksamhet och det är oförenligt utifrån tobakslagen och den ambition man har mot skolelever så det känns väldigt märkligt”, uttalade handläggaren Samuel Svensson och hänvisade till att kommunen bryter mot sina egna alkoholpolitiska riktlinjer för serveringstillstånd eftersom det här kan ses som en samlingsplats för ungdomar i lägre åldrar.

Kritiken avfärdades av kommunalrådet. Nya omständigheter matchade socialnämndens yttrande och tillståndet för öltältet överensstämde i stort med andra tillstånd vi har eftersom det blev några timmar mitt på dagen, menade Åke Nilsson. Men ska inte varje tillstånd bedömas i sitt specifika sammanhang? Tydligen inte. Konflikter med skyddslagstiftningen finns inte så länge formerna är under kontroll. Nilssonsk retorik. Så trollades socialnämndens yttrande och avslag bort.

Som det ser ut utifrån vad vi kan bedöma så kan man ju tro att det även i det här fallet, precis som i Skellefteå, är näringsekonomi som fått vinna över skyddslagstiftningen”, fortsatte Samuel Svensson. Åke Nilsson bemötte: ”Så är det inte enligt min uppfattning…”. Nej, kommunalrådet gör aldrig fel och kommer förmodligen aldrig så erkänna i något offentligt sammanhang. Nilssons syn, att man inte ska krångla till det i onödan, måste vara en passning till socialnämnden, att inte krångla till ”anpassade” sociala evenemang på det här viset genom att göra avslag. Blir det praxis i framtiden?

Hur gick då omtaget och omprövningen till?

För den som granskar handlingarna, är det verkligen tunt med ny substans. Var det tillägget med matservering som var knäckfrågan? Snarast är det processen, yttranden och delegationsrätten som kommer i fokus.

Sökanden inkom efter avslaget med nya bud för öltältstillståndet, vilket presenterades vid en överläggning med både kommunstyrelsens och socialnämndens ordförande (11/2). Det var en tung politisk närvaro – för ett litet öltält. Att samla två kommunala digniteter brukar kräva lite mer. Att spriten försvann och öppettiden beskars ändrar dock inget i grunden av socialnämndens avslag, som jag ser saken.

Frågan kvarstår då varför socialnämndens ordförande nu gav någon form av bifall i strid med socialnämndsavslaget. Annika Wibrell lät inte heller meddela detta på nästföljande socialnämnd, varför det framstått som vore det kommunalrådets självständiga beslut att ändra avslag till bifall. Flera socialnämndsledamöter har varit mycket kritiska till hanteringen, bl.a. Ewa Larsson (Kd) och Gunder Lindgren (PA).

Summering

Först och främst borde all handläggning av ärenden skötas helt av tjänstemän som föredrar till beslutsfattare inför beslut. När kommunstyrelsens beslutsdelegation ligger på en person, ordföranden, bör inte utredning och beslut ligga på samma bord. Bifallsbeslutet har ett tunt underlag. Inga nya yttranden förekom, varken från socialförvaltningschefen eller socialnämndens ordförande.

Man måste som medborgare och politiker fråga sig om delegationen att ta beslut, i vissa ärenden (t.ex. tillfälliga alkoholtillstånd el. brådskande ärenden) även sträcker sig till upphävande av tidigare kommunstyrelsebeslut. I egentlig mening borde ett upphävandebeslut gå tillbaka till kommunstyrelsen, eller arbetsutskottet, för nytt beslut. Samtidigt, vad än kommunstyrelsen säger i efterhand eller hur fel än beslutet anses vara, är det juridiskt legitimt. Är någon bekväm med en sådan beslutsprocess? Samma sak med brådskande beslut, som i princip kan vara av vilken dignitet som helst (förutom principiella fullmäktigeärenden). Är det så man som politiker, som demokrat, vill ha det? Ärligt talat?

Det finns många kommuner som inte ger några som helst maktbefogenheter till kommunstyrelsens ordförande, utan arbetsutskottet är ”lägsta” beslutsinstans. Att delegation grundar sig på tidsnöd kan säkert någon påstå, jag påstår att mycket handlar om politisk kultur i Vilhelmina. Och det är på tiden att kasta ut detta otidsenliga. Utifrån demokratisk synvinkel och rättsäkerhetsaspekter, är en omdaning behövlig. Med dagens digitalteknik, idag kommunrättsligt möjligt, är det inget problem för arbetsutskottet att distansbesluta i ett brådskande ärende eller tillståndsärende.

Jag såg och ser inga skäl att ändra avslagsbeslutet från 2/2 och kan instämma i mycket av länsstyrelsens kritik. Jag anser att skyddslagsstiftning här får stå tillbaka för näringsekonomiska intressen, då det delegerade kommunstyrelsebeslutet, taget av kommunalrådet, att ändra till bifall, aldrig berörde kärnan i socialnämndens yttrande och avslag, utan förbisåg det. Frågetecken kring likabehandling av kommunmedlemmar kan därför samtidigt resas i sammanhanget. Och Vilhelminapolitiken är sig precis lik. Inga misstag – ingen lärdom.

8 kommentarer

”End EcoCide!” – nu i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 24

Onsdagen den 18 mars kommer miljöjuristen Polly Higgins till Umeå och föreläser om hur vi kan skapa förutsättningar för avsluta ”Ecocide” på denna planet. Ecocide definieras som ”omfattande skada på eller förstörelse av ekosystem eller livsmiljö inom ett avgränsat geografiskt område”.

Redan idag kan juridiska personer åtalas för kränkning av mänskliga rättigheter vid den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag. Med ecocide skulle denna rättsutövning även innefatta brott mot miljön och ge naturen rättslig status. Länder som Ecuador har redan infört naturens rättigheter i sin konstitution.

Polly Higgins är hedersdoktor vid Lausanne Business School och har haft Arne Naess gästprofessur på Oslo universitet.

Plats: Lindellhallen, Umeå Universitet

Ons 18/3 , 15.00-16-30

OBS: Föreläsningen är på engelska.

Föreläsningen är ett samarrangemang mellan: Västerbottens museum, Umeå universitet; CeSam/Vaartoe; Statsvetenskap; Arcum; samt Svenska kyrkan på campus

För vidare info http://pollyhiggins.com/

Bli först att kommentera

Skamgrepp i skogsdebatten från From (s) och Sätherberg (s) – en debattsondering och ett eget inkast

Av , , Bli först att kommentera 56

Kort debatthistorik kring statens skyddsvärda skogar och luppen på Sveaskog:

– Ett inlägg från fem naturskyddsorganisationer på DN-debatt den 1 febr berörde Sveaskog http://www.dn.se/debatt/staten-maste-sluta-avverka-sin-egen-skyddsvarda-skog/
– En replik från Magnus Nilsson kom snabbt, 3 febr http://www.dn.se/debatt/repliker/belona-skogsagare-som-gor-mer-an-lagen-kraver/
– Riksdagsmännen Isak From (s) och Anna-Caren Sätherberg (s) fick replik med fokus på att nätverket svartmålade skogbruket 9/2 http://www.dn.se/debatt/repliker/svartmala-inte-skogsbruket/
– Slutreplik följde 10/2 från nätverket http://www.dn.se/debatt/repliker/ingen-motsattning-mellan-skydd-och-naturhansyn-i-skogsbruket/
Då trodde undertecknad att debatten var utagerad.

Men icke. From (s) och Sätherberg (s) sjösätter sin replik, som ett debattinlägg i Folkbladet 24/2. http://www.folkbladet.nu/1451045/skogens-olika-varden-viktiga Samma innehåll utökat med ett vässat påhopp på nätverket som nu anklagas för att även välja konfrontation framför dialog.
Nätverkets slutreplik 10/2 i DN bemötte kritik och repliker på ett sakligt och uppbyggligt sätt, därför blev jag faktiskt irriterad när From och Sätherberg körde på som om inget hade hänt efter den 10/2  och fortsatte sin egen svartmålning (Folkbladet 24/2) av berörda naturskyddsorganisationer.

Så här lyder mitt debattinlägg, om jag skulle ge en replik till From (s) och Sätherberg (s):

Skamgrepp i skogsdebatten vrider fokus mot konservering och lämnar nödvändigheten åt sidan

Isak From (S) och Anna-Caren Sätherberg (S) skriver i Folkbladet (24/2) att ett nätverk av naturskyddsorganisationer i DN-debatt onödigt svartmålat skogsbruket i så negativ dager att man blir det bästas fiende och riskerar göra sig en otjänst. Bakgrunden vilar i att statliga Sveaskog avverkat skogsarealer som nyss ansågs skyddsvärda samt att antalet värdefulla skogar i privat ägo inte omvandlas till skyddsområden i tillräcklig utsträckning.

From och Sätherberg efterlyser en mer nyanserad bild i debatten, men återger detaljlöst i svepande ordalag att svenska skogsägare redan i dag tar ett stort miljöansvar och att nätverket slår in delvis öppna dörrar genom att kräva att skogsbruket måste ta ett större ansvar än vad lagen kräver för att uppfylla målen. Skogsstyrelsen har en annan syn, arealen formellt skyddad och frivilligt avsatt skog behöver öka men det är också viktigt att naturvårdande skötsel i skyddad och avsatt skog görs, utifrån de behov som finns. Frivillighet har inte gett tillräckliga resultat.

Skogsstyrelsen har redovisat att det är omöjligt att nå miljökvalitetsmålet för ”levande skogar” till år 2020. Endast ett av tretton mål tros bli uppfyllt i länet. Situationen för många skogslevande arter är kritisk, enligt ”rödlistan” hotas 861 arter. Körskador kvarstår som problem trots en med skogsnäringen framtagen körskadepolicy. Viktiga naturmiljöer fortsätter att fragmenteras och arealen skog med lång biologisk kontinuitet fortsätter minska. Satellitbildsanalys visar att 484 nyckelbiotoper omfattande 698 hektar avverkats sedan 1990. Miljötillståndet i skogen är fortsatt otillfredsställande. Den negativa bevarandestatusen och trenden för skogstyper och arter är bekymmersam. Befintliga styrmedel och/eller resurser är inte tillräckliga för att vända utvecklingen som helhet. Kan From och Sätherberg ta till sig slutsatserna?

Myndighetens beskrivning ger en mörk bild, vilket naturskyddsorganisationerna lyfter fram med nya lösningar. De tar miljöansvar och för en konstruktiv debatt. Kanske borde de gått ännu längre i ett norrländskt perspektiv. Nedom fjällgränsen är endast 8% av skogarna skyddade och i skogsvårdslagen tas ingen direkt hänsyn till att större delen av Norrland är renbetesområde.

Modernt skogsbruk minskar tillgången på trädlavar för renen. Ökad biobränsleanvändning ökar askåterföring, vilket kräver särskilda former och doser för att inte skada lavtäcket i renbetesområdet. Kvävegödsling är skadligt både på kort och lång sikt. Skonsammare markberedning minskar markskador och ökar lavåterväxt – om man aktivt väljer nya metoder. Främmande trädarter som contorta måste fasas ut. Skogsbrukets inverkan på rennäringen har en mängd negativa kumulativa effekter. Betesområden minskar och avstånden mellan ökar. Men markägare bestämmer markanvändning och rennäringen har urminnes hävd, två intressen och rättigheter – en mark. Samrådsförfarande för s.k. kärn- och nyckelområden sker, men krasst sett blir det främst informationsutbyte i den ensidiga belägenheten till markägarens favör. Staten bär dock ansvaret för kolonisationen av lappmarkerna och bör följaktligen ansvara för bägge parters skador och nya lösningar. I Lappland och övriga renbetesområden krävs nu ett helt nytt angreppssätt plus regeringsbeslut att staten behåller allt fastighetsinnehav och bedriver skogsbruk med utgångspunkt i hållbarhet.

Alternativa skogsbruksformer kan bidra till större biologisk mångfald och hyggesfria kontinuitetsskogar gagnar även rennäringen. I perspektiv av urfolkskonventionen ILO-169, en rättighetsfråga intimt kopplad till markanvändning och renskogens fortlevnad. Där krav nu kan tillgodoses på ett mer balanserat sätt för alla parter. Mot mångas förmodan påvisar både Skogforsk och SLU kontinuitetsskog som mer produktiv. Var är då hindret att införa ett produktionsskogsbruk som utgår från ekologiska principer och starkare binder samman både nyckelbiotoper och skyddsvärd skog? Allt matchar en ökad biologisk mångfald för en stärkt återhämtningsförmåga i ekosystemet, vilket resiliensforskning utpekar som centralt för ökad hållbarhet.

Detta komplex löser inte miljöorganisationer och skogsnäringen genom intensifierad dialog, vilket From och Sätherberg aviserar och samtidigt smiter ut bakvägen. Riksdagen måste istället agera kraftfullt och regeringen ta ett nytt grepp, där ekonomisk utveckling och ekologisk hållbarhet är sammanflätade och inte förepeglas vara i konflikt. Understrykt av ett akut reformbehov i skogvårdslagen med ett landskapsperspektiv grundat i en ekosystemansats. Där skogsägare som gör mer än vad lagen kräver belönas. Och Sveaskog kan som nydanare och förebild använda all kvarvarande ”gammskog” och skyddsvärd skog, i en direkt övergång till kontinuitetsskogar.

Myndighetsrapporter borde alarmera och rikta brännande fokus på ägardirektiv för statliga bolag och verk, revidering av skogsvårdslagen, utökade styrmedel och resurser till naturskyddet. Inte att blint försvara statliga Sveaskog som ”tar hänsyn vid avverkningar”. Målsättningar är en sak, handling och måluppfyllelse något helt annat. Precis som regeringsförklaringen, utan nya reformer, direktiv och anslag, så blir den en hyllvärmare.   Upp till bevis (S)-riksdagsledamöter, ta till er kritiken istället för att omskriva den med retoriska skamgrepp mot naturskyddsrörelser som sedan länge insett allvaret.

Tommy Streling, Dikanäs

Bli först att kommentera

Handla med Hitler

Av , , 1 kommentar 41

I en intervju till Svenska Dagbladet mars 2012, berättade den saudiske ekonomiprofessorn Mohammed Fahad al-Qahtani om hur han såg på västländerna, som alltid varit förespråkare för mänskliga rättigheter, men nu underlättar auktoritära regimers systematiska förtryck. Han såg med stort tvivel på Sveriges delaktighet att bygga upp vapenfabriker i Saudiarabien.

Fahad al-Qahtani var tidigare framträdande i den saudiska människrättsrörelsen ACPRA som förbjöds i samband med en rättegång mot honom. Han dömdes till tio års fängelse och lika många års reseförbud därefter. Al-Qathani sades ha ”destabiliserat säkerheten genom att uppmana till protester”, ”spritt falsk information till utomstående källor”, ”underminerat den nationella säkerheten” samt upprättat ”en illegal människorättsorganisation”. En kollega, Abdullah al-Hamid, dömdes till elva års fängelse.

Det räcker i dag att endast ha haft kontakt med Amnesty International för att bli hårt drabbad. Ett annat fall är Waleed Abu al-Khair, från Jidda, som vid en intervju till SvD berättade om dussinet människorättsaktivister från Jidda som satt inspärrade i saudiska fängelser. Senare blev al-Khair dömd till 15 års fängelse enligt nya antiterrorlagar vilka kan klassificera civila protester som terroristbrott. I dag vågar ingen offentligt kommentera affärerna kring Sverige och fortsatta avtal.

I Saudiarabien år 2014 avrättades 83 människor med svärd. Avfällighet mot islam, homosexualitet eller häxkonster kan räcka. Rättsväsendet utgår från extrema wahhabitiska tolkningar av islamsk sharia. Fallet i januari med en avrättning, med svärd på öppen gata, av en burmesisk kvinna sägs inte vara någon isolerad företeelse. Utländska invånare/ gästarbetare är generellt sett rättslösa, synnerligen i händelse av överträdelser eller misstänke om brott. I Saudiarabien är kvinnorna fortfarande helt underordnade männen. Kvinnor har en ytterst begränsad handlings- och rörelsefrihet.

Toleransen har minskat över tid, repressionen har ökat. Att hävda yttrandefrihet och eller ge regimkritik är förenat med livsfara eller långvariga fängelsestraff. Antiterrorlagarna kan inringa minsta lilla åsikt som ett brott. En åsikt kan likställas med en protest. Godtycket och mörkret fördjupar sig. Bara i år har 40 avrättningar hittills skett, en fyrdubbling mot förra årets första månader.

Debatten kring och efter den s.k saudiaffären kan inte undgått flertalet näringslivstoppar som på DN-debatt trummar fram sina budskap, http://www.dn.se/debatt/sveriges-trovardighet-som-handelspartner-star-pa-spel-1/

Först och främst handlar det inte om att bryta avtalet, utan om en förlängning i fem år till – eller inte. Kontraktsbrottförespeglande är en tafflig dimridå. Det är inte trovärdigheten som handelspartner det handlar om, utan trovärdigheten för Sveriges utrikespolitik. Att ett land ställer sig på barrikaderna om situationen försämrats trots åratal av handelsutbyte. Debattörerna avslutar med, att en ovarsamhet med hanteringen av ingångna avtal kan äventyra ”traditionen” att stärka dessa viktiga människorättsfrågor genom handelsutbyte. Det sista desperata övertalningsförsöket, med påklistrat demokratiskt patos, ger verkligt fadd eftersmak, då handelsutbytet varken påverkat mänskliga rättigheter eller demokrati, inget har hänt.

Eftersom tillståndet i Saudiarabien är känt, och förvärrats, blir inspelet på DN-debatt bara en pinsamhet som sänker förtroendet för näringslivsrepresentanterna vilka kan ses som skrupellösa. För det handlar inte bara om handel, utan att också upprätthålla det militära samarbetsavtalet. Har alla som signerat uppropet verkligen begripit detta?

I efterdebatten kritiserar Sveriges konsumenter SE-banken, vars VD skrivit på uppropet, då bankens policy för investeringar hänvisar till EU:s uppförandekod för vapenexport, att man inte ska exportera vapen till länder som kränker mänskliga rättigheter. Men artikeln handlar om vikten att hålla ingångna avtal, svarar SEB:s kommunikationsdirektör. Så rullar det på, inom HM-sfären ställer sig inte bolaget bakom, utan markerar att det är huvudägaren Perssons ställningstagande. Saken är känslig.

Jacob Wallenberg tonar i DN (6/3) ner vapenavtalet och uttalar landets korrekta namn, konungariket Sverige, vilket påminner om den konstitutionella monarkin. Och landets relationer till andra konungariken, som Saudiarabien. Spåren av kungens män och deras vasaller. Nu som då.

Plötsligt måste många av oss inse att vi bara är småfolk i en så mycket större världsmaskin. En världsmaskin där Sveriges järnmalmsexport med otaliga miljoner ton malm, och enorma mängder kullager ej att förglömma, färdades till Nazityskland, vilket anses förlängt andra världskriget med år. Vad och vem det räddade, eller förintade, är en minst sagt känslig och komplicerad historia. Apropå att lämna affärer bakom sig med heder och samvete i behåll. Var går då företags gränser för hederlighet, har ett företag ett samvete?

I spåren av boken ”Mein Liebe Reichskantzler”, om Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli, kom författaren Staffan Thorsell längre in i historiens katakomber. Warszawasvenskarna är begreppet över svenska storföretagsrepresentanter som tvingades hantera belägring och ockupationsmakter i Polen. Många hamnade på obskyra vis i trångomål och fängelse, flera fick dödsdomar. En av Warszawasvenskarna, Sven Norrman vid Asea, vidarebefordrade våren 1942 rapporten om Nazitysklands utrotning av judar med gas i koncentrationsläger. När bokförlaget Trots allt planerade en utgivning av materialet, som även rörde övergreppen i stort i Polen, förbjöds den av Per Albin Hansson med regering. Sanningen underordnades vikten att inte irritera Nazityskland. Sven Norrman riskerade livet för att smuggla ut underrättelserna.

Thorsell skriver: ”Warszawasvenskarna har säkert aldrig hört talas om våra dagars modeord CSR-Corporate Social Responsibility. Men deras handlingar visar ett själva tanken att företag, deras direktörer och ägare har ansvar för mer än sina affärer inte är dem främmande. Deras uppträdande visar snarare på att tanken är så självklart att den inte behöver formuleras. När deras medarbetare grips av Gestapo, när vänner och grannar riskerar att bli bortförda som tvångsarbetare eller skjutas som gisslan behöver de inga konsulter för att känna ansvar också för sådant som inte ryms i nästa bokslut.”

Vad är det som gör oss till människor, vad är det som gör att vi kan upprätthålla mänsklighet.

Nyss försvarade så många i västvärlden yttrandefriheten till sista droppen, om svärdet nu faller över det fria ordets eller religionsfrihetens yppare och skiljer kropp från huvud, fortsätter vi då att leverera klingor.

Om vi har ett val, ska vi då välja.

1 kommentar