Chernobyl, Чернобыль, Чорнобиль

This is a part of Ukraine, it was and will always be. Everything else is a lie.

I once stood there, in Ukraine and no other land, at the memorial monument in Chernobyl town.

Chernobyl is a like a sacred place, today a sanctuary, for protecting the failure of a nuclear reactor.

Chernobyl should be protected and be unharmed – now and forever. It should and must be seen as untouchable.

Still, the Chernobyl area was used as a safe corridor for Russian military troups for reckless passage. Putting us all at risk. This is unacceptable.

This is not only a crime and violation, to Ukraine, to international law, but also a crime towards humanity, to earth, our lonely fragile planet. The losses and sacrifices have already been too vast.

The Russian Federation has crossed a line. They crossed many. Thousands. Also, threatening Sweden and Finland, with military consequenses, if these countries would become members of the defence alliance NATO.

I am not pro-USA (in terms of their imperialistic practice and foreign intervensions, [moreover, I have never ever had any grudge with americans]), I am not pro-NATO, though I believe in a European Union that must have solidarity in every moment co-existing together. A UNION that should have our own defence organization, but not NATO. That is however, another story, which the EU must work very hard with.

But one thing that Russia never can take away from us, is our way of making democratic decisions. No one dictates what Sweden and Finland should do or not do. NATO or not, is our and only our decision. Hopefully and preferably clarified with national referendums.

I don’t need an army or military, I know that five million frying pans and five million brooms (Swedish ”piasava” are excellent) would shovel out any aggressor. Even a tennis racket or a golf club can be handy. Sweden or Finland would never give up our freedom of choice. We will never bend.

If Russia want a war with the whole world, because we want to protect our democracy and keep our people safe, so be it. I once stated that I am an anti-militarist, but all this has gone too far, I would protect this land, I would fight for Finland (our sibling). I would fight for Ukraine (our cousin), If I only were there.

The Ukrainan people are strong, proud, they finally found freedom, fighting for a democracy for so long. And this country, Ukraine, did and do deserve their freedom and sovereignity for all days to come. On their own conditions.

I wish them the best, I wish them to survive everything through this inhumane and monstrous ordeal. Never give in for an oppressor, never.

Nevertheless, I don’t know if I recommend them to join EU, they could do as Norway or Great Britain prefer (the EEC was good enough). I don’t recommend them, to join NATO. They can have good partnerships with whom ever they want. But no matter what, those are their own choices. I also hope, they would choose within national referendums. Let the people choose. And respect the vote of the people.

If Russian troups damages the nuclear plant in Zaporizjzja (among the largest powerplants in Europe), this is a crime towards humanity and the whole world around us. Then a collective intervention, would be more than necessary, to stop this continuous madness. Such vile aggression must have an end. But this very night, a nuclear waste depot in Kyiv was attacked with missiles. This is the final line Russia crossed. The world community, must respond.

When it comes to words directed to Russia: Back out promtly, disarm and respect every country and the UN charter! And pay the price, pay back, pay it handsomely. The debt will be calculated and revised, over and over again, until justice has been done. The SWIFT button, reducing international bank transactions – now pushed – the Russian leaders called all by themselves. The make their own fate from now on. Cause and action.

This is about the Russian leadership, that no longer is a leadership, only a handful mens wicked ways of autocracy, where the power of force has become an obsession.  I cannot believe this is a war of the Russian people. I refuse to believe so. Russia – give up! Give mother nature, all countries around you, life and the children on our earth, a fair future.

Internet is now failing, the backbone in the Kyiv network, is slowing down rapidly. Silence, will not be a sign of defeat. Support Ukraine, by all means!

[observera, detta är ett utdrag, kapitel 1-5,  från en kommande bok med titeln NATO – dödens ängel]

Del 1: ”This is not America”

1. Inledning

Spionromanförfattaren John Le Carré skrev till slutet. Kanske var det hans egna alter egon, i en större utsträckning som förde ordet i sista romanen ”Den fria agenten”. Le Carré var vid vägens slut och skrev som världen var. Bitvis. I normlöshetens land. Utan mening, värderingar och ideologi. Där makt ofta är ett egensyfte eller allt. Där ändamålen helgar medlen. Där det kalla kriget återuppstår och framstår som oåterkalleligt.

Man får sig en tankeställare, när en person i romanen beskriver Donald Trump som Putins skithusstädare. Vad handlade hela Muellerutredningen om?

Utredningen fann att det förekom två större ryska försök att påverka valet till fördel för Trump med bland annat dataintrång hos myndigheter och producenter av rösträkningsmaskiner och storskalig spridning av desinformation till medborgare via olika medier. Bevis om över 100 kontakter mellan Trump-kampanjen och Ryssland hittades. Under utredningen väcktes 34 åtal, bland annat mot flera företrädare för Trump-kampanjen och 14 nya brottsutredningar startades därtill utifrån vad utredningen fann.  Bevisningen i rapporten, ledde till en kritisk artikel, där hela 1027 stycken f.d. statliga åklagare (oavsett partitillhörighet) med bestämdhet uttryckte, att Trump med säkerhet, om han inte suttit på presidentposten, skulle ha åtalats för övergrepp i rättssak för sina aktiviteter att förhindra utredningen från att få fram sanningen.

Det mest intressanta var Trumps avsikter att dels manipulera valet till egen fördel, med främmande makt, dels vara den som skulle ta upp stafettpinnen i en väl förberedd avspänningspolitik, vilket helt kom på skam. Inget parti ville befatta sig med Rysslandskontakterna och slutresultatet var än mer infrusna relationer länderna emellan.

Frågan som kvarstår, hur långt var amerikanska politiker beredda att gå? Först, liera sig ”privat” med Ryssland, sedan göra allt för uppsåtligt hindra och skada den inhemska rättsprocessen. Sedan, vad är sedan republikaner och administration redo att göra, för att dölja både den vanvettiga iscensättningen och vad som närmast är att betrakta som landsförräderi? Eller sveket i senaten (28 maj 2021), att inte tillsätta en kommission kring stormningen av Capitolium i Washington (6 jan 2021). Ett ultra-nationellt angrepp som ville kullkasta parlamentarisk demokrati och tillsättande av Biden som vald president. Att lägga locket på, är att acceptera en vandring i mörker. Lojaliteten mot Trump skrämmer mer än Trump själv.

En annan karaktär i Le Carrés roman uttrycker sig så här: ”Det är nämligen min uppriktiga övertygelse att för Storbritannien och Europa, och för den liberala demokratin i hela världen, så är det en jävla uppfuckad katastrof att Storbritannien har beslutat sig för att lämna EU med Donald Trump i Vita huset, och att Storbritannien konsekvent och okritiskt stöder USA i en tid när USA har slagit in på en spikrak väg mot institutionaliserad rasism och nyfascism.”

Nyfascism, eller neo-fascism, vad är den egentliga kärnan i detta?  Har USA beträtt vägen? Ett antal punkter måste betraktas…

2. USA:s aggressionskrig, brott mot internationell rätt och suveränitetskränkningar

Hur ska man kortfattat sammanfatta USA utrikes- och säkerhetspolitik efter andra världskriget? Korea? Vietnam? Chile? Grenada? Det sistnämnda öriket invaderades 1983 utan legitima skäl, inte för självförsvar på något vis, därtill utan godkännande från FN:s säkerhetsråd. Margret Thatcher informerades några timmar före invasionen, vilken hon var personligen emot. En resolution som fördömde invasionen, stoppades av USA:s veto i säkerhetsrådet. Omröstningen i generalförsamlingen (108 mot 9), konstaterade invasionen som ett flagrant brott mot internationell lag. President Ronald Reagan uttalade att beslutet i FN inte störde hans frukost nämnvärt.

Nicaragua? Att läsa i historieböckerna: att USA fälldes 1986 av Internationella domstolen i Haag för sitt agerande i Nicaragua och dömdes till skadestånd. USA struntade i domen.

Iran? Få minns hur USA en gång köpte en militärkupp i Iran och avsatte en demokratiskt vald regering, vilket slutligen bidade väg till den islamiska revolutionen 1979 när man fått nog av Shahen och den amerikanskt finansierade administrationen.

Irak? Samma självuppfyllande väg bar det olagliga kriget mot Irak (vilket stred mot FN-stadgan, inspektörerna Scott Ritter och Hans Blix insatser ska aldrig glömmas, inte heller Tony Blair eller Bush-administrationens propaganda), vilket förorsakade minst en halv miljon människors död (varav cirka 200000 civila dödsoffer).. Att jämföra med anfallande alliansens, kring 4500 personer (4 promille). 200000 civila dödade. Amerikanska befäl uttalade: vi räknar inte döda. [Baksidan av kriget, är lika talande. 2009 uppskattade Pentagon att 360000 veteraner från Afghanistan och Irak hade erhållit fysiska hjärnskador. 2008 uppgav man att närmare 30% led av psykisk ohälsa, posttraumatiskt stressyndrom och depression var mest förekommande. 2007 tog 121 amerikanska soldater sitt liv och 2100 gjorde självmordsförsök eller självskadade sig.]

Det irakiska samhället och landets infrastruktur var fullständigt sönderbrutet efter Irakkriget. Där maktvakuumet senare bidade väg för IS, den Islamiska Staten. Ännu ett självskapat blodigt kölvatten. Irak invaderade inget annat land. Irak var inget hot mot varken USA eller Storbritannien eller något annat land. Det fanns inget mandat från FN:s säkerhetsråd. Kriget var ett aggressionskrig som helt stred mot FN:s resolution 3314. Anstiftan till aggressionskrig, var och förblir, en av de grövsta krigsförbrytelserna. I värsta fall en miljon döda, i ett olagligt krig. Irakutredningen The Chilcot enquiry, kritiserade skarpt kriget. Det var ett onödigt och olagligt krig.

Slutfrågan: Hur många miljoner irakier, led och lider av sina skador och förluster? Till vilket pris? Återbyggnaden, efter krigen, beräknades 2019 uppgå till 88 miljarder US$. Vem betalar och när? FN underströk allvaret och bristen på medel, när endast få av dessa 88 miljarder dollar utbetalats. Vem bär ansvaret för ett olagligt krig? Vad avser USA och Storbritannien att återbetala? Vad anser Sverige, som nation, om detta?

De tendenser som man sett och ser, är en auktoritarianism av unikt slag. USA stampar på internationell lagstiftning, på folkrätten, man struntar i länders suveränitet, man begår brott och krigsförbrytelser på främmande länders territorium utan medgivande.

2. USA:s upprepade vägran att acceptera den Internationella Brottsmålsdomstolen ICC

Alla krigsbrott som USA begått, har regelrätt förvägrats krigstribunaler, under och efter flera krig. USA beslutade 2020, genom Donald Trump, att införa sanktioner mot chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC), Fatou Bensouda och en av hennes medarbetare, genom inreseförbud. Den amerikanska åtgärden var ett direkt angrepp på domstolen ägnat att med hot undergräva dess roll i världssamfundets strävan att bekämpa krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Den internationella kritiken runtom i världen tyngde, varefter USA senare hävde sanktionerna.

Joe Biden, lät meddela att sanktionerna varken varit effektiva eller lämpliga men att USA ”med kraft” kommer att skydda nuvarande och tidigare personal från alla försök från ICC:s sida att utöva juridisk makt mot dem. Det är ingen större skillnad från när USA år 2002 lagstiftade om The American Service-Members’ Protection Act (ASPA).

”ASPA authorizes the President of the USA to use ”all means necessary and appropriate to bring about the release of any U.S. or allied personnel being detained or imprisoned by, on behalf of, or at the request of the International Criminal Court”.

ASPA förbjuder federala, statliga eller lokalar regeringen och ombud, från att assistera den internationella brottsdomstolen (ICC). Den förbjuder utlämning av USA-medborgare och den förbjuder överföring av klassifierad nationell säkerhetsinformation och lagupprätthållande information till ICC. Akten ASPA förbjuder också militärt stöd till länder som har godkänt Romfördraget och är en part till ICC, men ASPA gör undantag till NATO-länder och NATO-allierande. Så länge lagen är giltig, fokuserar debatten i USA på olagligheten att befatta sig med ICC. Hela lagkonstruktionen av ASPA är en ”vaccination” mot både sina egna medborgare och allierade, vilka ska vara straffimmuna mot den Internationella brottsmålsdomstolen och anklagelser om krigsförbrytelser. Det omfattande dödandet av civila, p.g.a. påstådda misstag och missförstånd, eller bristande eller felaktig underrättelse-information, har satt ett brännande fokus på USA agerande, under både Irak och Afghanistankriget samt i andra konflikthärdar där USA opererat självvådligt.

Den skarpa kritiken mot fånglägren i Gauntánamobasen, Abu Ghraib och Bagram, framvisar i första fallet det dubiösa fallet med att kategorisera personer som olagliga krigare (unlawful combatants), vilka enligt USA inte faller under några internationella avtal eller lagar. Där man ansåg och anser att misstänkta inte faller under någon rättighetslagstiftning alls.

Guantánamobasen i sig är en paradox, en kvarleva från The Platt Amendment 1902, då kriget USA-Spanien avslutats och Kuba utropats som självständig nation, villkorat ett antal rättigheter för USA. Avtalet upphävdes 1934 och Kuba anser i dag att USA olagligen ockuperar markområdet i Guantánamo Bay. USA erkänner varken Kubas styre eller lagar, varför områdets inte anses ha några egentliga lagar, mer än att lyda under amerikanska militärlagar. Ännu en paradox följde, då USA:s Högsta domstol beslutade att det var olagligt att ställa fångarna inför militärdomstol, då det stred mot folkrätten. Därför nödgades en speciallag stiftas 2006, för att ställa Gaunatánamo-fångarna inför speciella militärtribunaler (Military commissions), en lag som tillät att bevisning under tortyr (enhanced interrogation) kunde användas, liksom att hemlig bevisning kunde användas utan att den tilltalade kunde ta del av den. Inte heller kunde den tilltalade åberopa Genévekonventionen i domstol.

En väsentlig del av de internerade fick aldrig formella anklagelser eller prövades formellt. Enligt Wikileaks (2011) handlade det endast om ett tiotal faktiska fall av terrormisstänkta av de över åren 780 internerade. Dokumenten visar att flertalet var antingen oskyldiga män och pojkar som greps av misstag, eller var fotsoldater till talibaner som inte hade någon som helst terroristkoppling. Många var sålda till USA:s armé som ställt ut miljontals dollar i belöningar (bounty) för gripna Al-Quaida-misstänkta, i Pakistans fall överlämnades 369 misstänkta till USA. Donald Rumsfeld, Dick Cheney och president Bush var väl medvetna om sakernas tillstånd i interneringslägret men lät allt bero och oskyldigt misstänkta kvarstod i fångenskap.

De fanns ett ytterst få fall av ”high-value detainees”, ett exempel var Abu Zubaydah som hölls 4½ år i CIAs hemliga fängelser (black sites), vilka fanns i t.ex. Thailand, Polen, Rumänien och Jordanien. Zubaydah utsattes för s.k. waterboarding, en slags kontrollerad drunkning, 83 gånger i CIA:s förvar. Senare överfördes Zubaydah till Guantánamo för fortsatt förvaring med en ytterst liten skara verkliga terrormisstänkta. Hur många tusentals, eller tiotusentals fall, av tortyr som förekom, kan man bara spekulera i. Förhörsteknik reglerades i reglementen som ”overseas” tillät ”enhanced interrogation techniques”, d.v.s en uppsjö av tortyrmetoder helt i strid med Genévekonventionen. Hur tre internerade misstänkta brittiska medborgare torterades kan man läsa om i The Tipton Three. Fysisk tortyr genom statisk dygntals fastkedjning, psykisk tortyr med ljus eller ljud dygntals, detta var standard. Utöver detta, hade den sadistiska fantasin inga gränser, i ett otal individuella fall.

I Europa och inom EU har CIA också haft s.k. Black Sites, d.v.s. internerings- och förhörsläger i CIA:s regi. The Guardian rapporterade i januari 2009 om sådana Black sites vid Szymany Airport i Polen, Camp Eagle i Bosnien och Camp Bondstell i Kosovo. 2012 initierade Polens chefsåklagare en utredning mot den f.d. polska underrättelsechefen Siemiatkowski, som stod anklagad för att tillhandahållit faciliteter för CIA:s operation i Polen. Där utländska misstänkta kan ha blivit torterade i samband med ”The War on Terror”. Efter många års förnekande erkände Polen 2014 att CIA opererat på polsk mark. USA har därefter vägrat samarbete med Polska utredare vilka ska granska händelserna. Ett exempel, i Szymany, var Khalid Sheikh Mohammed som förhördes och utsattes för över hundra skendränkningar (waterboarding) under två veckor. Till sist, ej att förglömma, Sverige stod också som transitland för CIA:s s.k. ”unlawful interstate transfers”.

Abu Ghraib (Irak) och Bagram (Afghanistan), var fångläger eller fängelser, under ett pågående krig, där man svårligen kunde se interner som annat än krigsfångar enligt Genévekonventionens statuter. Vid granskningar har det framkommit att Pentagon givit direktiv om utökade förhörsmetoder genom t.ex. ”the Torture memos” och inget som uppkommit som lokala avvikelser eller på individnivå. Tortyren var stadfäst av promemorier från högsta ort. Donald Rumsfeld hade mer än god kännedom om detta.

2.1. Kriget ingen kunde vinna, landet ingen kan styra

Kriget i Afghanistan, var ännu ett helt onödigt krig När man granskar utgångspunkten, händer skeenden i ett rasande tempo efter den 11september 2001. USA handlar närmast i blint raseri. Det är helt uppenbart att Talibanregimen inte var särdeles intresserad av att skydda Usama bin Laden. Redan 1996 hade man (Mulla Omar) övervägt att utlämna bin Laden. Händelseförloppen i världen hade kunnat se annorlunda ut. Talibanerna visade sin goda vilja med att man skulle kunna ställa bin Laden inför rätta i Afghanistan efter attackerna mot World Trade Center. Dessa öppningar var inte nog. USA skulle inleda ett krig i Afghanistan.

Kriget i Afghanistan, var USA:s snabbinsatta slutkrig mot terrorismen, USA fick med sig en bred allians av länder, som stred för USA:s sak (bl.a. Sverige). Ett roterande ledarskap skulle leda operationen ISAF (som var ett säkerhetsuppdrag, inte något fredsbevarande uppdrag) men som vanligt, en märklig turbulens, varvid NATO tog över rodret, implicit USA. Operationer i västra delarna, behöll USA för sig själv. Ingen annan skulle ges insyn av exkursionerna in i Pakistan.

Kriget, uppskattas ha dödat 212000 enligt Uppsala Conflict Data Program. Flertalet inblandade länder visste tidigt, att kriget inte gick att vinna. Att man åtminstone skulle lämnat Afghanistan när Usama bin Laden dödats. Att kring 2008 fanns en öppning, som man inte utnyttjade. Istället, västmakters elitskikt frodandes i städer och regeringsmilis på jakt i landsbygden med amerikanskt bombunderstöd. Sedan 2009 skadades eller dödades minst 110000 civila, fram till uttåget. Dag in och dag ut, år in, år ut. 20000 miljarder kronor kostade kriget för USA. Går siffran begripa?

Ett sista exempel är den drönarattack som utfördes i augusti 2021 i Kabul, då 10 civila personer dödades, varav 7 barn. CNN visade bilder från attacken och gav bakgrunden till tragedin (notera hur drönarpiloten efter två projektiler lägger om siktet mot infarten för eventuella flyende). Personer med ett helt fläckfritt förflutet blir misstänkta eller kopplas till terrorism (bomberna på Kabuls flygplats), men blir aldrig gripna, förhörda eller åtalade, utan avrättas godtyckligt utan bevisning. Rättssäkerheten är noll. Det är inte dråp, det är mord. När Pentagons talesperson John Kirby uttalar sig till media, framgår det övertydligt, ingen kan eller kommer hållas personligt ansvarig för drönarattacken. Inga disciplinära åtgärder kommer vidtas. 10 civila avrättade, varav 7 barn. This is America. FN var skarpt kritiska till beslutet vilket man ansåg kränka rättvisan och internationell lag. Hemma i USA, avser Joe Biden att helt upphöra med verkställande av federalt utdömda dödsstraff. En helt annan typ av nåd. Bara för sina egna.

Det eviga kriget skulle avslutas, USA:s trupper tas hem, en gång för alla. Den USA-ledda Nato-alliansen hade förlorats sitt första krig. För att göra slutet säkert, förhandlade USA direkt med talibanerna, ensamma, utan andra länders medverkan, också utan den Afghanska regeringens medverkan, allt för att USA skulle lämnas skadelösa, ges fri lejd ut och inte angripas i övrigt, på plats, eller i världen. Kontraktet blev det sista trumfkortet, för att det s.k. Al-Qaida’s ursprungliga plan skulle begravas (att angripa USA, amerikanska intressen och medborgare). En förhandlingslösning utan dess like. En fullvärdig statsegoistisk lösning, bara för USA:s egen vinning skull. Resten, var åskådare.

Minns någon Storbritanniens utrikesminister Robin Cook som avgick i protest mot Tony Blairs Irak-krig? Den 8 juli 2005 skrev Cook följande i Guardian.””…bin Ladin var resultatet av en enorm felbedömning från de västerländska säkerhetstjänsternas sida. Under hela 80-talet beväpnades han av CIA och finansierades av saudierna för att bedriva jihad mot den ryska ockupationen av Afghanistan. Al-Qaida, som bokstavligen betyder ’databasen’, var från början en datafil över de tusentals mujahediner som rekryterades och tränades av CIA för att besegra ryssarna. Oförklarligt nog, och med katastrofala följder, verkar det aldrig ha fallit Washington in att bin Ladins organisation skulle börja intressera sig för Väst så fort Ryssland var ur vägen.”

I februari 1998 gav bin Ladin och Ayman al-Zawahiri ut ett meddelande undertecknat Den islamiska fronten för jihad mot judar och korsriddare. I meddelandet skrevs att det var varje muslims plikt att ”döda amerikaner och deras allierade — civila och militära – i alla länder där detta är möjligt, i syfte att befria al-Aqsamoskén och den heliga moskén ur deras grepp, och i syfte att få deras arméer att lämna islams länder, besegrade och ur kraft att hota någon muslim”

Grunden för Usama bin Ladens drivenhet, i att skapa en rörelse för den heliga kriget – jihad, låg mycket i besvikelsen att kampen i Mujaheddin inte uppskattades nog i hemlandet Saudi-Arabien. Han och de afghanska befrielsekämparna var inte välkomna dit, istället lät Saudi-arabien upplåta sitt heliga land åt amerikanska trupper (Irak-Kuwait-kriget) och bin Laden betraktade både sitt hemland och USA som förrädare. När Afghanistan bröt ut i ett inbördeskrig, efter att den Sovjettrogna regeringen föll 1992, väckte detta bin Ladens avsky. Han flydde då landet för Sudan, men återvände 1996 när talibanerna tagit makten. bin Laden måste varit väl förtrogen med den palestinska historien genom sin vänskap med Abdullah Azzaz, vilken i sin ungdom följde ett palestinskt exodus till Jordanien, efter det israeliska aggressionskriget 1967 (sexdagarskriget).

Det var Abdullah Azzam, Wa’el Hamza Julaidan, Osama bin Laden och Ayman al-Zawahiri som grundade Maktab Khadamāt al-Mujāhidīn al-’Arab (MAK), också känt som The Afghan Services Bureau, vilket senare kom att erhålla omfattande militärt och finansiellt stöd från USA. Underrättelsetjänsten CIA fanns med längs hela vägen.. Ett stöd som kom att avgöra kriget, till Sovjetunions nackdel och förlust. Kriget mot kolonialmakten Sovjet samlade frihetskämpar från hela den muslimska världen och skapade inte en organisation, utan en rörelse. Inte förrän 2001 kallades delar av detta nätverk, rörelsen för al-Qaida. Inte av dem själva, utan av amerikansk underrättelsetjänst, det var listan av namn kring bin Laden. al-Qaida var västvärldens egen uppfinning, organisationen som aldrig funnits. Ett spöke ingen kunde erkänna man tillhört. Hur mycket tortyr man utsatte fångar för. Som ännu en paradox, började rörelsen just använda begreppet al-Qaida. Men grunden bottnade i kampen mot kolonialherrarnas överhet och med blodfärgade kartstreck dragna genom land och folk. Aldrig att förglömma, Sovjetunionens brutala invasion som skapade avgrunder och utlöste ett heligt krig.

2.2 Europas globala herrefolk, USA som överstepräst och världskrigens tribut – Palestina som offergåva

Efter första världskriget ritade segrarna om kartan i och med ottomanska rikets fall, där araberna och Storbritannien, drivit ut turkarna ur Levanten. Nationernas Förbund (League of Nations) gav 1920 Storbritannien uppdraget att förvalta området, inklusive Transjordanien genom Palestinamandatet. Parallellt gavs Frankrike uppdraget att förvalta Libanon och Syrien. Allt i kölvattnet av kolonialmakternas cyniska uppdelning genom Sykes-Picot Agreement 1916, ett hemligt avtal, av ett framtida sönderfall av det ottomanska riket. Hashemiterna var fast beslutsamma att bilda ett självständigt syriskt kungarike vilket inte tolererades av Frankrike varvid det Franco-syriska kriget var ett faktum. Kung Faisal förlorade kampen och Frankrike behöll kontrollen genom tillsättandet av en pro-fransk regering.

Upprepningen med lydregeringar och nationell destabilisering följer, precis som då Storbritannien sätter den flyende Faisal till kung i Irak, där den brittiska övermakten inte tar någon hänsyn till mängden etniska och religiösa grupper. Splittringen och inbördes krig och uppror, pågår sedan i decennier, vilket leder slutligen till militärkupp och bildandet av en republik. Där Saddam Hussein dyker upp, manövrer sig fram till befälet, slutligen som diktator. Långt före dess, utropas jihad i Irak, heligt krig, mot Storbritannien, redan 1922 (efter Irakrevolten 1920 som slogs ner). Men händelsekedjan hänger ihop. Precis som oljan, bolagen och koncessionerna manövrerades bort från Irak. Sykes-Picot överenskommelsen adderade Long-Berenger Agreement och omfördelade ägandet i tidigare turkiska oljebolag. Irakiska förhandlare krävde 20% men fick inte ett dyft 1923. Iraq Petroleum Company (IPC) kom att ha ett närmast fullständigt monopol på prospektering och produktion i Irak mellan 1925 och 1961 (ursprungligen gav avtalet 75 år), helt ägda av utländska intressen med huvudkontor i London.

Närmast alla arabiska länder som innefattats i det ottomanska riket, försöker kolonialmakterna fortsätta kontrollera såsom ”sina” intressesfärer, med kontroll över handel, investeringar och markområden, där även råolja och koncessioner blir ett alltmer centralt tema i hela arabvärlden, alltid med nationell instabilitet och sönderfall som följd. USA tålde inte hotet om nationalisering av oljekällorna i Persien och dödade den nymornade demokratin till förmån för en ren diktatur. Demokrati, behövs bara på hemmaplan. Bröt man mot någon FN-stadga?

Första världskriget håller upp dörren. Befrielsen från det Osmanska riket, i Mellanöstern, byggde på de brittiska förhandlingarna (McMahon-Husein-avtalet) med emiren av Mecka, Hussein ibn Ali, vars målsättning blev att börja ett arabiskt uppror, då han i utbyte mot samarbete, i kampen mot osmanerna, lovades arabisk självständighet i området. 1916 startade Hussein och hans söner revolten som kulminerade 1918. Avtalet har tolkats som ett brittiskt löfte om ett oberoende arabiskt Palestina. Redan 1918 krävde Hussein svar, att förklara innehållet i Balfourdeklarationen (1917) och Sykes-Picot Agreement (vilket sågs som ett förräderi från arabisk sida) vilka gavs svar i The Hogarth Message and Bassett Letter. Sakta gled alla löften bort.

Under 1919 vägrade Kung Hussein att ratificiera Versaillesfördraget. År 1920, vid undertecknandet av Treaty of Sèvres (vilket blev startskottet för det Turkiska befrielsekriget), avböjde Hussein åter, han ansåg att han inte kunde förväntas sätta sin underskrift på ett dokument som bortskriver Palestina till Sionisterna och Syrien till främlingar. Ej att förglömma, alla dessa påskrivna avtal skulle gett mycket omfattande penningutbetalningar, vilka i dag närmast skulle betraktas som mutor. Hussein lät sig inte köpas.

McMahon hade accepterat och försäkrat, att Hussein skulle bli belönad med att Arabiskt rike som spände mellan Egypten och Persien undantaget Brittiska intressen och innehav. Men snart hade Storbritannien redan förhandlat bort delar till Frankrike, utlovat en judisk stat i Palestina, de gav heller ingen arabisk självständighet. Det franco-syriska kriget kom som ett brev på posten, efter alla svek. Alla löften var brutna och symboliskt utropade sig Hussein till kalif, där konflikten med det Saudiska huset då blev förestående. Detta var ännu en oönskad vattendelare som kolonialmakterna skapade. Britterna hade erkänt Hussein, som Kung av Hejaz, men nu de såg bara på. Och drog kartstrecken genom den arabiska världen tillsammans med segrarmakterna och fortsatte sin överhet och koloniala praktik. Hussein hade den muslimska världen med sig (1916), kunde enat den, faktiskt bringat fred efter decennier av ottomansk eller kolonial överhet. Ett sådant rike, hade blivit alldeles för starkt, för att falla kolonialherrarna i smaken. Kontrollen över handel och råvaror, släpptes inte i första taget.

Det brittiska palestinamandatet gavs av Nationernas förbund 1920, från första början präglades området av stor invandring av judar från världens alla hörn, som känt hopp i och med beslutet att långsiktigt ge den judiska nationen en plats, en fristad, en stat. Snabbt tilltog både den sionistiska och arabiska nationalismen, konflikter, attentat, massakrer följde. Parallellt, ett omfattande judisk immigration. Den arabiska revolten, 1936-1939, följdes av en sionistisk paramilitär kampanj, The Palestine emergency, som tog sig allt mer extrema uttryck. 1944 startade en revolt, med organisationerna Irgun och Lehi (där många i Sternligan kunde återfinnas), som attackerade polis och brittiska myndigheter. Sprängningen av det brittiska högkvarteret i Hotel Kung David i Jerusalem, som tog 91 människors liv, blev en vändpunkt för Storbritannien.

1945 ägde judar endast 6% av marken det dåvarande Palestina, judarna var då i minoritet med 33% (1922 beräknades judarna till en andel om 11%, 78% muslimer, där man inte ska glömma att en stor andel kristna palestinier också fanns). Blickar man tillbaka, finns ett antal vägskäl och löften, McMahon-Husain-avtalet 1915, tolkades av emiren av Mecka (blivande kungen av Hijaz), som bindande löften om arabisk självständighet i utbyte mot att araberna stödde britterna i kriget mot det Osmanska riket. 1939 drog Storbritanniens regering slutsatsen att fred i Palestina var nödvändig för den brittiska militärens säkerhet. Man tog avstånd från tanken på en judisk stat i Palestina och publicerade den 17 maj 1939 en vitbok som radikalt omtolkade britternas plikter som mandatstat. Vitboken tycktes garantera ett självständigt Palestina med en arabisk majoritet. Samtidigt gav Storbritannien löftet, om en judisk fristad i Palestina. Dubbla löften, en svår ekvation. Så kom det stora kriget. Och tiden efter kriget.

De israeliska massakrerna, bl.a. av Sternligan [vilka mördade FN-sändebudet Folke Bernadotte, Sternligan mördade Storbritanniens högst ansvarige i Fjärran östern i Kairo, Lord Moyne. Ligan var delaktiga i 7 mordförsök av den brittiske guvernören i Jerusalem, de var delaktiga i Deir Yassin-massakern]. Massakrerna på landsbygden, drev närmare en miljon palestinier på flykt. Där man i diasporan i dag kan tala om 4,5-5 miljoner palestinier. USA:s utrikes- och säkerhetspolitik, att i närmast varje detalj, alltid blint stödja staten Israel, har för många palestinier och muslimer varit oförlåtligt. De palestinska befrielserörelsernas framväxt under 60-talet, var resultatet av kolonialherrarnas svek, liksom Förenta Nationerna, som år 1948, i resolution 181, beslutade om en tvåstatslösning, vilka alla de arabiska länderna i mellanöstern och palestinska företrädare avfärdat och avslog. Den brittiske utrikesministern Ernest Bevin, kommenterade UN:s delningsplan: ”The majority proposal is so manifestly unjust to the Arabs that it is difficult to see how we could reconcile it with our conscience”.

1945 var Storbritannien närmast bankrutt som ett resultat av kriget och fortfarande upprätthöll man att enormt flygvapen och armé för att vidmakthålla sin globala makt. Bevin spelade en huvudroll i att säkra lågräntelånen om närmare 4 miljarder dollar, som enda alternativ till nationell bankrutt. Tillkommande fonderingar, följde från Marshallplanen 1948-1950.Skälen till att Bevin gav vika, Storbritannien gav vika, i fallet Palestina, var att hålla sig väl med USA. President Harry Truman hade blivit en vän av sionismen och en judisk statsbildning. Inför omröstningen i FN, lade USA hårt tryck på länder för att rösta rätt. Många länder var oroliga för att stöd och lån annars skulle frysa inne. Ett exempel, genom bolaget Firestone lät man utsätta Liberia för påtryckningar. USA köpte, hotade och framtvingade tillräckligt med röster i FN för att resolutionen skulle få stöd av en kvalificerad majoritet.

Israel utropade sin självständiga stat, det israelisk-arabiska kriget följde omedelbart, då arabvärlden vägrade acceptera FN:s beslut. Israels seger, trots sin militära numerära underlägsenhet förvånande många, men polarisationen var ett faktum där ingen längre kunde försvara palestinierna eller deras rätt till sitt land att leva i.

Vad som följde, var den långdragna Israel-Palestina konflikten, där mycket hade sitt ursprung i Nakba (Den stora katastrofen) 1948, där judiska terrorister utförde massakrer mot Palestinska byar, vilket utlöste en flyktingvåg redan före FN:s godkännande av en tvåstatslösning. FN:s resolution 1948, om en delad stat, var ett svek till sin konstruktion, extremt diskriminerande och fullständigt oacceptabelt för arabförbundet. Kriget som följde, omedelbart efter Israels utropande som självständig stat, kunde undvikits. Skälen är flera. Hade omröstningen i FN slutat i ett nej, kunde en bättre lösning sökts, vilken satt betydligt större press på Israels förespråkare, istället följde en utökad ockupation, årtionden av expansion och våld mot palestinier. Där krig efter krig avlöste varandra, där judar i hundratusental återvände till sitt nya land. The Law of return, av den 5 juli 1950, tillerkände varje jude att invandra till Israel.

2.3 Länken som aldrig brutits, i kampen för befrielse och rättvisa, våldet som kedja

Men det blivande Al-Qaidas väg, bin Ladens rörelse, med blind terror som vapen, skymde sikten för både kampen och en långsiktig lösning för Palestinier, i och utanför Israel-Palestina. Al-Qaida blev den goda fienden som inte USA haft sedan järnridån föll. Inga konventionella krig följde, inga slag om förlorat land, bara terror mot oskyldiga vilket alltid väckte starka känslor och avsky. Och behovet av vedergällning.

Terror har alltid varit kontraproduktiv, om den inte vinner vittgående militära segrar eller får merparten av ett folk att fly. I det avseende segrade sionistiska terrorgrupperingar (Irgun, Lehi, Sternligan), vilka också kom att ha en avgörande roll mot arabförbundets löst och illa samverkande trupper i kriget 1948.

Arvet och försyndelserna, kolonialmakternas geografiska tårtdelande i kombination med många länders antisemitism och dåliga samvete, gav fri lejd för en israelisk statsbildning efter andra världskriget. De som levt i exil och paria, i årtusenden, tvingade bort ett folk från sitt eget land. Historien blev upprepningens spegel. Där de fåtaliga finner vägar att angripa flertalet, genom deras rädsla, genom skräck. Ödets nyckfulla kittling, vem ska dö i dag, vem ska dö i morgon. Det är ingen banal fråga, då den bygger på hur en nation definierar en annan. Eller förvägrar ett folk sitt existensberättigande. Det som så många Europeiska länder gjort med judarna under århundraden. Pogromer förekom oräkneligt, med så många offer, med så mycket lidande.

Utgångspunkten faller ändå i ett brännande fokus, på skapandet av legitimitet och gudomlig utvaldhet. Den israeliska premiärministern Golda Meir (född i Ukraina, utvandrad som barn till USA, immigrerande till Israel 1921), uttalade 1969 i Sunday Times: ”There were no such thing as Palestinians”. Det utsades två år efter sexdagarskriget (vilket för ovanlighetens skull fördömdes av ett enigt säkerhetsråd i FN), när både omgivande länder och palestinsk befrielserörelse slog an hårda toner, men Israel slog tillbaka lika hårt. Israels anspråk hade gått för långt. Från början till slut. Men Golda Meirs ord var ett tidens tecken, då. Vik inte en tum.

Meir anlände själv en gång till Palestina, där levde palestinier (som de facto också är en geografisk term för befolkningen), ett folk hon själv omnämnt, när hon gång i slutet av 40-talet liknat ett Palestinskt exodus med vad judarna fått utstå i Nazi-Tyskland. Det fanns och har alltid funnits palestinier, oavsett om det funnits en palestinsk nation eller inte (även i Meirs sinnevärld).

”Det finns inte något sådant som palestinier” luktade historierevisionism. En grundpelare i sionismen var och är att skapa ett hemland för judarna. Meirs väg, styrde mot att landet Israel endast tillhör judar. Att ett folk (av allsköns religioner och etnicititer) bott i Palestina i årtusenden, var inget att ta hänsyn till, inte längre. Tvärtom, historien och ett folk, skulle förnekas, i tanken, såväl som i handling. Det pånyttfödda Israel skulle skyddas till varje pris. Förintelsens spegelbild hade tonat fram redan från första början.

Golda Meir reste till USA 1948, för att insamla medel till den nyblivna staten Israels militär, startkapitalet blev omfattande, 50 miljoner dollar, då motsvarade cirka 200 miljoner kr (att jämföra med Sveriges försvarsbudget 1948 om 417 milj kr), att införskaffa vapen för. Väldigt tidigt fick Israel ett starkt försvar (som skulle skydda ett land stort som Västernorrlands län).

2.4. Vapenmaktens kostnader, vapenindustrins intäkter

Inga länder i arabvärlden eller Mellanöstern/Levanten, ingen, önskade en tvåstatslösning, Palestina tillhörde dem som levde där. Utan USA:s hot mot medlemsländer, skulle FN aldrig fått stöd för beslutet som krävdes med kvalificerad majoritet. Det var kolonialmakternas pennor som än en gång styrde och lade världspusslet efter eget behag, bortom folk och deras rättigheter (FN-stadgans grunder). Staten Israel var därför USA:s skapelse. Kriget som följde omedelbart, var lika självklart som väntat. Att Israel lyckades vinna, var oväntat, men stödet av medel och vapen, från USA, har följt som en röd tråd, från dag ett till nu.

2019 gav USA ett militärt stöd om cirka 35 miljarder kr till Israel, att jämföra med Sveriges försvarsbudget samma år med 55 miljarder kr. Omfattningen, har lagt grunden till att Israel har byggt upp en militärmakt som få kan överträffa i området (även innehav av kärnvapen, Israel har cirka 200-300 kärnstridsspetsar och vägrar för övrigt att underteckna icke-spridningsavtalet NPT). Men utan ett snart 75-årigt stöd av enormt ekonomiskt och militärt stöd, hade aldrig Israel aldrig kunnat förbli intakt eller fortsätta sin olagliga expansion.

Världssamfundet FN har effektivt blockerats ett otal gånger, när man försökt stoppa övergrepp och olagligheter. USA har sedan 1970 lagt in sitt VETO i säkerhetsrådet 84 gånger, 46 av dessa har använts för att stötta Israel genom att blockera förslag som kritiserar Israel. Resolutionen att klassa israeliska bosättningar som olagliga på palestinsk mark, var ett sådant tillkortakommande. Precis som att fredsplanen Road Map sågs till att blockeras genom USA:s veto. Ytterligare 44 stycken veto kan radas upp. FN är lika tandlöst som maktlöst. Konstruktionen av de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet garanterar detta.

Våld är blint, det frågar inte, det ställer inte till svars, det finner ingen skyldig, den gör bara ont. Våldet, är den odugliges sista utväg, skrev någon i en roman om en fjärran framtid, nedplitat efter andra världskriget. Så varför kan statligt våld, statlig terrorism, så lätt accepteras, än i dag? När vi i det civila samhället har nolltolerans, åtminstone juridiskt sett. Mellan 2015-2020 var USA:s export till Saudi Arabien i snitt årliga 100 miljarder kr (10,8 billion $). Vad har kungariket gjort för stordåd med dessa vapen? Hur kan USA acceptera vapenexport till ett land med absolut monarki, betraktad som en av de mest totalitära diktaturerna i världen, vilka också tillämpar Sharia, islamsk lag? Men framför allt, förbjuder politiska partier eller nationella val. I kölvattnet av de massiva vapenflödena, är allt man ser destabilisering och ökad konfliktnivå. Och evigt krig.

En av dem som sa sin sanning, var Jamal Khashoggi, som lurades till Saudi Arabiens konsulat i Istanbul där han mördades i oktober 2018 (i samband med att dokument förespeglades utfärdas, inför hans förestående bröllop). Khashoggi var journalist och kolumnist för Washington Post, han mördades av saudiska agenter, i Turkiet, för sin frispråkighet och kritik mot Saudi Arabiens krig och mot kronprinsen i sig. CIA drog slutsatsen, utifrån flera källor, att det var den saudiske kronprinsen som gett ordern. Men detta var bara toppen på ett isberg, massarresterandet av korruptionsmisstänkta och lönnmördandet av regimkritiker, var enormt liksom välplanerat i The Saudi Arabian Purge. Morden arrangerades ofta som bil- eller flygolyckor eller olycksfall. Flera fall förekom av förgiftningar eller dödliga virusinfektioner, vilka injicerades vid sjukhusbesök.

Det är här USA definitivt borde stängt dörren till Saudi Arabien för fortsatt vapenexport. Snart fyra år senare, Biden lika tyst, trots löften. Vapenindustrin går före både principer och senaten. Allt ter sig som omvända mutor – gör den yttersta makten inget alls, ges presidenten kapitalägandets tysta gillande. This is not America. Där presidenten går emot folkets representanter och demokratiska beslut. Vilket faktiskt kan ses om en av de neo-fascistiska tendenserna i USA. John Le Carres litterära karaktärer, var hans sista språkrör, i att förmedla den brutala sanningen otvättad.

3. Det godtyckliga och olagliga avrättandet som metod och norm

Hundratals drönarattacker genomfördes även i Pakistan under 00- och 10-talet. Premiärminister Nawar Sharif upprepade och krävde mångfalt att attackerna skulle upphöra. Peshawars Högsta domstol beslutade att attackerna var illegala, inhumana och bröt mot den Universella Deklarationen om Mänskliga rättigheter och var att betrakta som krigsbrott. Barack Obamas administration, höll inte med, attackerna sades inte bryta mot internationella lagar och var effektiva. USA fortsatte sina attacker, totalt 4000-5000 dödsoffer, där 10% uppskattas vara civila offer. Men uppföljande attacker utfördes ofta även mot dem som försökte ge hjälp efter drönarattacker, det förekom även sådana attacker mot begravningar och sörjande. FN och Amnesty International gav hård kritik mot attackerna. Daniel L. Byman vid Brooking Institutet, hävdade 2009, att för varje militär som dödades av drönare, dog ungefär 10 civila. Mörkertalen är inget som någon i USA eller NATO som vill vidkännas. Attackerna i Pakistan var långt långt bortom ISAF:s uppdrag.

När ett bröllopssällskap attackerades i Yemen 2013, av en amerikansk drönare, dödades 12 personer och 15 skadades, inkluderat bruden. Parlamentet röstade för ett förbud mot drönare dagarna efter, men amerikanska drönarattacker fortsatte. Ett land lägger förbud och senare attackernas dödsoffer är då att betrakta som godtyckligt avrättande, mördade. Summerat 276 stycken attacker fram till i dag och uppskattningsvis kring 90 civila döda, ett tal som anses mycket lågt räknat.

Den enda gången USA verkligen tog två månaders avbrott från drönarkriget var i november 2011 när NATO-styrkor dödade 24 pakistanska soldater (dvs. allierade) vid Salala incident.

New York Times granskade 2021, 1300 rapporter där drönarattacker gått åt pipan, i Syrien, Afghanistan, Yemen och Irak. Är inte 1300 misslyckade attacker 1300 för många? Vid 2020 beräknades USA hade genomfört kring totala 14000 drönarattacker, med närmare 1000-2000 civila dödsoffer, där man beräknat att 283-454 barn kunde räknas in. Hur många tusentals barn har skadats och lemlästats? Är de bara svarta siffror på pappret? När någon ung människa dör i svallvågorna av gängkrigen i Sverige, upprörs en hel nation. När militären från USA bjuder upp till dans, går Sveriges försvar till mötes med krigsförbrytarna. Är det uniformerna som förenar, har våldsmonopolets hantlangare en särskild gemenskap?

Barack Obamas ord ekar, våra drönare är precisa. Märkligt nog, kritiken från f.d. presidenten Jimmy Carter, var just att detta skulle varit otänkbart, förr i tiden. Varför gick det nu? Tekniken skapade distans, ansiktslöshet, osynlighet, känslobefrielse, vilket gjorde uppdragen till ett dataspel. ”Look, that is a beautiful target!”, ”Don’t they move tactically?”.

När Barack Obama följde operationen att eliminera Usama bin Laden, gjordes det i realtid. Bin Laden var obeväpnad, men avrättades på plats. Fler dog än bara han. Utan rättegång. EU och NATO välkomnade händelsen. Mord på andra länders territorium. Vad Pakistans högsta ledning visste eller inte visste, kan ingen säkert utröna. Militärförläggningen nästgårds sov som en stock. Vad är det som skiljer USA från de länder vi tycker vara allra värst?

Russeltribunalen väckte stor uppståndelse i världen på 60-talet. Tage Erlander ville inte få den till Sverige, för den kunde störa svensk-amerikanska relationer. USA förde ett krig i Vietnam, vilket var oförlåtligt. Fragmentbomber (CUB-6) och napalm slog blint bland civila. Massakrer och övergrepp, om och om igen. Man kan läsa Christopher Hitchens bok Rättegången mot Henry Kissinger där krigsförbrytelserna staplas, framför allt i Vietnam, Cypern, Kambodja och Chile. Men USA har gjort och gör alltid som man vill. Så länge länder håller dörren öppen.

I Irakkriget 2003 tycktes nya gränser spräckas. Ett olagligt krig, en olaglig ockupation, på ett annat folks hemmamarker, här spärrade USA in detta lands egen befolkning i interneringsläger och fängelser, man torterade och mördade fångar. Amerikanska soldater/militärpoliser våldtog kvinnliga fångar, som när de blev gravida, blev bland det mest skamfyllda en muslim kan uppleva. Allt, som företogs i fängelserna, var minutiöst utstuderat för att maximalt kränka och förolämpa muslimers värderingar och heder. Samma sak skedde under decennier vid Guantánamobasen på Kuba.

https://en.wikipedia.org/wiki/Bagram_torture_and_prisoner_abuse

https://en.wikipedia.org/wiki/Abu_Ghraib_torture_and_prisoner_abuse

3.1 Krig som affärsidé och tillväxtmotor

USA har även haft vanan att använda privata militärföretag för säkerhetsarrangemang utomlands. Nisour Square massakern skedde i Bagdad den 16 september 2007, då företaget Blackwater (i dag kallat Academi) eskorterade en ambassadkonvoj. I händelsen, som är omtvistad, sköts 17 civila irakier ihjäl och 20 skadades. Blackwater förbjöds då omedelbart att operera på Irakisk mark. I USA ställdes fyra anställda i Blackwater inför federal domstol 2014, en åtalad för mord och tre för dråp och vapenbrott. I december 2020 benådade Donald Trump alla fyra dömda personer. Även i de mest grova fallen, visar USA sin förlåtande sida. FN kritiserade USA skarpt för att kränka rättvisan och undergräva internationell lag. ”The UN experts upheld that pardons, amnesties, or any other forms of exculpation for war crimes “open doors to future abuses” when States contract private military and security companies for inherent State functions”. Frågan är om detta uttalande ens störde Donald Trumps frukost den dagen.

I backspegeln ser man en privatarmé med miljardkontrakt som utbildar militär, ger support närmast som militärförband, utför säkerhetsarrangemang och bevakning [Legosoldater (t.ex. från Sudan) i Yemen under amerikanskt befäl är ett exempel]. Order 17 var det avtal som gav alla kontrakterade företag till CPA (koalitionen) immunitet mot Irakisk lag. Praktiken: Krig och säkerhet – som affär, produktion och industri – spred och har spridit sig till en mängd länder och konfliktzoner, där lokal, regional och nationell status-quo eller t.o.m. konflikt-eskalering innebär fortsatt goda affärer. Dessvärre med påtaglig risk för ökade geopolitiska risker och obalanser.

Vapenindustrin gnuggar händerna och USA är fortfarande den största exportören i världen med 37% globalt sett, med export till 96 länder. USA:s export 2020 omsatte 1750 miljarder Skr (nästan dubbla Sveriges statsbudget). Trump gjorde slag i saken 2018 med kampanjen ”Buy American” där man siktade på att öka vapenexporten betydligt, där också restriktioner samtidigt minskades, för fler köpande länderna i gråzonen. USA behöver ständigt återföra balansen, inget land har haft så stora försvarsutgifter någonsin, sett till bruttonationalprodukt. Fred, handel, nedrustning och avspänning, är inte USA:s doktrin. Den utgår ifrån terrorbalans och massiv avskräckning, där en allierad blir ombud och landets förlängda arm. Där en motpart och fiende måste identifieras eller skapas. Oftast genom religion eller ideologi. En rabiat kommunistskräck, var president Trumans doktrin, USA:s ledstjärna under ett halvsekel.

USA tog dock ett allvarligt övervägande 2020, kring att upphöra med stöd och militärleveranser till Saudi Arabien, i det så hårt kritiserade kriget i Yemen där folket lidit stora umbäranden. Senaten beslutade om ett moratorium. Är det då förvånande att Trump stoppade senatsbeslutet med sitt VETO? Amerikansk demokrati, majoritetsbeslut av ett representativt parlament, kan upplösas eller upphävas av en (1) person. För bevarandet av goda förbindelser med Saudi Arabien och enorma vapenaffärer. Om USA stoppade sitt stöd skulle kriget få ett snabbare slut.

När man tittar i backspegeln och granskar Bidens löften, visar det sig att han gör precis samma sak som Trump. Han håller inte löften och verkställer inte beslut. Ger inga exekutiva orders. Bidens löfte, att kriget i Yemen måste få ett slut, infrias inte. Tvärtom, mot senatens beslut att stoppa vapenleveranser till Saudiarabien och dess allierade, händer inget. Man fördömer Houthis attacker men säger inte ett ord om Saudiska terrorbombningar som skördar mängder av civila. Vapenexporten rullar på, industrins hjul snurrar. Biden ser åt ett annat håll, än vad folkrepresentationen beslutat. Bidens förfarande blir en underskrift av Trumps VETO-beslut. En artikel av Parsi/Shenell, i The New Republic, beskriver problematiken:

”The pattern is clear. Despite Biden’s promise to end the war in Yemen and his pledge to make the Saudis “pay the price, and make them in fact the pariah that they are,” he has fallen back into America’s hegemonic role in the Middle East: taking sides, making America a party to conflicts, and selling more weapons—U.S. interest, peace, stability, and human rights be damned

Rather than pursuing American interests in the Middle East—by not getting embroiled in the rivalries of our partners, reducing our military footprint, and ending our endless wars there—Biden is once again following the preferences of regional states like Saudi and the UAE.”

Yemen kriget är ännu ett av dem, där parterna stöds av allianser och koalitioner som ger konflikter ett evigt momentum, pengar pumpas in, vapen pumpas in. Ofta kallas detta för proxykrig, krig genom ombud. Krig som aldrig skulle skett eller kunnat upprätthållas, om inte stormakter levererar osinligt. USA en obskyr aktör, men ändå deltar man i kriget genom sitt förarlösa drönarkrig, genom att firmor som Blackwater (i dag Academi) köper legosoldater från världen runt, men främst Afrika i fallet Yemen, vilka strider under amerikanskt befäl. Är detta USA:s krig? Allt strider mot både folkrätt och internationella lagar. På andra sidan, Iran ger sitt stöd och ryska vapen levererar. Allt är en spegelbild, av hur små stater, folk eller etniska grupper, regelmässigt blir spelpjäser i ett globalt maktspel, där ekonomiska intressesfärer och vapenindustrin skapar grunden för eviga krig.

Gore Vidal var författaren som var djupt kritiskt till USA:s imperialistiska väg. I essäsamlingarna Perpetual War for Perpetual Peace or How We Came To Be So Hated (2002) samt Dreaming War: Blood for Oil and the Cheney-Bush Junta (2002), framvisas det förfallande Amerikanska imperiets lögner som utrikespolitiken under decennier vilat på, som tog utgångspunkten i andra världskrigets erfarenheter och Truman-doktrinen, där oljan och befrielsen av världen var målet och vägen, genom evigt krig för evig fred.

Den asymmetriska kampen, för befrielse från imperierna, kunde sällan något land, folk eller rörelse nå eller vinna. Därför tjänade terrordåden mot amerikanska ambassader i Afrika och World Trade Center bara som bensin på öppen eld. Den doktrin som främst rörde sig i stormakternas korridorer, fick fullt folkligt stöd efter 11 september 2001. Det är terrorns paradox, den var och är lika meningslös, förståelig såväl som beklaglig, då effekten av grymheter fick den rakt motsatta verkan, i USA såväl som hela världen. Varje gång utsatta länder och grupper, hänger sig åt terror mot civila, kan den amerikanska världspolisen kalla in sig själv för storstädning. Men under decennier, har metoderna och tillvägagångsättet snarast liknat alla de skurkstater vilka USA själva så idogt fördömt och bekämpat.

I boken ”Skurkstater” granskar och beskriver Noam Chomskys effekterna av militär dominans och ekonomisk imperialism. The rule of force styr världsordningen. Chomsky pekade på USA:s allt öppnare förakt för FN-resolutioner, Deklaration om mänskliga rättigheter och internationella prejudikat. Där legalitet och rättsordning sätts på undantag där USA slutligen själv kan göra anspråk på titeln ”Rogue state”. Så har tio år gått sedan boken kom. Tio år där upprepningen endast understryker upprepningen. USA har fortsatt på den inslagna väg fram till i dag. Chomsky ansåg, att det enda krig som var rättfärdigat för USA, under hans egen livstid, var det andra världskriget. Eller det stora fosterländska kriget, som Ryssland kallar det. Det är här skillnaden också ligger.

USA har aldrig någonsin utkämpat något krig på ”egen” mark. Ingen har någonsin angripit USA:s amerikanska kontinentala territorium. Ingen har någonsin utgjort ett påtagligt hot. Bara mot de ekonomiska intressena globalt. Förstatligandet av oljekällorna i Persien, var skäl nog för USA att störta en demokrati. En religiös väckelse och revolution i Iran, handlade aldrig om utan när. Det var USA:s egna skapelse. Vilken USA än i dag vill bekämpa. Precis som palestiniernas kamp för sitt land. Där USA i snart 80 år visat: att land går att konfiskera, land går att dela, hela folk går att skingra. Det märkliga är att det är en spegelbild av USA:s egen brutala koloniala historia. Ett stulet land. Tänk om någon, låt säga FN, skulle ställa kravet på att dekolonisera USA, att upplösa USA som federation och sända hem alla emigranter dit de en gång kom ifrån. Urfolkens hemkomst. Varför är denna tanke så omöjlig? Med Israel gick det ju så enkelt, efter hela två tusen år.

Tillbaka till samtiden. Det fanns och finns kritiska röster. Inte nåt vänsterflum. I USA råkar dock mycket som är kritiskt till utrikes- och säkerhetspolitik förpackas i kommunistskräckens röda ask. Inget kan vara mer fel. Det fanns en utbredd kritik efter Irakkriget. Lawrence Wilkerson var överste och stabschef under Powells (state secretary) och Irakkriget.

[Powell var för övrigt en av dem, som ”vit-tvättade” My Lai-massakern i vietnamkriget genom en totalt intetsägande internutredning, förnekande mord (504 dödades) på civila, barn, kvinnor, äldre därtill våldtäkter mot kvinnor. Men officiellt hade inget hade hänt, USA:s militära styrkor hade ett gott förhållande till den vietnamesiska befolkningen. Militära lögner. Fotografier talade sitt tydliga språk ”Most were children and babies. It looked like they tried to get away”. Krigsfotografen Ron Haeberle återvände 2012 till Vietnam för att återbesöka platsen för massakern, där han mötte en av överlevarna Duc Tran Van (som på ett av Haeberles fotografier, skyddar sin drygt ettårige bror med sin kropp)]

Wilkerson (även han veteran från Vietnam) är inte nådig i sitt eftermäle kring Irak. Amerikansk underrättelseinformation var en bluff, kriget var för olja och Israel, kriget var för att dessa två länder skulle kunna dominera området. I kongressförhören uttalade Wilkerson att den israeliske premiärministern Ariel Sharon ”has our president wrapped around his little finger” och att Bush has been ”mesmerized” by Sharon. I en intervju 2006, uttalade sig Wilkerson som följande:

…the speech Powell made before the United Nations on February 5, 2003—which laid out a case for war with Iraq—included falsehoods of which Powell had never been made aware. He said, ”My participation in that presentation at the UN constitutes the lowest point in my professional life. I participated in a hoax on the American people, the international community and the United Nations Security Council.” Wilkerson said in 2011 that his preparing of the presentation was ”probably the biggest mistake of my life”, he regrets it, and that he regrets not resigning over it.^[12]

Wilkerson var också kritiskt till att president Bush och vicepresident Cheney vägrade möta förslaget som kom från amerikanska State Department, vilka såg positivt på att möta det iranska erbjudandet att stabilisera Irak, att klippa banden med Hizbollah och ge större transparens i Irans kärnenergiprogram, i gengäld skulle sanktioner lättas och Iran neutralisera Mujahedeen-e-Khalq som strävade efter störta den iranska regeringen. Summerat skulle regionen stabiliseras och en mängd positiva effekter uppnås. Det var inte intressant för Cheney och Bush, man skulle förlora en ”god” fiende. Man skulle gå emot Israels syn, att Iran var en fiende som måste desarmeras. I CNN 2015 intervjuades Wilkerson:

”I would say very, very candidly that Iran is probably the most democratic country in the Persian gulf region right now. My Republican colleagues will boil their eyes at that, but it is the most democratic country. It’s a theocracy, no question about it. But it is possessed of the democratic tendencies that far outweigh those of, say, Bahrain or Saudi Arabia or even Egypt”.

Det fanns ett vägval. Men vägen mot evigt krig valdes. USA är den part, som upprepat visat sitt motstånd mot en avspänningspolitik gällande Iran. Eller ska vi säga president Trump? Barack Obama hade signerat det internationella avtalet kring tillsynen av Irans kärnenergiprogram. Trump rev upp USA:s medverkan omedelbart. Trump ville också ha en oinskränkt rätt att förklara krig mot Iran. Allt är en paradox. Igen, handlade allt om hypotetiska eller potentiella hot mot Israel. Att förhindra att Irak och Irans band blir starka.

Irans medverkan spelade en avgörande roll i kriget mot ISIS/IS, den islamiska staten. Den iranske generalen Qasam Soleimani var betydelsefull i kampen mot ISIS i Irak (t.ex. i försvaret av Amarli). Soleimani och Abu Mahdi al-Muhandis mördades in en amerikansk drönarattack i Bagdad 2020. Trump tog på sig ansvaret. Hur kunde USA ge order på en attack som mördade al-Muhandins som vid tiden för attentatet var en irakisk politiker och befälhavare vid irakiska PMF?

Miljoner människor sörjde Soleimani på Irans gator och torg. Förstämningen i Irak var djup. Förstår USA som nation vilka ringar på vattnet som sprids? I ett avseende, verkar det så. Kongressen har försökt stoppa en president, som ville kunna starta ett krig på egen inrådan, men presidenten har lagt in sitt veto och den republikanska sidan var obrottsligt lojal oavsett vad Trump hittade på. Senaten lyckades inte få den kvalificerade majoritet som krävdes för att kongressen själv skulle kunna avgöra en krigsförklaring eller inte. Ett krig kunde ligga i händerna på en person. På Donald Trump. This is America.

Som en lakonisk slutkläm. Lawrence Wilkerson gjorde följande uttalande i New democracy, in en intervju 2020: ”America Exists Today to Make War”. Denna sorgliga summering, tycks följa oss var man än vrider huvudet.

3.2 Irak 2020-2022

Vad gör då USA:s militär i Irak, i dag, egentligen. Efter att USA-alliansen startat ett olagligt krig med miljoner liv på sitt samvete, som ledde till en sådan destabilisering att slutligen ISIS/IS kunde uppstå. Den irakiske premiärministern ansåg att de kvarvarande amerikanska trupperna dels utgör ett säkerhetsproblem, dels utgör en allt oftare förekommande måltavla för irakisk milis (Iranstödd), som direkt följd efter USA:s drönarmord på Soleimani och al-Muhandis. Förstod USA vad som händer i Irak när man mördar en irakisk befälhavare i sitt hemland? År 2020. Naturligtvis, en eventuell hämnd går sedan att använda som fortsatt alibi. Det är cynisk och morbid taktik. Rentav psykopatisk.

I Irak råder den utbredda uppfattningen att USA bara finns kvar för att hålla Iran stången. Där provokationerna till slut riskerar att utlösa ett krig. Irak hävdar bestämt, att man i dag kan ta hand om kvarvarande eller uppblossande eventuell IS-aktivitet. Efter mordet på Soleimani beslutade det Irakiska parlamentet i januari 2020 om en resolution där regeringen ska säkerställa att de utländska styrkorna inte längre får utnyttja Iraks mark, luft och vatten. Hur kommer det sig att USA inte kan respektera detta parlamentsbeslut? Med vilken rätt, kräver USA att Irak måste förhandla sig fram till uttåget? Varför kan omvärlden inte acceptera analysen, att med USA helt borta från Irak, finns föga grund eller skäl, för en extremistisk kamp mot Iraks styre. Det är västvärldens mantra, att IS är en risk som måste hanteras med västerländsk insyn och kontroll. Allt är bara svepskäl. USA, Nato, har lärt sig läxan efter Afghanistan. USA vill ha kvar militärbaser i Irak för att kunna attackera mål i Iran. För sin egen eller Israels räkning. En reell stabilisering i Irak, förutsätter USA omedelbara uttåg. Punkt.

När Iran hotade med vedergällning för mordet på Suleimani, framförde Donald Trump 52 stycken strategiska mål i Iran som skulle attackeras. Det skulle  betraktas som en krigshandling, en krigsförklaring. Och nu, nu är det Biden som fortfarande tvekar kring uttåget. Om USA försvinner ut ur bilden, försvinner också USA:s ”ärkefiende” utom räckhåll. Önskar USA skapa konflikter och starta krig? Går man bara Israels ärenden? Egentligen borde amerikanska trupper – krigsförbrytarna – vara de sista som ska befinna sig på irakisk mark.

Iran kallade i ett brev till FN drönarattacken för statsterrorism och en otillåten kriminell handling. Agnes Callamard, expert från FN, uttalade i juli 2020 att dödandet av Soleimani var otillåtet och att USA inte försett FN med några bevis om att attacken var ett svar på ett överhängande hot. Soleimani stod sida vid sida med en irakisk befälhavare –  i Irak. Iran utfärdade en arresteringsorder och begärde Interpol att hjälpa till att arrestera Trump. Det har framkommit att Israel var inblandade, vilket bekräftats av en israelisk säkerhetschef. Vid Soleimanis begravning närvarade Hamas ledare Ismail Haniyeh, som svor en ed att konfrontera det Sionistiska projektet och det amerikanska inflytandet. När miljoner visar sin vrede, när miljoner ropar Död åt USA, förstår USA inte vad instrumentell statsterrorism föder? Trump visste vad han gjorde. Att hälla bensin på elden är en del i det eviga kriget. Att skapa eviga fiender.

Varför kräver ingen att USA en gång för alla lämnar Irak? Varför kräver ingen att Trump utlämnas till Irak för att ställas till ansvar för krigsförbrytelser och mord? Varför är den tanken så mentalt omöjlig?

4. USA:s fång- och interneringsläger, värre än Nazi-Tyskland?

Barack Obama lovade stänga Gauntánamo-lägret där hundratals människor var internerade, alla utan formella anklagelser eller rättegång, där även tortyr förekom systematiskt och unisont. Bush-administrationen, ansåg allt var som det skulle, fångarna hade allt de kunde begära. Enligt amerikanska tidningar, gjordes bedömningen redan 2004 att av trehundra interner så handlade det om dussinet fångar som verkligen kunde anses ha en reell koppling. 6 fångar begick självmord, 41 självmordsförsök begicks av 25 interner. Juridiska företrädare talar om grovt underskattade siffror gällande självmordsförsök. Fortfarande finns fångar internerade. Detta övergrepp och stridande mot Genévekonventionen pågår till dags datum. Biden har lovat avsluta innan mandatperioden är över. Varje demokratisk president verkar ge löftet som en läpparnas bekännelse, verkställigheten uteblir. Praktiken sover, så republikanerna inte vaknar, i onödan. Ett av president Trumps sista löften var att Gauntánamo-lägret skulle vara kvar i all överskådlig framtid. Är någon förvånad?

Drönarattacker skulle minska, det har flera presidenter lovat, men USA opererar över en mängd länder, gör fortfarande instrumentella mord där många är civila offer, kvinnor och barn. De kunde räknas i flera tusental, men är bara ”collateral damage”. Den civila befolkningen i Afghanistan drabbades hårt, var det inte av talibaner eller regeringstrupper, så var det av USA vars räder och attacker ofta slog blint. 2013 sade president Karzai ifrån, inga fler drönarattacker. Men det fortsatte på samma sätt som i Jemen, då parlamentet uttalat ett nej. Att inte respektera ett lands beslut, blir olagliga drönarattacker. Är då inte här varje dödsoffer, ett godtyckligt avrättande, ett mord?

Vad säger de barnen som överlevt USA:s mördande drönare, missiler och attacker? Har de skäl att vara ursinniga på mördaren? Det var ett av skälen till att kriget mot terrorismen gav helt motsatt effekt. Time-square bombningen i New York var ett sådant exempel, någon som drabbats av det ansiktslösa drönarattackerna i Pakistan satte en gräns. Instrumentell statsterrorism har trots detta varit USA:s signum under decennier. Det genererar motstånd och vrede med automatik.

4.1 På hemmaplan i USA, en kvardröjande institutionaliserad rasism, ett segregerat samhälle, våldbrottsnivåer som är skrämmande, även med svenska mått mätt, drygt 2 miljoner människor sitter i fängelser (1% av befolkningen) vilket betyder att 25% av världens interner återfinns i USA. Häromåret: 20570 mord och dråp, närmare sju gånger mer än Sverige, per 100000 invånare. Våldsnivåerna och orättvisorna är ett signum, i ett land som säger sig ha avvecklat sin apartheid på 60-talet. Rättssystemet internerar i dag mångfalt fler människor än förr, dominansen av afroamerikaner är fortfarande massivt övertalig, fängelseverksamhet i USA har blivit en privat industri där arbetsläger garanterar billig arbetskraft. Vad är det som får mig att tänka på GULAG-arkipelagen?

Amerikansk utrikespolitik har haft en praktik av att skydda sina intressen i andra länder, samt att skapa allianser där handel och vapenförsäljning är lika viktiga komponenter. Den polariserade världen som upplöstes genom Sovjetunionens sammanbrott, skapade ett vakuum och behov av nya fiender. Även om Palestinafrågan har infekterat Mellanöstern långt före massakern i Deir Yessin och den stora katastrofen som följde, Nakba (400-600 palestinska byar/samhällen tömdes och förstördes). Redan 1921 skapade Jaffa-upploppen en polarisation och fördjupad konflikt mellan judar och palestinier (sorgligt nog utlöst i missförstånd om vem som angripit vem). Uttåget 1948 blev exodus för ett folk som aldrig fick återvända hem utan levde statslösa i eviga flyktingläger som också där utsattes för terror, t.ex. Shatila och Sabra i Beirut 1982, där libanesisk milis massakrerade 700-800 civila palestinier medan israelisk militär slöt en säkrande ring runt lägren. Libanons president hade mördats, högst troligt av en syrisk agent, men palestinierna gavs skulden.

Den statliga israeliska Kahankommissionen kom fram till att den israeliska försvarsministern Ariel Sharon hade ett ”personligt ansvar” för massakern. Tiden för inbördeskriget i Libanon, försvinner alltmer i skuggorna men grunden låg i de stora konflikter som uppträdde då så många folkgrupper tagit sin tillflykt till Libanon och med flyktingsituationen låst i över 30 år. Grunden låg i Nakba, den stora katastrofen, flykten av hundratusentals palestinier, vilka senare kom att organiserade sig i ett otal motståndsrörelser där Israel blev måltavlan, där operationerna ofta utgick från Libanon.

Från 1975, när inbördeskriget bröt ut, hade Israel hade två gånger invaderat Libanon, 1978 och 1982, men milisangreppen (palestinska) mot Israel gick inte att stoppa. I kriget avspeglar sig ett kaotiskt virrvarr av inhemska grupper och koalitioner som ständigt förråddes och upplöstes, de tydligaste externa aktörer var Syrien, Irak, Iran, Israel och USA. Femton års inbördeskrig, hade sin grund i kolonialmakternas godtyckliga uppdelning och förvägran av självständighet i Mellanöstern, det hade sin grund i skapandet av en Israelisk stat, med en ofantlig palestinsk flyktingvåg till omgivande länder.

USA styrde självständigt händelseförloppet efter andra världskriget, där utfattiga segrarnationer som Storbritannien och Frankrike, mötte USA:s krav och samtidigt fortsatte sin koloniala praktik för ekonomisk återhämtning. Destabiliseringen och maktförskjutningarna har aldrig upphört, utan återfinns och kan spåras, i närmast varenda konflikthärd och krig. Den olösta Israel-Palestina-frågan och den USA-köpta kuppen i Iran, spökar i varenda vrå, i Mellanöstern, då som nu. Allt för att gång på gång säkra politiska och ekonomiska intressen och att aldrig förglömma – oljan. Resultatet: en värld i ständigt krig, en värld med ofantliga flyktingströmmar som aldrig var någon frivillig folkvandring.

I kapitel 6, nästa blogginlägg, kommer jag att beskriva och analysera NATO:s bildande och utveckling.

4.2. I rubriken till denna bokdel, ställdes frågan om NATO är en ny-fascistisk gubbklubb? Det finns flera sätt att se på saken. Ett där det finns en uttalad ideologi, en uppsättning föreställningar, idéer och synsätt, som i neo-fascism inkluderar bl.a. rasistisk överhöghet, populism, auktoritarianism, xenofobi, antikommunism och ett ifrågasättande av liberal demokrati och parlamentarism. Den andra sättet att se på saken är, där fenomenen kan radas till varandra, oaktat en uttalad ideologi eller verklighetssyn, men ändå framvisa ett neo-fascistiskt ansikte i den politiska praktiken.

Det intressanta är, att många av dessa markörer inte är uttalade eller givna, i det amerikanska politiska systemet eller samhällslivet. Men tendenserna återfinns ofta i sin praktik, synnerligen i amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik. Därtill, så fort man lämnar amerikanskt territorium, verkar världen kring dem lätt bli ett monster som ska bekämpas som vilda djur. Allt sedan Vietnam, har sättet att se på fienden, sättet att behandla krigsfångar, ofta reducerats till att vissa människor inte är människor, inte har något människovärde, utan behandlas som ting eller lägre stående djur – förbrukningsbara. Någonstans kan jag inte låta bli att tänka i termer av slavar. Omvärlden som undersåtar. Lyfter man blicken finns tydliga tecken i USA, av en utbredd xenofobi och övermänniskobeteende. Likheterna mellan Nazi-Tysklands behandling av judar i koncentrationsläger och USA:s fång- och tortyrläger, är sorgligt nog mycket slående.

Sättet som USA bortdefinierade människor som olagliga stridande, i kriget mot terrorismen, att inte följa internationell rätt och överenskommelser, såsom Genéve-konventionen, vittnar också om ett dehumaniserande synsätt och ett totalt ointresse av att följa internationella lagar. Det instrumentella drönarvåldet skördade tusentals civila liv och hundratals attacker misslyckades fullständigt då bara civila dödades. När detta skett, utan ett lands formella medgivande, eller trots förbud, kan vi tala om statsterrorism och mord (Afghanistan, Irak, Yemen, Pakistan osv.). När det skett i tusental, är det serie- eller massmord.

När anklagelser reses i massmedia och internationella fora, påstår USA:s egna intern-undersökningar att inga krigsförbrytelser eller brott har begåtts. Barack Obama gjorde ingen skillnad. Ursäkten förblir dåliga underrättelseuppgifter. Det är ingen ursäkt. Det väcker inte tusentals döda barn till liv igen. Därtill vägrar USA erkänna en internationell krigsförbrytartribunal och vägrar utlämna några misstänkta. Ingen får anklaga eller döma någon amerikan för krigsförbrytelser, oavsett graden av grova brott. Tvärtom, formellt legitimerade USA våld och tortyr, där fångar dog av tortyr. I Irakiska fängelser våldtogs barn/pojkar och kvinnliga fångar. I flera fall blev de våldtagna kvinnorna gravida. Deras liv eller livsslut är inte lämpliga att omskrivas här.

USA är ett segregerat land där rasism är närmast institutionaliserat i samhällsstrukturen. Den som besökt USA, kan aldrig sluta förvånas, över den ömsesidiga rasism och de föreställningar om ”den andre” som råder. Historien önskade att allt upphörde 1964/1965 då det amerikanska apartheidsystemet avskaffades, genom att delstatlig och privat rassegregering förbjöds. Det första presidentvalet med allmän rösträtt ägde rum 1968. Men rasdiskrimineringen består. Black Lives Matter rörelsen framvisade för omvärlden – att protester, händelser och brutalt polisvåld – dessvärre avfärdades och omskrevs även av presidenten själv, Donald Trump. Under sina valmötet, hetsade Trump mot denna organisation. I stället för att mana till lugn, hotade Trump med att sätta in militär för att stävja oroligheter. Många analytiker ser, även i USA, vad som benämnts Trumpism, som populistisk och ny-nationalistisk, långt ut på högerflanken. En del ser en light-version av en ny form av neo-fascism, en del ser tendenser till ”authoritarianism”.

Auktoritarianism, är i egentlig mening ett styrelsesätt som karaktäriseras av motstånd till politisk mångfald, användandet av en stark centralmakt för att konservera politiskt status quo. Ackompanjerat av reduktion i lagars tillämpning och demokratiskt röstförfarande. Hittills i USA:s historia har presidenter inte använt sitt veto eller exekutiva order på ett så utstuderat sätt som Trump gjorde. Skillnaden mellan presidenters rättigheter, tex. att styra med dekret, är stora mellan olika länder. Det intressanta med USA är att ett tvåpartisystem, där majoriteten är hårfin, inte kan mobilisera för lagändringar eller undanröjande av lagda veton. Filibuster-lagen och regler kring lagändringar, gör att antingen 60% eller en kvalificerad majoritet (2/3) kan krävs för en förändring i lag eller beslut. Lojaliteten från republikanerna visade sig solid nog i flera fall. Ett lagförslag som inte har 60% stöd, kommer sällan fram på bordet (hotet om Filibuster verkställs närmast aldrig men fungerar som politisk hävstång). Rådande lagstiftning och praktik skapar här ett status quo, inget förändras eller reformeras. Bara en medelväg accepteras och en yttre betraktare kan plötsligt uppleva att man befinner sig i en enpartistat där bara presidenten kan göra större förändringar respektive ta beslut utan ett egentligt majoritetsstöd i kongressen. På så vis åsidosätts parlamentarismen.

Trump visade senare att han gjorde allt för att ogiltigförklara ”olagliga” röster i presidentvalet, utnyttjande den statistiska kunskapen att fler demokrater poströstar. Donald Trumps styrelsesätt var under hans mandatperiod i flera avseenden autokratisk, vilket i sig möjliggjordes av en anmärkningsvärd stor del lojala republikanska senatorer och representanthusledamöter. Trump tänjde på alla regler och lagar. Presidentens immunitet är vittgående, till dess riksrätt verkligen kan åberopas. Trumps politiska praktik visade att han kunde åsidosätta både konstitutionens och parlamentarismens grunder.

4.3 En första summering

USA:s vackra konstitution och lagstiftning, kan i fel händer stundtals förvandlas till autokrati med neo-fascistiska tendenser (sett till praktiken). USA:s krig i Irak, USA:s krig mot terrorismen, USA:s krig i Afghanistan, USA:s blinda stöd till Israel, har skapat ”goda” fiender och hot, som räcker decennier framöver. Angreppet på Manhattan den 11 september 2001, blir den ständiga resonansbotten, alibit, i att USA var och är hotat och en vacker dag kommer angripas igen. Detta är både republikanernas och demokraternas kvarnsten om halsen. Där USA:s våld föder våld, men ofta maskeras i att någon angrep först. Där även den amerikanska termen, förebyggande krig, finns som legitimt skäl (även inkorporerad som doktrin i NATO).

Det fanns ingen rättslig grund eller hotbild för att invadera Irak. Endast Israels och USA:s behov att neutralisera Saddam Hussein och USA:s behov att säkra oljan. Sanningen som gummiband, ”fake news”, desinformation eller ren propaganda, har spelat en allt större roll för legitimiteten till instrumentella krig och insatser utomland, under många decennier (precis som under Vietnam-kriget). Även USA sysslar med s.k. hybridkrigföring, inte bara Ryssland.

Behovet av evigt krig, för evig fred, genomsyrar fortfarande USA:s utrikespolitik. Där demokraterna och Joe Biden nära nog följer Trumps inslagna väg, främst i rädsla för att bli ifrågasatta på hemmaplan än att verkligen skapa förutsättningar för nedrustning, geo-politisk stabilisering och en framgångsrik världsfred. Där freden i Mellanöstern är nyckeln, men stödet till Israel tycks i stort vara överordnat allt. Där också USA, och dess krigsindustri, väljer att närmast stödja vem som helst, bara de kan betala, i utbyte mot lojalitet och blomstrande handel. Krig och lagom stora konflikter skapar tillväxt.

Inflytelserika intressegrupper och kapitalet, är presidentkampanjernas bästa vän. Mitt i denna saliga röra, vägrade Trump erkänna sitt nederlag, spred rykten om valfusk och hävdade sin rätt till fortsatt presidentskap, som vore den ”olagliga” röstningen ett kuppförsök. Vilket eggade lojalister och ultra- eller neo-nationaliser och resulterade i Trumpisternas stormning av Capitolium. Detta är Trumps Amerika. Men också USA självt. Där eftermälet just visar på bristen på självrannsakan och vägran att erkänna misstag, bland både republikanska politiker och deras väljare. Det här är en kursändring som kan bli bestående och återupprepas. En stelopererad demokrati med neo-fascistiskt ansikte.

5. NATO – en neo-fascistisk gubbklubb?

Ett land blir inte neo-fascistiskt bara för att man idkar handel och utbyte med ett land med sådana tendenser. Men grunden i NATO vilar i att medlemsstaterna är solidariska och förbinder sig att kollektivt försvara övriga medlemmar. Kanske man häpnar då det innebar att demokratiska länder ömsesidigt skulle skydda fascistiska diktaturer i händelse av en extern angripare. Det var många runtom i världen som lyfte ögonbrynen när USA erkände Franco och diktaturen Spanien. Madridpakten1953 innebar att Spanien, mot ekonomiskt och militärt stöd, upplät flyg- och flottbaser till amerikansk militär samt gav tillstånd att upprätta sändare för Radio Free Europe (finansierad av CIA fram till 1972). Det sistnämnda måste varit efterkrigstidens största paradox, när Spanien var en av de mest totalitära staterna i Europa. Men stödet och avtalen fanns där, mellan demokratier och diktaturer.

Det finns ett fotografi taget 1957 från ett NATO-sammanträde. Runt bordet sitter ett antal delegater från dåvarande medlemsländer. Grekland och Turkiet var arvfiender men samlades ändå vid samma bord. När USA understödde en militärkupp i Grekland 1967, styrde sedan en junta diktaturen, här måste man fråga sig: Vilket medlemsland försvarade organisationen NATO då? Vem försvarade demokratin Grekland mot manipulatören USA?

Vid den här tiden var Frankrike nära sammanbrott efter ett utdraget krig i Indokina (1946-1954) där vietnameserna kämpade för sin befrielse. I Algeriet pågick ett krig sedan 1954, vilket kostade 1-1,5 miljoner algerier livet. Militärrevolten i Algeriet 1958 ledde sedan till den franska regeringens fall. President René Cotys uppmanade Charles de Gaulle att bilda regering för att förhindra ett inbördeskrig i Frankrike. Spanien styrdes av diktatorn Franco och Portugal av diktatorn Salazar, bägge av fascistisk modell. Detta är Europa i slutet av 1950-talet. Demokrati och frihet är långt borta. Här sitter en fascistisk gubbklubb. Varken ny eller gammal, bara fascistisk. Detta är Europa. Där den grekiska militärjuntan även försökte sig på en kupp på Cypern. Den bräckliga fred och stabilitet som byggts upp mellan Grekland och Turkiet raserades i ett ögonblick. I backspegeln det turkiska folkmordet på en miljon grekiska kristna. I andra backspegeln, Cypern var en brittisk koloni fram till 1960 där gerillakriget mellan 1956-59 gav Cypern sin självständighet.

Den USA-stödda grekiska militärjuntan ville införliva Cypern med Grekland, i ett läge där majoriteten av grek-cyprioterna ville ha självständighet (presidentvalet 1968 gav tydliga bevis på detta). Juntan återupplivade den högerextrema gerillan (EOKA) och EOKA-B bildades. Metoderna urartade till ren terrorism och var finansierat och infiltrerat av USA och CIA. President Makarios störtades genom en kupp orkestrerad av EOKA-B i samarbete med CIA och militärjuntan i Aten. Detta är Europa 1974. This is America. Efter militärkuppen bröt ett inbördeskrig ut där tusentals människor dödades. Detta är NATO:s medlemmar på schackbrädet. Hur försvarade man varandra? USA störtade två demokratier i Europa. Parallellt samarbetade USA nära med Portugal och Spanien under deras fascistiska diktatorskap.

5.1 Att tolerera det intolerabla, USA bortom all ära och redlighet

Under decennier har USA startat krig, bedrivit krig och iscensatt eller stöttat militärkupper runtom i världen, där internationell lag och folkrätten satts ur spel, där USA än i dag vägrar sälla sig till dem som rättfärdigar den internationella brottsdomstolen ICC. USA har fortsatt sin praktik (the rule of the force), man har fortsatt mörda instrumentellt med drönare, i områden man inte har jurisdiktion eller utan länders medgivande. USA bedriver statsterrorism och uppsåtligt mördande där tusentals civila blivit offer, i närtid och under 2021, USA har begått tusentals krigsförbrytelser under de första två decennierna av 2000-talet.

Helt annorlunda agerar Storbritannien, de är medlem i ICC och har av domstolen granskats för de misstänkta krigsförbrytelser de anklagats för under Irakkriget, britterna har hedern i behåll, i termer av att låta sig granskas, prövas och bedömas. Det fanns misstanke om cirka 1000 fall av tortyr och 52 mord av fångar i fängelseförvar (under Irakkriget 2003-2008).

USA och Israel, gick så långt år 2020, att dessa två stater hotade ICC:s personal med sanktioner om de skulle fortsätta utreda krigsförbrytelser i Afghanistan respektive Israel/Palestina, ett hot som allvarlig undergrävde både arbetet och legitimiteten hos brottsdomstolen. Den 17 mars 2020 hotade USA:s utrikesminister Michael R. Pompeo offentligt, två namngivna seniora ICC-medarbetare, andra ICC-stabsarbetare och deras familjer, med bestraffande sanktioner (visa-indragning, frysta tillgångar etc.). Israels Benjamin Netanyahu påkallade i januari samma år sanktioner mot den internationella domstolen, mot alla tjänstemän och åklagare – mot alla. FN-medlemmarna i ICC gjorde ett upprop till försvar för sin verksamhet och sitt uppdrag enligt Romfördraget, där man skarpt kritiserade USA och Israel för att sätta sina egna politiska intressen och straffrihet före internationell lag.

En självklar reflektion borde vara, hur kan NATO:s medlemsländer acceptera en alliansmedlem –  USA – som bedriver statsterrorism med tusentals civila döda som följd? Ett land som begått tusentals krigsförbrytelser och vägrar acceptera ICC, som till och med hotar dess personal med familjer? En skurkstat som mördar en Irakisk befälhavare, Abu Mahdi al-Muhandis, på Iraks eget territorium i Bagdad. Oavsett vad man tycker om den iranske generalen Qasam Suleimani, var detta också ett mord. Det vore självklart att arrestera Donald Trump och föra honom till Irak och ställa honom till svars för morden, synnerligen för al-Muhandis. Varför är denna självklarhet så svår att göra till handling? Rädsla för att skada ”relationerna” till USA tycks styra. Att hålla sig väl med mördarna verkar gå före.

USA opererar fortfarande med baser i Irak, med exempel som ovan, avrättande en Irakisk företrädare utan någon som helst brottsmisstanke eller rättegång. Ljusår bortom internationella lagar, utan ett uns av respekt eller heder. Vilket land, vill vara i allians med, eller försvara, ett land som USA som begår ohyggliga brott, som skapar fiender, hotbilder och internationella konflikter bortom all rimlighet? USA har sedan andra världskriget skapat och förskjutit geopolitiska maktbalanser så att NATO har blivit ett hot mot både sig själva och världen som sådan. Det sistnämnda påståendet kräver en förklaring. Den kommer!

Vem kan uppriktigt acceptera USA:s doktriner och militära globala praktik? Skulle något annat land i världen, syssla med vad USA sysslar med, skulle detta land isoleras och ges så hårda politiska och ekonomiska sanktioner att det skulle lida kvävningsdöden. Är det bara empatilösa gubbar med neo-fascistisk hållning eller acceptans, som känner sig hemma i mördarklubben? Är det inte absurt att Sverige vill ställa sig i kö och rentav kan upplåta Gotland som NATO-bas (vilket i praktiken blir en amerikansk bas)? Gotland som redan i dag är övningsplats för amerikansk militär – krigsförbrytarna i högsta divisionen – vilka alltid tycks vara lika välkomna till rättsstaten Sverige. Inrikes är politisk korrekthet ett svenskt signum, utrikes accepteras statsterrorism och USA som mördarmaskin. När USA:s militära styrkor istället borde förbjudas att beträda svenskt territorium. Stolthet, heder, rättfärdighet, medmänsklighet, verkar upphöra vid riksgränsen.

5.2 NATO – USA:s vänstra hand?

NATO leds per definition av USA. The Supreme Allied Commander (SACEUR) är den högste operative militäre befälhavaren i de allierade styrkorna i Europa (ACO). Befattningen SECEUR infördes 1951 och innehas alltid av en officer från USA:s väpnade styrkor. Innehavaren av posten SACEUR är samtidigt i en separat roll befälhavare för United States European Command. En person – USA på två stolar.

I förutvarande kapitel har USA:s praktik som kuppmakare, konfliktskapare, krigsförbrytare och statsterrorist beskrivits i ett otal exempel. Från andra världskriget slut till i dag. Är det någon som tycker det är märkligt att USA har yttersta befälet för Europas allierade styrkor? Inom en Europeisk Union där egentligen länderna själva borde klara av sitt uppdrag. Allt upplevs som en stat i staten. Likaså som ett överförmynderi från ett land som för länge länge sedan borde lämnat Europa bakom sig. Synnerligen efter Sovjetunionens och Warzawapaktens upplösning.

Det är därför frågan reser sig igen, är NATO fortfarande en neo-fascistisk gubbklubb styrd av USA:s intressen, precis som den var 1957?

Frågorna kommer diskuteras vidare i nästa kapitel nr 6 av boken ”NATO – dödens ängel”.

Arbetsnamnet på nästa kapitel var ”NATO – en psykopat i blöjor?” men kommer benämnas ”NATO – en välsnidad marionett i USA:s händer”