Odlingsgränsen fyller 150 år – livsviktig men verkningslös gräns?

Av , , 1 kommentar 63

Odlingsgränsen fyller 150 år – livsviktig men verkningslös gräns – i ett ”Stulet land” …. där dekolonisation var lika viktig – då som nu – förnekat av kronan/staten till förbannelse

Stundom råder okunskap kring den i nådens år 1867 upprättade odlingsgränsen. Att riksdagen och konungen gav nåden, i detta land, ”i Norrland hafva vi ett Indien” (Axel Oxenstierna), var ett uppriktigt tecken på den svenska kolonisationens haveri i de samiska markerna. Nåden bestod i att stoppa kolonisationen vid en geografisk gräns. Diskussionerna hade dock funnits, allt sedan början av 1800-talet, i att förlägga en odlingsgräns till skydd för samernas näringar, väster om Lappmarksgränsen, i sig definierad kring 1750-talets mitt.

Landshövding Johan Graans förslag, att kolonisera lappmarkerna med grund i parallellteorin – att samer och nybyggare bör kunna samexistera – vann gehör hos Karl XI. Lantmätaren Gedda fick uppdraget att upprätta en jordebok, för att i Ume lappmarker endast konstatera att all mark var reglerad i s.k. lappskatteland, där tydligt ägarskap kopplades till de samiska innehavarna. Historikern Lennart Lundmarks forskning påvisar att statens konfiskation av lappskattelanden var och är att betrakta som stöld. Vilket har föredragits inom regeringskansliets väggar.

Lappmarksplakatet (1673) – fribrevet om tillåtlighet att uppta nybyggen och åtnjuta skattefrihet, samt befrielse från knektutskrivning – renderade allvarliga följder och konflikter. I den ”finska” lappmarken kan rennäringen sägas kollapsat, i de ”svenska” inkräktade nybyggarnas jakt och fiske, ty jordbruk var en besvärlig gärning, synnerligen i fjällsocknarna. I Vilhelmina socken fanns år 1850 26 nybyggen (av vilka hela 17 låg väster om den kommande odlingsgränsen), ett drygt halvsekel senare, bor närmare 9000 i socknen. Konkurrensen, om näringarna, ökade dramatiskt. Att lappmarkerna ansetts börja en dryg mil in från Östersjökusten, var ett minne blott.

Inför Riksdagsbeslutet 1867, om odlingsgräns, föreslogs att landet ovan denna skulle reserveras för ”lappar och andra renägare”. Nybyggen skulle återbördas till s.k. kronoparker då de blev lediga eller ej uppfyllde plikterna. Inriktningen var ingen tillfällig nyck, 1890 lagstadgades den definitiva odlingsgränsen. Men 1898 års renbeteslag förstärkte renägande samers rättigheter. Icke renägande samer ställdes alltmer åt sidan. Initierat, i den kungliga skrivelsen av 1867, som inristade i riksdagsförslaget att ”...upplåtas till renbetesland åt samer eller andra renägare”. Blott ett ord, delar redan här en urbefolkning mitt itu.

Riksdagsmannen Almquists (tillika landshövding i Västerbotten) förslag, att skattelanden skulle gränsläggas och beskrivas av lantmätare, slopades helt i beslutet. På så vis raderades lappskattelandens individuella ägare och bredare användningsområde bort. Även om 1886- och 1898-års renbeteslagar inte definierade vem som omfattades av lagen, tycks lagstiftaren förutsatt att det gällde de renägande samerna (ref. ”Tiden börjar på nytt”, Lantto). Men för precis 100 år sedan, formaliserades detta genom en proposition från justitieministern, år 1917, att när lagen talade om ”lapparna” avsågs endast den renskötande befolkning, vilket även gällde frågan om jakt och fiske. Därför är märkesåret 1867 lika mycket en sorg som en ”glädje”. Precis som 1917. Samerna skulle ges stärkta rättigheter, men blott ovan odlingsgränsen och endast för rennäringens folk.

Västerbottensutredningen 1913 pekade även ut de nybyggen som ansågs lämpliga att lösas in och avvecklas. Avsikterna var kristallklara, en avkoloniseringsplan sjösattes – främst till gagn för rennäringen – ändå kom föga att verkställas. Men så sent som 1966 diskuterades ändå förutsättningarna för att skapa nya områden för renbeten som ett led i kompensationer (Stöttingfjället var ex.vis på förslag). Vilket främst föll på att inlösen för markerna ansågs bli för kostsamma, för Lappmarker som staten redan ”stulit” och förskingrat. Men frågan om kostnader, borde snarare handla om politisk ovilja att genomföra det nödvändiga. Att återbörda mark till samerna.

Det är mot bakgrund av 1886- och 1898 års inskränkande renbeteslagar (och lappskattelandens upplösning) som en etnopolitisk mobilisering sker i början av 1900-talet. Förgrundspersonerna Torkel Tomasson och Elsa Laula, besökte Stockholm 1904 i en samisk deputation för att framföra samernas perspektiv, då också den första samiska centralorganisationen Lapska Centralförbundet bildades. Tomasson blev redaktör för Lapparnes egen tidning och Elsa Laula skrev skriften ”Inför lif och död? Sanningsord i de lappska förhållandena”, vilka skapade grunden för både opinionsbildning och organisering genom att ge historien och förtryckets offer en röst, de blev agitatorer för samernas rättigheter. I Laulas text, pläderar hon för att alla samiska näringar skall ge tillåtlighet ovan odlingsgränsen. Noteras skall, att ”Inför Lif och Död…” blev uppläst i Sveriges Riksdag 1918. Trots denna mobilisering och bildandet av nya och lokala organisationer runt om i landet, blev 1928 års renbeteslag i grunden ingen förändring, tvärtom, den spelade slutgiltigt ut samer mot renägande samer, där den samiska rätten till land och vatten förbehölls de renskötande samerna.

Vad innebär då egentligen löften och lagstiftning? 81 år senare, 2009, börjar tvisten, där Girjas sameby stämt staten, för att få prövat vem som har rätten att förvalta småviltsjakten och fisket på samebyns renbetesområde i fjällen ovan odlingsgränsen. Samebyn vann målet i tingsrätten, men staten överklagade, vars bevekelsegrunder i sig är värd att syna. Processen har hittills tagit åtta år i anspråk och hovrättsförhandlingar är inledda. Ur ett urfolksperspektiv blir rättsprocessen vägledande och förmodligen prejudicerande, med förhoppningen att lagstiftaren skapar en bättre fungerande förvaltningsmodell, på samernas egen mark. Förmodligen en tidsödande följetong, men viktig och värd att följa. För är det de renägande samerna, genom samebyarna, som ska ges rätten, eller ska urfolket samerna som helhet vävas in i ett nytt rättighets- och förvaltningssystem? Tiden får saken utvisa. Vad landet ligger, år 2067 ämnar jag återkomma till.

Nedan följer en länge genomgång och sist en avslutande diskussion, kring de stora strukturella förändringar (i grova drag) som skett i Lappland sedan upprättande av odlingsgräns 1867 fram till idag.

Skogen som en gång var skog

I början av 1800-talet ansåg svenska beslutsinstanser att skogen var i stort sett värdelös. Utvecklingen vände snabbt, Skogstyrelsen inrättades 1859 som motvikt till hotet om skogsskövling. Men instämplingskravet stoppade inte träpatronernas uppköp av nybyggesskog, eller avverkningsrättigher, under eller ovan odlingsgränsen. Hotet om avskogning beredde 1903 års Skogvårdslag varvid krav på återväxtåtgärder följde. Men renbetesrättigheterna i sjumilaskogarna ligger än i dag inbäddade i en gråzon, gödande konflikter, då lagen sammanblandar de allmänna intressena av skogsproduktion och rennäringen med äganderätten och renskötselrätten, vilket inte förenligt med det konstitutionella egendomsskyddet. Samrådsförfarande har i praktiken haft föga effekt. Skogsvårdslagen diskriminerar och särbehandlar i Skogsstyrelsens tillämpning. Är särskilda domstolar/institut och nya ersättningsformer lösningen? Eller bör fokus riktas på att hela Lappland i egentlig mening är ett av staten konfiskerat landområde, och stöldgodset förskingrat genom avvittringen?

Skogsvårdslagstiftningen kom att under nästan ett sekel fokusera på maximerad virkesproduktion, där naturhänsyn och biologisk mångfald sattes på undantag. Mekanisering, trakthyggesbruk och markberedningsmetoder (där en mekaniska metoder utvecklades efter andra världskriget, ex.vis hyggesplöjning, vilken förbjöds 1993 efter omfattande kritik), har varit förödande i kärnområden för rennäringen. Skogen har omvandlats till industriåkrar. Vad många glömmer, är att snart inga gammel- eller naturskogar finns kvar, successivt minskande både renbetesområden och naturens artrikedom. Det finns inte en (1) procent urskog kvar i Sverige. Ett stort pågående ekosystemskifte har snart nått sitt slutskede. Och statliga Sveaskog fortsätter avverkningar av allt mer sällsynt skyddsvärd skog. Även i lappmarkerna (Brännliden, Melakträskliden och Rävdalen står för dörren). Kan egentligen någon enskild säga sig äga naturen, vattnen och skogarna? Eller bruka den enskilt för endast ett volymmaximerande produktionssyfte? Oavsett svar, har den svenska staten, i fallet Lappland, ett betydande historiskt ansvar som borde förpliktiga

En avslutande skogsparantes. Paradoxalt nog sökte staten skydda nybyggarna mot skogsbolagens rofferi och skövlingar, genom att skapa allmänningar (väster om odlingsgränsen) vid avvittringen, med syfte att stärka de enskilda brukarnas och därmed bygdens ekonomi. Men skogsförvaltningen skiljer sig idag föga från bolagens, trakthyggesbruk är ännu förhärskande. Inom allmänningarna i Västerbotten förekommer fortfarande stora områden av artrik gammelskog och urskogsartad skog, skyddvärd med mycket höga naturvärden. Ofta sammanfallande med områden av vikt för rennäringen, där till och med staten definierat områden som riksintresse för rennäringen. Allmänningar är sällan omtvistade, men striden kring Njakafjäll var en komplicerad historia. Då var det miljöorganisationen Greenpeace som stod på barrikaderna och gjorde blockad mot virkestransporter. Men det var inte storbolagen man stred mot, utan glesbygdens skogsägare och fjällbor som såg sin skog försvinna. Njakafjällområdet blev slutligen utlöst och naturreservat, men händelserna och dagens bruksmetoder påminner om vikten att hantera både natur och renbetesskogar med hänsyn och finna metoder för ett långsiktigt hållbart sambruk.

Den rena vattenkraften, från strömvattenfall till fullkomlig industrialisering av älvarna

Den moderna vattenkraftexploateringen, av reservoarmodell, minskade renflyttningsvägarna kraftigt och viktiga flyttbeten försvann. Öppna vatten med dim/frostbildning skapade lokala klimatförändringar och strandzoner blev problematiska och riskabla. Fisket slogs ut under åratal och återväxte minimalt, med följd att näringsfång minskade. Utbyggnaden skedde i hela Lappland och Jämtland, med ytterst få skyddade undantag. Vattenlagen (1918) och följande lagstiftningar har sällan eller aldrig, i sin tillämpning, tagit större hänsyn till urfolk eller nybyggare (vilka i sig ofta var samer eller hade samisk härkomst). Utlösen och ersättningar, ersatte aldrig förlorade näringar, vatten eller marker.

Utan exploateringen i Lappland, hade aldrig vattenkraften kunnat vara ryggraden i den svenska energiförsörjningen eller grundbulten till tillväxtundret under hundra år. Men med vilket rätt? Efter ett par generationer är vattenkraftverken och de enorma magasinen så pass normaliserade att de närmast är en del av naturen själv mellan ödestugorna. Där ”rent” dött vatten flyter – under ytan en ständigt pågående ekologisk katastrof, miljöförstöring i egentlig mening – som sägs vara en förnyelsebar energikälla. Att vattenkraften i Norrland varje år producerar kring 50 TWh, är ännu en självklarhet för huvudstadens beslutsfattare, allt bara finns där i kornboden Lappland så varför inte plocka ut lite mer?

Svensk energipolitik, med fokus på förnyelsebar energiproduktion, ökar exploateringsgraden i naturen (en utfasning av urankärnkraft påverkar indirekt), skogarna ska frambringa mer biomassa och lappmarkerna nykoloniseras med omfattande vindkraftutbyggnad. Den urusla tillgängligheten (produktionsmässigt) i södra Sverige har skapat en tvångsmässig utbyggnad i Norrland, för att bättra på en produktion som aldrig kan planeras eller lagras, utan främst prisdumpas bort på export. Utan subventionssystemet med elcertifikat, skull få anläggningar uppföras i Lappland. Avfolkningskommunerna famlar desperat efter halmstrån (efter 60 år av misslyckad glesbygdspolitik), efter exploateringsprojekt och en handfull arbetstillfällen i drift, beledsagat av en offensiv energipolitik som kräver omställning där rikspartierna tävlar att vara bäst i klassen. Till och med vattenkraftutbyggnad framviskas. Så vi alla vet. Att val inte finns. Inte här. Bara i huvudstaden.

Vindkraften som käpphäst – för att mätta statens och storstädernas osinliga hunger

Inledningsvis klagade vattenkraftproducenter över vindkraften som ökade reglerkraftbehovet (för att reglera energibehovet i varje ögonblick í landet som helhet) och s.k. korttidsreglering i vattendragen, men också ökade förslitning och kostnader i kraftverken. I takt med förändrad ägarstyrning, och vindkraft som lukrativ investering, har kritiken tystnat. Trots negativ påverkan i de akvatiska ekosystemen, vilket enligt Vattendirektivet strider mot försämringsförbudet. Men dött vatten ser ofta kristallklart ut, så vem orkar bry sig?

När SLU:s rapport ”Vindkraft och renar II” skulle godkännas av forskningsprogrammet Vindval (drivet av Energimyndigheten och Naturvårdsverket) underkändes rapporten, där vindkraftföretagens referensgrupp (bl.a. Vattenfall, Nordisk Vindkraft) hade avgörandet. Trots att oberoende forskare godkänt dess vetenskaplighet. Rapporten påvisade omfattande störningseffekter på renar från vindkraften. Men efter långvariga påtryckningar, underkände statliga tjänstemän forskningsrapporten som staten finansierat. Hela upplägget underminerar oberoende forskning och leder mot korrupta vägval och propagandaproduktion som ska gagna energibolagens exploatering. Varför får man ibland känslan, av att man befinner sig i Ryssland? För att denna typ av modifierad korporativism, sammantvinnad med nykolonialism, hör hemma på den svenska historiens skräphög.

Så var finns forskningen som sammanväger de lokala och regionala störningseffekterna, såsom ljus-, – skugg och bullerstörningar? Infraljudpåverkan? Interferensfenomen i stora vindkraftanläggningar vilka ger besvärande entoniga bullereffekter på mycket stora avstånd. I exploateringsområdet kraftig påverkan på djurlivet. Risker vid nedisning och iskast. Utestängningeffekter vid stängsling. Rekreation och friluftsliv begränsas. Förstörd jakt i stora områden. Kraftigt fallande fastighetsvärden och ofta osäljbara fastigheter. Negativ påverkan (flygsäkerhet) av inflygningsområden till flygplatserna. Ambulanshelikoptrar tvingas flyga längre och högre vid låga molnbaser med längre insatstider… Vi får hoppas på att Vindval klaras sig ur snårskogen av kommersiella egenintressen och kan prestentera objektiva vetenskapliga sammanställningar på det här området också.

Kommunala vindkraftplaner utarbetades med statliga medel för att snabba på exploateringsprocessen och utpeka lämpliga etableringsområden, då regering och riksdag beslutat, att vindkraften skulle stå för 30 GWh per år. Ej att förglömma, Energimyndigheten gjorde 2008 riksintresseanspråk för vindbruk även i högfjäll eller områden som redan ägde skydd eller föll inom andra riksintressen. Till och med Länsstyrelserna runtom i landet häpnade över anspråken. Då var erfarenhet och kunskapsnivå bristfälliga i många kommuner. Trots alla i idag kända negativa och skadliga effekter, sitter en mängd fjällkommuner och klubbar lättvindligt igenom bifall vid remissförfaranden. Senast i Vilhelmina kommun, med en gigantisk anläggning om 200 verk kring Västra Sjulsberget, vars nu tilltänkta område inte ens fanns med i godkänd vindkraftplanen (vilken 2014 beslutades att revideras, pga mängden negativa konsekvenser från vindkraft). Det bör gå, blir ett mantra i parallellteorins anda. Man hoppas på byggjobb och stor bygdepeng. Och om markägare blir överens om storskaliga arrenden till vindkraftprojekt blir det mångmiljoner för dem. Incitamenten tycks vara många, att lämna naturen och urfolksrättigheter åt sidan.

I Sorsele sade en folkomröstning nej till fortsatt vindkraftutbyggnad men kommunfullmäktige obstruerade, projektet Sandselehöjderna kommer därför att genomföras av Vattenfall. Frågan är, varför respekterar inte Vattenfall ens en folkomröstning? Apropå deras idoga policyarbete. Under hela projekteringstiden kommer Vattenfall pumpa in årliga 200000 kr i bygdepeng fritt att söka för föreningar. Vilket tros bli en (1) miljon kr vid driftsättning. I hur många länder skulle man inte kalla detta mutor eller köpt opinionspåverkan? Ytterligare en Sorselehistoria är domänreservatet Blaiken, vilket kommunen motsatte sig bli naturreservat, länsstyrelsen ska uppenbarligen inte få bestämma över statens markanvändning, med hänvisning till att kommunens planmonopol skulle ruckas på och ett naturreservat skulle hindra möjligheterna till exploatering, hävdade Sorseles kommunalråd. Det kommunala egenintresset ska här överordnas allt. Man ser sig ofta som ägare genom makten. Inte ett ord, någonstans, om samer eller rennäring. De ska finnas, vid sidan om. I tysthet.

Gruvor – helveteshål som statens nationalekonomiska bisyssla

Gruvdrift har i samiska området haft ett mörkt märke alltsedan silvergruvan i Nasafjäll. Gruv- och minerallagar har varit renodlade exploaterings- och exproprieringslagar i långa tider. Sverige är ett av de länder i världen, vilket idag rankas högst gällande ett gott investeringsklimat för nya gruvor. Skälet är en närmast obefintlig gruvskatt, få lagliga rättigheter för ursprungsbefolkning och stora malmfyndigheter. Ett aktuellt exempel är det brittiska Beowulfs planerade dagbrott i Gállok, utanför Jokkmokk, där gruvan tillsammans med infrastruktur skulle dela renbetesmarker mitt itu och omöjliggöra renskötsel. Det sista avslaget från Länsstyrelsen i Norrbotten hamnar naturligtvis nu på regeringsrättens bord. Men diskussionerna kring olika riksintressens viktning är i sig en semafor, i svenska Sápmi, i ett stulet land, ovan odlingsgränsen, där konungarikets pappersstämplar ska vägas mot varandra av centralregimen i kolonialväldets huvudstad.

FN:s specialrapportör för urfolksrättigheter, slår i en rapport fast att ingrepp i urfolks egendomsrätt till land som enbart tjänar privata vinstintressen sällan utgör ett legitimt samhälleligt intresse, och att sådana ingrepp i princip aldrig är proportionerliga. Men att Sveriges minerallag ställer samerna maktlösa inför gruvetableringar trots att FN påtalat att deras samtycke till sådan verksamhet krävs. Från Samerådets sida, anser man att samebyarna har upparbetat en egendomsrätt som ger dem rätt att säga nej till gruvverksamhet.

En färsk vetenskaplig studie från Stockholm Environment Institute påvisar att svenska myndigheter och bolag inte ger samebyar tillräckliga villkor för att skydda sina rättigheter vid miljöbedömningar av nya projekt, som t.ex. gruvor och vindkraftanläggningar. Sverige får här sämst resultat i jämförelsen där Norge, Kanada, Australien och Nya Zeeland ingår. Grundorsaken är Miljöbalkens krav på MKB(miljö- och konsekvensbeskrivning) ensidigt ligger på tillståndssökande för framtagande. Studien visar att bolagen ofta saknar ofta samiskt perspektiv, kunskap och erfarenhet. Rapporten lämnar flera förslag till åtgärder men understryker att svenska staten måste finna politiska lösningar gentemot samebyar i frågan om samiska markrättigheter och behovet att öka samernas inflytande i stort. Där MKB-arbetet enbart är en liten del av det totala och omfattande reformarbetet som behöver göras. Studien föreslår som direkta åtgärder att att tillståndsmyndigheter och samebyar tillsammans styr arbetet med miljökonsekvensbeskrivningar på samebyarnas marker. Samt att bolagen i högre grad ska lämna i från sig kontrollen och ge finansiering till samebyar för att utföra egna studier och förse tillståndsmyndigheterna med beslutsunderlag.

Ytterligare aspekter som måste vägas in, vilka ofta kräver komplicerade analyser, är att alla exploateringar, exploaterande hot (även förändringar i skogvårdslag/bruksmetoder), externa hot (effekter av klimatförändringar m.m.) och samhällelig/politisk påverkan (turism, infrastruktur, rovdjurspolitik, jakt-och fiske politik, försämrade renbeteskonvensioner mellan länder är ett typexempel där Sveriges undfallenhet beskar renbetesområden kraftigt, konventionen upplöstes dock 2005 efter att förhandlingarna brutit samman mellan Norge och Sverige, varför idag Lappkodicillen från 1751 gäller); skapar s.k. kumulativa effekter på rennäringen (men även jakt och fiske), i en komplex samverkan. Exploatörer, precis som allmänheten och kommunpolitiker, kan tycka att just en ”inmutning” är geografiskt begränsad, men måste sättas i sammanhanget av ett renbetesområdet som sträcker bortom ”kölen” och ner till kustvattnen. Och att alla effekter tillsammans, kan påverka både kort- och långsiktigt, med följder att förutsättningarna för samiska näringar försämras allvarligt eller helt kan förstöras. Det är på den tröskeln man ofta befinner i dag.

Inledande avslutning

Utöver de exploaterande verksamheter och hot (ett urval, det finns åtskilligt mer att redovisa), i Sápmi, ovan nämnda i texten, har svensk naturresurslagstiftning kommit att präglas av exploaterings- och produktionslagar, vilket synnerligen genomsyrar Vattenlagen (idag under Miljöbalken), Minerallagen och Skogsvårdslagen. Över tid har ett system av s.k. riksintressen införts, som i praktiken blivit ett medel att skapa hävarmar i beslutsprocesserna. Nationella eller nationalekonomiska hänsyn och intressen, tillåts och kan överväga lokala eller regionala intressen eller rättigheter. Det låter enkelt, att två riksintressen står mot varandra och att regeringsrätten ska avgöra. Men är det rimligt att åratal av krävande och slitsamma processer inte kan avgöras på ett annat sätt (eller tidigare), som när ett brittisk gruvbolag vill expropriera samiska kulturmarker ovan odlingsgränsen i Sápmi? Ska ett ”riksintresse för mineral” kunna åsidosätta urfolk på deras eget hävdvunna land? Det borde inte ens kunna ske, ens i teorin.

Näringsdepartementet lämnade härförleden tillbaka en regeringsrättsprövning av en nyöppningsansökan av Stekenjokkgruvan (samt Levi) till Bergstaten. Både Länsstyrelserna och berörda samebyar har sagt nej. Bergstatens avslagsbeslut markerar otillåtligheten, ett beslut som ansökaren överklagat. Vilhelmina kommun har arbetet intimt med tillståndssökaren Vilhelmina mineral (som inte har säte eller i förankring i Norrland, utländska intressenter är f.ö. på väg in som majoritetsägare i bolaget), löftena om arbetstillfällen och utveckling har genomgående varit kraftigt överdrivna för att mildra kritik och blåsa upp stora förhoppningar i kommunen, uppenbart i opinonspåverkande syfte.

Ett antal viktiga frågeställningar som kommunens miljöinspektörer riktat till exploatören, gavs aldrig några svar, trots löften uttalade inför alla fullmäktigeledamöter. Kompletteringar utfördes aldrig, noterat vid min egen uppföljning långt senare. Allt var tomma ord från Vilhelmina Mineral. Boliden arbetar än i dag på restaurering och förbättringar av dammsäkerhet. Utläckage skedde under gruvtiden och kan sedan aldrig elimineras helt, det förekommer även likartade läckage naturligt, men tydliga sedimenteringar kan återfinnas nedströms, i vattendrag och sjöar. Senast 2015 restaurerades och förstärktes dammen vid Stekenjokk för närmare 100 miljoner. Det är också detta ansvar, som Vilhelmina Mineral måste ta över, vid en ny gruva.

Trots att Länsstyrelserna i Västerbotten och Jämtland och berörda samebyar säger nej till en ny gruva, driver Vilhelmina kommuns ledande politiker proaktivt frågan. Att vid remissförfarande ta ställning till Stekenjokkområdet som riksintresse för mineral, var något kommunen kunde sagt nej till. Bifallet blev istället ett sätt att ge nationellt företräde framför det lokala och bäddade på så vis för en verklig konkurrenssituation vid rättslig prövning i Mark- och Miljödomstolen. Kommunen tillskrev sedan regeringsrätten/näringsdepartementet otillbörligt och försökte påverka överprövningsprocessen genom bl.a. arbetsmarknads- och tillväxtargument. Man accepterar och tror ensidigt och blint på exploatörens löften om miljöanpassning och möjligheterna till samexistens av gruvverksamhet och rennäring. När Bergstaten (som har avslagit ansökan en första gång) ånyo ska pröva saken, är den politiska ledningen positiv till att riksintressen prövas mot varandra (märk väl, riksintresse för gruvdrift existerar inte, utan för ”mineral”), men indirekt ställer man sig inte bakom samebyarnas eller länsstyrelsernas ställningstagande. Det är bara ett i raden av flera subtila ja. Kommunens brev till näringsdepartementet/regeringsrätten var övertydligt i det hänseendet. Strömsunds kommun har dock utan omsvep ställt en nyöppnad gruva framför rennäringen, där kommunstyrelsen ser näringslivsutvecklingen i området som överordnad rennäringen.

Historien och urfolksrättigheter äger i lokalpolitiken föga giltighet eller värde. Det är centralmaktens huvudstadslagar och tillväxtmaximering som är ledstjärnorna, i ljuset av avflyttning och vikande näringslivsutveckling. Även en misslyckad statlig gles-och landsbygdspolitik, över decennierna, bidrar till ett strukturellt ökande exploaterande tryck mot samernas näringar.

Stekenjokkområdet är beläget i fjällen, ovan odlingsgränsen, i Sápmi, i samernas land, i viktiga kalvning- och renbetesland. Frågan är om kommuner överhuvudtaget ska ha någon som helst inrådan, i dylika ärenden, utan fråntas delar av sitt planmonopol och kommunala självbestämmande, synnerligen i urfolksfrågor, synnerligen ovan odlingsgränsen. Det riktar fokus på Lappland som ett möjligt framtida federativt område. Nästa inlägg, på denna blogg, kommer diskutera denna fråga mer ingående.

Slutord

En sista reflektion, i ljuset av 150 år av odlingsgräns, denna demarkationslinje mot vidare kolonisation och exploatering, är att Samerna i dag erkänns som ett folk, i den svenska konstitutionen, där man enligt folkrätten har rätt till ett eget land, sitt eget land. Ett land som konungariket Sverige redan stulit, avvittrat och utfördelat (eller behållit själv, sällan med lagfart).

Så med vilket rätt, beslutar och lagstiftar den svenska regeringen och riksdagen, över Lappland, över Sápmi, med makt att åsidosätta det urfolk som bevisligen befunnit sig där, i århundraden före den sentida svenska lappmarkskolonisationen? Det finns ett starkt behov av både en sanningskommission (inte någon floskelbok benämnd ”vitbok”) och en konstitutionsdomstol i Sverige.

Sveriges sista koloni ”Lappland”, och i mångt även ”lappmarker” inom Jämtland, är någon som konungariket Sverige och den svenska staten måste gå till botten med. Det historiska ansvaret kräver detta. Sveriges regering och riksdag kan inte längre vända sig bort eller blunda för orättvisor, diskriminering och sin fortsatta koloniala praktik. Om samerna nu enligt grundlagen är ett folk, så ska de därefter behandlas. Det är den svenska riksdagens förbannade skyldighet att tillse.

Fortsättning följer i ”Odlingsgränsen 200 år, del 2”

 

fotnot, i texten har ” Sápmi” används om Samernas land, eftersom det är ett vedertaget begrepp, även om det har sitt ursprung i Nordsamiskan.