Handla med Hitler
I en intervju till Svenska Dagbladet mars 2012, berättade den saudiske ekonomiprofessorn Mohammed Fahad al-Qahtani om hur han såg på västländerna, som alltid varit förespråkare för mänskliga rättigheter, men nu underlättar auktoritära regimers systematiska förtryck. Han såg med stort tvivel på Sveriges delaktighet att bygga upp vapenfabriker i Saudiarabien.
Fahad al-Qahtani var tidigare framträdande i den saudiska människrättsrörelsen ACPRA som förbjöds i samband med en rättegång mot honom. Han dömdes till tio års fängelse och lika många års reseförbud därefter. Al-Qathani sades ha ”destabiliserat säkerheten genom att uppmana till protester”, ”spritt falsk information till utomstående källor”, ”underminerat den nationella säkerheten” samt upprättat ”en illegal människorättsorganisation”. En kollega, Abdullah al-Hamid, dömdes till elva års fängelse.
Det räcker i dag att endast ha haft kontakt med Amnesty International för att bli hårt drabbad. Ett annat fall är Waleed Abu al-Khair, från Jidda, som vid en intervju till SvD berättade om dussinet människorättsaktivister från Jidda som satt inspärrade i saudiska fängelser. Senare blev al-Khair dömd till 15 års fängelse enligt nya antiterrorlagar vilka kan klassificera civila protester som terroristbrott. I dag vågar ingen offentligt kommentera affärerna kring Sverige och fortsatta avtal.
I Saudiarabien år 2014 avrättades 83 människor med svärd. Avfällighet mot islam, homosexualitet eller häxkonster kan räcka. Rättsväsendet utgår från extrema wahhabitiska tolkningar av islamsk sharia. Fallet i januari med en avrättning, med svärd på öppen gata, av en burmesisk kvinna sägs inte vara någon isolerad företeelse. Utländska invånare/ gästarbetare är generellt sett rättslösa, synnerligen i händelse av överträdelser eller misstänke om brott. I Saudiarabien är kvinnorna fortfarande helt underordnade männen. Kvinnor har en ytterst begränsad handlings- och rörelsefrihet.
Toleransen har minskat över tid, repressionen har ökat. Att hävda yttrandefrihet och eller ge regimkritik är förenat med livsfara eller långvariga fängelsestraff. Antiterrorlagarna kan inringa minsta lilla åsikt som ett brott. En åsikt kan likställas med en protest. Godtycket och mörkret fördjupar sig. Bara i år har 40 avrättningar hittills skett, en fyrdubbling mot förra årets första månader.
Debatten kring och efter den s.k saudiaffären kan inte undgått flertalet näringslivstoppar som på DN-debatt trummar fram sina budskap, http://www.dn.se/debatt/sveriges-trovardighet-som-handelspartner-star-pa-spel-1/
Först och främst handlar det inte om att bryta avtalet, utan om en förlängning i fem år till – eller inte. Kontraktsbrottförespeglande är en tafflig dimridå. Det är inte trovärdigheten som handelspartner det handlar om, utan trovärdigheten för Sveriges utrikespolitik. Att ett land ställer sig på barrikaderna om situationen försämrats trots åratal av handelsutbyte. Debattörerna avslutar med, att en ovarsamhet med hanteringen av ingångna avtal kan äventyra ”traditionen” att stärka dessa viktiga människorättsfrågor genom handelsutbyte. Det sista desperata övertalningsförsöket, med påklistrat demokratiskt patos, ger verkligt fadd eftersmak, då handelsutbytet varken påverkat mänskliga rättigheter eller demokrati, inget har hänt.
Eftersom tillståndet i Saudiarabien är känt, och förvärrats, blir inspelet på DN-debatt bara en pinsamhet som sänker förtroendet för näringslivsrepresentanterna vilka kan ses som skrupellösa. För det handlar inte bara om handel, utan att också upprätthålla det militära samarbetsavtalet. Har alla som signerat uppropet verkligen begripit detta?
I efterdebatten kritiserar Sveriges konsumenter SE-banken, vars VD skrivit på uppropet, då bankens policy för investeringar hänvisar till EU:s uppförandekod för vapenexport, att man inte ska exportera vapen till länder som kränker mänskliga rättigheter. Men artikeln handlar om vikten att hålla ingångna avtal, svarar SEB:s kommunikationsdirektör. Så rullar det på, inom HM-sfären ställer sig inte bolaget bakom, utan markerar att det är huvudägaren Perssons ställningstagande. Saken är känslig.
Jacob Wallenberg tonar i DN (6/3) ner vapenavtalet och uttalar landets korrekta namn, konungariket Sverige, vilket påminner om den konstitutionella monarkin. Och landets relationer till andra konungariken, som Saudiarabien. Spåren av kungens män och deras vasaller. Nu som då.
Plötsligt måste många av oss inse att vi bara är småfolk i en så mycket större världsmaskin. En världsmaskin där Sveriges järnmalmsexport med otaliga miljoner ton malm, och enorma mängder kullager ej att förglömma, färdades till Nazityskland, vilket anses förlängt andra världskriget med år. Vad och vem det räddade, eller förintade, är en minst sagt känslig och komplicerad historia. Apropå att lämna affärer bakom sig med heder och samvete i behåll. Var går då företags gränser för hederlighet, har ett företag ett samvete?
I spåren av boken ”Mein Liebe Reichskantzler”, om Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli, kom författaren Staffan Thorsell längre in i historiens katakomber. Warszawasvenskarna är begreppet över svenska storföretagsrepresentanter som tvingades hantera belägring och ockupationsmakter i Polen. Många hamnade på obskyra vis i trångomål och fängelse, flera fick dödsdomar. En av Warszawasvenskarna, Sven Norrman vid Asea, vidarebefordrade våren 1942 rapporten om Nazitysklands utrotning av judar med gas i koncentrationsläger. När bokförlaget Trots allt planerade en utgivning av materialet, som även rörde övergreppen i stort i Polen, förbjöds den av Per Albin Hansson med regering. Sanningen underordnades vikten att inte irritera Nazityskland. Sven Norrman riskerade livet för att smuggla ut underrättelserna.
Thorsell skriver: ”Warszawasvenskarna har säkert aldrig hört talas om våra dagars modeord CSR-Corporate Social Responsibility. Men deras handlingar visar ett själva tanken att företag, deras direktörer och ägare har ansvar för mer än sina affärer inte är dem främmande. Deras uppträdande visar snarare på att tanken är så självklart att den inte behöver formuleras. När deras medarbetare grips av Gestapo, när vänner och grannar riskerar att bli bortförda som tvångsarbetare eller skjutas som gisslan behöver de inga konsulter för att känna ansvar också för sådant som inte ryms i nästa bokslut.”
Vad är det som gör oss till människor, vad är det som gör att vi kan upprätthålla mänsklighet.
Nyss försvarade så många i västvärlden yttrandefriheten till sista droppen, om svärdet nu faller över det fria ordets eller religionsfrihetens yppare och skiljer kropp från huvud, fortsätter vi då att leverera klingor.
Om vi har ett val, ska vi då välja.
Senaste kommentarerna