Skamgrepp i skogsdebatten från From (s) och Sätherberg (s) – en debattsondering och ett eget inkast

Kort debatthistorik kring statens skyddsvärda skogar och luppen på Sveaskog:

– Ett inlägg från fem naturskyddsorganisationer på DN-debatt den 1 febr berörde Sveaskog http://www.dn.se/debatt/staten-maste-sluta-avverka-sin-egen-skyddsvarda-skog/
– En replik från Magnus Nilsson kom snabbt, 3 febr http://www.dn.se/debatt/repliker/belona-skogsagare-som-gor-mer-an-lagen-kraver/
– Riksdagsmännen Isak From (s) och Anna-Caren Sätherberg (s) fick replik med fokus på att nätverket svartmålade skogbruket 9/2 http://www.dn.se/debatt/repliker/svartmala-inte-skogsbruket/
– Slutreplik följde 10/2 från nätverket http://www.dn.se/debatt/repliker/ingen-motsattning-mellan-skydd-och-naturhansyn-i-skogsbruket/
Då trodde undertecknad att debatten var utagerad.

Men icke. From (s) och Sätherberg (s) sjösätter sin replik, som ett debattinlägg i Folkbladet 24/2. http://www.folkbladet.nu/1451045/skogens-olika-varden-viktiga Samma innehåll utökat med ett vässat påhopp på nätverket som nu anklagas för att även välja konfrontation framför dialog.
Nätverkets slutreplik 10/2 i DN bemötte kritik och repliker på ett sakligt och uppbyggligt sätt, därför blev jag faktiskt irriterad när From och Sätherberg körde på som om inget hade hänt efter den 10/2  och fortsatte sin egen svartmålning (Folkbladet 24/2) av berörda naturskyddsorganisationer.

Så här lyder mitt debattinlägg, om jag skulle ge en replik till From (s) och Sätherberg (s):

Skamgrepp i skogsdebatten vrider fokus mot konservering och lämnar nödvändigheten åt sidan

Isak From (S) och Anna-Caren Sätherberg (S) skriver i Folkbladet (24/2) att ett nätverk av naturskyddsorganisationer i DN-debatt onödigt svartmålat skogsbruket i så negativ dager att man blir det bästas fiende och riskerar göra sig en otjänst. Bakgrunden vilar i att statliga Sveaskog avverkat skogsarealer som nyss ansågs skyddsvärda samt att antalet värdefulla skogar i privat ägo inte omvandlas till skyddsområden i tillräcklig utsträckning.

From och Sätherberg efterlyser en mer nyanserad bild i debatten, men återger detaljlöst i svepande ordalag att svenska skogsägare redan i dag tar ett stort miljöansvar och att nätverket slår in delvis öppna dörrar genom att kräva att skogsbruket måste ta ett större ansvar än vad lagen kräver för att uppfylla målen. Skogsstyrelsen har en annan syn, arealen formellt skyddad och frivilligt avsatt skog behöver öka men det är också viktigt att naturvårdande skötsel i skyddad och avsatt skog görs, utifrån de behov som finns. Frivillighet har inte gett tillräckliga resultat.

Skogsstyrelsen har redovisat att det är omöjligt att nå miljökvalitetsmålet för ”levande skogar” till år 2020. Endast ett av tretton mål tros bli uppfyllt i länet. Situationen för många skogslevande arter är kritisk, enligt ”rödlistan” hotas 861 arter. Körskador kvarstår som problem trots en med skogsnäringen framtagen körskadepolicy. Viktiga naturmiljöer fortsätter att fragmenteras och arealen skog med lång biologisk kontinuitet fortsätter minska. Satellitbildsanalys visar att 484 nyckelbiotoper omfattande 698 hektar avverkats sedan 1990. Miljötillståndet i skogen är fortsatt otillfredsställande. Den negativa bevarandestatusen och trenden för skogstyper och arter är bekymmersam. Befintliga styrmedel och/eller resurser är inte tillräckliga för att vända utvecklingen som helhet. Kan From och Sätherberg ta till sig slutsatserna?

Myndighetens beskrivning ger en mörk bild, vilket naturskyddsorganisationerna lyfter fram med nya lösningar. De tar miljöansvar och för en konstruktiv debatt. Kanske borde de gått ännu längre i ett norrländskt perspektiv. Nedom fjällgränsen är endast 8% av skogarna skyddade och i skogsvårdslagen tas ingen direkt hänsyn till att större delen av Norrland är renbetesområde.

Modernt skogsbruk minskar tillgången på trädlavar för renen. Ökad biobränsleanvändning ökar askåterföring, vilket kräver särskilda former och doser för att inte skada lavtäcket i renbetesområdet. Kvävegödsling är skadligt både på kort och lång sikt. Skonsammare markberedning minskar markskador och ökar lavåterväxt – om man aktivt väljer nya metoder. Främmande trädarter som contorta måste fasas ut. Skogsbrukets inverkan på rennäringen har en mängd negativa kumulativa effekter. Betesområden minskar och avstånden mellan ökar. Men markägare bestämmer markanvändning och rennäringen har urminnes hävd, två intressen och rättigheter – en mark. Samrådsförfarande för s.k. kärn- och nyckelområden sker, men krasst sett blir det främst informationsutbyte i den ensidiga belägenheten till markägarens favör. Staten bär dock ansvaret för kolonisationen av lappmarkerna och bör följaktligen ansvara för bägge parters skador och nya lösningar. I Lappland och övriga renbetesområden krävs nu ett helt nytt angreppssätt plus regeringsbeslut att staten behåller allt fastighetsinnehav och bedriver skogsbruk med utgångspunkt i hållbarhet.

Alternativa skogsbruksformer kan bidra till större biologisk mångfald och hyggesfria kontinuitetsskogar gagnar även rennäringen. I perspektiv av urfolkskonventionen ILO-169, en rättighetsfråga intimt kopplad till markanvändning och renskogens fortlevnad. Där krav nu kan tillgodoses på ett mer balanserat sätt för alla parter. Mot mångas förmodan påvisar både Skogforsk och SLU kontinuitetsskog som mer produktiv. Var är då hindret att införa ett produktionsskogsbruk som utgår från ekologiska principer och starkare binder samman både nyckelbiotoper och skyddsvärd skog? Allt matchar en ökad biologisk mångfald för en stärkt återhämtningsförmåga i ekosystemet, vilket resiliensforskning utpekar som centralt för ökad hållbarhet.

Detta komplex löser inte miljöorganisationer och skogsnäringen genom intensifierad dialog, vilket From och Sätherberg aviserar och samtidigt smiter ut bakvägen. Riksdagen måste istället agera kraftfullt och regeringen ta ett nytt grepp, där ekonomisk utveckling och ekologisk hållbarhet är sammanflätade och inte förepeglas vara i konflikt. Understrykt av ett akut reformbehov i skogvårdslagen med ett landskapsperspektiv grundat i en ekosystemansats. Där skogsägare som gör mer än vad lagen kräver belönas. Och Sveaskog kan som nydanare och förebild använda all kvarvarande ”gammskog” och skyddsvärd skog, i en direkt övergång till kontinuitetsskogar.

Myndighetsrapporter borde alarmera och rikta brännande fokus på ägardirektiv för statliga bolag och verk, revidering av skogsvårdslagen, utökade styrmedel och resurser till naturskyddet. Inte att blint försvara statliga Sveaskog som ”tar hänsyn vid avverkningar”. Målsättningar är en sak, handling och måluppfyllelse något helt annat. Precis som regeringsförklaringen, utan nya reformer, direktiv och anslag, så blir den en hyllvärmare.   Upp till bevis (S)-riksdagsledamöter, ta till er kritiken istället för att omskriva den med retoriska skamgrepp mot naturskyddsrörelser som sedan länge insett allvaret.

Tommy Streling, Dikanäs