Demokratiska nyval [extra val] – inte seriöst?

Av , , 5 kommentarer 103

Valmöjligheterna till en ny politisk ledning, i och med återgången till samma oklara parlamentariska läge som efter valet 2014, redovisar Max Fredriksson på ett bra sätt i sin blogg. För det är komplicerade regelverk och metoder, likaledes komplicerat att lösa. Hur kan man politiskt betrakta skeenden och lämpligast hantera dem?

I kommunvalet 2014 fick S&V 46,2% av rösterna, övriga partier 53,7%. Räknades de etablerade oppositionspartierna erhöll de 49,3% (Sd borträknat). Socialdemokraterna förlorade tydligast valet med ett stort tapp ( – 17 %-enheter). Vänstern stärkte dock sin position en aning.

Men genom en omoralisk politisk kupp och mandatstöld återtog S&V makten. Majoriteten har nu fallit, fulspelet är över. ”Får detta ingen tydlig konsekvens är fria val meningslösa”, skrev jag tillspetsat i VK:s tyck-till. Vem ska köpas nästa gång för att säkra makten? Hur ska väljarna kunna lita på partier och politiker?

Efter valet fanns det inte en chans att något alliansparti skulle liera sig med S&V. Efter den politiska kuppen och mandatstölden borde närmast ett avståndstagande föreligga, nu när majoriteten har fallit genom Bergstens utgång. Efter vad jag betecknar som politiskt maktmissbruk. Hårda ord, men det är så jag upplever saken. För förhistorien är varken glömd eller förlåten.

Kan man göra vad som helst i Vilhelminapolitiken, lägga sig i nomineringar (Kristoffersson, Jonzon) och degradera/utestänga ”skadliga” politiker? Nita politiker för fabricerade regnbågeskandaler (Kristoffersson, Kärkkäinen) eller köpslå med politiska vildar (Bergsten) – utan verklig politisk konsekvens? Räcker busfrölöftet igen: ”ska inte göra om det”. Ytterligare två allianspolitiker blev spelpjäser i detta cyniskt spel (2010). Partier tufsades till rejält, allianssamverkan ansattes hårt och folkpartiet dukade under i valet 2014. Den politiska hårdnackade praktiken har påverkat och skadat politiker i hjärta och själ. Det var en plåga att bevittna. Under år.

Så kom mandatstölden 2014 för ”Vilhelminas bästa” och mediautspelet att S/V/BB till och med skulle driva PA:s politik. Ett lågvattenmärke jag benämnde politisk sjöröveri. Hetsen och drevet mot PA chockade många med mig. Att åter styra kommunen, återta makten, överordnades det höga priset. Att använda en politisk vilde för att skapa majoritet, dessutom ge vilden höga poster i kommunstyrelsen, var Sverigeunikt – och en skandal. Att sopa bort partiväsendet som grund för den representativa demokratin – en sorg.

Med 2010 års manipulationer av alliansens nomineringar, förra mandatperiodens mörker i åminne och den politiska kuppen 2014, så kanske man kunde anta, att det är nu är dags för S&V att möta de politiska konsekvenserna. Att släppa majoriteten i nämnderna/styrelsen helt eller att gå till nyval, s.k. extra val. Förutsättningslösa samtal ska inledas mellan partierna, men hur är det med ingången?

Det är utmärkt att socialdemokraterna önskar fortsätta det goda samarbetet som hittills kännetecknat kommunpolitiken, men för ett parti har varken budgetförslag eller merparten initiativ bemöts med omfamningar eller vidare respekt. Den avgrund som S&V öppnade mot PA finns kvar på flera plan. Politiska konsekvenser borde inses, men utropstecknet reser (s) kring svåra och nödvändiga beslut och att alla hinder ännu inte är undanröjda. En underton av vädjan till samstyre förnimms.

Som ett svar på posten, skrev Göran Jonzon, för övrigt gruppledare Kd, på VK-Tyck-Till; att han inte trodde ”någon seriös politiker vill bidra till de jänkasteg bakåt ett ett nyval skulle innebära för den viktiga saneringsprocessen för vår ekonomi vi påbörjat och kommit en god bit på vägen med”. Kanske varje val ska betraktas som ett bakåtgående. Men när en majoritet faller tungt, så måste man ta ett steg framåt, i mitt tycke. Och ett blockpolitiskt kaos, som Jonzon förespegar efter ett nyval, skulle bevisa att inget under ytan förändrats. Jag tror annorlunda.

Besparingar och omstrukturering har f.ö. varit på tapeten sedan 2008. Den grundliga genomlysning kommunen gjort under 2015 och  som under vårvintern kommer avslutas med beredningen ”kultur och fritid”, vars förslag torde läggas in i budgetremissen, har varit djuplodande och skapat ett bra underlag. I egentlig mening återstår främst de politiska prioriteringarna och avvägningarna. Budgetremissen arbetar partierna igenom under april/maj. I egentlig mening finns inga hinder varken för styrelseskifte eller nyval. Det sistnämnda behöver två fullmäktigepassager, en bordläggning och ett beslut. Ytterligare ett skäl för extra val, är att det är 2½ år till ordinarie val. Ett år vore något annat.

Som ansvarstagande partier måste alla partier arbeta vidare som tidigare. Oavsett vad man sinsemellan anser om hela smörgåsbordet av ärenden, lösningar och besparingar. Eller hur mandatfördelningen ser ut mellan partierna efter ett extra val.

Varje ordinarie val kan väl inte sägas vara ett hinder, till arbeta för Vilhelminas utveckling eller ta sig an de utmaningar som finns. Tänk hypotetiskt tanken om någon föreslagit idén om att låta 2010-års val vila fyra år, för att kommunens ekonomi var under hårt tryck, då skulle alliansen blivit sågade utmed fotknölarna. Att blåsa upp kris och ropa sanering, som alibi för ”låt stå”, kan snarare ses som populistiskt då man vädjar till folket om förståelse till att låta den diffusa ”ledningen” av idag stå intakt.

Komplikationen av en valteknik samverkan (med rådande mandatfördelningen13-13-1) skapar lottade majoriteter i nämnder och styrelser och en förmodat ofta hoppande majoritet i fullmäktige (hur många vågmästare finns inte!). Naturligvis kan man förlita sig på den goda samförståndsanda som förespeglas, bland partierna som ställde sig bakom budgeten, men jag undrar om någon verkligen önskar denna situation med lottad ledning. Fyllnadsval är dock helt oacceptabelt. Intressant är om något parti ändå möter upp S&V, för att återupprätta deras maktställning – en ny ”kupp”. Vilket sätter fokus på om oppositionspartierna i grunden anser att politiska konsekvenser för en gång skull borde utges.

Jag tycker faktiskt, att alliansen har ett stort ansvar, utifrån hur ”majoriteten” tagit makten och att allianspartierna gick till val som en fyrklöver ”Allians för Vilhelmina”. Ett nyval (extra val ) skulle ge alla chansen att börja på nytt, att rensa luften, och även markera möjligheterna uttryckligen för ett blocköverskridande samarbete, från de partier som så vill tillkännage. Det förtjänar väljarna. Vilhelminapolitiken behöver en nystart och revitalisering. Med början nu, inte om två år.

Klart att sittande, eller ska vi säga fallande, majoritet nu försöker samla sig och klara livhanken, i Vilhelminafallet finns en stark självbevarelsedrift, rentav för stark. Att behålla makten eller dela makten, för att behålla makten, är i dagläget urtypen av ett partipolitiskt egoistiskt beteende. Vilket Göran Jonzon istället befarar vid ett nyval (enligt Tyck-Till). Men jag tror ett nyval verkligen skulle sätta fokus på sakpolitiken, med luppen på vad partierna gått till val på, och vad partierna genomfört i politiken. En sansad och vänlig valkampanj, blir kvittot på att inte bara ord finns bakom samförståndsandan utan politisk vilja i handling. Nyval, extra val, är något jag tycker de politiska partierna i Vilhelmina faktiskt bör överväga på allvar.

5 kommentarer

Trygghetsboende – i gamla kontorslokaler vid E45an eller nybyggnation?

Av , , 3 kommentarer 64

Med trygghetsbostäder avsågs enligt stödförordningen (2007:159) bostadslägenheter och utrymmen för de boendes måltider, samvaro, hobby och rekreation. Med personal som dagligen på olika sätt kan stödja de boende under vissa angivna tider. Trygghetsbostäder kunde byggas som hyresrätt, kooperativ hyresrätt eller bostadsrätt. Ytterligare ett krav var att bostäderna ska innehas av personer som fyllt 70 år. Det sistnämnda tycker jag var en onödig begränsning. Av olika skäl kan människor ha olika behov, vid olika åldrar, en 60-årsgräns kan kännas mer flexibel.

Genom Boverkets sjösättning 2007 av investeringsstöd till äldrebostäder skapades uppmärksamhet och incitament för bostadsombyggnad eller nyproduktion. Stödet handlade om 2200 kr/m2 respektive 2600 kr/m2. I dagsläget kan inte stödet längre sökas, då regeringen utreder en ny stödform för äldreboenden. Att inte en stödform ersätter en annan, där kontinuiteten nu brutits, skapar tyvärr ett vakuum. I en tid när Sverige behöver hela 75000 nybyggda bostäder per år, skulle betydligt mer kraftfulla åtgärder/stöd för äldreboenden kunna lösa en del av bostadsbristen. Det handlar inte om utan när en ny stödform kommer. Förhoppningsvis rejält förstärkt.

Gemensamma lokaler, för måltider, samvaro, hobby och rekreation ställer höga krav på utformning och byggnader. En viss storskalighet är att föredra, för ekonomi och möjligheter till socialt umgänge och goda servicemöjligheter. Uppmärksammat mediellt var Bäckbackas projekt ”Backen” med 108 lägenheter (där 500 seniorer ställde sig i kö vid projektstart). I  Vinnovas belysande broschyr finns många exempel, bl.a. ”Backen”. Den stora vinsten, för alla, är att boendeformen skapar mening, gemenskap och fyller sociala och individuella behov. Som är hälsofrämjande i sig. Samtidigt minskar behovet av kostsamma platser på s.k. särskilda boenden.

För mindre kommuner och behov, tycker jag Bäckbacka Röbäck är ett bra exempel på utformning av äldreboende (även om det ligger i Umeå). Utöver Vinnovas inspirationsbroschyr, finns en väldigt intressant förstudie ”Höstsol” som utförts i Vännäs kring kooperativt äldreboende. En tankvärd redogörelse av önskemål, behov och idéer, där samtidigt goda boendeexempel lyfts fram i bilagorna. Bara fantasin sätter gränsen för trivselfaktorerna. Ett trygghetsboende är en plats man ska kunna bo på i tiotals år.

Genomgående för ”Backen” och många andra boenden är att varje lägenhet ska ha uteplats eller balkong. Ofta önskat är; närhet till grönområde/natur, en ”kolonilott” där man odla lite. Att bo i markplan. Inglasade uterum mot söder (inomhusträdgård), utomhusträdgård, ombonade matsalar och gemensamhetslokaler, hobbyrum och gästrum/lägenhet. Närhet till service är betydelsefullt, samtidigt i stadstermer sett, är avstånden relativt korta inom mindre kommuntätorter. Äldre vill ofta behålla sin rörlighet (kollektivtrafiken är begränsad i inlandskommunerna) varför bilen för många är en nödvändighet. Behovet av carport eller garage får inte förglömmas.

Fallet Vilhelmina kommun

Här har flera politiska partier drivit frågan kring trygghetsboende i många år. När ärendet nu blivit skarpt talas det om ”på senare tid”. Det har även funnits aktörer som presenterat förslag, men som ignorerats av kommunstyrelsen. När påståenden kommer, som att inga företag presenterat förslag, klingar det falskt. Vilhelmina kommun, som ligger i den verkliga botten av företagsklimatundersökningar, har mycket att bevisa – aktivt – inte sitta och vänta på företag som ska bulta på den blytunga porten. Och om några beslutsfattare har aversioner mot Riksbyggen, eller privata alternativ, så är det enkelt att bota:

Kommunen börjar med att se över potentiella markområden och rivningsmöjligheter, utför enkätundersökning och förstudie kring önskemål, behov och markalternativ. Bjuder sedan in aktörer (inklusive allmännyttiga bostadsföretag) till att lämna förslag på lösningar. Då har alla likabehandlats. Under 2015 hade kommunen alla chanser att förlägga ett trygghetsboende på området för det rivningsbeslutade Tallåsen (f.d. elevboende). Förslag ingavs i maj till budgetremissen. Och det skall sägas, det här är ett av de mest viktiga strategiska långsiktiga besluten för att avlasta och minska behovet av särskilda boenden. Inget som ger effekt i en handvändning, men ett trygghetsboende ska vara hållbart i många decennier framåt.

Verkställigheten av Tallåsens rivning åsidosattes (vilket ett blogginlägg framgent ska belysa). Tack vare detta reducerades alternativen. Men en inbjudande sondering kunde skapat fler. Tallåsens närhet till äldreboendet Tallbacka har f.ö. samordningsmöjligheter. Ett annat kvarter med möjligheter är ”Hemmanet” (naturligtvis ska inget rivas där). Samtidigt, när Tallåsen inte längre behövs, vad gör man då, river och låter tomten stå? Tallåsen är därför fortfarande intressant på något års sikt. Hemmanet och Tallåsen kan vidareutredas. Men centrumhuset är kvar på tapeten, med två huskroppar byggda 1962 respektive 1974. Delvis tömt efter en skandallös myndighetsflytt (till industriområdet i tätortens yttersta östra kant). Främst med kontorslokaler, idag med stora renoverings-, energieffektiviseringsbehov och påtagliga vattenskador (platta tak i Norrland borde förbjudits).centrumhuset lennart sehlin

Kostnader för ombyggnationer ansågs så stora att en förhyrning av lokaler inte var tänkbara (uppbundna i en räcka av år), och riskerna för tomma lokaler i framtiden var så betydande att VIBO/VIFAB (kommunens bostads/ förvaltningsbolag) ville har kontraktsklausuler för ersättning från kommunen vid framtida vakansproblematik. VIBO/VIFAB bedömde inte risken tillräckligt låg. Då borde det ringt en varningsklocka. Istället funderar politiken över hur ett inköp ska legitimeras.

Naturligtvis med så många hyresgäster och verksamheter som går att trycka in. Så börjar karusellen snurra. Man förespeglar att utbildningsnämnden är positiv när gymnasiet säger nej till lokaler pga för höga kostnader. I handlingar anges att även individ- och familjeomsorgen är intresserade. Gäller det? För att få in hemtjänsten (hur många fordonsplatser behöver de f.ö?) så kräver lokalbehovet så mycket ytor att långvariga befintliga hyresgäster kan komma att sägas upp. I sig beror allt även på trygghetsboendet. Att bara bygga 8 lägenheter skapar ingen tillfredställande lösning, beaktat synen ovan på vad ett trygghetsboende bör och ska innehålla. Då krävs det minst 16. Som kräver ytor och två våningsplan. Hur blev det slutgiltigt med utbildningsförvaltningens behov? Frågetecknen reser sig på rad.

Läget vid E45:an inrymmer bullerstörningar, ofta på kvällar och nätter, utmed raggarstråket och cirklande epatraktorer och däckslirande. Det kan vara skränigt av passerande kvälls- och nattetid. Någon utemiljö i markplan går inte tillskapa, en yta ovanpå ett parkeringsgarage i norrläge är ingen höjdare alls. Balkonger i syd skulle bli kostsamma och närmast ”hänga” ut över en bullrig E45. Det är alltså i ett utsatt läge många vill skapa ett s.k. trygghetsboende. Eventuellt inklämt mellan undervisningslokaler och kontor.

När jag gått igenom äldreboenden i ett antal kommuner, så bedömer jag att centrumfastigheten inte är lämplig. Och själva avstampet, att det är socialnämnden som driver frågan, ställer jag mig lite frågande till. Initierande, ja, men trygghetsboende borde vara fråga för privata, kooperativa eller allmännyttiga aktörer. Utan trygghetsboende blir centrumhuset ett verkligt högriskföretag. Men inte en enkät- eller intresseundersökning har genomförts. Vill någon bo där? Men självklart, finns ett (1) trygghetsboende att flytta till, så ska efterfrågan ledas dit. Att sitta och rösta om ett (1) alternativ (på socialdemokraternas blogg) är som ett presidentval i forna öststater. Det finns bara en kandidat. Valfrihet och boendekvalité känns avlägset.

Beslut på beslut har tagits i kommunstyrelse och fullmäktige, sistnämnda instans utan varken pris eller renoverings/ombyggnationskostnader presenterade (14/12). Anmärkningsvärt? Siffror mellan 15000-19000 kr/m2 i ombyggnationskostnader har cirkulerat. Men om kalaset landar på, låt säga 30-35 mkr, räcker det till ett nybyggt trygghetsboende, med passivhusegenskaper och låga driftskostnader, med låt säga 20 lägenheter (om kommunen äger marken).

Ett par personer, ledande politiker, säger sig ha siffrorna i huvudet. Som vanligt ska övriga politiker lita blint på upplägget. Och en stor enighet vaccinerar mot framtida politiskt ansvarsutkrävande. Men inte en kostnadssammanställning har satts på pränt. Flyttkaruseller (hemtjänsten ånyo) kostar och framför allt kan driftskostnader dra iväg rejält. Vad blir kostnaden för kommunala verksamheter och vad kalkyleras hyran till för trygghetsboendet? Och besluten redan tagna. Pappersexercis kvarstår. Att allt är sig likt, är ingen trygghet, inte i Vilhelmina.

Det går säkert att fylla upp centrumhuset med verksamheter och aktiviteter, liksom att långsiktigt återetablera statliga servicekontor och verksamheter (dock till stora kostnader, förmodligen bortom god ekonomisk hushållning och affärsmässighet), men något trygghetsboende tror jag oavsett inte på.

fotnot: fotografiet är hämtat från Vilhelmina kommuns fotoarkiv, copyright, fotograf Lennart Sehlin

3 kommentarer

Aftonbladets ledare om dödshjälp – överförmynderi av guds nåde?

Av , , Bli först att kommentera 31

Fredrik Virtanens ledarkrönika (6/2) löd: ”Att döda de svaga är lönsamt men oetiskt”. Meningen är en moralisk dubbelfälla. Det är inte bara olagligt att döda människor, utan olagligt och oetiskt att döda svaga människor. Ingen lär säga emot. Att dessutom döda de svaga, för det är lönsamt, är verkligen lika groteskt som avskyvärt. Virtanen försätter läsaren i försvarstillstånd, ska lönsamt dödande av svaga bli verklighet? Huvvaligen, ge oss argument NU för att säga mot, kvider ryggraden darrande.

Skälet till Virtanens utspel är ett inlägg på DN-debatt (30/1), ”Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp”, signerad Jersild, Klein, Koivunen Bylund och Ulvaeus. Ett inkast som var en återkoppling till Harald Norbelies upprop ”Sverige måste våga utreda frågan om frivillig dödshjälp” (DN 4/8) vilket möttes med tystnad. Tilltalad sjukvårdsminister Gabriel Wikström teg. Norbelie avled en månad senare av sin obotliga cancer. Hans inlägg är mycket tankvärt.

Jag undrar om debattreplikerna (DN-debatt 3/2, 5/2) skulle formulerats så kategoriskt och närmast aggressivt om de även hade adresserats Harald Norbelie. För replikerna bär just kännetecknet av den statliga utredningen 1997, Vård i livets slutskede, vars direktiv avfärdar dödshjälp som utökad rättighet. Margot Wallström var ansvarig minister den gången.

Debattkvartetten citerar i sin artikel den als-drabbade Gloria Taylor som hann dö, innan hennes fall togs upp av kanadensisk domstol, där hon postumt fick rätt: ”Jag vill inte avsluta mitt liv på ett våldsamt sätt. Jag vill inte att min död ska bli traumatisk för mina närmaste. Jag vill ha den lagliga rätten att dö fridfullt, vid den tidpunkt som jag själv väljer, omgiven av min familj och mina vänner. När den tiden kommer vill jag kunna kalla samman min familj, berätta för dem om mitt beslut, säga ett värdigt farväl och nå ett avslut – för min del och för deras. Min nuvarande livskvalitet försämras av att jag inte säkert vet att jag kommer att ha rätt att be en läkare hjälpa mig att dö …”

Vad kvartetten i ”Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp” riktar in sig på är den sista friheten, det egna livet i dess slutskede. Enligt en doktorsavhandling från Karolinska Institutet är 73% av landets befolkning positivt inställd till frivillig dödshjälp för den bortom all hjälp. Fredrik Virtanen viftar bort argumenten lättvindigt, men antalet motioner i riksdagen säger inget om tjugo års vakuum att inte utreda saken grundligt. Socialutskottet kommer dock inom kort lägga ett betänkande 2015/16:SoU7 men saken kan mycket väl åter förpassas till törnrosasömn.

De sjuttiotre procenten människor direktkopplar Virtanen med sådana som stödjer ”statligt sanktionerade mord”. Statliga mord vilka ”uppskattas” i Nederländerna, Belgien och Luxemburg. Och benämner frivillig dödshjälp som ”läkarassisterade självmord”. Så har dödshjälp också omformulerats till självmord, som är ett väldigt stort samhällsproblem där känslan ska väckas, det här ska vi väl inte sanktionera? Men hur ställer sig Virtanen till Aftonbladets egen Sifoundersökning 2010, då 87% av de tillfrågande var för aktiv dödshjälp?

Virtanen viftar vidare med svårfångade blytunga haranger, att ”ur ett strikt liberalt identitetspolitiskt perspektiv låter det måhända mysigt”. Liberala ideal har varit grund för mänskliga och individers rättigheter i århundranden. Med frihet från övergrepp och förtryck. Eller där staten inte ska lägga sig i det privata. Där gränserna ständigt är föremål för debatt. ”Identitetspolitik” är sällan entydig, men handlar ofta om minoriteters rättigheter. Det är kärnan för mig, om ett antal människor väljer dödshjälp och en majoritet ställer sig bakom detta, vad är problematiskt? Jo, tydligen att de inte vet sitt eget eller andras bästa, utan behöver expertstyre från övermänniskor som Virtanen. ”Liberalt” ska användas för att blåfärga saken negativt, ”mysigt” för att smitta ner saken som en ideologisk njutning eller excess, lika blåfärgat.

När artilleriet är slut äntrar Virtanen sin jag-skuta. ”Jag kanske skulle be en stackars läkare skriva ut dödlig medicin… (för det vet alla att det är synd om alla läkare som i framtiden kan komma att assistera (vilket i sig kan och bör ges frivillighet). Virtanen ställer sig även grundfrågan ”Och varför skulle jag be om att få dö?”.

Uppenbarligen handlar det mycket om hans egen personliga inställning och syn på dödshjälp. Och argumentet ”för att bespara sjukvården pengar” ska upprepas till sanning. Är det så han tänker, undrar jag. Och återkommer till hans anslag, att i de privata sjukförsäkringarnas USA, där vill man tjäna pengar på att människor dör i förtid där ”en död patient är en billig patient”. Frågan är inte bara etisk, som Virtanen skriver, utan även ”egoistisk” (bra, då har han stämplat alla dödshjälpsförespråkare som egoister, och Harald Norbelie, måste väl varit en otrolig egoist som ensam gick ut och debatterade frågan på DN-debatt).

Samtidigt misstänkliggörs vårdsektorn och landsting, ekonomiskt pressade kan de vika från den etiska vägen för att bli mer lönsamma. Dödshjälpsfrågan är marknadsliberal, blåmålar Virtanen vidare. Men USA är inte Sverige. I Sverige, med ett offentligt finansierat socialförsäkringssystem, där privatansvar förblir privatansvar vid sådant vårdval, är det snarare lönsamt för privata vårdgivare att hålla människor vid liv så länge som möjligt (debattrepliken i DN 5/2 exemplifierar övertydligt, där debattörerna f.ö.anser människor ej vuxna om de inte klarar av slutfasen i sitt liv, utan att fuska med amoralisk dödshjälp).

Virtanen avslutar med att ingen ska få den möjligheten (att erbjuda döden istället för en havererad vård). Ingen ska tvingas känna den pressen. Som om detta vore den springande punkten för att förpassa dödshjälpsfrågan till sophögen.

Nej, Fredrik Virtanen, jag är övertygad att Sveriges Riksdag, socialdepartementet och socialstyrelsen kan utföra ett gediget arbete med att utforma en svensk etisk modell för aktiv dödshjälp, som tar sin utgångpunkt i den breda erfarenhet som finns i andra länder.

Tänk om Virtanen lade samma värderingsraster över svensk abortlagstiftning, med liv till varje pris och Hippokrates läkared ristad i sten. Att bestämma över embryot som bärs, är i dag den enskildes rätt, med hänsyn till de etiska och medicinska kriterier som är satta. Skulle detta raderas i en handvändning med Virtanens syn? För övrigt svär inte läkare någon läkared (till Apollon eller en räcka av gudar) utan förhåller sig till Socialstyrelsens riktlinjer. Men Hippokrates läkared tillåter f.ö. inte fosterfördrivning (abort). När Virtanen ropar ”hallå Hippokrates” för visa att dödshjälpsdiskussionen öppnar för tanken att vissa liv är mindre värda mot andra, så öppnar han snarare dörren till abortförbud och överförmynderi (ingen ska få bestämma över sitt livs slut, i skedet då assistans krävs).

Kärnan ligger i att det förmodligen handlar om ett smärre antal människor som kommer att välja aktiv dödshjälp om det tillåts. Att 73%, eller 87%, av befolkningen vill ge människor denna chans, förvägrar Virtanen. De vet inte sitt bästa. De rika, skriver han, får finna sig i att tvingas dö lika långtråkigt som alla andra. Om Virtanen vakat vid en dödsbädd förefaller avlägset, liksom att han följt en nära anhörig under år av sjukdom och lidande till det bistra smärtsamma slutet. ”En skön cocktail”, är inte vad jag lägger i betydelse till dödshjälp, oavsett om det handlar om en letal dos morfin. Men Virtanen ska borra till slutet, förvränga varje begrepp till något osmakligt som vi ska känna äckel eller avsky till.

Fredrik Virtanens ledare är cynisk och oempatisk. Full med logiska kullerbyttor för att frammana en moralisk panik som stöd för sitt personliga korståg. Sättet att piska fram känslor och stigmatisering på, sker med en manipulation som ger mig obehag. För Virtanen är duktig på sitt hantverk. Att sänka skepp istället för att samtala om något så viktigt som rättigheten till sitt livs slut. De ideologiska skruvarna är lika hårda som onödiga.

Jag blir trött, bedrövad. För Aftonbladet är en av landets största tidningar, faktiskt Årets Dagstidning 2015. En blogg i ett hörn av cyberrymden, visst, men på ledarsidan… Det är rent kränkande mot de människor som tror och kämpat för rättigheten, att få bestämma över sitt eget slut, den sista friheten. Inte ens de cancersjuka som stått upp på barrikaderna i slutet av sitt liv, ska ges en tanke eller ett uns respekt. Som vore det ett test för Virtanen, kan jag göra min åsikt till allas. Alla ska behandlas lika, alla ska dö lika – om det är en socialistisk identitetspolitik betvivlar jag, det luktar bara unket mentalt envälde. Det enda som saknades var att Virtanen skulle gett sig på Humanismen och förpassat den som nåt omänskligt ner i individualismens soptunna.

Måtte socialutskottet ha modet att ge Riksdagen mod att i sin tur att utreda saken grundligt, genom tillsättande av en statlig offentlig utredning och därvidlag lägga ett lagförslag. Det är ju i en demokrati möjligt att en minoritet, eller mindre skara människor, kan tillerkännas rättigheter genom att alla ges den principiella rättigheten, även om ett litet fåtal önskar nyttja den i praktiken. Att ge enskilda rätten att bestämma över sina egna liv och livsslut. Även om inte majoriteten av riksdagsledamöter kan tänka sig dödshjälp för sin egen personliga del.

En slutreplik kom i skrivande stund från kvartetten ”Låt oss få välja” (länk nedan). Det får bli slutet.

 

Repliker på DN-debatt till ”Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp”

Rasmus Isaksson, DHR och Maria Johansson, Lika Unika:
”Riskabelt tillåta aktiv dödshjälp”

Tre överläkare inom den palliativa vården:
”Sverige halkar inte efter i dödshjälpsfrågan”

Slutreplik från P C Jersild, Georg Klein, Tuulikki Koivunen Bylund och Björn Ulvaeus:
”Låt oss få välja”

Bli först att kommentera

Lappland – det stulna landet – en påminnelse med anledning av Samefolkets dag

Av , , 4 kommentarer 39

Idag, den 6:e februari, är det samernas nationaldag, i vissa fall eller länder även kallad Samefolkets dag. En påminnelse om den koloniala historien.

Odlingsgränsen framstår ibland som ett mysterium. Kring begreppet ställs ofta frågan – går det inte odla väster om den? Men gränsen var en senkommen åtgärd, för att inga fler nybyggen skulle anläggas bortom denna och markerna enbart användas till renbetesland. Det var intentionen.

Den provisoriska odlingsgränsen drogs 1867. Riksdagens beslut blev en kunglig skrivelse i december detta år, om ”bestämmandet av en provinsiell gräns mellan kulturland och fjällbygd”. När odlingsgränsen fastställdes 1890, förstår man att det var just senkommet, redan 1815 togs det första nybygget upp i Dikanäs och fler långt upp i fjällen.

I Kittelfjäll fick inte lappskattelandinnehavarna insyna nybyggen. Länsstyrelserna hade tagit över häradsrätterna och år 1800 är en brytpunkt i synen på ägande. Tidigare betraktades innehavaren som ägare av lappskatteland, så länge denne betalade skatt. Lappskattelanden, i vad som kom att bli Vilhelmina, ägdes av enskilda samer och samiska familjer, med exklusiv nyttjanderätt med renbetesrätt, jakt- och fiskerätt. Lappskattelanden kunde ärvas, säljas eller bytas bort. Men i Matsdal iddes inte landhövdingens utsände få medgivande från dalgångens samer, så det blev nybygge och en framväxande by. I en fjälldalgång där kornet knappt gick i ax.

Det tycks som rena lotteriet, men ”lapp ska vara lapp”-politiken lyser igenom, samer ska inte vara annat än nomadiserande renskötare, enligt myndigheterna, Ett synssätt som blev norm i slutet av 1800-talet. Skogssamebyar och jakt- och fiskesamer sågs varteftersom som en avart. Än mer avvikande var att odla jorden och bli bofast, då fick man välja att bli ”svensk”. En effektiv statlig assimilationspolitik som även ställde samer mot renskötande samer och i sin tur ställde nybyggare mot renskötande samer.

Stormaktskonflikterna spädde på med tvångsförflyttningarna av karesuandosamer. Omflyttningarna skapade turbulens i dåvarande lappbyar och var en ytterst plågsam flytt för många. Unionsupp-lösningen 1905 gav sedan upphov till en märklig eftergiftspolitik där lappkodicillens grund (1751), om gränsöverskridande renskötsel, vittrade bort och samer på svensk sida förlorade omfattande renbetesområden andra sidan riksgränsen. Den forne diplomaten Lars Norberg beskriver detta på ett förträffligt vis i ”Begrav mitt hjärta vid Uddjajaur”. Fortfarande är ”vi” långt ifrån en renbeteskonvention som ger urfolket sin rätt. Att inga gränser finns i sameland.

Att odla pären invid en fyrkantig stuga vid fjällvistet kunde leda till att en same allvarligt ifrågasattes som same, med därtill följade ”privilegier” hotade (för rättigheter ersattes succesivt genom rennäringslagen 1886, 1898 och 1928, med privilegier). 1928 försvann lappskattelanden. Lantmäteriets förrättare var sedan delaktiga att stryka bort begreppet ur rullorna, en gång för alla, strax efter andra världskriget. Statlig revisionism i full blom. En erövrande epok avslutades som kan summeras i uttrycket ”det oblodiga slagfältet”.

Till slut var det endast renskötande samer som bibehöll ”privilegier” – på sin ursprungliga mark med urminnes hävd. Den s.k avvittringen/laga skifte var ett delmoment i att upplösa lappskattelanden och avstyckade mark till nybyggarna. Värdefulla områden, t.ex. med fallrättigheter kring forsar och älvar, tillskansade sig ofta kronan. Det är mycket av denna process som historikern Lennart Lundmark belyser i ”Stulet land”. Hur staten stal marken från samerna. Stulet land som staten idag förvaltar. Sveaskog har nyligen presenterat en försäljning av skogsegendomar i Lappmarkerna öster om odlingsgränsen. Samma sak där, är det inte i egentlig mening häleri Sveaskog sysslar med, försäljning av stulet land?

Under avvittringsfasen uppstod sedan en mängd olika nya kategorier mark, kronoparker, domänreservat och kronoöverloppsmarker m.m. Fjällägenheter kom till pga olagliga bosättningar, men hur kan man kalla ett samiskt nybygge på samiska lappskatteland för olagliga? Allt beroende på vem som äger blicken. Kronan har kunnat mycket. Under den statliga myndigheten Lappväsendets tid reglerades renskötselverksamheten hårt under lappfogdarnas styre (som avvecklas 1971 i och med renäringslagens införande). Genom samebyar som ekonomisk föreningar och ny rennäringslagstiftningen sopade man bort kvarlevorna av en bred samisk kulturform i ett forna sameland, som ersattes med rennäring – en renodlad näringsverksamhet: Vilket flertalet svenskar betraktar det som idag, som vilken näring som helst. Statens förvaltning av sjö och land skapar uppfattningen att det just är staten som äger och alltid har gjort, landet ovan odlingsgränsen. Men staten har inga fångesthandlingar, därmed inga lagfarter. Rättighetsuppfattningen har nötts och nötts, ner till en illusion att det är samerna som tär på majoritetssamhället och ”svenskarna”. När saken historiskt är annorlunda. När rättigheterna för samerna, just grundar sig i urminnes hävd och urfolksrerkännandet.

Men vad var det i grunden som gjorde att de forna innehavarna och ägarna av lappskattelanden inte fick nyttja sitt land som man ville? Vad var det som legitimerade de av konungen utfärdade lappmarksplakaten1673 (plakatet av 1695 förtydligages tonvikten på jordbruk och boskapsskötsel med synsättet att samernas näringar var förenbara med kolonisatörernas, den s.k. parallellteorin). Landshövding Graans enträgenhet att få till stånd kolonisering är ett mynt med två sidor, vilka än idag spökar. Att befria samerna från slavlika pålagor och se till att kronans gruvor får sitt manfolk för att stärka statskassan. Känns det sistnämnda måhända igen?

Det finns stråk av eftertänksamhet efter samernas flykt undan sina tvångsåtaganden och umbäranden kring Nasafjäll silvergruva. Att kolonisatörer kanske vore bättre skickade att bringa hem rikedomarna, i detta Lappland som skulle kunna bli Sveriges Indien. För att stärka krigskassor och härar och stormaktsspel. Och paradoxalt nog var befrielse från knektutskrivning och skatt som skulle locka nya bosättare genom lappmarksplakaten. Mindre känt är att första plakatet av 1673 var orsaken till att rensköteln inom sinom tid kollapsade i Kemi lappmark. För svedjebruket avtog inte oavsett nya plakats fortfarande tänjbara förordningar.

När man kastar ett getöga på markområden ovan odlingsgränsen, är de skiftade nybyggenas mark och allmänningen (i sig en historia att diskutera) närmast marginella. Mitt bland alla fritidshus, allteftersom förvinnande bofasta och övrigas bopålar vilar en inställning, detta är en del av Sverige, där några i periferin uppfattas vara samer. Notera bilden på statens områden (blåmarkerade). Då förstår man att den marken har ett mycket bestämt syfte vilande på historiska och urfolksmässiga grunder.

Statens mark ovan odlingsgränsen Vilhelmina

Renskötselrätten är en egendomsrätt, enligt rennäringslagen, som motsvarar och är lika stark som äganderätt. Samer är enligt regeringsformen erkända som ett urfolk. Men hur många är inte ättade från samiska nybyggare? Så hur borde samiska rättigheter se ut? Staten bär en oerhörd skuld som delat upp samer och renskötande samer och ställt de förstanämnda närmast rättslösa under långa tider.

Få känner till att före 1751 endast fanns endast samer i vad som senare blev Vilhelmina socken. Få känner till att det 1752 fanns en (1) nybyggare – i Råsele. I många socknar var samer de första nybyggarna. I Vilhelmina t.ex. Tresund, Storsele eller Dajkanvik. Liksom den första nybyggaren i Åsele. I Gafsele slog finska nybyggare ner bopålårna precis som i Örträsk – Lycksele lappmarks första nybyggare. Men synar man idag nybyggarnas bakgrund framträder att betydligt fler var samer än vad man ansåg för några decennier sedan. Men oavsettt bakgrund summeras vid sekelskiftet 1900 drygt 6500 invånare i Vilhelmina. Befolkningen närmast exploderade i slutet av 1800-talet. Samer befanns sig vara en en bedövande minoritet som genom ett trollslag.

Var detta avsikten med statens kolonisation? Att kolonisera ett ofantligt område, Lappland, att ta över alla tillgångar, göra dem till sina? Oavsett avsikten, så blev det följden. I successiva rättsliga stegvisa anpassningar. Med vilken rätt skedde detta, då man betraktat samerna och deras lappskatteland som eget territorium där uppbörden och skatten garanterade deras ägande?

Elsa Laulas skrift ”Inför Lif och Död” avtecknar den snabba förändringen och stora inverkan på det samiska samhället och traditionalla näringsfång. Ett eget land, Sápmi, var en av hennes tankar. Men det var hundra år för sent. Ändå var Laulas kamp mycket betydelsefull och inte en ögonblick för sent, utan en av gnistorna till starten av den etnopolitiska mobiliseringen som gjorde motvärn mot statens kolonisation, gränslösa rofferi och diskriminering. Utan denna mobilisering hade förmodligen det samiska samhället varit betydligt mer ansatt och eroderat idag. I ljuset av statens syn, med nomadiserande renskötsel som något som kommer dö ut. Där det moderna, det industrialiserade samhället med enhetskultur, lyste så mycket starkare. För beslutsfattarna i riksdagen.

I lappmarksplakaten finns andemeningen kvar, nybyggare ska inte inkräkta på samernas näringar. När upphörde kraven på nybyggarna?

Detta var en ”kort” generaliserad beskrivning målad med bred pensel (ett och annat sakfel har säkert smugit sig in precis som tolkningarna kan vara fler än mina). Under 1800-talet ses samerna både som en exotisk och underlägsen kultur, där rasistiska och diskriminerande inslag duggade allt tätare mot slutet av århundradet och 1900-talets början. Kronan hade då förstått vilka otroliga tillgångar som fanns i Lappland. Skogen, vattenfallen och malmen. Mycket har staten tagit, konfiskerat, eller som många tolkar det, stulit på ren svenska.

Ursäkten från jordbruksminister Annika Åhnberg 1998 till samerna räckte inte långt. Det vore dags att inte bara tala om en ratificiering av urfolkskonventionen ILO-169, utan hur den ska genomföras i praktiken för att inte utesluta samer och samiskättade i stort. Men också finna en modell för hur övriga bofasta och nybyggarättlingar inte ska få sina rättigheter försvagade samtidigt som samiska rättigheter stärks. Det går om fantasin tillåter. Om viljan finns. I kommuner och riksdag. Om man också hanterar statliga markegendomar på ett klokt sätt i Lappland. Sveaskogs försäljning borde läggas på is till dess en ny utredning om hur ratificeringen av  ILO-169 ska genomföras i praktiken.

När pendeln slår tillbaka, då är frågan, vem äger egentligen Lappland, vem har rätt att fördriva och förpassa samerna till marginalen. Ännu en gång få dem att maka på sig. Jag tycker alla ska ställa sig den frågan. Och söka större kunskap och bilda sig en uppfattning på saklig, historisk och rättslig grund.

Rekommenderad läsning:

”Stulet land” av Lennart Lundmark

”Begrav mitt hjärta vid Uddjajaur” av Udtja-Lasse (Lars Norberg)

”Lappväsendet” av Patrik Lantto

”Från skattemannarätt till nyttjanderätt” Nils-Johan Päivio

”Lappskattelanden på Geddas karta” av Gudrun Norstedt

4 kommentarer

Asyl i dödens väntrum – vad är humanitärt mottagande? För vem?

Av , , 5 kommentarer 59

När den avslagna flaskan glittrar rycker jag till. Än i dag. Ser människan som tappat flaskan på väg in i bussen, ögonen flackar, trött, aggressiv, men plötsligt vapenlös. Söker passagerare med blicken, gestikulerar, skriker. Men attackerar inte, bara skenanfall, som en björn. Men för berusad. Jag ser uppgivet på soldaten, uniformslös, förlorad i världen som en gång var hans räddning. Åk hem, säger jag, om du vill kriga. Åk hem. Chauffören kliver ur båset och avvisar personen som viftar och skränar. Lika maktlös som innan. Hur en avslagen flaska sliter sönder halsens vävnader har inget med etnicitet att göra. Bara med brukaren. En hårsmån från utbrott. Vad är hem?

På ett hem för vård eller boende (HVB), i Mölndal, knivhöggs en människa ihjäl av en ung man. Omständigheternas pusselbitar blåser kring. Det är inga vandrarhemsboenden med tågluffande ungdomar. Det är uppsamlingsplatser för unga människor, vars liv ofta är kantade av krigets bestialiteter, tortyr, familjetragedier, sönderbombade hem och byar, död och slakt, upplevelser bortom fantasins gränser. Unga människor som varit offer. Men förövare förekommer. Barnsoldater. Alla i skuggan av krig. I krig.

Men bara flykten genom världen kan vara fylld av vedermödor och svåra traumatiska uppleveler, ryggsäcken ett berg. För att slutligen hamna utan familj, släkt, vänner, i sällskap med helt okända. Utsatthet, otrygghet, psykisk ohälsa, kan följa, ledsagat av en malande ovisshet genom asysprocessen – som kan ta år. Även bland landsmän kan etnicitet bygga murar. Utanförskap, mobbing, trakasserier, våld. Ett kvävande kollektiv bestå, men en utsatt omplaceras. För sin egen skull, samtidigt som det tysta medgivandet beseglats. Förstår ingen personal språket är det inte ens en fråga om att se bort. Men likafullt händer det att något rinner över. Innan. Besinningslöst. Att kristna eller konvertiter t.o.m. dödshotas för ett de inte deltar i fredagsbönen, på ett asylboende, vittnar om allvaret, att toleransen mot det intolerabla inte får bli norm. Sexualövergreppen mot asylsökande pojkar är inte bara oroande, utan lika förskräckligt som skandallöst. Nolltolerans mot hot, våld och kränkningar, är ett måste, men känns avlägset.

Under 2015 skedde runt 1300 incidenter (för inskrivna hos Migrationsverket). Av dessa rörde 230 av fallen hot om självmord, psykiska kollapser och självskadande. I ett fall tände en man eld på sig själv när han besökte ett myndighetskontor. Anlagda bränder är f.ö. återkommande. Rådiga ingripanden har förhindrat katastrofer. Storbråk bortom personalens kontroll förekommer allt oftare. Polisbrist och långa utryckningstider gör att väktarbolag anlitas. Bristen på lokaler och bostäder skapar ett hårt tryck. Verbalt utagerande och hot, har f.ö. ett stort mörkertal, språkbarriärer och människors fruktan minskar upptäckt respektive anmälningsbenägenhet.

Det slutna rummets psykologi knackar på. Världen utanför ett stängsel. En låst avdelning på psyk eller LVM-hem. Ett kök där gemensam matlagning är ett terapeutiskt inslag. Där knivar ingår. Att aldrig veta säkert. Subtila skämt. Förtäckta hot. Psykologiskt maktspel. Lukten av metallisk svett. Det våld som vrider sig ur sig själv, ur människor på kanten till avgrunden, kan riktas varsomhelst. Men likafullt mot det som de egentligen tycker om, rentav värnar, en vårdare eller behandlingsassistent som kommit betyda något, där en relation och tillit kanske börja spira eller bara förhoppningen. (Liksom avundsjuka och svartsjuka – ibland.) Där rädslan för svek och uppbrott kan frammana slutet. Innan det skett. Mekanismerna är sällan medvetna, snarare ryggradsreflexer. Bråkdelar av en sekund. Handlingen som skär genom huden. Där man sällan eller aldrig kan förutspå sprickan när verkligheten rämnar. Till en ny sanning.

Kommunalrådet i Mölndal uttryckte att hennes tankar även gick till gärningsmannen, att det finns en människa bakom. Rikspolischef Eliasson riktade förtvivlad sina frågor kring gärningsmannens bakgrund – vilket trauma bär han med sig? Frågorna kan tyckas rimliga, men i andra fall har gärningsmän varit psykotiska, haft psykopatisk personlighetsstörning eller brottet varit hederskulturrelaterat. Eliasson föregår brotts- och personutredning, leder in på ett spår av relativisering. Kondoleansorden (kommunalrådet) eller den närmast ömmande attityden (Eliasson), borde riktas till de som inte nämns, övriga ungdomar på HVB-hemmet, och personalen. Om några riskerar att bli traumatiserade är det av ett dråp/mord mitt bland dem, synnerligen i flyktingarnas asyl, där de sökt skydd (ytterligare en person attackerades). Att försöka förstå, för att hjälpa och förebygga, får aldrig snudda ett legitimerande, oavsett en våldsverkares bakgrund.

En klient, vilken jag var övervakare för, hade under drogrus upprepat huggit en taxichaufför i bröstet med kniv. Ett mirakel att mannen överlevde. Det fanns inga tydliga minnen, inga förklaringar, bara ett vettlöst våld mot någon som inte gjort ett dyft, kanske fel betoning, för lite pengar i plånboken, kanske ingenting. Besinningslöst. Denne klient, en ung man, var mitt uppdrag att följa, stötta, i görligaste mån, för att bli en del av vad vi delar och uppbär, ett samhälle. Men när en människa sökt skydd – asyl – och dödar den eller de som skyddar, då är för mig asylrätten förbrukad. Vilket även leder till frågan om erhållet medborgarskap efter asyl ska kunna fråntas vid grov brottslighet. Att konsekvens av handling, utvisning, kan bli följden. Ett allmänpreventivt förhållningssätt. Att en bortre villkorad gräns existerar.

En handläggare berättade en gång, att det var svårt att tillgodose kravet på samhällsorientering till nyanlända, på modersmål, men gjordes det första året så var det bra. Grundläggande samhälls- och rättsinformation borde vara ett krav att förmedla snarast efter ankomst dvs första veckorna. Distansteknik kan överbrygga mycket. Och tidigt sätta igång en lärandeprocess, istället för att väntan blir vardagens fokus. Fokus måste även riktas på både kompetenta SFI-lärare och lektionstid. Bristfällig undervisning, och på många håll tok för få lärotimmar, försenar nycklarna till integration och delaktighet. 2016, 2017 lär inte bli bättre. Bristen på SFI-lärare är redan skriande.

Tillståndet i december? Några axplock från Socialstyrelsen och MSB (Myndigheten för skydd och beredskap).Under hösten gjorde 31 kommuner Lex Sarah-anmälningar om missförhållanden vid HVB-hem. Men kommunerna själva har också ett bedrövligt återredovisningsresultat. Strax före jul skickade IVO (Inspektionen för vård och omsorg) en rapport till regeringen som beskrev att kommunerna inte klarade uppdraget, de uppfyllde inte lagens krav på kvalitet, säkerhet och rättsäkerhet. Under veckorna 48-50 rapporterade 186 kommuner allvarlig eller kritisk påverkan på socialtjänsten. I massmedia framkommer allt tydligare att situationen på många HVB-hem anses vara ohållbar.

Istället för åtgärder har Socialstyrelsen gett efter. Efter årsskiftet behöver inte HVB-hemmen uppfylla alla krav. En ny boendeform införs också – stödboende. Bakgrunden, drygt 35000 ensamkommande flyktingbarn/ungdomar kom till Sverige 2015 (jmf. 7000 ensamkommande år 2014 och 23000 för hela EU detta år). Förmodligen tog Sverige emot fler än övriga EU-länder tillsammans (Eurostat dröjer). Oavsett, legitimiteten, att ge efter, är obefintlig i mitt tycke. Kravet att EU delar ansvaret är absolut. Den direkta kostnaden för ensamkommande är 23 miljarder! Men Dublinförordningen ger föga verkan, att Sverige är en bland de få nettobetalarna till EU (närmare 20 miljarder 2016) intresserar ingen heller. Medlemsländer tittar bort. Sammanhållningspolitik och solidaritet förblir ord likavackra som tomma. Med en flyktingmottagning jämnt fördelad över EU skulle Sverige tagit emot 23 000 året 2015 (totalt – alla kategorier asylsökande). Motsvarande siffra 2014 blir 12 000. Kräver inte Sverige en kraftig nedskrivning av medlemsavgiften, då består regeringen av mähän.

Under 2015 sökte 163 000 människor asyl i Sverige. Prognosen för 2016 ligger på 120 000. Samhällskostnaderna för mottagande och integration kommer kosta hundratals miljarder – de närmaste åren. 2016, 2017 och 2018 är 100 miljarder årligen i nettokostnader, för den offentliga sektorn, rentav en låg uppskattning. Jag tar inte ställning numerärt, utan påpekar vilken finansering som krävs och ska budgeteras. Flyktingkrisen har administrerats ut i kommunerna på ett sätt som många upplevt som ren ordergivning. Trots att prop 2015/16:54 först börjar gälla 1 mars. Det blev kommunerna som fick ansvar för ett havererad flyktinghantering i EU. Omfördelningsmodellen (september) i EU är ytterligare ett bevis på publika avsiktförklaringar utan reell verkan. Statistik om flyktingars etablering framvisar att 50% av arbetsföra personer har arbete efter 10 år. Cirka 60% efter 13 år. Integrationen i Sverige är sämst i OECD-länderna. Med den mängd asylsökande som anlänt krävs radikala grepp, insatser och resurser, för att ändra riktningen på utvecklingen, vilken annars kan förvärras.

Alla röster som återkommande hävdar att Sverige är så rikt och att det finns pengar, kan de förklara varför regeringen i tidigare budgetpropositioner tillskjutit en eller ett par miljarder till kommuner och landsting? En betydande del av smulorna är fortfarande låsta i ofta kontraproduktiva stimulansmedel. Landstingen och regionerna, av vilka många gått på knäna under år och åter står inför drastiska sparbeting. Vård och omsorg, patientsäkerheten, faktiskt folkhälsan i stort, har hamnat i bakvattnet Hundratusentals undersökningar, medicinska och psykiatriska behov, ska nu tillgodoses för alla asylssökande och kvotflyktingar. Sverige, som för övrigt är det land som över tid tagit emot flest tortyroffer.

Polisen behöver 2500 fler tjänster. Ökade resurser måste tillföras migrationsverket, till kommunerna, för säkra boenden, trygga arbetsförhållanden, utbildning, samt övriga nödvändiga insatser. Men bara medel räcker inte (vilket ständigt är föremål för debatt som om bara pengar kan lösa allt och bibehålla höga nivåer på mottagande), brist på personal, handläggare, utredare, lämpliga boenden, skollokaler, språklärare, tolkar, ”gode män”, socialsekreterare, psykiatrisk kompetens, vårdinsatser, väktare, mm, gör att gränsen är nådd. Och kärnan, det bästa för barn och unga, är som oftast familjehemsplacering är i absolut bristvara, familjehem vilka måste identifieras och i sig kräver utredning, vilket sällan hinns inte med. Det ofta bästa helt satt på undantag. Det finns kritik mot vad som blivit norm, uppfyllda hyreshus och lokaler, långa korridorer och en expedition i ett hörn. Ofta överbelagda. HVB-hem ska inte vara förvaring. Inte heller reproducera trauman.

Folkhälsomyndigheten bedömer flyktingsituationen med låg risk för smittspridning av ett antal infektionssjukdomar. Riskbedömningen förutsätter dock att tidiga hälsoundersökningar för asylsökande genomförs. Samtidigt rapporterar länsstyrelserna i enkätsvar att sjukvården på vissa platser i landet inte klarar av att genomföra hälsoundersökningar i tillräcklig utsträckning. I de landsting där distriktsläkarbrist råder och stafettläkare huserar förvärras saken, långa väntetider och bristande kontinuitet (vilket övriga bofasta i länets inland lidit av länge). Socialstyrelsen bedömer att situationen inom främst primärvården, tandvården, psykiatrin och elevhälsan kommer att bli ytterligare ansträngd under 2016.

Elevhälsan har främst ett förebyggande och hälsofrämjande uppdrag, men har även betydligt tyngre uppdrag på sina axlar. Antalet barn i skolan som far illa ökar, mängden utredningar ökar, parallellt med flyktingbarn/ungdomar, därtill en avsevärd mängd ensamkommande. För en kommun som Vilhelmina, med ett gymnasium med tillresande från kranskommuner, blir arbetsbördan betungande. I dagarna rapporterar media om allt hårdare arbetsförhållanden för skolkuratorer. Tre av fyra upplever att de inte hinner eller knappt hinner med sina arbetsuppgifter.

Så vad fångas upp i detta system, där primärvården har det huvudsakliga uppdraget med hälsoundersökning vilken även ska ta fokus på psykisk hälsa och livsresan. Utan kompetenta inkännande tolkar blir det som vilket läkarbesök som helst. Utan insikter om ungdomars psykiska ohälsa, blir det föga remittering till BUP eller vuxenpsykiatrin. Komplicerar gör normer, att erkänna problem eller ”må dåligt” är tabu inom flera kulturer och kan leda till social isolering. Stigmatisering av psykiska sjukdomar är också vanligt. Kunskapen, och bemötandet, är helt avgörande. Ett samarbetsprojekt i Uppsala konstaterade att när man vidareremitterade flyktingpatienter med s.k. storkonsumtion av sjukvård och oklara symptombilder, visade det sig att 66,4% hade en traumatisk bakgrund, något de aldrig hade berättat för sina husläkare på berörda vårdcentraler.

Psykisk ohälsa och/eller posttraumatiskt stressyndrom. (PTSS) kännetecknas av ångestreaktioner, där intryck från en livshotande händelse präglas så starkt, men fragmenterat att minnen, tankar och rädslor inte släpper sitt grepp trots att år har förflutit. Utlöst av minnen (flash-backs) som leder till återupplevanden/ångest/panik som i sig skapar undvikande, stress , mardrömmar, rädsla, överspändhet mm. I många fall kan drabbade få svårt att få sitt liv att fungera normalt. Men PTSS kan således förbli oupptäckta av en mängd orsaker. Asylsökande kvinnor är särskilt utsatta. Kompetens och resurser inom s.k. transkulturell psykiatri/flyktingtrauma, PTSS samt behandlingsformer, är i Norrland tämligen begränsad. Primärvårdens förutsättning bör genomlysas i grunden, per omgående, precis som BUP och vuxenpsykiatrin. Varför?

Uppskattningsvis 20-30% av de asylsökande (Sverige) beräknas lida av psykisk ohälsa. För 2015 kan det värsta fall handla om nästan 50 000 personer. Förekomsten av posttraumatiskt stressyndrom och depressioner är svåra att uppskatta. Men olika forskningsstudier pekar, för barn, mot 19-54% av PTSS och 3-30% för depression (ref. Socialstyrelsen). Summerat har man tidigare uppskattat att cirka 30% av alla flyktingar som kommer till Sverige är svårt traumatiserade. Den psykiska ohälsan kan försämras, efter några års vistelse, av en mängd stressfaktorer. Ovisshet, arbetslöshet, utanförskap påverkar, men kan också bero på sen debut av PTSS. Det handlar i dag om tiotusentals människor som lider av psykisk ohälsa vilket kan leda till sociala funktionsnedsättningar, arbetsoförmåga och psykiskt lidande. Vilket påverkar familj och omgivning.

Syndromet PTSS beskrevs från början bland krigsveteraner och överlevande från koncentrationsläger. Utan tidigare insatser, stöd och behandling, kommer både lidande och samhällskostnader blir mycket omfattande och riskera att en betydande del människor som fått uppehållstillstånd, tillfälligt eller permanent, hamnar i utanförskap därtill med mycket lång tid till etablering på arbetsmarknaden (där vissa aldrig beträder den). Påminnelsen: 50% har etablerat sig på arbetsmarknaden efter 10 år.

Med mottagningsnivåerna för 2014, 2015 och en fortsatt relativt hög flyktingström 2016, ställer det oerhört stora krav på mottagande och omhändertagande. Landstingen/regionerna måste fortsättningsvis få betydande förstärkning för att stärka kompetens och öka resurser i sina organisationer, för att möta ett omfattande behov, varav tusentals svåra fall, som på inga villkor får tappas bort. Men närheten till psykiatrin, framför allt barn- och ungdom (BUP), är också central. I dagsläget borde både Vilhelmina och Storumans psykiatriska mottagningar definitivt kompletteras med barn- och ungdomsmottagningar.

Några uppskattningar om vilka medel som behöver tillskjutas, har jag inte siktat, men det hög tid för myndigheter, verk, landsting, kommuner och beslutsfattare att omgående se över saken. Situationen, och tusentalet incidenter, på anläggningsboenden och HVB-hem talar sitt tydliga språk. Den psykiska ohälsan förskjuter vi annars bara rakt in i framtiden och vårt samhälle, påverkande alla och envar. Människor i långvarig psykisk och social utsatthet, löper sedan en betydande risk att hamna i missbruk och kriminalitet. Ansvaret, måste man nu ta nu.

Asyl, betyder fristad eller tillflykt, denna frizon ska inte behöva beträda tröskeln till dödens, smärtans eller marornas väntrum.

Boktips för den intresserade: ”Transkulturell psykiatri” av Sofie Bäärnhielm (Natur och Kultur)

Uppdragsutbildning ger Karolinska Institutet i samverkan med Transkulturellt Centrum (SLL).

5 kommentarer