Krönikören Bergners irrfärder över gymnasieoceanen i Lappland, där rättegången mot de förtappade inlandskommunerna stundar

Av , , 2 kommentarer 10

I Västerbottenskuriren har Petter Bergner följt gymnasieskoleproblematiken under flera år, i länet allmänhet och Södra Lappland i synnerhet. Ledarsidan på VK har upprepat rest krav på mer långtgående samarbete mellan befintliga gymnasieskolor som det enda hållbara om man vill inlandet väl.

Bergner avslutar en krönika (VK 31/5), att var och en måste bidra till en hållbar lösning, att det ”har inte gjorts tillräckligt och för detta bör det utkrävas ansvar”. Bergner borde vara övertydlig, vilka är det som ska utkrävas ansvar och på vilka formella grunder? Vem har inte gjort tillräckligt?

Om gymnasier vore tillräckligt finansierade, kan programutbud, kompetens och kvalité alltid upprätthållas. Men vid en viss nivå på elevantal, långsamt minskande, blir det självfallet väldigt kostsamt.

Om det kommunala utjämningssystemet slutade att underkompensera glesbygden skulle Södra Lapplands kommuner erhålla ytterligare 200 miljoner kronor årligen (Riksrevisionen, RiR 2019:29). Varför lyfter inte Bergner (som belyste utjämningssystemet i VK 27/5) detta problem i just skoldiskussionen, där vidgad statlig kompensation (inte utökad kommunal Robin-Hood omfördelning) borde vara ett krav? Hur kan det vara möjligt att Regering och Riksdag vägrar tillföra 3-4 statliga miljarder kr till ett så bristfälligt system?  När LAS-reformen nu skarpt dyker upp i riksdagen, är det inga problem att hitta 11 miljarder som dörröppnare.

Om skolan hade statligt huvudmannaskap, som i detalj följer kommunallag, skollag och barnkonventionen, då kunde skolverkligheten sett annorlunda ut. Varför diskuterar inte Bergner finansiering och övergripande samhällsansvar, utan bara pekar finger mot utarmade kommunerna som odugliga till samarbete? Fattiga avfolkningskommuner försöker överleva och handlar emellanåt kortsiktigt och i utomståendes ögon egoistiskt (där tendenser till ”municipal darwinism” kan skönjas), men huvuduppdraget är att se till kommuninvånarnas bästa. Alltid en svår avvägning. Den som har suttit i en kommunstyrelse eller nämnd, är väl bekant med dilemmat.

Skollagen, 1 kap, §8, säger att: Alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet om inte annat följer av särskilda bestämmelser i denna lag”. I egentlig mening, borde detta innebära att elever inte ska behöva söka sig till annan ort, så långväga att de måste flytta och inackorderas. Dvs. att utbudet av nationella program borde vara bredare än det i dag är, på flera gymnasieskolor i inlandet. Även om många väljer att studera på annan ort, än hemkommunen (vilket är självklart för de kommuner utan gymnasium). Men det är också avhängigt fungerande kollektivtrafik, där gymnasielever inte inkluderas i kravet på skolskjuts. Linjenät och turtäthet måste följa, det har varit problem för t.ex Storuman-Vilhelmina och Sorsele-Arvidsjaur (där länsöverskridande linjer är knivigare att hantera, kommuner får då ofta ”köpa” trafik). För ex.vis byn Dikanäs, vore kompletteringstrafik till Slussfors, för anslutning till Storuman, en lösning. Viktigt även för veckopendlarna (dock indragen sedan flera år, när Vilhelmina och Storuman inte var överens om kostnadsfördelningen, då för övrigt Länstrafiken inte stod för ett öre).

I sammanhanget, väljer många i Norrlands inland ett program och en gymnasieskola, som ett led i en utbildningskarriär, för att också senare studera i en universitetsstad. Flytt- och rörelsemönster, påminner om hur gymnasieungdomar vanligtvis gör senare i universitetslivet, samtidigt som flyttlederna ofta följer älvdalarna, från fjäll till kust, där sociala band också har stor betydelse. Ibland ser jag själv Södra Lappland, som den naturliga kommunen (trots stora avstånd), ibland är regionen/länet som en enda kommun, en samfällighet, med städerna Skellefteå och Umeå som nav. Friheten, rörligheten, är som flyttfågeln. Vi kommer alltid hem, när vi rest.

De här flytt- och livsmönstren följer många invånare sedan decennier tillbaka. Men återigen, kostnaderna för få elever gör att program blir för dyra (egentligen bara kostsamma) och vem söker sedan ett program som inte finns? När program skalas bort, sparas bort, återuppstår de sällan eller aldrig. I det här sammanhanget, menar jag att både Vilhelmina och Storuman borde ha fler program, sett till lagstiftningen och mål. Sett till att elevantalet krymper, program rentav med för få sökande, måste snart samordning ske, där slutligen en ort behåller programmet. Det här kan bara ett gymnasieförbund hantera. Att komma ihåg, att resa från Tärna till Lycksele, är 24 mil (att jämföra: samma avstånd som Kalmar till Halmstad). För Vilhelminabor 12 mil (från fjällorterna minst 22 mil). Det går ofta inte dagpendla sig ur problematiken.

Men pandemin och bredbandsutbyggnaden har visat att distansundervisning är på väg in, på riktigt. Den utmaningen kommer från alla håll, vilket man i dag inte räknat in. Skellefteå kan här dra det längsta strået, inledningsvis (2022). Där både Lycksele och Storuman/Vilhelmina förmodligen måste vara mer följsamma och öppna. Annars kan elevtappet öka etter värre. Fjärrundervisning kan även ske i ett mer socialt sammanhang, i kommunernas Lärcentrum. Den här ”länken” och möjligheten, kräver också ett öppnare förhållningsätt och tänk utanför boxen. Samverkan och samarbete, med fler kommuner och gymnasier än idag, är ett måste. Öppenhet nyckelordet.

Kommunernas ansvar omsluter deras geografiska område, gymnasieskolan hamnar i en gråzon, också då inget här liknar södra Sverige, där många kommuner skulle häpna om ungdomar tvingades åka 6-15 mil för att finna ett gymnasium. Eller 24 mil eller mer, för att nå alla nationella program. Liksom att underlaget i ett område stort som flera län, år 2004 var 2609 elever, för att jämföra med 1377 år 2019 (inom Region 10). Om programutbud ska kvarstå och antalet sökande minskar, hur mycket mer kan då kostnaderna skäras ner? Bergner kräver att kostnaderna ska minska för kommunerna (där många redan osthyvlat år efter år), hur vore det om han verkade för ökad kostnadstäckning?

Så varför inte rikta kravet på ett förstatligande av skolan? Där också små fjällbyar som Risbäck, Saxnäs, Dikanäs och Ammarnäs, fick ett särskilt stöd där s.k. B-skoleform kan hanteras bättre än i dag, då förskoleklass ofta integreras i årsk. 1-3, eller t.o.m 1-4, där fler och behöriga  ämneslärare lättare kan rekryteras med goda lönevillkor. Där ett alpint gymnasium i Tärnaby (TAG) självklart inte ska vara en kommunal kostnad, utan regional eller statlig, när inga lokala elever studerar där. Frågan borde inte vara om TAG ska läggas ner, utan vem som finansierar. Hur omöjligt är det f.ö. att Region Västerbotten går in med ”diffen” på driften om cirka 2 miljoner? Eller varför inte driva TAG själva, då Regioner kan bedriva nationell gymnasieutbildning?

Svaret är förmodligen enkelt, kan Region Västerbotten, som drar över budget med en halv miljard kr (2020), göra annat än driva rationaliseringsarbete? Ska utvecklingsarbetet (grundat i den Regionala Utvecklings Strategin, ”RUS:en”) bestå av luddiga och omätbara måldokument som samlar damm på hyllor eller bedriva verklig verkstad?

Att utvecklingsansvaret för länet övergått till Region Västerbotten, osynliggör dessvärre alltmer, av vad regeringens högra hand, Länsstyrelserna, tidigare hade dialog och kännedom om, med kommunerna. Men naturligtvis har Region Västerbotten konsulterats när Vilhelmina och Storuman siktat mot stjärnorna i ett gymnasieförbund. Och stirrat sig blinda på hur en förbundsordning ska stänga dörrar och hålla kvar eleverna på hemmaplan istället för att samarbete lyfter program och kvalité, som öppnar dörrar och låta ungdomar välja vad de önskar, för att förverkliga sina mål och drömmar. Där gymnasierna vinner elever genom egna meriter, inte genom fållor med uppdragen vindbrygga.

I Bergners krönikor beskrivs kommuner skapa snedvridande konkurrens, bedrivande prisdumpning, som vore utbildningen i länet en marknad med aktörer där kommuner ska köpa sig bästa platser till bästa pris. I viss mån stämmer det. När samverkansavtal ska tecknas mellan kommuner, så kan dyra program väljas bort, där ligger både Lycksele och Vilhelmina illa till. Gymnasielösa kommuner direktförhandlar då med andra kommuner eller förbund, för bättre priser. Marknadstendenserna är illavarslande precis som kostnadsutvecklingen. Där attraktivitetsskapande kostar på, då kommuner inte har råd att förlora sökande till sina egna gymnasium.

Det är dock eleverna som väljer program och ort, men de själva ser aldrig prislappen. Det är ingen verkligt renodlad marknadssituation, det är i mycket följden av utarmning och avfolkning. Bergner missar också helt att gränskommuner (eller kommuner utan gymnasium) har andra bevekelsegrunder. Borde inte Dorotea vara medlem i Jämtlands gymnasieförbund när majoriteten av ungdomar nu söker sig till Strömsund? Avstånden till alternativa gymnasier är ofta likartade (Sorsele till Arvidsjaur eller Åsele till Lycksele), så varför skulle överhuvudtaget kommuner välja att låsa in sig i en struktur (styrd av ensidiga förbundsstadgar eller regler) som bara gagnar ett enskilt förbund? För Doroteaborna är det bara 17 mil till Östersund. Där en regionstad, universitet och en bred arbetsmarknad finns.

Exemplen Dorotea och Sorsele, låter ungdomar välja det som är bäst och önskvärt för dem. Man låter sig inte främst styras av prislappen, men varför skulle man aktivt påverka (eller styra) elever att välja en utbildning som kostar 30-40 tkr mer på annan ort än den eleverna själva väljer? Det intressanta är, ju fler kommuner som anammar ”prislappssystemet” som budgetmodell, ju mer kostnadsmedvetna blir de, ska verkligen dyra gymnasieplatser bekostas av nedskärningar i grundskolan eller barnomsorg?

Bergner tjatar om att kostnaderna måste minska, varför? Paradoxen: Med bibehållna program och färre sökande, ökar som regel kostnaderna per program och elev. Demografiskt går inte situation att förändra nämnvärt, befolkningsminskningen (generellt) är än mer påtaglig efter att flyktingvågen ebbat ut. Då fler elever nu söker sig utan för länsgränserna, måste man finna en högre finansieringsgrad, inte skruva åt tumskruvarna ytterligare. Skolverksamhet är ingen industri som rationaliseras med robotar och storskalighet och centralisering. Men interkommunal/interregional samverkan/samarbete och erfarenhetsutbyte är oavsett nödvändigt, för att stärka och utveckla gymnasieskolorna. Det ena utesluter inte det andra.

Alla tittar djupt i sin kommunala plånbok, men Skolverket och Utbildningsdepartementet, Länsstyrelsen och Regeringen, omnämns aldrig och frånvarar i debatten precis som de gör i praktiken, i gles- och landsbygd. Där, i statens hägn, borde Bergner utkräva både svar och ansvar. Det är i grunden en strukturell finansiell fråga, där utarmningen slår på rekrytering, lönevillkor och arbetsmiljö. Nyckelpersoner, specialkompetenser och chefer/rektorer, blir allt svårare att behålla respektive nyrekrytera. När glesbygdskommunen inte har utrymme att omprioritera (till gymnasium som inte är en lagpliktig verksamhet, men som ska tillhandahållas) då kärnverksamheterna i sig är svåra att bemästra. Här finns faktiskt ingen lyx eller lyxfällor, tvärtom.

Den kollektiva lösningen för gymnasieframgång stavas: En realistisk inkluderande utformning av förbundsordning och regelverk. För största möjliga medverkan. Region 10 måste göra ett omtag, finna minsta gemensamma nämnare, för att skapa ett förbund av möjligheter och öppenhet. Förslaget från Storumans/Vilhelminas utredning kopierar i mångt Lapplands gymnasieförbund (där ekonomin bygger på antalet elever i gymnasieålder i respektive kommun) men utredarna föreslår också inskränkningar för förstahandsval utom förbundet (i program som förbundet erbjuder), liksom att inackorderings-tillägg då försvinner (om någon trots detta söker i annan kommun). Detta gymnasieförbund blir protektionistiskt där få andra kommuner torde ansluta sig, det riskerar också att skapa en polarisation mot Lycksele och R10 i stort. Det pressar också andra kommuner, till nya lösningar, med andra kommuner. Kommunerna i R10 riskerar nu glida isär än mer.

Jag gissar att färdvägen bottnar i att detta är överlevnadslösningen (från kommunalt perspektiv), men också i utredarnas ensidighet och snäva stadgeval (preferenser). En tillrättalagd lösning med bara ett förslag i utredningen, var anmärkningsvärt, när vägvalen för ett gymnasieförbunds struktur är betydligt fler. R10 bjöd bara in Lapplands Gymnasium för en presentation av sitt perspektiv och sina erfarenheter. Det är anmärkningsvärt att varken R10, eller Vilhelmina och Storuman, inte bjudit in Jämtlands gymnasieförbund (JGF) för en presentation av sin modell och finansiering. Vilket bygger på antalet elever på respektive program, i respektive gymnasieskola, inom förbundet. Där man betalar för varje elev och programplats. Med denna hörnsten, elimineras all den osäkerhet som många kommuner i R10 i dag säkert upplever. Förstahandsval utanför förbundet blir enklare att hantera, där oklarheter med kostnadsfördelning (årlig avräkning) kan läggas åt sidan från första början.

En geografisk analys, av Lapplands gymnasiekommuner, avslöjar att upptagningsområdet avgränsas av Riksgränskommuner som en plym mot gränsen. Avståndet är stort från Arvidsjaur (ca 15 mil) till Jokkmokk, där kommunerna naturligt avgränsar området, frånsett de som ligger närmare kusten. I praktiken finns i förbundet inga sådana ”konkurrenssituationer”/intressekonflikter som t.ex. Sorsele, Åsele, Dorotea kan hamna i, där kommunerna vill kunna sända sina elever dit de önskar.

En fråga är här central: Hur många av kommuner i Region 10 har gjort enkätundersökningar vad ungdomar värderar i sitt val till gymnasium? Kanske har man underskattat de sociala aspekterna, att många vill gå i en riktig klass med 20-25 elever, finna umgänge, vänskaper och nätverk, även om man nödgas inkvarteras på annan ort, än att gå i miniatyrklasser med en handfull elever. I vissa kommuner, väljer många ungdomar hellre att inackorderas än att bo kvar på orten och pendla. Det är den värld vi lever i. Urbana förhållningsätt långt ut i glesbygden. Men som i grunden bygger på sociala behov. Internets genombrott, sociala medier, kabelteve via bredband, räckvidd ut i hela världen, har förändrat samhället i grundvalarna under två decennier –  den globala byn, är i dag en del av verkligheten. Man kan inte blunda för detta och önska sig tillbaka till 1900-talet.

Dörrarna är i Jämtlands Gymnasieförbund öppna till både andra gymnasieförbund och kommuner (även om vissa kommuner inte tillåter helt fritt frisök). Ett omfattande nätverk som tar sikte på samverkansfördelarna, att erbjuda stor bredd och kvalité, inte stänga in elever i hemkommuner eller rationalisera bort program på vissa orter för ”vinster”. JGF möter tanken och rätten bättre, till elevers fria gymnasieval och att ge varje människa sina unika utvecklingsmöjligheter och livchanser. Jämtlands gymnasieförbund, känns mer som 2020-tal, i vår egen tid. Ragunda, Bräcke och Bispgården, skulle haft det mycket svårt, utan ett starkt gymnasieförbund i ryggen.

Det är anmärkningsvärt hur Region 10 fungerat i frågan, där Södra Lapplands gymnasium, bidde en tumme och där denna regionsamverkan slutar i en pardans för blott två (Vilhelmina & Storuman). Det sistnämnda kan bara ses som ett misslyckande. För Vilhelminapolitiker har en paradox följt, långt in under våren 2021 har målet Södra Lapplands gymnasium och R10-beslut omnämnts, samtidigt har ”man” sedan hösten arbetat vidare med endast Storuman och Region Västerbotten. Men detta förbund kommer inte kunna värva kranskommunerna (man har f.ö. föreslagit endast fem medlemmar i stadgar, vilket övertydligt visar en exkludering av övriga i R10), omgivningen kommer fortsätta teckna samverkansavtal (för verklig kostnad, ev. länsavtal eller efter riksprislistan). Man kommer dock kunna hindra viss flykt, till andra gymnasier, från sina egna kommuner.

Hela den här räddningsaktionen, bygger på rädslan att inte överleva, att tappa mer. Man vill stärka och konsolidera sig. Det gör man nog möjligen tillfälligt, men de elever som verkligen vill söka sig till andra gymnasier, kommer säkert hitta vägar dit, över muren. Öststatskänslan hänger sig kvar, likt en blöt filt över lösningen, som varken är en långsiktig för Region 10 eller länet med omnejd i sin helhet. Man måste förstå, att blotta risken, att medlemskommuner tvingar elever dit de inte vill, är helt avgörande. Och det är finansieringsmodellens utformning som är kruxet.

Gymnasieutbildningen ska tillgodose regional och nationell kompetensförsörjning (skollagens avsikt), den ska verka för individens bästa i termer av utveckling och självförverkligande. Men små kommuner i periferin tittar allt oftare på lokal försörjning, i ett led att säkra jobb och utveckling. Där högskoleförberedande och teoretiska program riskerar att försummas, till förmån för attraktiva och dyra yrkesutbildningar. Obalanser kan bestå, könsstereotypa yrkesval riskerar förstärkas, och bristen av framtida akademiker och universitetsutbildade kan mycket väl öka. Inlandskommunerna behöver lärare, förskolelärare, ekonomer, sjuksköterskor, läkare, poliser, fritidspedagoger, ingenjörer, tandläkare, psykologer och kuratorer osv.

Överlevnad och självbevarelsedrift, dit har den svenska utbildningspolitiken intvingat fattiga eller utarmade glesbygdskommuner, till en riskfylld kortsiktighet. Den fällan måste man ta sig ur. Men det kräver också en samling kring behovet av ökande strukturella resurser, där alla kommuner måste kraftsamla sig politiskt, gemensamt, oavsett färgspektrum på majoritet, med kravet riktat mot regering och riksdag. Sker ingen förändring, bör staten per omgående ta över huvudmannaskapet för skolan. Det är inte kommunerna själva som ska avveckla glesbygden, det ska ingen.

Sverige, borde vara dess alla kommuner och regioner. Men ibland begränsar sig Sverige till en stockrik holme i en mälarström. Den timmerbröten måste alla hjälpas åt att lossa. Återkommande gnäll och klagolåt, från ledarsidor och krönikörer i VK, för att disciplinera trängda kommuner till inordning och lydnad, där ansvars utkrävs, hjälper detta landområde föga, det påminner mig snarast om en kolonial praktik. Med hövdingar och träbaroner och undersåtar.

Rikta kritiken dit den hör hemma, där människor har makt, inte mot de maktlösa. Utkräv ansvar från dem, som har riket i sina händer. Ett gymnasieförbund, kan även kräva detta mot huvudstaden, med sin samlade styrka från alla kommuner i Region 10 (Södra Lappland plus Arjeplog och Arvidsjaur), om man från början finner en förbundsordning, stadgar och styrdokument, vilka alla kan ena sig om. Förmodligen är en modell enligt Jämtlands gymnasium, det bästa framgångsreceptet. Det bör R10 seriöst överväga (och Storuman & Vilhelmina som står i startgroparna till ett eget gymnasieförbund).

Till sist, det finns inga interkommunala beslutsorgan som utkrävas ansvar för Bergners ständiga skuldbeläggande på den påstådda bristen på samarbete. Region 10 är ett samverkansforum, varken ett kommunalförbund eller kommunförbund. Men kanske det borde vara så – ur demokratisk synvinkel. Risken för kommunalrådsklubbar borde elimineras, förankringen och delaktigheten ute i kommunerna måste öka. Varför inte en årlig stor konferens? Där vi äger framtiden tillsammans! Men till syvende och sist, är det också samarbetet mellan kommuner och staten som behöver utvecklas. Det arbetet kan landshövdingen initiera per omgående.

Till sist 2: Staten måste gå in med riktade stödåtgärder till gymnasieskolor i extrem glesbygd där avstånden är betydande, med låg och vikande befolkningstäthet, där kommunerna att betrakta som ”solitärer” – för att säkra kompetens, programutbud och kvalité, för att upprätthålla skollagens (och gymnasieförordningen) intentioner och kompetensförsörjning. Målsättningen likvärdig skola, måste inrymma tydlighet kring närhetsprincipen. Att ungdomar ska kunna studera på hemorten (eller dagpendla), i så stor utsträckning det går. Det blir samtidigt en central del, i en nationell politik som är jämlik, jämställd och geografiskt rättvis. För en långsiktig social och ekonomisk hållbar utveckling. På riktigt.

Kanske även gymnasieskolan ska inordnas som lagpliktig kommunal verksamhet, så att inte Regering och Riksdag inte kan hänskjuta gymnasieskolan som en frivillig verksamhet som ska tillgodoses, vilken ingen kan utkrävas tydligt ansvar för. Men först och främst, att skolor och gymnasier i glesbygd bör få ökade resurser för att klara dagens och de framtida utmaningarna och nationella kraven (som skolverket ofta påpekat, har undermålig måluppfyllelse). Vad säger utbildningsminister Anna Ekström om allt detta? Någon frivillig som kan fråga? Länets egne politiske kommissarie, herr Bergner, måhända känner sig här kallad, att utreda saken nogsamt?

2 kommentarer