”NATO – en välsnidad marionett i USA:s händer” kapitel 6, del 1 [ur ”NATO – dödens ängel”]

Kapitel 6  ”NATO – en välsnidad marionett i USA:s händer”

 

6.1 ”Coup 53”

Det kom säkert som en chock att underrättelsetjänsten i USA erkände att man 1953 iscensatt en kupp och störtat en demokratiskt vald regering. Fast egentligen handlade det om att US national security archive vid George Washington University 2013 publicerade ett antal avklassificerade dokument.

Det var CIA som låg bakom militärkuppen mot premiärministern Mohammad Mosaddeq i Iran 1953, där det visade sig att Storbritannien initierat ”revolutionen”. Fabrikationen av falska argument för oss rakt in världen av ”fake news”. Mosaddeq var anti-kolonialist, demokrat och värnade mänskliga rättigheter, han var populär och respekterad, men beskrevs av brittisk underrättelsetjänst med endast invektiv och psykologiseringar. Trots att USA ansåg att Mossaddeq skulle vara en försvarsmur (bulwark) mot kommunism, så omskrev MI6 detta till att Iran ändå skulle falla undan om Sovjetunionen tryckte till. Britterna filade och lade alla argument tillrätta. Man betalade 1,5 miljoner pund till en mängd aktörer, allt för att köpa och iscensätta en statskupp.

Varför skulle länder som ärevördigt signerat The UN Charter respektera ett demokratiskt lands självständighet och suveränitet? USA och Storbritannien var båda kärnmedlemmar i NATO, men här gällde det inte ett medlemsland, bara ett land med stora oljefyndigheter som avsåg att nationalisera sina egna tillgångar. I egentlig mening absurt att revolutionera mot, då koncessionsavtalen för oljeimperialisterna ändå skulle löpa ut kring1960. Kanske var det där skon klämde också.

Förhistorian var lika tragisk då Iran försökte sig manövrera sig genom andra världskrigets alla vändningar, i förhandlingar erbjöd sig Iran kasta ut alla tyskar, men det Anglo-Sovjetiska invasionskriget kunde inte stoppas, det var och förblev ett aggressionskrig i skuggan av ett världskrig, för att säkra oljekällorna i norr för Sovjetunionens räkning, och i sydväst, i Storbritanniens besittning. Man ska ha i åtanke, att ett världskrig pågick och att alliansen ville säkra tillgångar och anläggningar. Den dåvarande Shahen hade kritiserat britternas taskspeleri att dels inte acceptera högre kvoter i termer av vinstdelar till Iran, dels genom att man kringgått avtalen genom bulvaner och manipulation. I britternas ögon omskrevs den diplomatiska krisen till att Iran var fientligt inställda till brittiska oljebolag, när det handlade om rättvisa och återbäring. Oljan och inkomsterna skulle säkras till varje pris för Storbritannien. Kriget mot Iran hade ingen grund, det fanns inget hot. Erövringskriget var enkom för att styra Iran och kontrollera dess oljetillgångar.

Ett dussin år senare var skäl nog igen för britterna att genomdriva ”Operation Boot” som underrättelsetjänsten MI6 kallade militärkuppen. Mosaddeq var ett allvarligt hot mot britternas ekonomiska och strategiska intressen, enligt utrikesministern Sir Anthony Eden. Vilande i Winston Churchills övertygelse, en demokrati kunde offras för brittiska intressen. Dwight D. Eisenhower auktoriserade CIA och administrationen anses varit lättövertalad (från brittisk synvinkel). Dokumenten framvisade att aktionen var sanktionerad på högsta nivå i USA och Storbritannien. CIA:s rubrik ”The Battle for Iran” borde benämnts ”The Battle for Others Oil”. Alla frisläppta dokument var fyllda av falsarier och vantolkningar, för legitimitetens skull, då som nu. Irans olja, handlade om Storbritanniens överlevnad som imperium i Mellanöstern, precis som för sin överlevnad som konkursfärdigt land efter andra världskriget. De koloniala krigen hade aldrig något slut. Folk och länder skulle offras.

Handlingarna beskriver också hur den brittiska regeringen försökte blockera avklassificeringen som avslöjade deras inblandning. Under 70-talet försökte tjänstemän stoppa ”Washington” från att släppa dokument som skulle blivit ”väldigt pinsamma” för Storbritannien. När sekretessen lättade och publiceringen skedde, kunde det brittiska utrikesdepartementet varken konfirmera eller dementera. Trots att tidningen The Observer redan 1985 avslöjade komplotten.

Att störta en demokrati och regering, kommer alltid ikapp, precis som orättvisorna mot de fattigaste och rika, där klyftorna bara ökade trots landets rikedom, den monarkiska diktaturen Iran höll stången i 26 år. Att en revolution slutligen kom, var frukten av tillkortakommandet att inte tillgodose ett folks behov och rättigheter i kombination med att underkuva religiösa strömningar.

6.2 Levanten, Irak, Iran… alltid någons anspråk

När man ser tillbaka på historien, efter andra världskriget, ser man ett antal tydliga huvudlinjer. Staten Israels tillblivelse där det palestinska folkets flykt och förskingring skapat ett evigt dilemma och otaliga konflikter. Liksom Israels aggressiva expansionspolitik. USA borgade för beslutet i FN. Frankrikes och Storbritanniens ovilja att släppa Palestina, Syrien och Irak, till självständighet och frihet, blev en kort nykolonial historia med krig, inbördeskrig och stora konflikter i kölvattnet, med nya instabila statsbildningar med marionettregeringar, där nya krafter snart tog över och senare även lierade sig med tvenne sidor i det nyuppfunna kalla kriget. Konflikthärdar och nationalism tilltog, geo-politisk destabilisering följde och bestod.

Alla dessa tillrättaläggande och olagliga interventioner i länders inre angelägenheter har spridit sina ringar på vattnet och kan återfinnas i allt vad vi i dag granskar närmare i mellanöstern och arabvärlden. Klanen Saudi trädde fram i maktvakuumet, efter att Palestina-Syrien-Irak-mandaten upphörde, vilket splittrade arabvärlden genom Saudi Arabiens nära relation till USA. Att säkra goda relationer för USA med Saudi Arabien och Kuwait, har handlat om ekonomiska intressen och olja. Parallellt har vapenexporten dit, i en polariserad värld, blivit en alltmer betydande exportinkomstkälla för USA.

Revolutionen i Iran 1979 blev för USA en oacceptabel förlust av en allierad diktator och råvarukontroll. Ockupationen av den amerikanska ambassaden i Teheran och gisslandramat där, gjorde händelsen till ett nationellt trauma. Vilket Donald Trump fortfarande hade tankar att hämnas för (han hade ett utpekat militärt mål för varje person i gisslan). För USA fanns något mer än heligt: Diplomatisk personal ska erhålla immunitet enligt Wienfördraget. Detta upprörde USA starkt, ambassaddramat varade 444 dagar, men att iscensätta en militärkupp och kullkasta en demokrati i Iran, fanns aldrig någon ruelse över. En demokrati är inte helig. Det misslyckade försöket – operation eagle claw – att frita gisslan skapade bara svarta rubriker när en helikopter kraschade och åtta soldater dog, vilket gav Jimmy Carter stämpeln som misslyckad president. När Iran-Irak-kriget började, satt fortfarande 54 personer gisslan i den amerikanska ambassaden i Teheran. Minuter efter att Carters mandatperiod var till ända, den 20 januari 1981, meddelade Iran att gisslan skulle frisläppas. När beskedet kom, hade Ronald Reagan precis svurits in som president.

USA såg snart möjligheten att använda Irak och Saddam Hussein för både återerövring och hämnd mot Iran. Man var väl medveten om både diktaturens väsen och den terror Saddam utsatte olika områden och etniska grupper för. Men fiendens fiende, betraktades som en vän. USA började samarbetade intimt med Irak när man såg att Iran började få ett militärt övertag i kriget. Det kunde på sikt möjligen hota Saudi Arabien och Gulfstaterna, indirekt USA:s huvudintresse: olja. Men tidigt rapporterades om användning av kemiska stridsmedel (förbjudna enligt Genevé-konventionen 1925), uppgifterna nådde CIA redan 1983, men de vidtog inga åtgärder för att stävja Iraks brott mot internationell lag, USA anmälde inte heller saken till FN. [”CW”= chemical weapons]

”…Thus, on Nov. 1, 1983, a senior State Department official, Jonathan T. Howe, told Secretary of State George P. Shultz that intelligence reports showed that Iraqi troops were resorting to ”almost daily use of CW” against the Iranians…”

Trots denna kunskap, skickades Reagans sändebud Donald Rumsfeld till möte med Saddam Hussein i december 1983 och mars 1984. Vid den här tiden använde Irak närmast dagligen kemiska stridsmedel i strider mot fienden. November 1984 återupprättades de diplomatiska förbindelserna. USA sålde sedan direkt eller via tredje land en mängd av militär utrustning till Irak. Howard Teicher, NSA, uttryckte sig så här i domstol:

”The United States actively supported the Iraqi war effort by supplying the Iraqis with billions of dollars of credits, by providing U.S. military intelligence and advice to the Iraqis, and by closely monitoring third country arms sales to Iraq to make sure that Iraq had the military weaponry required. The United States also provided strategic operational advice to the Iraqis to better use their assets in combat … The CIA, including both CIA Director Casey and Deputy Director Gates, knew of, approved of, and assisted in the sale of non-U.S. origin military weapons, ammunition and vehicles to Iraq…”

Som en del av öppningen mot Bagdad, raderade Reagan-administrationen Irak från USA:s terrorlista i Februari 1982, trots högljudda protester från kongressen. Utan ett sådant ingrepp, hade det enligt Teicher varit omöjligt att ens ta de mest blygsamma steg till att kanalisera stöd till Bagdad. Irak, var tillsammans med Syrien, Libyen och Södra Yemen, de fyra ursprungliga länderna som sattes upp på terrorlistan 1979.

USA agerade som en allierad till Irak och Saddam Hussein. Nedskjutningen av Iran Air flight 655, ett civilt flygplan (Airbus A300) med 290 passagerare (varav 66 barn), inom iransk luftrum, ovan iranskt territorialvatten – under den vanliga inflygningsrutten till Teheran – rankas som det sjunde dödligaste flygplansangreppet någonsin. Fartyget USS Vincennes luftvärnsrobotar orsakade alla passagerares död. Det var inget misstag, man visste vad man siktade på. Vid granskning framkommer att fartygets loggsystem, aldrig indikerade annat än att det var ett civilt flygplan (IFF-mode III), an unhostile aircraft. Kommandot bar hela ansvaret. Det var ett flagrant krigsbrott som stred mot internationell rätt. Men fallet belyser den amerikanska paranoian efter att Irakiskt flyg (egen allians) 1987 beskjutit fartyget USS Stark med Exocet-robotar. USA gav inledningsvis skulden på Iran för det inträffade. Kompletterande fråga: Hade någonsin USA formellt förklarat krig mot Iran?

Senare har sanning lagts till sanning hur USA stöttade, finansierade och möjliggjorde det långa kriget, men även deltog aktivt i kriget. USA exporterade också, direkt eller via mellanhänder, toxiska kemikalier och dödliga biologiska bakterier som olika varianter av mjältbrand och böldpest. Amerikanska myndigheter hyste stora misstankar att insekticider användes för tillverkning av kemiska vapen. Under den senare delen av 1987 började Irakiska flygvapnet använde kemiska stridsmedel i norra Irak mot kurdisk motståndsrörelse. ”scorched earth”-strategin upprörde Capitol Hill och nya krav på sanktioner krävdes mot Irak. Vita Huset var också upprörda, men inte så upprörda att man tvingades företa sig något som skulle kunna skada relationerna med Bagdad allvarligt.

[Det var CIA, vilka fanns på plats i Iran långt före kuppen 1953, som sedan byggde upp den iranska säkerhetstjänsten SAVAK med medverkan av israeliska säkerhetstjänsten MOSSAD. CIA samarbetade intimt med SAVAK under många år men slitningar uppstod och Irans samarbete med Israel och säkerhetstjänsten MOSSAD blev ännu ett spår i att effektivt kontrollera politiska motståndare och opposition, ofta genom infiltration och ett brett spektrum av repressiva metoder; internering, tortyr, summariska rättegångar och avrättningar fram till 1979. Mossad opererar fortfarande på främmande makts territorier, exempelvis då man direkt misstänktes i Iran 2020 för mordet på den iranske kärnkraftforskaren Mohsen Fakhrizadeh.]

Under många tillfällen (1983-1988) uppdagades också anmärkningsvärda spionoperationer som t.ex. ”Eager Glacier” med mål att övervaka Irans territorium.Eller Iran-Contras-affären där en förtäckt vapenaffär mellan USA och Islamiska republiken Iran, skulle finansiera hemliga vapenleveranser till högerorienterade contras-rebeller i Nicaragua i striden mot sandinisterna (som störtat Somoza-regimen). Ronald Reagan lyckades skaka av sig den sistnämnda affären utan riksrätt. Det var väl känt att Reagan inte tålde terrorism, men Contras var beryktade för terror och brott mot mänskliga rättigheter (t.ex. kidnappningar, tortyr, våldtäkter, mord på civila, kvinnor och barn, attacker mot sjukhus och mord på medicinsk personal, nedbrännande av byar mm.), men ändamålen helgade medlen. Inga vänsterregeringar skulle tolereras om USA fick bestämma. Inte ens valet i Nicaragua 1984, vilket godkändes av utländska observatörer, ansågs tillräckligt demokratiskt av Reagan-administrationen. Det var precis som fallet med militärkuppen i Iran 1953 när demokratin störtades.

6.3. Summerar man USA:s stöd och insatser i Irak 1982-1988…

…kan man konstatera att USA politiskt, tog bort Irak från terrorlistan. USA och deras allierade, stödde ”no decision” i FN 1984 i frågan om Iraks användande av kemiska stridsmedel. President Bush signerade NSD 26 för att tillförsäkra Iraks säkerhet i oktober1989.

”Access to Persian Gulf oil and the security of key friendly states in the area are vital to U.S. national security.” With respect to Iraq, the directive stated, ”Normal relations between the United States and Iraq would serve our longer term interests and promote stability in both the Persian Gulf and the Middle East.”

Det militära stödet bestod i $1,5 miljarder i export av patogener, toxiner och biologiskt forskningsmaterial 1985-89. USA levererade vapen för $200 miljoner 1983-90. CIA överförde i hemlighet militärutrustning och högteknologiska komponenter till Irak 1985-90. CIA kanaliserade vapenexport via vapensmuggling och privat militärindustri 1985-1990. USA-baserade företaget Alcolac International exporterade senapsgas till Irak 1987-88. Närmare 150 utländska företag var involverade i Saddam Husseins WMD-program (weapons of mass destruction) som pågick mellan 1962-1991. 60 amerikanska tjänstemän vid Defense Intelligence Agency försörjde Irak med underrättelseinformation 1987-88. USA:s flotta eskorterade Iraks oljetankers medan Irak angrep Iranska tankers 1987-1988. Saddams elittrupper tränades i USA under 80-talet. Irakiska helikopterpiloter tränades i USA. USA stöttade Irak genom ett militärt stödprogram känt som ”Bear spares” under 1980-talet. USA:s militära styrkor attackerade direkt Iranska oljeplattformar 1987. USA attackerade och stred direkt mot Iranska flottan.

USA gav inledningsvis Iran skulden för Iraks gasattack i kurdiska Halabja då 5000 människor dödades (tre fjärdedelar var kvinnor och barn) och 9000 skadades. USA gav Iran skulden för Iraks attack på fartyget USS Stark. USA försåg Irak med underrättelseinformation genom spionaget Eager Glacier som företogs mot Iran 1987-88. I monetära termer fördes 5 miljarder US$ från de amerikanska skattebetalarna till Irak.

Det är omtvistat hur Irak och Saddam Hussein uppfattade den amerikanska ambassadören April Glaspies uttalande, ”we have no opinion on the Arab-Arab conflicts like your border dispute with Kuwait”, men en vanlig tolkning är att man i diplomatiska termer inte har för avsikt att kritisera eller ingripa i gränsdispyten. Uppenbart var att Irak uppfattade ett USA inte skulle ingripa. Så följde invasionen från Irak mot Kuwait i augusti 1990. En USA-ledd allians inledde Operation Desert Storm vilken befriade Kuwait från ockupation 1991. Men den process som USA startat genom att ge Irak ett förbehållslöst stöd 1983 hade fått ett sådant momentum att Irak blivit ohejdbart i att åter bli en risk för hela regionen runtom landets gränser. Men Irak hade aldrig utsatt något annan land för militärt angrepp.

6.4. Eftermälet, Iraks återuppståndelse, stormakters beslut om militär invasion av Irak

Kriget i Irak 2003, var olagligt av flera skäl – i termer av internationell rätt: man kunde inte åsidosätta suveränitetsprincipen, man hade inte FN:s säkerhetsråds mandat genom en resolution, man kunde inte åberopa nödvändighetsrekvisitet för självförsvar. Den geopolitiska instabiliseringen som uppkom under och efter kriget, samt humanitära katastroferna (minst en halv miljon människor miste livet) – ej att förglömma, tusentals övergrepp och misstänkta krigsbrott mot krigsfångar av främst USA – borde renderat allvarliga påföljder. Två länder, två medlemmar i FN:s säkerhetsråd, hade på eget bevåg startat ett olagligt krig 2003 och invaderat och ockuperat ett självständigt suveränt land.

Det finns egentligen ingen annan lämplig påföljd än att utesluta USA och Storbritannien ur säkerhetsrådet. Vilket direkt sätter ett brännande fokus på den illegitima konstruktionen, av de självutnämnda ständiga rådsmedlemmarna, vilken stormakterna ritade upp efter andra världskriget. FN bildades inte på demokratiska grundvalar. Beaktat t.ex. Kina och Ryssland och deras förehavanden i freds- och krigstid, borde i egentlig mening säkerhetsrådet upplösts vid detta tillfälle då rådet tjänat ut sitt syfte. Men den mest plausibla reformeringen är att säkerhetsrådets permanenta medlemmar blir vanliga medlemmar och förlorar vetorätten. Då kan ingen stormakt längre undkomma konsekvenser för sina handlingar. Ett land, en röst. Nio av 15 röster i säkerhetsrådet ska räcka, oavsett vem som beslutar.

De ständiga medlemmarnas veto har sedan säkerhetsrådets begynnelse ofta använts för att gagna sina egna intressen eller hindra interventioner där man har särintressen eller allianser. Säkerhetsrådet har blivit lika meningslöst som livsfarligt, då folkrätten och internationell rätt inte kan upprätthållas eller beivras jämställt i världen, små länder utan allianser har ofta varit maktlösa och utsatta. Den här mekanismen har också drivit fram alliansmentalitet och polarisation istället för världsenighet, där ett världssamfund alltid borde ge skydd till de svaga eller minsta. Den starkes rätt, är en kolonial och imperialistisk kvarleva och praktik, som borde höra hemma på historiens sophög. Istället utnyttjas gråzonerna och kryphålen systematiskt.

Iraks krig mot Kuwait 1990 blev en vattendelare, bara två år hade passerat sedan Iran-Irak-kriget gick i stå, men under många år hade USA bistått Irak med råvaror, utrustning, utbildning, underrättelsetjänster och vapen och ett enormt ekonomiskt stöd som skapade ett Irak, som dels inte förlorade kriget mot Iran, dels var väl rustat för försvar eller krig mot omgivande länder. USA hade återigen skapat ett enögt monster i sin kamp att skydda sina ekonomiska intressen till varje pris.

Poängen är att USA:s ständiga interveneringar i krig, inbördeskrig och konflikter nästa alltid gett helt oförutsedda kedjereaktioner som gett stora geopolitiska implikationer, upprepat om och om igen. Iran skulle kunnat vara en sekulär demokrati där en islamisk revolution aldrig skulle skett. Hade britter och Frankrike tillåtit områden och länder bli självständiga, då är frågan hur många krig som egentligen skulle utlösts i Mellanöstern och arabvärlden. Oavsett, utan USA:s hjälp skulle Iran vunnit kriget mot Irak. Irak skulle varit i spillror och Saddam Hussein högst sannolikt borta. Kuwaitkriget skulle aldrig hänt och inget destabiliserande krig i Irak 2003 heller. Både ett ofantligt mänskligt lidande och tiotals miljoner av flyktingströmmar skulle kunnat undvikas.

USA försöker än i dag så split mellan Irak och Iran, som nu har goda förutsättningar att skapa stabilitet och fred i regionen. Men USA tolererar det svårligen, USA tycks önska krig (där skiljelinjen bestäms av vilken president som sitter vid makten, Donald Trump ville ensam få mandatet att förklara krig mot Iran), man tycks behöva konflikt och en självkonstruerad ärkefiende i Iran, istället för att ta hem trupper för gott och koncentrera sig på lösa sina inhemska problem… Det här är inte bara s.k. kontrafaktiska spekulationer som nämns här ovan, utan att Europa och USA måste inse att de måste gå skilda vägar och återvända till sin del av världen och sluta manipulera regeringar och länder, att en gång för all upphöra konfliktskapandet mellan länder och/eller allianser…

Den inte bara retoriska frågan är, hur kan några NATO-länder överhuvudtaget acceptera ett land som USA, vilket in absurdum upprepar att begå brott mot internationell rätt, upprepar att begå oräkneliga krigsförbrytelser och som vägrar erkänna en krigsförbrytartribunal som ICC? Hur kan något land, vilja solidariskt försvara ett annat land som kränker internationell lagstiftning, som underminerar och destabiliserar länder, demokratier och hela regioner, än i dag?

Hade Israel-Palestina-frågan fått en bred och hållbar lösning 1948 hade världen varit en annan. Allt detta, har sin grund i att ett fåtal stormakter ritat världskartan och lagt beslag på länder och folk som vore de ting. USA, Storbritannien och Frankrike har ett enormt ansvar och gigantisk skuld, i hur denna del av världen har blivit skådeplats och schackbräde i kampen om råvaror och olja, om ekonomisk kontroll. Olja till varje pris. Makt till varje pris, där miljoner och åter miljoner fått sätta sina liv till. Det kalla kriget, blev dock ytterligare en dimension i maktkampen, vilken skapade en polarisation som satt sin prägel på världen än i dag. Men mentaliteten att ingripa eller lägga länder tillrätta, finns i alla dessa stormakters arsenaler och praktik.

Fallet Afghanistan visade tidigt hur omöjligt ett invasionskrig var och hur konsekvenserna rullade likt en snöboll till en lavin som spred sig i en hel region för att sedan ge globala implikationer. Den asymmetriska kampen, med terror som medel, blev tidigt den svagares sista utväg. Ingen kunde sätta emot kolonialmakternas allianser, krigsherrar och maktmedel, därför är 11 september 2001 i egentlig mening inte någon markör, snarare en självklarhet som händelse. Inte om och var, utan när. Den iranska revolutionen 1979 satte igång så mycket mer, en islamisk väckelse över hela Mellanöstern, vilken förenade de åsidosatta och underkuvade. Rörelser som Mujahedin och Talibaner, var imperialismens och manipulationernas egen självsådd.

Kriget mot terrorismen, var kriget mot den tillrättalagda imperialistiska värld USA och en mängd kolonialmakter själva skapat, en värld som när den frigjorde sig, använde våldet precis som våldet tidigare alltid varit den starkes rätt. Blotta tanken att USA:s våldsmonopol hotades, öppnade en avgrund. Kriget mot terrorismen, framvisade fascismens ansikte, sett till USA:s praktik. Men återspeglades likafullt i det rättsvidriga olagliga Irakkriget 2003.

Frågor dröjer sig kvar:

Varför har aldrig FN, EG (EEC), EU eller NATO ställt USA till svars för sina rättsvidriga handlingar?

Varför har aldrig USA givits några konsekvenser?

Varför tillåts NATO-länder angripa andra NATO-länder, utan att ges konsekvenser?

–  frågeställningarna kommer avhandlas i nästa delkapitel av denna bok (manus).

Nästa avsnitt:

Kapitel 6.5  NATO-länder som angriper NATO-länder, hur ska NATO hantera förräderier, folkrättsbrott och krigsbrott inom den egna organisationen?

6.6  NATO:s tillblivelse och skapandet av det kalla kriget

6.7 Djävulens kontrakt