Historiens slut – nu bombar Turkiet Kurdistan – igen!

Av , , 2 kommentarer 11

Historiens slut – den nordatlantiska försvarspakten NATO genom kaklet

eller

Nu bombar Turkiet Kurdistan – igen!

Francis Fukuyama skrev The End of History and the Last Man. I boken argumenteras att historien bringats framåt av konkurrerande samhällssystem och ideologier, att kampen var över i och med Sovjetunionens upplösning och det Kalla krigets slut. Att inga alternativa samhällsmodeller utmanar den marknadsekonomiska liberala demokratin. Året var 1992.

Sett i backspegeln, verkar kolonialismen och imperialismen aldrig lämnat huvudspåret, det var lika oskiljaktigt då som nu. Rentav grunden för kapitalismens överlevnad. Och slutseger. Mitt i denna globala kamp om det ekonomiska herraväldet, vissa geografiska områden alltid i linjalstreckens och krigsslutens skärningslinjer. Kurdistan är ett område med mångtusenårig historia, dess folk, ständigt i fokus för förföljelse och förintelse. Århundrade in, århundrade ut. En viss men kort respit när det ottomanska riket föll samman efter första världskriget. Det är ingen folkspillra med mer än uppskattningsvis 35 miljoner. Främst i Turkiet, i Iran, i Irak, i Syrien. Men många miljoner kurder har också tvingats på flykt och till exil.

Kampen för ett erkännande av Kurdistan, med viss eller full autonomi, men framför allt rättigheten att existera i sitt språk, sin kultur, i politisk frihet, i sin värld, har drivit flera rörelser historiskt. Kemal Atatürks sekularism och landreformer resulterade i kurdiska uppror som besvarades med förtryck och i värsta fall folkmord (som i fallet med massakern i Dersim 1938). Långt senare bildades det kurdiska arbetarpartier PKK 1978. I kampen mot ett repressivt Turkiet, tog sig också frihetskampen emellanåt terrorns uttryck. Det asymmetriska våldet som metod och vapen, vilken i flera avseenden speglade sig i palestiniernas kamp för ett land att återvända till. Här ett gemensamt land, över alla kolonialt dragna gränser, att leva i. Centralmakten i Turkiet har gungat, precis som motståndet.

Befrielserörelser skulle kallats för vad de är, men efter den 11 september 2001 har terrorstämpling blivit ett utstuderat redskap att kontrollera och legitimt attackera rörelser och nätverk. USA:s drönarkrig har gett tusentals oskyldiga och civila dödsoffer sin sanning, sin död, och framvisat statsterrorismens ansikte. När USA ska utredas för krigsförbrytelser ska den internationella brottsdomstolen ICC blockeras, tjänstemän sanktioneras, straffas. Det är som det inte längre finns några folk eller nationer kvar att befria. Bara vettvillingar som inte kan respektera stormakternas feta röda penndrag över världskartan.

I bakhuvudet kan man aldrig frigöra sig från det Armeniska folkmordet där en miljon Armenier dödades i det ottomanska riket (vid tiden för det första världskriget), en miljon deporterades där en bråkdel överlevde. Antropologer har beskrivit skeendet som Ethnocide – förintelser av kulturer. Vissa länder har förbjudit förnekelse av det armeniska folkmordet. Socialdemokraterna har drivit frågan i opposition men vägrar erkänna händelserna i regeringsställning. Margot Wallström vacklade och Ann Linde erkänner fortfarande (2021) inte folkmordet. Det finns t.o.m. ett antal dokumenterade svenska ögonvittnesskildring från den tiden, där och då. Ann Lindes omskrivning av folkmord till massövergrepp är att skönmåla en organiserad förintelse. Var Nazi-Tysklands folkmord och utrotning bara ”massövergrepp”? Den turk-armeniske journalisten Hrant Dink mördades med tre skott i nacken 2007 på öppen gata i Istanbul, han hade offentligt förolämpat Turkiet genom att skriva om folkmordet.

I Sverige lyfte ett antal socialdemokrater den kurdiska frågan år 2003 i en motion, när mänskliga rättigheter åter kom i fokus i riksdagen. Motionen var ett tillägg till utrikesutskottets betänkande 2003/2004 UU9. När man läser yttranden, motioner och reservationer, från alla svenska partier känns engagemanget och viljan, som det en gång alltid var i Sverige. Oavsett moderater eller miljöpartister. En drivenhet och en tydlig nationell inriktning av utrikespolitiken. Den kurdiska frågan och Turkiet var högst närvarande. Men inte med ett ord nämns USA, om dödstraffet, den strukturella rasismen och diskrimineringen, om avrättningar (polisvåld, kriget mot terrorismen), om kriget i Afghanistan, om folket i Afghanistan. Utskottet visar i betänkandet en ”förståelse” för fånglägret Guantanamo på Kuba, utskottet understryker aldrig Genévekonventionens räckvidd. USA ges en specialstatus som orörbar (untouchable). När nu Turkiet sätter press på Finland och Sverige, verkar samma sak upprepa sig. Inte kritisera den militära broderskapsrörelsen. När det egentligen främst handlar om USA där NATO-aspiranterna blir brickor i spelet. För kurdernas framtid och säkerhet. Eller makten och medlen att fortsätta sitt krig mot dem.

Vad har då hänt på snart 20 år? Beaktat ett land, Turkiet, med militärkupper 1960, 1971 och 1980. Med ”kuppförsöket” 2016 tog Turkiets kräftgång i demokratiutveckling och mänskliga rättigheter en ny vändning. Det är omdebatterat än i dag, om det var iscensatt som en kontrollerad kupp som bäddade för en omfattande utrensning av regeringskritiker och oppositionspartier. Där närmast allting som associeras till kritik mot Erdogan, representerar omstörtande verksamhet eller terrorism. Där kurdiska partier och rörelser jämställs med terroriststämplade PKK, för att de är kurder och inget annat.  Efter 2016 försämrades samhällsklimatet globalt för turkar och kurder i diasporan. Nu jagades även Gülenanhängare, angiveri och förföljelse förekom i många Europeiska länder och världen runt.

När Danmarks säkerhetstjänst 2017 stoppade mordförsök på tre personer, framvisades att Turkiet planerade politiskt motiverade mord på oppositionella. Det är statsterrorism på annat lands territorium. Den turkiska nationella underrättelsetjänsten MIT var inblandad. I april 2018 meddelade Turkiets vice premiärminister Bekir Bozdag till kanalen CNRHABER att: ”Hittills har MIT paketerat 80 FETÖ-medlemmar från 18 olika länder och tagit dem till Turkiet”. Det har avslöjats att liknande likvideringar planerades i Tyskland (riktat mot kurder). Kritiska kurder/turkar har utsatts för skjutningar och misshandel, där kriminella gäng är ombud. Bozdags skrädde inte orden i intervjun: ”Vår underrättelsetjänst, våra säkerhetsstyrkor, den turkiska staten och vår regering förföljer dem – var i världen de än är”. Ordalydelsen är ett nationellt löfte om global förföljelse. Vad ansåg Sveriges regering om detta? Vad Turkiet sysslar med är något som kan benämnas som statsterrorism.

Niklas Orrenius granskning i DN 2017 visade hur Turkiets regim kartlägger oliktänkande i Sverige. Med exempel på hur nio svenska moskéer har imamer utsända och betalda av turkiska staten, där uppdraget inkluderade att rapportera regimkritiker. När flyktingspionage, påtryckningsinsatser och förföljelse förekommer i stor omfattningen även i Sverige, så är frågan befogad, kan turkar/kurder här känna sig skyddade? Kan man garantera att ingen utlämnas? Oron och farhågorna var och är stora, många kritiska interpellationer har ställts i riksdagen med ljumma och svävande svar. När vänsterns Nooshi Dadgostar nyligen i debatt med Ann Linde efterfrågade tydlighet för de kurder som bor i Sverige, avfärdade utrikesminister Linde farhågorna som ”desinformation”.

Desinformation betyder avsiktligt falsk eller felaktig information för att påverka en målgrupp. Det är en allvarlig anklagelse men i det här fallet avfärdande retorik från utrikesministern för att slippa frågan. Det är lika billigt som oansvarigt att leda in ämnet på arguments ”falska” ursprung snarare än att debattera sakfrågan. Och fortfarande finns ingen rättssäkerhet i säkerhetspolisens bedömningar för utvisning, de är hemligstämplade och kan inte granskas. Sett till historien efter 2016 borde det vara högst troligt, att Turkiet i dagsläget ökar sitt påverkans- och underrättelsearbete, när Turkiet nu offentligt krävt att Sverige ska utlämna 21 personer som anses vara terroristkopplade.

Hur skulle den svenska regeringen i dag hantera kravet att lyfta terrorstämpeln på PKK? Det är i mångt USA och Turkiet som utövat hårda påtryckningar för att få PKK på EU:s terrorlista. Frågan är rykande aktuell, då Turkiets utrikesminister anser (13/5 -22) att USA:s beslut att nu lätta på sanktionerna för ”YPG/PKK-hållna syriska territorier” är ett försök att legitimera terroristgrupper. Men retoriken går inte ta miste på. Bokstavsleken förvirrar, Turkiet skriver just YPG/PKK när man talar om nordöstra Syrien som är kurdiskstyrda, där man bör benämna styrkor som Syrisk-Kurdiska.

Det var USA:s Victoria ”Fuck the EU!” Nuland, som i Marrakech (11/5 -22) introducerade planen för en ekonomisk revitalisering: “The United States intends in the next few days to issue a general license to facilitate private economic investment activity in non-regime held areas liberated from ISIS in Syria,” Man ska inte vara alltför elak mot Victoria Nuland, eller USA, vad USA nu gör är en betydelsefull insats för att skapa utveckling, tillväxt och stabilitet. Som ett led i att motverka att IS/Daesh får en grogrund i de ofta fattiga och besvärliga levnadsförhållandena. Det handlade om en generell licens som befriar företag från amerikanska sanktioner och restriktioner. Det är detta Turkiet reagerade så starkt över. Som om USA stöttade PKK.

Parallellt frågar man sig varför inte EU eller världssamfundet FN reagerarTurkiets militära operationer i kurdiskstyrda områden (Syrien och Irak), vilka tog fart i mitten av april (2022). Det började med flygangrepp på ”misstänkta” PKK-lokaler. Så låter definitionen från turkiskt håll, beträffande de attackerade är nyhetsartiklar och pressmeddelanden tydliga, det handlar HPG (Peoples Defense Forces).  Men Turkiet besköt även städer som Kobani med artilleri där bostadsområden träffades. Det är ren terrorbombning och strider mot internationell rätt och kan även betraktas som krigsförbrytelser. Man gör det när övriga världen har blickarna riktade på Ukraina. Turkiska drönare anföll den USA-stödda milisstyrkan i Kobani och dödade befäl och två kvinnliga soldater i YPJ. Den organisation som är i koalition med USA i kriget mot IS/Daesh. Dagar senare attackerade turkiska Bayraktar-drönare säkerhetsstyrkornas faciliteter. Det är inte PKK, men Turkiets politiska ledning associerar närmast allt kurdiskt med den organisation som är terrorstämplad.

”These attacks carried out by the Turkish state do not take place in the areas of contact and confrontation on the fronts, but directly target society,” including urban centers, Peoples’ Protection Units (YPG) spokesperson Nuri Mahmoud…”The attacks occur as we strive to abide by the ceasefire agreement reached in October 2019.”

Turkiet har nu brutit avtalet om vapenvilan och gör spjutspetsattacker in i både Syrien och Irak. Det är förklarligt att det blir motreaktioner. En eskalering självklart Turkiet utnyttjar, då man inrikes har ett stort missnöje med levnadsförhållandena och den politiska situationen. I takt med ökad repression mot opposition (framför allt Gülenrörelsen) och kurder, är det närmast självklart att kurdiska rörelser svarar. Politiska protester vid Turkiska ambassader ser Turkiet som terrorattentat sprungna ur PKK. När attacker sker i Turkiet, vilka de facto är terrordåd, spelar det ingen roll om det är Turkiska revolutionära kommunistpartiet (DKP) eller Marxist-Leninistiska kommunistpartiet (MKLP) som misstänks, så läggs fokus och ansvar på PKK, förespeglande att PKK en huvudorganisation som ger order till ”sina” underorganisationer. Men mönstret är tydligt, dödar Turkiet 20 personer i syriska eller irakiska Kurdistan, sker något riktat tillbaka som direkt respons på turkiets militära attacker i Kurdistan. Det är en våldspiral som sedan används av Turkiet som exempel på terror. Där Turkiet slår först och förväntar sig motreaktion. Den turkiska offensiven i irakiska/syriska Kurdistan i april var övertydlig, det handlade inte bara om dussintals attacker, utan att vinna terräng med marktrupper. Det är tydlig förändring i agendan dessutom en kränkning av internationell lag. Turkiska provokationer, militära attacker och tusentals politiska övergrepp fortsätter, år efter år. Motreaktioner följer, annat vore märkligt. Ett befrielsekrig för kurderna, i Turkiet kategoriseras allt motstånd som terrorism.

Så här håller det på. Omskrivningar, tillskrivningar och projektioner. I alla massmedier, i sociala medier, twitter och instagram, där matas ”sanningen” om PKK ut. Vilket ske ge argument och legitimitet att fortsätta kriget mot kurderna, på hemmaplan och i Irak och Syrien. Från USA och Ryssland, som är garanter för vapenstilleståndsavtalet från 2019, är det anmärkningsvärt tyst. Ryssland har fullt upp med sitt eget katastrofala aggressionskrig, men USA borde haft tid att yttra sig. Men väljer att inte göra det.

Är Turkiet verkligen ett land som Sverige vill och ska solidariskt försvara i enlighet med NATO:s artikel 5? Kollektivt försvar innebär att en attack på en allierad, är att betrakta som en attack på alla allierade. Attacker mot Turkiet från Kurdiska styrkor måste alltså Sverige bekämpa om detta begärs? Förstår verkligen svenska politiker, massmedia och medborgare de långtgående implikationerna med detta?

NATO, Article 5

“The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognized by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.

Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.”

Beaktat kraven och innebörden i artikel 5, är i egentlig mening Turkiets krav på utlämnande av terrormisstänkta, terrorkopplade eller personer kopplade till kurdiska organisationer, helt förståeligt. Oavsett hur absurt och vansinnigt det än låter. Men det är Sveriges nya verklighet. All kurdisk militär verksamhet utgör för Turkiet ett existentiellt hot, vilket de allierade i NATO är förpliktade att bistå hjälp till (om det efterfrågas). Det handlar inte om längre om vilka krav Turkiet ställer, utan vad NATO är för en försvarsorganisation och vilka principerna är. Som det ser ut, kan Sverige tvingas lämna delar av sin fastlagda utrikespolitik. Inte bara i ansökningsprocessen, utan även som medlem i NATO, där handlingsfriheten kommer beskäras. Men Sverige kommer även få svårigheter att arbeta för internationellt stöd till de kurdiskt självstyrande områdena i Syrien och Irak. Ser inte Sveriges regering och riksdag, redan i dag, att vissa utrikespolitiska vägar är helt oförenliga med NATO:s principer??

Man bör också också passa på att fundera över hur övriga NATO-länder, till följd av Turkiets medlemskap, mildrar eller frånvarar med kritik mot Turkiet gällande den kurdiska frågan. En slags kollektiv oavsiktlig broms. Eller än värre, låsta dörrar som öppnas för husfridens skull. Turkiet belades av många länder med importförbud av vapen, p.g.a angreppen i norra Syrien 2019. Nu har Turkiet återupptagit militära attacker i kurdiska områden i Syrien, och just då, i denna kris då Turkiet kräver så mycket av Sverige och Finland, då lättar Storbritannien på exportrestriktionerna för vapen, man lättar på dem helt. Det är en eftergift för att Turkiet ska sänka ribban för Sverige. Det är så NATO fungerar. Nu överväger Canada att följa britternas exempel. På så vis kan Turkiets arsenal utökas i kampen mot ”terrorismen” utanför sina egna gränser. När Turkiet har återfallit i militära utomterritoriella operationer borde snarast embargon kvarstå eller låsas hårdare. Istället ser vi motsatsen. När och om, Sverige släpps in NATO, blir det spännande att se vilken flygplanslösning USA kommer erbjuda Turkiet som belöning. Hela utpressningsprocessen med att ”säga nej till Sverige” ser ut att ha minskat stödet för de kurdiska områdena och stärkt Turkiets ställning och möjligheter.

Nordöstra Syrien har haft ett autonomt självstyre där det kurdiska Demokratiska unionspartiet (PYD) har styrt. Att partier och kurder har eller haft kopplingar till PKK är socialt och geografiskt förklarligt. Kopplingar som i realiteten ofta är att betrakta som sociala nätverk. Det var PYD:s milis Folkets försvarsenheter YPG som utgjorde lejonparten av de styrkor som varit USA:s allierade i kriget mot IS/Daesh. PYD och YPG betraktas som hjältar. Bara Turkiet betraktar PYD och YPG som terrorister. Allt med koppling till dem, ses som terrorister, många av dem, är personer som Turkiet vill att många länder ska utlämnas från. Sättet att behandla kurder är närmast rasistiskt. Och nu plötsligt vill Turkiet att även YPG ska terrorist-klassas. Ännu en brandfackla och förhandlingsbricka har kastats in. Men det är inte förhandlingar på något vis, mellan två jämbördiga parter, utan bara utpressning från Turkiets sida.

Turkiet hade två uttalade mål med militäroffensiven in i nordöstra Syrien (2019), dels att krossa det kurdiska självstyret (som betraktas som ett hot mot Turkiets nationella integritet), dels att etablera en säkerhetszon 3 mil in på den syriska sidan längs med den syriska gränsen. Området som i egentlig mening var kurdiskt ska reserveras för miljontals syriska flyktingar som befinner sig i Turkiet, vilka man vill ska återvända ”hem”. Offensiven var tänkt att lugna hemmaopinion och kritiker och skapa en etnisk rensad buffertzon befolkad med syrier.

Det började med flygattacker och bombningar den 6 oktober 2019, där 300000 människor flydde (Turkiet opererade tillsammans med syriska styrkor SNA). Offensiven åtta dagar, hotet från Turkiet var en invasion av nordvästra Syrien, förhandlingar följde, så skrev Turkiet, Ryssland och USA ett eldupphöravtal och hundratals kvadratmil lades under turkisk ockupation. Förenta nationerna (FN) är tusentals mil bort. Tysta. Om fredsbevarande styrkor borde vara någonstans, är det här. Men FN:s säkerhetsråd göre sig icke besvär.

Allt skapade en osannolik vändning där kurderna i nordöst tvingades till samarbete med Assadregimen, vilken kan/kunde ta tillbaka områden utan krig mot kurderna. Ryssland uppskattade det säkert också. Det var Ryssland som gick in militärt i Syrien 2015 för att rädda Assad, som var på väg att falla. USA var djupt imponerade av kurderna och man lovade att aldrig överge dem (11-12 tusen frihetskämpar fick sätta livet till i kampen mot IS). Men det räckte med ett telefonsamtal, mellan Erdogan och Trump, så var det löftet brutet. Initialt var det USA som hade inlett ett samarbete med de kurdisk-arabiska Syriska demokratiska styrkorna SDF, där större delen av soldaterna kom från den kurdiska YPG-milisen. En amerikansk presidents ord och 180 grader i kompassen. Förrådda av Trump. Ett exempel blev Rojava. Där världen vänder. Precis som när Donald Trump ville ha mandat från kongressen att själv kunna starta ett krig med Iran. Hur skulle alla NATO-länder dragits med och in då?

Vad en ny republikansk president med trumpistiska tendenser kan åstadkomma, kan man bara spekulera i. Den som minns, minns hur NATO-möten kunde vara en ren pina för medlemsländerna, vad skulle Trump göra i dag, vad skulle han blockera i morgon? Det var i juli 2018 som det stormade en del. Men inga hot att USA skulle lämna NATO, uppgav NATO-källor till Reuters. På frågan om USA kan lämna NATO utan att godkännande från kongressen svarade Donald Trump: Det kan jag nog göra, men det behövs inte. Framtiden är oviss, när innevarande mandatperiod för president Joe Biden är över.

Klockan tickar. Det är nu Turkiet sätter ultimatum på Sverige och Finland, när det egentligen handlar om USA:s stöd till de kurdiska styrkorna i Syrien. Samt att PKK:s terrorstämpel huggs i sten. NATO-medlemskapen är handelsvaror.

Uppenbart är att Turkiet vill att sanktioner ska bestå mot de kurdiskt styrda områdena, att PPK fortsatt vara terrorist-kategoriserat (när de egentligen borde tas upp för diskussion om avskrivning), samt att vapenembargon lyfts, både från USA och Sverige. Turkiet vill även att man upphäver sanktionerna för innehavet av de rysktillverkade S-400 anti-missil-system. Men inte minst att Turkiet får del i stridsflygplansprogrammet F-35. Det sistnämnda har dock helt kommit på skam, inte ens F-16 verkar komma på fråga. Eller modernisering/uppgradering av befintlig flygplansflotta. För Biden-administrationens försök att ta ett beslut, vilket i viss mån kunde blidka Turkiet, godkändes plötsligt inte av den amerikanska kongressen. Turkiets inbetalade 1,4 miljarder dollar för flygplansprojektet verkar frysa inne till deras stora frustration. Erdogan är nog förbannad på riktigt nu.

När den grekiske premiärministern talade inför den amerikanska kongressen, vittnade han om de tilltagande turkiska kränkningarna av grekiskt luftrum och territorialvatten, då sjönk motivationen ytterligare i kongressen.

Vi kommer inte att acceptera öppet aggressiva handlingar som kränker vår själv­ständighet och våra territoriella rättigheter”, deklarerade han och krävde att Turkiets flygningar över grekiska öar omedelbart måste upphöra”… ”Det sista Nato behöver i ett läge där vårt fokus ligger på att mota den ryska aggressio­nen är ytterligare en källa till instabilitet på Natos sydöstra flank.” (SvD 18/5 -22)

Ordförande för senatens utrikeskommuniké Bob Mendendez uttalade senare, att Turkiet har den hel del att förklara. Bidens möte med Greklands premiärminister, samt tecken på att istället Grekland ser ut att få F-35 flygplan i sin flotta och dessutom överta uppgiften som komponenttillverkare, torde sticka i ögonen på president Erdogan och Turkiet. Om Turkiet inte får något av sina krav tillgodosedda efter dessa utspel, ökar definitivt inte sannolikheten för ett ja till svenskt NATO-medlemskap.

Hur ser då den svenska regeringen på att Turkiet brutit mot vapenstilleståndsavtalet från 2019 och riktat attacker mot inte bara militära mål (bortom för den ”olagliga” 30 km breda ockupationsremsan) utan medvetet även beskjutit granater mot civil kurdisk befolkning i norra Syrien och Irak? Räderna riktas mot all kurdisk verksamhet, men alltid med argumentet att det är PKK. PKK är kurder, kurder är terrorister. Ett evigt mantra, en evig lögn. Hur kan Europeiska Unionen och Förenta Nationerna bara titta på? För att det är USA och Ryssland som sitter i säkerhetsrådet?

Hur ser den svenska regeringen på förföljelsen av politisk oliktänkande, pro-kurdiska tidningar och politiker återkommande terrorstämplade och terrormisstänkta. Sedan 2016 har 77000 personer arresterats för påstådd inblandning i kuppförsöket (som sagt, vilket ingen än i dag vet ursprunget till).

Ytterligare inskränkningar i mänskliga rättigheter är vid handen, förbud mot HBTQ manifestationer och aktivt fördömande mot dessa från politiska företrädare.

Förbud mot att fotografera eller filma myndighetsutövare/tjänstemän. 2-5 års fängelse för spridande av ”desinformation” i massmedia.

Covid-19 har använts som alibi att förbjuda demonstrationer och politiska manifestationer.

Man kan rada upp exempel efter exempel, på tortyr och polisbrutalitet, på mord av politiker och inkapacitering av journalister (200 har åtalats och fängslats), författare och oppositionspolitiker. Politiska fångar i mängder, med andra ord.

Tillbakagången var rent bedrövlig när Turkiet som första land (2021) lämnar Europarådets konvention om förebyggande av våld mot kvinnor och inomrelationellt våld (Istanbul-konventionen).

På punkt efter punkt, ser vi en tilltagande repression, inskränkningar i mänskliga rättigheter och en demokrati som är på fallrepet. En partigräns på 10% hindrar effektivt små eller nybildade partier att få inflytande. När partier väl når över 10%-spärren riskerar de att förbjudas och ledarna interneras utan rättegång. Sedan 2016 har det bara gått utför.

En interpellation från riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (nov 2021) till utrikesminister Ann Linde berörde situationen för partiet HDP där tusentals politiker och medlemmar satts i fängelse utan rättegång och belyste svårigheterna för många utsatta fattiga kurder när kurdiska områden beläggs med undantagstillstånd.

Hemma i konungariket Sverige står statsminister Magdalena Andersson och håller tal till nationen via television och internet:

”Sverige ser också framåt emot att samarbeta med Turkiet inom NATO och det samarbetet kan ju bli ett nytt och viktigt element i vår bilaterala relation”.

Man kan fråga sig varför Sverige ska ha mer samröre med Turkiet bilateralt. Är det en återupptagen vapenförsäljning som avses? Varför ska vi ett uns mer än nödvändigt att göra med Turkiet, än vad NATO innebär? Den dagen ett nytt ledarskap kommer i dagen, kan frågan seriöst diskuteras. Det är inte så få statsvetare, journalister, författare, politiker och analytiker som tydligt ser tecken på autokrati och fascistiska tendenser (Utrikespolitiska Institutet gör sådana slutsatsen också), detta faktum har påtalats tydligt alltsedan 2017-2018, där sedan exempel på exempel förs till listan, år efter år.

Det är verkligen politisk teater från Sveriges regering och jag är övertygad att Olof Palme i hjärtat skulle uppleva att nu har Sverige nått historiens slut. Att arbeta med avspänning och demilitarisering i en kärnvapenallians, är en ny ofantlig utmaning tillsammans med ett land som är krig med delar av sin egen förtryckta befolkning. Ett land, Turkiet, som fortsätter bomba ett folk, i ett landområde benämnt Kurdistan.

Det är när kritiken nu växer mot Turkiet som plötsligt vissa massmedier i Sverige börjar angripa kritikerna mer än Turkiet själva. Aftonbladet, med närmare 3-4 miljoner läsare på nätet, har oförhappandes blivit socialdemokraternas partiorgan och denna nya megafon levererar i parti och minut, allt för att slå ner kritik och omintetgöra den samhällsfarliga splittringen som vanligtvis kallas åsiktsfrihet och fri opinionsbildning.

Det är farlig tid, uttalar statsministern, under ansökningstiden. Dessvärre rent nonsens, det finns inget militärt hot mot Sverige och kommer inte finnas, så länge Sverige inte är fullvärdig medlem i NATO. Då först delas riskerna och hoten, med försvarsalliansens medlemmar, utifrån NATO:s militära infrastruktur. Enklare än så kan det inte bli. Men en upplevd ”reell” hotbild under ansökningstiden verkar vara livsavgörande för opinionsbildningen, utan hot inget behov av NATO. Samma sak efter ett eventuellt inträde. En hotbild måste målas upp och underhållas. Annars inget existensberättigande, annars inga skäl att höja försvarsbudgeten med årliga 40 miljarder.

CIA, NSA, MUST och SÄPO får nu ligga i för att finkamma nätet och Myndigheten för psykologiskt försvar får läcka ut en extern påverkansinsats i veckan. Men de säger sällan att det är från främmande makt. Kanske ren politisk opinionsbildning snart liknas vid påverkansarbete och desinformation. Då börjar vi närma oss Turkiet. Håll grytan och hotbilden kokande, ledarsidorna i Sverige har nu ett styvt jobb. Att skrämmas lagom och samtidigt hålla huvudet kallt.

Hur var det utrikesminister Ann Linde uttryckte sig, vad Ryssland skulle kunna vara kapabla till, jo, att använda gift. Förgiftning var vad Sverige kan förvänta sig under den farliga tiden. Vem eller vilka har gett en sådan högkvalitativ information? Desinformation. Gift använder Ryssland mot ryska dissidenter, förrädare och utvald opposition. Boris Nemtsov sköts däremot ihjäl ett stenkast från Kreml 2015. Han var en av de få verkligt stora utmanarna till Putin. Det mordet gjorde mig heligt förbannad. Alla mord gör mig förbannad. Men giftattacker mot svenska medborgare eller politiker!? Inte höll Linde huvudet kallt i det uttalandet. Men det gäller ju att hålla huvudet kallt i rätt fråga. Att injicera rädsla i ett folk. Osäkerhet och otrygghet är här och nu regeringens bäste vän.

När USA levererar underrättelseinformation som leder till avrättande av ryska generaler, då är de emellertid en allierad till Ukraina. Underskrivet av löftet de gav, när USA ska ge sig in i kriget, beroende på eventuell rysk användning av ABC-vapen. Bidens uttalande om att Putin borde tas bort från ämbetet, passerade samma gräns. Beaktat det militära stödet och utbildningsinsatser på Ukrainsk mark, är USA att betrakta som delaktigt i ett s.k. proxykrig. Storbritannien var tydliga, deras vapen kan användas mot ryska mål på ryskt territorium, underförstått offensiv krigföring bortom Ukrainas gränser. Bortom självförsvar och FN:s artikel 51. Retoriken och uttalanden har varit hårda och provokativa. Man måste inse, att som allierad till USA och Storbritannien, kan man dras in i världskonflikter och krig – ”solidariskt”…

Samtidigt, diplomatin får aldrig överges… Storbritanniens Cathrine Ashton, en gång EU:s högste representant, visade att det gick att göra stordåd, i förhandlingarna med Iran kring dess kärnkraftsprogram, precis som i förhandlingarna mellan Serbien och Kosovo. Samtidigt, om fler jokrar är med i leken, som USA i kulisserna under Euromaidan 2013-2014, då kan förhandlingar, diplomati och stabilitet raseras. Där ett lands öde formas av yttre krafter. Där till och med EU blir åskådare. Till och med Cathrine Ashton sidsteppades. När krisen i grunden handlade om associationsavtalet med EU…

Vad är det vissa NATO-länder gör, som kan betecknas vara, att hålla huvudet kallt? Om USA och Storbritannien drar in NATO i krig, då kommer Sverige följa med i kölvattnet. Då är det ypperligt med säkerhetsgarantier och artikel 5 att luta sig mot, från just dessa två militärmakter. Krig är något man gör tillsammans. Samma sak för Finland, man har sin solidaritetspakt och kommer vakna upp i ett helt nytt självuppfunnet Kalla kriget version 3.0. Det är inte Finlands gräns längre, det är NATO:s gräns mot Ryssland man ska bevaka och försvara. Finland uttalar precis som Sverige, att man gör inte detta (ansöker om medlemskap) på grund av Ryssland. Men varför göra det överhuvudtaget då?

Man får verkligen hoppas att säkerhetsgarantierna uppväger de ökade spänningarna och kapprustning. Finland och Ryssland har inte haft några större problem i relationerna efter Sovjetunionens sammanbrott. Ärligt talat, 70-talet och mitten av 80-talet var inte superkul. Det fanns och finns goda skäl att ansöka om eventuellt medlemskap efter detta krig är slut. För Finland och Sverige skulle aldrig angripas om de är alliansfria. Den paranoian som odlats de sista månaderna, har inte varit hälsosam för någon.

Kärnan i argumenten ligger i att man har gjort Rysslands aggressionskrig till vilket krig som helst och att nästa land står på tur. Den propagandan har blivit en sanning i dag. Eller ska vi säga desinformation. Rysslands olagliga och monstruösa krig, och dess orsaker, går att förstå (men varken respektera eller legitimera), om man studerar historien i detalj och inte inbillar sig att demokratin föddes i Ukraina den 20 februari 2014. Hade Sverige aldrig stått på tröskeln till NATO hade synen på kriget och NATO:s öst-utvidgning sett annorlunda ut. Det pågår ett informations- och propagandakrig från bägge håll. I väst betydligt mer subtilt. Även om Expressens ledarsidas värsta uttalanden emellanåt borde bältesläggas. Människor är inte landsförrädare eller pro-putin, bara för att man säger nej eller är tveksam till NATO.

I Aftonbladet skrev Peter Gustavsson med rubriken ”Sluta sprida Erdogans propaganda, vänstern”, där Gustavsson menade att Vänsterpartiet ”återupprepat Erdogans talepunkter, som om hans krav redan hade genomförts”. Det finns definitivt poänger med att upprepa och analysera Erdogans krav, för det avspeglar den groteska realpolitiska värld vi kliver in i när och om Sverige går in i NATO. Där det ställs krav på både USA och Sverige, för att medlemskap ska tillåtas, men det är bara början.

Här måste vi fråga oss, vad blir nästa resa, att acceptera ännu ett amerikanskt/brittiskt aggressionskrig som mot Irak 2003? Vilka NATO-länder lyfte denna skandal och detta brott i FN:s säkerhetsråd? Frankrike? Alla teg inte, men alla var lojala inom NATO. FN:s generalsekreterare Kofi Annan, var tydlig, det var ett olagligt krig. En halv miljon mördades. Det är rätt ordval. Varenda död människa var ett krigsbrott. Håll huvudet kallt, inte ett knyst om att USA:s miljardärer ska betala skadestånd och återuppbyggnad av ett sargat och traumatiserat land.

Vissa massmedia återkommer med mantrat ”hålla huvudet kallt” vilket innebär att medborgare och politiker ska hålla käften under NATO-ansökningsprocessens gång. Det är för helvete inte jag som dragit in Sverige i en NATO-ansökan mitt under ett brinnande krig.

Peter Gustavsson skrev i en första upplaga i Aftonbladet att Turkiet var en hjälpligt fungerande demokrati. Kanske ”sluta sprida Erdogans propaganda” var riktat till honom själv främst. Skärmdumpar är farliga, kanske de borde förbjudas. Skrivelsen ändrades med noten att det var en arbetskopia som publicerats. I och med detta, vet jag och övriga, att det som skrivs är ur propagandasynvinkel. För att slå ner kritik och tillintetgöra den. Och samtidigt tjäna Erdogan. Tänk vad Aftonbladet kan! Lena Mellin kan vara stolt över sitt svenska Pravda.

Den handlar inte om att ge och ta, utan att ge avkall på grundläggande principer, på mänskliga rättigheter och geo-politiska ställningstaganden. I egentlig mening borde inte ett endaste av de krav Turkiet kräver (av någotdera land) uppfyllas på några villkor. Det är ett de-militariserat Turkiet som borde vara första kravet sammanvävt med att helt dra sig ur aggressionskriget mot kurdiska områden i Syrien och Irak. De borde också av-ockupera den 30 km breda landremsan. Och att acceptera att PKK avregistreras som terrororganisation. Och frige alla politiska fångar och utlysa nyval. Och ge både turkar och kurder livsluft. Och frihet. Allt annat är ett förräderi mot de demokratiska principerna och mänskliga rättigheterna. Likheterna mellan Ryssland och Turkiet är tyvärr slående.

För den som följer riksdagens arbete och ledamöternas motioner, äger Robert Hannahs (L) motion för en samlad svensk politisk manifestation med konkreta punkter mot Turkiets brott mot mänskliga rättigheter, minst samma giltighet och aktualitet i dag, om inte betydligt mer än då. När man träder in i NATO innebär det också en allians där solidariteten mellan länderna innebär ett obrottsligt stöd, i kris såväl som krig. Det är vad Turkiet som medlem och Turkiet som kravställare vittnar om. Axel vid axel. Det är en av konsekvenserna man måste beakta och räkna med. Medan Turkiet bombar kurderna i deras eget Kurdistan. I NATO gäller konsensusbeslut. En röst, ett land, räcker för att blockera. Det föder konformitet och flockbeteende. Och risk för tystnad.

Jag tänker tillbaka en vecka eller två. Medlemskap i denna kärnvapenbaserade undergångssekt var något som ett större parti i Sverige plötsligt övervägde. Häromveckan, S-kvinnor sa nej, S-studenter sa nej, SSU sa nej. Men socialdemokraternas framtid och fredsrörelse göre sig icke besvär. Efter kampanjer och massmediala drev och Aftonbladets U-sväng och omvändelse, hade man nått upp till ett halvtomt glas i socialdemokratin (som i stort är beror på kriget i Ukraina, kring 32% sa ja före kriget). Man brukar säga: Ta aldrig ett beslut med grund i rädsla. Istället blev det i sig en strategi. Då argumenten tröt.

Opinionsundersökningarna berättade att slutligen, äntligen, så var hälften av S-väljarna för. Trots att alla stora dags-, kvälls- och rikstidningar har en liberal och nato-propagerande inställning, har opinionsundersökningar visat tämligen konstanta värden, stabilt under någon månad med 46% för NATO-medlemskap och så 48% den sista veckan före beslut (nationellt). Opinionen gick uppenbarligen inte att magistrera hur som helst. Skillnaden är anmärkningsvärd.

I riksdagen sitter en majoritet med 86% och förordar NATO-inträde. Det är den politiska eliten och massmediala ledardreven som förordar NATO-medlemskap medan Sverige befolkning fortfarande inte har en klar och tydlig majoritet (i paritet med eller över 55-60%). Men nivån ökar då Finland drar in Sverige i sitt ställningstagande. Där har ytterligare en hävstång skapats. Det borde egentligen inte avspeglat någon skillnad.

Men man använder skräckscenariot storkonflikt i Östersjön som argument. Då är det närmast ett världskrig vi talar om. Med det obskyra antagandet att icke medlemmar då anfalls av Ryssland. Militärstrategiskt ett ad-hoc antagande. I ett hypotetiskt krig mellan Ryssland och NATO antas närmast alltid scenariot att Ryssland invaderar alla strategiska områden som inte tillhör NATO-länder. I sig byggande på ett scenario där Baltikum först invaderas och ockuperas (realpolitisk och praktiskt omöjligt med både NATO- och EU-medlemskap), där Gotland sedan står på tur. Det kommer aldrig hända. Men som mardröm skrämmer den både svenskar och gotlandsbor. Ingen vill beakta eller lyfta att Europeiska Unionen har artikel 42:7 för kollektivt försvar och att FN:s artikel 51 för kollektivt självförsvar är tillämpliga. Ett angrepp på ett EU-land borde både teoretiskt och praktiskt vara omöjligt. Istället utgår militärstrategiska analyser från en isolerad nationalstat (Sverige) av årgång 1987. Interpellationsdebatten mellan Carl Bildt och Bosse Ringholm 2010 var övertydlig, Lissabonfördragets artikel 42:7 ger inga undantag på solidaritetsplikten mellan EU-länder. NATO blir meningslöst.

Gotlandsparadoxen är en fiktion: Utan NATO, då invaderas Gotland. Som medlem i NATO angrips Gotland i en militär konflikt men har ett bättre påstått skydd. Hur vet man att Gotland kommer invaderas? När det gäller det sista aggressionskriget som Ryssland företagit sig, fanns det ingen som kunde förutspå nästa steg, under många många veckor. Analyser i dag bygger på tidigare erfarenhet och praxis. När vapenstillestånd och fred är klart, i kriget Ukraina-Ryssland, kommer Ryssland agera på ett sätt vi förmodligen inte känner igen alls. Det motstånd de mött från Ukraina och den sjätte vågen av sanktioner från EU och USA vill Ryssland aldrig någonsin mötas av igen. Relationerna till omvärlden måste byggas upp. Avtal, löften, måste hållas. Annars har Ryssland inte chans att återuppbygga och utveckla sin federation. Vissa analytiker i väst börjar nu åter snegla på taktiska kärnvapen när Ryssland börjar bli trängt, men i dagsläget är det ren retorik från Ryssland. Ett enda atombomb och Ryssland är borta från allt vad som gäller utbyte, utfrysta för decennier. Oändliga skadestånd och förlusten av Kina som ”allierad” är vad som då väntar. Det vet hela Rysslands befolkning, när man i statliga massmedia uttalar verkligheten, att hela världen nu är emot deras land. Militärstrategiska diskussioner i västliga massmedia väger allt mer sällan in vad som är realpolitiskt och geopolitiskt möjligt. För att enklare upprätthålla hotbilden.

I ett hypotetiskt krig är det bästa att Sverige är helt alliansfritt och inte upplåter Gotland för NATO-försvar. Inlemmat i ett NATO-försvar skulle Gotland vara det första strategiska militära målet att slå ut (luftvärn, antimissilförsvar), men inte att ockupera. Realpolitiskt borde Gotland som invasionsmål vara omöjligt i ett alliansfritt Sverige med medlemskap i EU. Men USA:s och NATO:s tankesmedjor arbetar för att tänka i värsta tänkbara scenario. Liksom svenska försvaret. Man ska skrämma in opinionen i fållorna. Även om sannolikheten är noll. Det är detta som påverkar synen på det så kallade säkerhetsdilemmat. När inga konventionella vapen bedöms räcka till (med grund i överdrivna hotbilder och undergångsscenarier), då är kärnvapenavskräckning slutstationen. Man måste ha tusentals kärnstridsspetsar så man kan spränga världen flera gånger om. För att ”försvara” sig. Men om inte NATO:s avskräckning räckte, för att storkonflikten i Östersjön ändå uppkom, så kan det väl bara varit kärnvapenkriget som befriade oss. Alla är döda. Då är vi tillbaka vid historiens slut. Den sista människan. Sitter och fiskar på kajen i Slite. Inte ett fartyg i sikte.

Vad vi i Sverige omvittnat och omvittnar, är att både politikers och massmedias hets och drev gått så långt att samtalsklimatet börjar begränsa både yttrandefrihet och opinionsbildning. Kombinerat med skrämselpropaganda och skräckscenarier som ingen får ifrågasätta utanför försvarets eller FOI:s väggar. Det har skett genom att åsiktskorridoren har smalnat av och att åsiktsförtryck skapas genom ett hårt skuld- och skambeläggande av NATO-kritiker eller NATO-motståndare. Trötta, bråkiga, farliga, skadliga, landsförrädare, putin-kramare, nationella säkerhetsrisker, desinformanter…

Emotionaliseringen av debatten har varit primitiv och skadlig för det politiska samtalet. De fullständiga konsekvenserna av ett NATO-medlemskap har inte utretts i tillräcklig grad. Agendan har varit klar, att bekräfta en ny doktrin. Men även ett eventuellt framtida medlemskap kan ytterligare destabilisera säkerhetsläget. Säkerhetsgarantier måste vägas mot en eskalering och nyskapat kallt krig samt riskerna för ett verkligt krig. Stater tenderar att uppfatta varandras upprustning och allianser som aggressiva snarare än defensiva, vilket leder till successiv upptrappning. I Östersjöområdet finns i dag knappt  en tillstymmelse till förändring av ryska aktiviteter. Men hela Östersjön och närområdet kokar av NATO-aktiviteter. Mobiliseringen i NATO-länderna borde i egentlig mening räcka fullt ut (för de som tror säkerhetsgarantier behövs). Vilket inte behövs. Det finns inget militärt hot mot Sverige, det finns inget land med fientliga militära avsikter i omgivningen.

Säkerhetsgarantier måste därför symboliskt förevisas med ett gigantiskt plåtschabrak från USA. Det var svaret på försvarsminister Hultqvists begäran om örlogsfartyg med stor eldkraft. Det är ett amfibiskt attackskepp av wasp-klass. Begäran om flygningar med tungt strategiskt bombflyg var än mer anmärkningsvärt, det är inget avvärjningsförsvar utan tydligt offensiv stridskraft. Sådan mobilisering är snarast destabiliserande i Östersjöregionen. Nog sänder det en signal, att NATO har kapacitet att anfalla och bomba Ryssland och att Sveriges och Finlands försvarssamarbete varken räcker eller duger, det sistnämnda är en förolämpning mot de bägge länderna. Enligt flygvapenchefen har Sverige ett av de mest avancerade luftförsvarssystemen i Europa. Vilket USA vill få del av genom Sveriges NATO-medlemskap. En sköld mot kryssningsmissiler och ballistiska kärnvapen. Ett färdigpaketerat idealiskt flyg- och antimissilförsvar. Till värn för USA. Ändå måste vi sätta oss i knät på Amerika. Känns det säkrare? Situationen med dussintals slagfärdiga NATO-stridsfartyg i Östersjön påminner om krisen i Grisbukten på Kuba. Att ett krig riskerar att utlösas av misstag eller av storslagna krigsövningars (t.ex. ”Hedgehog 2022” eller kommande ”Baltops”) strategiska provokationer, just i krigstider. Men om NATO är i krig, då blir Sverige en del av det kriget, i inträdesögonblicket. Den scenariot diskuteras inte alls. När Joe Biden uttalar att USA går till Taiwans försvar, i händelse av militär konflikt med Kina, är det snarast ett löfte om ett världskrig.

När försvarsminister Peter Hultqvist ropar in bombplan, tunga vapen och stridsfartyg från USA, då är det verkligen offensiva vapenslag som ska in på arenan. Vända i riktning mot östfronten. Ingen i Sverige noterar att detta skulle kunna vara provokativt och eskalerande. Men kanske är den självuppfyllande faktorn som eftersöks. Som självbekräftelse för behovet av utökat försvar och NATO-medlemskap. Så har USA har äntligen fått ytterligare en skyddsling att försvara. EU finns inte. Lissabonfördragets artikel 42:7 är starkare än NATO:s artikel 5. De som förnekar Lissabonfördragets räckvidd, förnekar EU:s existens. Till förmån för medlemskap i en kärnvapensekt. EU var och är ett fredsprojekt. Trodde man. EU-kommissionens tystnad vittnar om att agendan är förankrad även där. Jag väntar fortfarande på ett svar från Josep Borrell. Att också han ställer sig bakom Lissabonfördraget. Det vore klädsamt, för den högste representanten i EU-kommissionens nav.

Det talas om och om igen, om vissa stormakters narrativ, om en framställd berättelse, en önskad verklighet och bakgrund, från Ryssland, från USA. Men det är mer än uppenbart, kriget och konflikten har handlat om Minskavtalets misslyckande att implementeras, men fokuserat främst på NATO:s expansion och östutvidgning, med en kontinuerlig förskjutning mot alla länders rätt att välja, välja försvarsallianser. I väst har narrativet riktats in på att de som önskar träda in i NATO löper samma risk som Ukraina för att invaderas. I viss mån en projektion, då NATO verkligen gick för långt i österled, att NATO och EU i egentlig mening aldrig såg Ukraina som realistiskt inom NATO:s sfär. Där sedan friheten att välja, till vilket pris som helst, står över alla konsekvenser, vilket även det blivit en liberal projektionsyta. Där nej till Minsk, där ja till NATO, ledde till den slutliga konfrontationens utlösande. När ”ja till NATO” var livbåten då Ukraina vägrat genomföra ett fredsavtal och förstod att detta kontraktsbrott inte skulle accepteras. Där fokus i väst vreds om helt till ”ja till NATO” som grundorsak till kriget. I denna berättelse, har ”väst” utelämnat USA:s militära kolonisering och upptrappning av forna östländer, Rumänien fyllt av amerikanska kärnvapen, flygbaser, antimissilförsvar och trupper. Det var det militariserade exemplet Ryssland ville slippa se återupprepas i Ukraina. Antony Blinkens ord ekar ”…There will be no change” om NATO:s expansion.

I detta narrativ, har Sverige dragits in, då den tjänar vissa politiska grupperingars och länders (främst USA) önskningar att Sverige ska inträda i NATO. Krigets bestialiteter blev sedan en ”game-changer”. Samma spektrum av grymheter som USA företog sig i Irakkriget 2003 och åren som följde. I ett narrativ där Saddam Hussein måste elimineras då han hotade världen med sina påstådda massförstörelsevapen. Kriget förevisades, genom CNN, som en direktsänd följetång. Det var ett olagligt aggressionskrig, en halv miljon människor dödades, de lemlästade kropparna och förödelsen visades sällan, bara USA rusiga segermarsch. På vilket sätt skiljde sig USA:s regisserade version, sitt narrativ, från dagens i Ryssland? Tron och viljan att tro, bestämde verkligheten vi valde. Att vi tydligt kunde se ondskans ansikte och våra handlingar som varandes goda. Även som blott betraktare.

I svenska medier har narrativet i dag fokuserats på vidmakthålla hotbilden mot Sverige med ett angrepp som inte kan uteslutas (oavsett minimal sannolikhet), trots säkerhetsanalysen att Ryssland inte kommer att anfalla vid ett NATO-inträde, där massmedia med tydlig ”bias” lägger fokus på vad som bekräftar och ignorera vad som pekar på motsatsen. Objektivitet och kritiskt tänkande, som publicistisk strävan, har i flera avseenden gått förlorad. När sedan både NATO och USA ser Sverige och Finland som en förstärkning och vinning, för NATO:s sak, då har fler narrativ spunnit samman till en ny tråd. Säkerhetsgarantiernas tillbedjan, NATO:s slutliga seger, expansion ända intill Ryssland gräns. Där solidaritetspakten och kärnvapenavskräckningen ska leda till evig fred. Där en transatlantisk militärallians nått vägs ände, historiens slut. Med ett nytt långvarigt kallt krig att vänta. Evig fred, evigt krig. Med min farhåga, att en enskild stark röst för de svagas och utsattas sak i denna värld, har tystnat. Då det är rädslan som styrt och rädslan som kommer styra, narrativet i Sverige. Och finns inga direkta hot eller rädsla, då måste den tillskapas och piskas upp. Dubbeltänkande, i Orwellsk bemärkelse.

När man tittar tillbaka på regeringens utrikespolitik, på interpellationer och motioner, slås man av en sak. De mjäkiga och uddlösa svaren, är inget nytt som tillkommit det sist året. Det har skett en tydlig omsvängning med NATO-värdlandskapet, de två tillkommande bilaterala avtalen med USA, 2016 och 2018, har närmat sig Sverige även i politiskt hänseende. Kritiken mot USA och NATO-landet Turkiet, har blivit ljummen. Den svenska så tydliga och klara rösten i världspolitiken har inte tystnat men försvagades redan för flera år sedan. Man kan befara, att det inte blir bättre genom ett fullvärdigt medlemskap i NATO. Det oroar mig. Liksom att man inrikespolitiskt och i massmedia vädjar till återhållsamhet, i debatt och opinionsbildning. Det nya Sverige. Vi ska inte komma i onåd.

När Sverige väl trillat in i NATO, vet man att kritik måste hållas nere mot andra medlemmar, internt och nationellt, för att inte diskrimineras när Sverige själva har önskningar och åsikter. Att som ny medlem försöka förändra eller påverka försvarspakten, kommer kräva stor följsamhet. Att ifrågasätta stater som USA och Turkiet, kommer inte leda någon vart, snarast tvärtom. Sveriges utrikespolitiska röst kommer falna än mer och resten av världen ser nu Sverige som en tätt allierad till USA. Det är ett politiskt och internationellt högt pris man tvingas betala. Estlands premiärminister Kaja Kallas uttalar att Turkiet är inte något problem inom NATO och Kaja Kallas har lovordat Turkiets stöd i Ukrainakriget. Men det är precis detta som blir praktiken i en militärallians eller försvarspakt, medlemsländernas egna interna eller internationella konflikter läggs ofta åt sidan. Ingen förråder eller ifrågasätter ett medlemsland i onödan. Det här är det största tillkortakommandet och följden inom NATO. USA och Storbritannien har startat aggressionskrig och begått krigsförbrytelser i tusental. NATO blir ett försäkringsbolag mot internationell kritik och ger länder alltför stor rörelsefrihet. I kombination med att veto-rätten inte tas bort i FN:s säkerhetsråd, blir krig och krigshandlingar en ”intern” uppgörelse som ökar geopolitisk destabilisering. NATO är världens maktfullaste militärallians, ledd av USA. Det finns ingen motkraft. Den ses som det rätta och enda. En religion. Övermod följer. USA ges för stort spelrum. Precis som Turkiet, som är att betrakta som en diktatur. Det har Kaja Kallas inget problem med. När likheterna mellan Putin och Erdogan är slående.

Kaja Kallas själv, uttalade att…it would be “much more dangerous giving in to Putin than provoking him”. Hur betraktar Kaja Kallas president Zelenskys vägran att genomföra Minsk 2 avtalet för en långsiktig fredslösning? Som ett sätt att provocera? Är ett internationellt bilateralt avtal, något som är en aningslös eftergift eller en diplomatisk väg till fred och stabilitet? Förordar Kaja Kallas krig, är hon en ”hök”?

Kaja Kallas glömmer, att EU och NATO stängde dörren till Ryssland och Putin, att forna östländer sedan koloniserades och militariserades av USA . Att det var den rysktalande befolkningen och de rysktalande områdena i Ukraina, som ingen lyssnade på eller tog hänsyn till. Nu står vi där igen. Ingen lyssnar till kurderna, ingen tar hänsyn till kurderna. Kurdernas sak, kurdernas kamp, är som bortblåst. När Turkiet, USA och Ryssland tittar bort och övriga instämmer med tystnad. Det är mer farligt att ge efter för Erdogan än att provocera honom. Varför uttalar inte Kaja Kallas de orden? Kommer Sveriges regering agera likadant, att det är mer farligt att ge efter än att provocera? Att ge efter, öppnar NATO-dörren, att provocera kan öppna upp världen för att gemensamt sätta ner foten i frågan om en verklig demokrati i Turkiet och ett Kurdistan utan förtryck. Det är farlig tid, uttalade Magdalena Andersson. För Kurderna är detta en verklig sanning. När Sverige förhandlar bort sin självständighet och utrikespolitik, i utbyte mot en diktaturs godkännande. Detta är NATO. När världen borde diskutera hur frågan om Kurdistan långsiktigt kan och bör lösas, när vi borde diskutera om inte PKK borde befrias från stämpeln som terrororganisation.

Ser man i perspektiv, av konsistens i termer av tid, är det 2 månader, under en hel efterkrigstid, som ett unikt opinionsläge har uppstått i Sverige och NATO-frågan. Man kan konstatera, att Sverige har varken långvarigt eller stort majoritetsstöd från befolkningen. Inom socialdemokratin talas det nu om en förankringskampanj. Naturligtvis uppifrån och ner. Igen. Det luktar mer som omprogrammering av de avvikande eller osäkra. Kritiken mot S egen process, har gjort det till den valfråga de själva ville undkomma. Inom sitt eget parti.

Nu är det inte andra partiers syn, utan de egna partimedlemmarna eller väljarna, det handlar om. Om de ska välja en annan väg. Eller förankras i den nya värdegrunden. Den gamla värdegrunden har S lämnat utan kongressbeslut. Det är historiens slut, som jag ser det. Socialdemokraterna har nu ont om tid, att återuppstå, likt fågel Fenix. Valet kommer ge ett förebud om förnyelsen. Där vi i framtidens backspegel kommer att se, hur väl det bilaterala samarbetet med Turkiet föll ut. Men framför allt, hur Sverige och socialdemokraterna ska hantera en utrikespolitik som inte går i takt med NATO:s solidaritetsprinciper. Lojalitet mot den nordatlantiska militärpakten i vilken Sverige önskar inordna sig i, ersätter lojalitet i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.

Undrar vad jag ska rösta på i år, krona eller klave?

Ärligt talat behöver man nog inte singla slant längre.

Medan bomberna faller…

Kyiv 2015 manifestation

NATO *** Ukraina 2013-2014 *** USA deputy state secretary Victoria Nuland: ”Fuck the EU!”

Av , , 1 kommentar 19

Victoria Nuland: ”Fuck the EU!” – UKRAINA 2013-2014

Forts. från blogg 21 april

  1. Att regissera en dödlig massaker och en presidents fall och landsflykt

Någonstans under Euromaidanprotesterna (21 nov 2013 – 23 febr 2014) händer det. Det finns stora krafter som drar åt flera håll. Men det hade pågått i åratal.

USA hade under decennier stöttat Ukrainas demokratiska utveckling med uppskattningsvis 50 miljarder Skr. I sig kan inte påstås att man betalade för en revolution, med det var miljarder varje år som pumpades in i statsmaskineriet. Ingen har klarlagt pengarnas slutdestination. Inte för att det är mutor, men det är klassiskt, medlen går som regel rakt in i administration. Smörjmedel. Man köper ”goodwill”. Odlar diplomatiska relationer. Pengar gör det meningsfullt att träffas. Lojaliteter utvecklas. Så här arbetar USA över hela världen för att skapa politiska allianser, etablera och utveckla affärsrelationer i ett led att skapa makt- och intressesfärer.

Euromaidanprotesterna handlande om ett associationsavtal med EU som Ukrainas parlamentet med överväldigande majoritet röstat igenom, vilket presidenten och regeringen plötsligt vägrade skriva på för att istället teckna ett handelsavtal med Ryssland. Händelsen orsakade en djup politisk kris med omfattande protester och långvariga demonstrationer under månader i Kyiv.

USA var djupt involverat bakom kulisserna under Euromaidan men inledningsvis hade offentligheten föga kännedom. EU förhöll sig striktare diplomatiskt i den allvarsamma situationen, man vill finna en hållbar konfliktdämpande lösning. USA ville ha en mer ingripande ensidig lösning. Man måste understryka: USA förde direkta samtal med oppositionen i Ukraina. För att sedan för samtal (förhandlingar) med den sittande presidenten. Det liknar en (1) fotbollstränare för bägge lag som möts i matchen. Där USA påskiner att om bara presidenten går med på kraven så stöttar USA honom hela vägen. Det var en skenhelig lögn, ett falskspel. För att hålla sittande makt på ett sidospår med bibehållen optimism. USA ville till varje pris få bort presidenten per omgående. Inte ens ett planerat nyval räckte. Samma linje företrädde högerradikala och ultranationella krafter i Ukraina. Rörelser i vilka vissa extrema element eller grupperingar kan betraktas som neo-fascistiska eller neo-nazistiska.

Få skulle kommentera att USA i detta läge var ”främmande makt” men så är det, sett till dåvarande president och regering. Tänk om USA föra samtal med ett oppositionsparti t.ex. Moderaterna vid en djup kris i Sverige och sedan förhandla med regeringen. Det är helt otänkbart. Konflikten handlade om avtal med EU och EU borde enskilt varit den tydligaste, rentav enda, aktören (tillsammans med FN). Ändå marginaliserades EU av USA, resultatet blev det USA ville ha, inte vad EU försökte avstyra in i det sista (februari/mars 2014).

Under tidens gång, dessa tre plågsamma månader för snart tio år sedan, var det USA som ropade högst om yttrandefrihet och hur illa demonstranterna behandlas. Det fanns fredliga demonstranter och det fanns extremt våldsamma inslag från para-militära ultranationalister. Kravallpolisens insatser kritiserades och våldet var till synes grovt och oproportionerligt, det var ett konstaterat faktum. Konflikten böljade och stegrade om vartannat, men det stora antalet skadade och döda fördjupade krisen.

En del har benämnt detta som ”human-rights-imperialism” när USA driver denna sak väldigt hårt. Att en centralmakt som slår ner protester hårt med våld är ingen demokrati (med paradoxen att USA ingripit i en mängd länders inre angelägenheter, även att störta demokratiskt valda presidenter eller regeringar. Inrikes i USA dödar polisen årligen cirka 1100 personer, i samband med insatser och gripanden [år 2021]).

12.1 Det välorganiserade protestkaoset

Ockupationen av centrala Kyiv var en anmärkningsvärt väl organiserad tillställning. Barrikader, murar, styrkor uppdelare i avdelningar, vaktposter m.m. allt bildade en ren befästning som omslöt en stor del av centrum. Ingen huvudstad eller land i världen skulle förmodligen acceptera något liknande som utspelade under månader, av ordnings- och säkerhetsskäl.

Man kan förstå att man från statsledning och säkerhetspolisen tidigt ansåg situationen ohållbar. Det var en dubbel bild, fredliga demonstranter och våldsamma kravaller drivna av hårdföra nationalister och ultranationalister långt ut på högerflanken. Under tidens gång började allt fler dö under kravallerna, det var poliser som dog, men många fler demonstranter.

Den 20 februari rämnade marken. Man förstod snart att det fanns krypskyttar. Då trodde man att det bara sköts mot demonstranter, med misstanken att det var antingen Ryssland eller president Yanukovychs säkerhetspolis, men allt visade sig vara fel (vissa lade t.o.m. skulden på NATO). Krypskyttarna sköt mot både poliser och demonstranter, många var döda när de föll till marken (huvudet och bröstet var måltavlor). Det var ofta samma typ av kulor, från samma typ av vapen. Utstuderat är valet av ammunition och vapen, oftast samma som Berkuts (kravallpolisen).

Tidig morgon. Början till slutet. Skotten avlossades i flertalet fall inom det ockuperade området från höga fastigheter. Ett tiotal punkter dokumenterades senare. Inledningen av den olycksaliga 20 februari 2014 har också visat sig vara med ursprung i ”Maidangrupperingar” där man på morgonen besköt poliser (Berkut) från taket av musikkonservatoriet inom området. Den nya våldsnivån sänkte trösklarna för motreaktioner. På någon timme i gryningen skadades 21 poliser och 3 dödades. Berkut reagerade hårt tillbaka. Våldspiralen tilltog.

Man kan förstå upprördheten, från bägge sidor, det folkliga raseriet bland Kyivs invånare och demonstranter. Men det var ett yttre våld som trycktes rakt in i kravallerna där man trodde polisen inte drog sig för att döda, men de använde i stort gummikulor även skarp ammunition förekom i en begränsad omfattning. När ett tiotal dödade demonstranter slutligen blev ett hundratal, faktiskt mördade, skrek Ukraina och världen efter ett stopp, föraktet var avgrundslikt för presidenten och kravallpolisen. Massorna krävde presidentens avgång. Det var det stora antalet döda som fick vågskålen att tippa över. Våldet från bägge sidor nere på marknivå eskalerade och blev grövre, vart eftersom bägge sidor led stora skador och många dödsoffer. Människor på bägge sidor bara föll döda ner. Det sägs ha sagts, bland vissa företrädare, att detta var antalet som behövdes.

I dag kan man betrakta skeendet i When numbers are not enough. Där användningen av strategiskt våld kan ses som medel i att bryta statsmaktens toleransnivå och ge upp för protestkraven. En omvänd terrorbalans.

”…the article shows that the presence of an ideologically motivated agency skilled in violent techniques lowers the initial costs of generating violence, while the moral outrage in the face of regime backlash decreases further participation costs. If armed resistance on the part of protesters can increase the costs of a crackdown for the regime beyond its tolerance level, it will yield to protest demands”.

När man långt senare blev uppmärksam på krypskyttarnas ”signaturer” fanns det plötsligt ingen vilja att utreda omständigheterna eller förbrytelserna vidare, inte från sanningen. Ett exempel, tio (10) Maidanprotestanter mördades med exakt samma vapen och högst sannolikt samma skytt). Överåklagaren hade kopplingar till det radikala högerpartiet Svoboda (fortfarande 2013 av många betraktat som högerextremt och antisemitiskt), utredningen avfärdade all inblandning från Maidangrupperingarna. De första offentliga misstankarna kom från engagerade deltagare inne i Maidan som häpnat över skjutmönstret och bevisen. Något som framkom av ett telefonsamtal mellan den estniska utrikesministern Urmas Paet och EU:s Cathrine Ashton, att provokatörer låg bakom ”the Maidan killings”.

Varken Yanukovych eller regeringen, eller Ryssland för den delen heller, hade något som helst att tjäna på en upptrappad konflikt. Det fanns övertydliga tecken på en ”false flag” operation. För att förringa detta faktum, följde disparata konspirationsteorier där den ena var mer förvirrande än den andra. Det fanns inga tecken eller bevis, på att varken Yanukovych, kravallpolisen Berkut eller någon av Putin hantlangare (vilken kom på plats först efter den 20:e februari). Misstankarna och bevisen tystades ner. Vapentyper och ammunition omgärdades av dimridåer. Man kunde knappt koppla något fall till någon enskild polis på plats. Vem som än gjort det inom Maidanrörelsens fraktioner (eller personer med kopplingar till ultranationalister eller högerextremister), skulle inte gagna oppositionens/koalitionens sak. Förtäckt massmord som politisk opinionsbildare och plogbill för en statskupp var inget att kasta ljus på.

12.2 Bakom kulisserna

Det fanns någonstans några få i kulisserna som hade en strategi, att först elda upp massorna till uppror för att kravet om omedelbar avgång skulle vara rimligt. Ingen hade trott att det skulle ske på det här sättet. De dödade blev senare hyllade martyrer och hjältar ”the heavenly hundred”. Förmodligen visste USA inget heller om valet – av en högst dödlig metod. Men förordade med stor säkert att man skulle elda på rejält, men inte på vilket vis. Strategin var: rekommendationen att oppositionen skulle vägra förhandla och inledningsvis inte heller acceptera något annat än presidentens avgång. Det mycket stora antalet döda skapade sedan ett tillräckligt momentum för att snöbollen skulle bli en lavin. I den här situationen gjorde EU’s högste utrikespolitiske representant allt för att mildra situationen och att förhandlingslösningen (undertecknad av alla parter) skulle accepteras av alla i Maidanupproret.

I Ukraina, under Euromaidan, ansåg USA, att de grova brotten mot de mänskliga rättigheterna var tillräckliga för att kräva president Victor Yanukovychs avgång. Men i botten på konflikten låg samma problem som i många andra forna Sovjetstater, maktmissbruk, korruption, oligarkers politiska inflytande och styrning, deras förmögenhetsomfördelningen (plundring), penningflykt, skatteflykt, och banden till Ryssland (med samma rövarstruktur). Allt handlade om en president och regering som vägrat godkänna ett associationsavtal med EU och istället signera ett ryskt. Trots motsatta parlamentsbeslut. Den nationella krisen blev som sagt ett faktum. Det är senare man upptäcker att USA är djupt delaktig att få vågen att tippa över åt rätt håll.

När ett avlyssnat samtal mellan USA:s ambassadör i Kyiv, Geoffrey Pyatt och biträdande utrikesminister Victoria Nuland publicerades på Youtube, slog den världen med häpnad. Nulands åsikter om Ukrainska oppositionsföreträdare kom från hjärtat i samtalet och EU:s tröttsamma saktmodighet krävde andra tag, främst med FN som bräckjärn. Man såg möjligheten att den vice generalsekreteraren Jeff Feltman, f.d. USA-diplomat, kunde moderera processen åt rätt håll. Där man i processen likväl kunde låta EU försvinna bort, enligt Nuland: ”Fuck the EU!”. Det var övertydligt att det var USA:s modell för seger och en riktig revolution man kämpande för. Att Maidanprotesterna skulle leda till den sittande presidentens omedelbara avgång och en ny västvänlig regering från oppositionen.

Dåvarande förbundskansler Merkel kritiserade Nuland skarpt för hennes ordval då det samtidigt var ett underkännande av EU:s högste utrikesrepresentant Cathrine Ashton: ”The German spokeswoman Christiane Wirtz said Merkel appreciated the work of Catherine Ashton, the EU’s foreign policy chief, who had tried to mediate between the Ukrainian president, Viktor Yanukovych, and protesters who have taken to the streets. ”The chancellor finds these remarks totally unacceptable and wants to emphasise that Mrs Ashton is doing an outstanding job,” Wirtz said.”

Victoria Nuland hade avslöjat sin frustration över EU:s tveksamhet att ställa högre krav eller hota med sanktioner mot Ukraina, vilket USA förordade i situationen. Lika intressant är USA:s självklarhet att kliva in, att implementera sin egen agenda med lämpliga regeringskandidater (och utrangerande av olämpliga) och både ifrågasätta och marginalisera EU och EU:s högsta representant i kommissionen. EU stod i vägen och USA skulle genomföra sin plan med EU åsidosatt. Processen vittnar om att USA gör det proaktivt och att man gör det utstuderat. Man inte bara diskuterar ett skeende, man är högst delaktig och ska styra processen. Med vilken rätt och legitimitet?

Utöver detta hade det således funnits en ”inducerad” yttre kraft som underblåste och hetsade, det var inte främst poliser som skadade eller dödade demonstranter. Det fanns krypskyttar, som dödade skoningslöst, med siktet på vitala kroppsdelar. Men det omvärlden och massmedia såg var diktaturen slåss mot frihetskämparna. Den 20:e februari mördas uppskattningsvis hundra protestanter av en hemlig skara utvalda från Euromaidans egna grupperingar.

I utredningen The ”Snipers Massacre” on Maidan in Ukraine konstaterar Ivan Katchanovski (PhD political science, University of Ottawa) att USA:s regeringsföreträdare backade upp Maidanoppositionen och var involverad i både valet av Maidans regeringsföreträdare och policybeslut. Där en fördjupad utredning än i dag behövs för att utreda om USA även var inblandad i den våldsamma störtandet av den ukrainska regeringen.

This academic investigation also brings new important questions that need to beaddressed. Because of various evidence of US government backing of the Maidan opposition, its involvement in the Maidan government selection and policy decisions, and its past record of supporting or organizing regime change in other countries, additional research is needed to examine if there was any involvement of the US government in the violent overthrow of the Ukrainian government”, Ivan Katchanovski (2015)

En återblick, i tidningar och bildkavalkader, en tid före den urartade kalabaliken, ser man Nuland le hjärtligt mot de tilltänkta, när hon hälsar på president Yanukovych är det en president hon och USA vill få bort, det är deras plan, och samtidigt spelar hon spelet att förhandlingar och ett verkligt EU-närmande kan göra att Yanukovych sitter kvar. Det är illa spelad teater, Nuland har inte tillräckligt pokerface. Yanukovych hoppas och tror ändå in i det sista, han är ändå president.

Det finns en tydlig och slutlig indikation på hur bortspelade EU blev i processen under Euromaidan. EU:s högste representant Cathrine Ashton var en omvittnat god förhandlare som modererat svåra konflikter med stor framgång. Händelserna i slutet av februari ledde till förhandlingar där presidenten/regeringen och oppositionen var överens om färdplanen, konkreta punkter och nödvändiga förändringar i konstitutionen såväl som nyval där oppositionen blev ”interimistisk” regering. Men det fanns en part som vägrade godkänna avtalet natten den 20:e februari. Hur många var de egentligen, fem hundra, ett tusental?

”The Right Sector, an alliance of radical nationalist and neo-Nazi organizations andfootball ultras groups, took active part in the violent attacks on the presidential administration on December 1, 2013, and on the parliament in the end of January and on February 18, 2014.Shortly after midnight on February 20, Dmytro Yarosh, the leader of the Right Sector,announced that his organization did not accept a truce agreement with Yanukovych and would undertake decisive actions against the government forces”

”The Right sector”, ”Svoboda” och ”Fatherland”(oligarkstödd organisation), var tre framträdande aktörer efter att ”fredsavtalen” slutits. Överenskommelsen var förankrad i den ukrainska oppositionen, president/regering, med EU och Ryssland (där de sistnämnda dock inte skrev på). The Right Sector reste den 21 februari flera nya krav, bl.a. krävdes presidentens omedelbara avgång, annars skulle man storma presidentadministrationen och Verkhovna Rada (parlamentet). Den 22 februari belägrade man regeringskvarterna och samma dag stormade man presidentpalatset. Det är i detta läge presidenten och regeringsföreträdare fruktar för sina liv och går i landsflykt. Det fanns ingen statlig kontroll över The Right Sector, de para-militära styrkorna agerade laglöst, utan mandat och hotade statens säkerhet och grundvalar. Ingen ingrep. Det är fullt förklarligt att Victor Yanukovych då lämnade Ukraina.

Parlamentet Verkhovna Rada var omringat av para-militära styrkor.  Som inte var där för att skydda. När parlamentet beslutar att avsätta presidenten sker det ändå inte med ¾ majoritet. Om parlamentet känt till att Maidanrörelsens mest extrema företrädare stått för hundra mord eller fler, protestanter dödade av ”egna” krypskyttar, torde resultatet varit betydligt mindre. I ett perspektiv kan man betrakta det som två statskupper, en där ett avsättande tvingas fram genom ”militärt” hot, en där man kringgår landets konstitutions krav på ¾ . Därför är det lika förklarligt att Victor Yanukovych i landsflykt hävdade att avtalen bröts omedelbart och skeendet var en statskupp. Presidenten ska också skriva på ett parlementsbeslut personligen. Det är fullt förklarligt att Yanukovych ber Ryssland ingripa militärt, i dag anser Ukrainas företrädare att detta var landsförräderi. Rent juridiskt, var och blev allt fel, det var formellt sett statskupper. Och revolution. För att krisens rörelsemängd hade blivit för stor. Närvaron av ”the Right sector” kring parlamentet den 23 februari 2014 satte press på alla ledamöter att göra det ”rätta”. Hotet att storma parlamentet hade ju kvarstått.

Styrkor i ”The Right sector” bet sig kvar i centrala delarna av Kyiv och kring parlamentet och regeringskvarteren. Den 28 mars 2014 sände EU genom Cathrine Ashton en skriftlig uppmaning som fördömde ”belägringen” från grupperingen Right Sector:

 ”I strongly condemn the pressure by activists of the Right Sector who have surrounded the building of the Verkhovna Rada of Ukraine. Such an intimidation of the parliament is against … democratic principles and [the] rule of law. I call on the Right Sector and other parties in Ukraine to refrain from the use or threat of violence. They need to hand over any unauthorised arms to the authorities immediately.”[65]

En sak är klar, det måste funnits en tydlig överenskommelse där The Right Sector skulle närvara och sätta hårt tryck på alla ledamöter i parlamentet, till dess ”rätt” beslut tagits med överväldigande majoritet. Det var närmast en gisslansituation även om det under ytan måste funnit de i den högsta ledningen med god insikt i hur processen skulle skötas. Redaktören Katya Gorchinskaya vid KyivPost var sedan inte särskilt imponerad av sammansättningen av den nya regeringen, där omdömet om Arseniy Yatseniuk var svidande, en person som var notoriskt svår att samarbeta med, kritiserad för ledarskapet i Batkivshchyna Party där många medlemmar successivt blev utestängda…

…Tydligast var ändå att Vitali Klitschko och partiet Demokratisk samling för reform (UDAR) inte fanns med i regeringsbildningen. Det framstod som om UDAR tackat nej till erbjudandet men med stor sannolikhet hängde den begynnande klyftan på att Yatseniuk följde det spåret som USA:s ambassadör och vice utrikesminister ville ha det, enligt senare avslöjade samtal. Att skapa en klyfta för att stänga ute Klitschko. Den nye premiärministern ser ut att ha gjort precis som USA ville. Samtidigt som ett antal ultranationalistiska partier fick direkt representation i regeringen. Den amerikansk-judiska organisationen uttalade sig offentligt med en djup skepsis.

När man tittar tillbaka på opinionsundersökningar pendlade stödet till förmån för Euromaidan respektive mot protesterna. I en januariundersökning stöttade 45% protesterna jämförelsevis med 48% mot[147].  När man senare gjorde opinionsundersökningar i mars månad hade stödet svängt tydligt, nu stöttade 57% av ukrainarna Euromaidan protesterna. Processen och de grova våldsamheterna hade en avgörande påverkan på opinionen. Istället för att sittande president och regering förberedde en övergång och att dessa personer och partiers företrädare fanns med i den demokratiska processen. Slagsidan påverkade sedan valet hösten 2014, en mängd partier gick då starkt tillbaka. Det våldsamma slutet av Euromaidan ledde både till politisk utrensning och likriktning.

2014 dök åter förslag upp om ett (1) nationalspråk i Ukraina, ukrainska, vilket åter var en nationalistisk monokulturell väg mot ett enhetsspråk och en enhetskultur, när ryskan varit dominant i flera oblast (län) som Dnipropetrovsk (inkl. Kryvih Rih), Kharkiv, Lugansk och Donetsk (där de sistnämnda är närmast helt rysktalade, precis som Krimhalvön. Det var bara presidentens veto som stoppade reformen som definitivt skulle strida mot internationell rätt och mänskliga rättigheter. Den kritiken har Ryssland haft rätt i också, i väst har massmedia ofta beskrivit kritiken som verbala attacker.

När man summerar händelserna kring och efter Euromaidan kan man konstatera att krypskyttarnas massaker och ”The Right Sector’s” belägringen av parlamentet skapade och framtvingade ett så stor politisk rörelsemängd att händelseutvecklingens följder och reaktioner blev betydligt kraftigare och långtgående än bara ett regeringsskifte och nyval skulle gjort. Ryssland visste vad som skett, gällande USA:s intervention i Ukrainsk inrikespolitik, man hade observerat händelserna. När president Yanukovych och regeringsrepresentanter tvingas i landsflykt, betraktade många det som en statskupp i termer av militärkupp. Den nya regeringen betraktades då inte som legitimt i många av de östra områdena i Ukraina. I Ukraina användes ”Snipers massacre” för att underblåsa ryskfientliga stämningar (även i termer av språk och etnicitet).

När lagförslaget om ett officiellt språk i Ukraina, ukrainska, får majoritet i parlamentet i januari 2014 (som lyckligtvis motas bort av av presidentens veto) är det ännu ett uppenbart hot (vilket alla visste hängde kvar) mot den rysktalande befolkningen och ryskspråkigt dominerade regionerna. Händelsekedjan berodde på Euromaidans extrema förlopp och för tragiska utfall. Demonstrationer och oroligheter under våren 2014 i Ukrainas östra delar hade sitt ursprung i alla ovan nämnda faktorer. Faktorer USA bidrog till att förvärra allvarligt.

USA hade mycket aktiv roll att manipulera förhandlingsprocessen genom sitt direkta deltagande och agendasättande. USA hade och har en del i ansvaret i att situationen blev så extremt konfliktfylld och polariserad. USA:s metod att marginalisera EU och dess företrädare är lika allvarligt. Sett historiskt i backspegeln visar det sig att inget hänt med USA. Ordet diplomati äger ingen innebörd, bara när det passar USA. Man för sin egen kamp med sin metod, på egna villkor, för att skapa lojala bundsförvanter och bygga eller stärka intressesfärer. Doktrinen och praktiken följer samma mönster sedan andra världskrigets slut. Med sin ekonomiska och militära övermakt slår man in kilar i både länder och världsdelar där djupgående konflikter frusit fast under decennier (t.ex. Cypern). EU förpassades till åskådare i ett sönderfallande Ukraina. Ett regeringsskifte och nyval, blev istället en revolution.

I slutet av sammanfattningen av  The ”Snipers Massacre” on Maidan in Ukraine beskriver Ivan Katchanovski det historiska förloppet:

”This study puts “Euromaidan” and the violent conflict in Ukraine into a new perspective. While the massacre of the protestors and the police was rational from a rational choice or instrumentally rational theoretical perspective, this mass killing not only ended many human lives but also undermined democracy, human rights, and the rule of law in Ukraine. The massacre of the protesters and the police was a key part of the violent overthrow of thegovernment in Ukraine and a major human rights crime. This violent overthrow constituted an undemocratic change of government. It gave start to a large-scale violent conflict that turned into a civil war in Eastern Ukraine, to a Russian military intervention in support of separatists in Crimea and Donbas, and to a de-facto break-up of Ukraine. The violent overthrow of the Ukrainian government also escalated an international conflict between the West and Russia over Ukraine.”

Sentensen är att massakern och det våldsamma maktövertagande skapade en storskalig konflikt som utgjorde motiv och tillräcklig grund för att demonstrationer och protester i öst-Ukraina övergick i stridigheter och ett regelrätt inbördeskrig. En konflikt där Ryssland ansåg ha goda skäl att stödja separatisternas kamp (direkt och indirekt) vilket fick en samtidig startraket genom annekteringen av Krim. Utan den våldsamma massakern och den statskuppliknande regeringsskiftet (och den minst sagt styvmoderliga inställningen till det ryska språket och de östliga regionerna), kunde den politiska situationen och stabiliteten i Ukraina sett helt annorlunda ut. Varför ville vissa utomstående parter som USA ha en regelrätt revolution? EU förordade och arbetade för diplomati och stabilitet.

I efterhand kan man fråga sig, varför Europeiska Unionen i efterhand inte uttalar ”Fuck the USA!”. USA ut ur Europas konflikthärdar.

12.3 Identitets- och enhetspolitik – skapande av föreställda gemenskaper

Målet att i Ukraina talar man ukrainska, var en identitetspolitik som skulle kränka stora delar av befolkningen i östra Ukraina. Skulle tiotals miljoner plötsligt börja tala ett annat språk? Den här reformivern har funnit med långt tillbaka, stundtals liknar det kulturell etnisk resning. I det hänseendet hade och har Ryssland rätt, som kritiserar Ukrainas ledning för att inte formellt skydda det ryska språket och ukrainare med ryskt språk eller rysk etnicitet. När förslagen att erkänna två officiella språk har varit upp till beslut i parlamentet, har det avslagits. Kravet är helt legitimt och borde fått stöd, sett till historia och traditioner. Det har funnits goda skäl för att regionerna Lugansk och Donetsk har önskat ett större självstyre redan 20 år tillbaka. Men det slogs ner även 2005/2006, centralstyret (Kyiv plus östra delarna) och nationalister undertryckte denna viljeinrikning med fruktan för att en mer federativ stat med större regionalt självstyre skulle kunna hindra medlemskap i EU. Det här ett av de största misstagen Ukraina gjort, att låta förväntade EU processer styra istället för att ta hand om sitt land på bästa sätt. Det har lett till splittring och polarisation, helt i onödan.

Fortfarande driver president Volodomyr Zelensky språk-och identitetspolitiken hårt, i Ukraina talar man ukrainska (trots att han är rysktalande och uppvuxen i Kryvih Rih [Krivoj Rog]). Ryska är för presidenten och regeringen bara ett minoritetsspråk bland alla andra språk i Ukraina. Zelensky har kategoriskt vägrat acceptera kravet på ryska som 2:a officiella språk. Att tala ryska är inte att vara pro-putin, men i dagens Ukraina känner många att man redan behandlas sämre på grund av sin ryskspråkighet. Toleransen har successivt minskat.

Få blickar i dag tillbaka och analyserar efterdyningarna av Euromaidan 2013-2014, under protesterna i Kyiv utlöste inte bara pro-europeiska (pro-unity) demonstrationer runtom i Ukraina, snabbt kom motsvarande pro-federativa demonstrationer. Mot bakgrund av att skeendet under Euromaidans sista dagar snart blev känt, att provokationerna och massakern var varken sprungna från regeringen eller Ryssland. Många delade synen att presidenten tvingades i landsflykt under militärkuppsliknande förhållanden. Följde gjorde demonstrationer från ett antal grupperingar, pro-federativa, pro-ryska, separatistiska och nationalister. Det förekom i alla större städer/oblast i östra och södra Ukraina. Oroligheterna förstärktes när ryska medborgare anslöt (även omnämnda i massmedia som ryska turister). Efter några veckor blev sedan det direkta stödet och inblandningen från Ryssland högst påtaglig.

De stora skillnaderna mellan västra och östra Ukraina

Man måste stanna upp här och fråga sig, fanns det tydliga skillnader i de geografiska områdena eller låg Ryssland bakom bilden? Vad gäller Euromaidans mål, stöttade [mars 2014] Öst-Ukrainas innevånare ett närmande till EU med bara 22%, en tydlig majoritet om 59% förordade handelsavtal med Ryssland. I de västra delarna ville 90% gå mot en union med EU. I östra delarna ville 14% se ett medlemskap i NATO, 67% var emot. 72% av östdelen ansåg att landet var på väg åt fel hål. Bara 36% i västra Ukraina ansåg detta. Så här rullar statistiken på. Krimhalvön visar väldigt avvikande siffror, där endast 25% var etniska ukrainare och 90%  av befolkningen har ryska som modersmål (där alla i praktiken använder ryska som språk). Det är Krim som tydligast visar att man känner en stor samhörighet med Ryssland. I Donetsk var det tydligt att man kände sig mer som rysktalande ukrainare eller Donbasbor, än ukrainare. Men 67% ville förbli i en Ukrainsk stat. Det här omvittnar komplexiteten. Att en federativ lösning varit den bästa, men att Kyiv centralt inte tog några hänsyn alls. Den underströks när Kharkivs lokala parlament krävde att ryska skulle erkännas som officiellt språk (april 2014), vilket var en tydlig signal till Ukrainas parlament som januari 2014 hade röstat om en tydligare enspråkighet. Ryssland bevakade detta nogsamt. Det fanns en stor oro för framför allt Krimhalvön. Vilken man omedelbart iscensatte ett övertagande av, när presidenten och regeringen tvingats i landsflykt från Ukraina.

Massakern i Odessa

En händelse följde 2014, vilken visade på hur djup polarisationen blivit och hur långt ukrainska nationalister var beredda att gå. FN (OHCHR) gav ut en rapport 2021, där ukrainska myndigheter kritiseras för att ha underlåtit att utreda händelserna i Odessa den 2 maj 2014. Det hade förekommit sammandrabbningar mellan ”pro-unity” (nationalister och Euromaidan-anhängare) och pro-federala protestgrupper. Den 2 maj blev konfrontationerna allvarliga men polisen förhöll sig passiv, medvetet försummande skeendet. Nationalisternas numerär var betydande, de pro-federala/pro-ryska tvingades in i en fackföreningsbyggnad (House of Trade unions). Det förekom både beskjutning med handeldvapen och kastande av s.k. molotov-cocktails. När byggnaden stacks i brand dödades ett stort antal människor (pre-federala) i direkta brännskador eller rökförgiftning. Många som lyckades ta sig ut blev svårt misshandlade av mobben utanför. Polisen har främst utrett de pro-federalas brott för deltagande i upploppen, men kan ses som främst politiskt motiverade brottsmisstankar. Under protesterna och sammandrabbningarna dödades 48 personer (40 män, 7 kvinnor och en pojke). 42 av dessa i den eldhärjade byggnaden. Än mer allvarligt, och oerhört tragiskt, var att personer från pro-unity grupperingar (högerextremister/ultranationalister) senare attackerade anhöriga och sörjande vid minnessammankomster i Odessa under 2014-2016. Dessa händelser tog Ryssland som ytterligare intäkt, för att rysktalande och pro-federala eller pro-ryska medborgare inte behandlas likvärdigt och att de som grupp var hotade i Ukraina.

Efter Euromaidan; pro-Maidan och anti-Maidan

Månaderna efter Euromaidan förekom protester och kuppförsök i flera städer, oroligheterna och striderna i Mariupol mars-maj 2014 visar hur kluvet samhället (även på myndighetsnivå) var och att flera regioner befann sig i inbördeskrig. Massakern på Euromaidan och högerextrema ”The Right sector”, vilken med sin milis belägrade områdena kring parlament och presidentpalatset i Kyiv, hade förstärkt polarisationen – i synnerhet i östra Ukraina. Polarisationen tilltog också lokalt i södra Donbas då Azov-bataljonens ultranationalistiska linje och neo-fascistiska anslag var diametralt stående mot pro-federativa och pro-ryska delar av befolkningen.

Det är ett enormt misstag att göra rysktalande människor i Ukraina för företrädare för den ryska federationens styrande maktelit. Hur kommer det sig att man i FN eller EU inte kritiserat Ukrainas politiska ledning som under så många år (tydligt redan 2014) diskriminerar rysktalande ukrainska medborgare och ryskdominerade språkregioner? Är frånvaron ett tecken på att organisationer eller andra kritiker då lägger sig i en förhandlingsprocess? Att värna rysktalande medborgare eller rysktalande områdens språk och kultur i Ukraina är INTE att vara pro-ryssland, pro-putin eller pro-kremlin. PUNKT.

Istället ser vi motsatsen, omvärlden blundar och nationalister och högerextremister får sätta agendan i Ukraina för en mer ensidig diskriminerande identitets- och språkpolitik. Tänk om svenska språket i Finland över en natt skulle tappa rättfärdighet genom en grundlagsändring där två (2) officiella språk reduceras till ett (1). Den som i Sverige påpekar att Ukraina bryter mot de mänskliga rättigheterna, sägs kratta manegen för Ryssland. På ren svenska: Hur i helsike kan kravet på fullödiga mänskliga rättigheter i Ukraina göras om som ett propagandavapen nyttjat av Kreml och Putin?

Åsiktkorridorerna i Sverige har snävats av till enfald där flertalet publicister och journalistik främst ska verka för Ukrainas kamp, eller NATO-medlemskap, istället för att objektivt belysa sakernas tillstånd från alla sidor. De som går utanför fållan sägs av mediadrevet vara putinister och säkerhetshot. Det märkliga är, att Sverige i debatten har lämnat politisk korrekthet och istället närmat sig en korrekt partiskhet, att det finns en linje, ett perspektiv, en väg och en sanning, som är den enda rätta.  Det påminner om en religiös sekt. Där kritiker och nej-sägare är samhällsfiender och nationella säkerhetsrisker. Varför får man en fadd smak av underrättelsetjänsten CIA och McCarthyism i ett land – Sverige – som man trodde praktiserade yttrandefrihet och fri opinionsbildning?

Samma marginalisering gör nu Ukrainas politiska ledning av s.k. pro-ryska partier i Ukraina., vilka man nu förbjuder och löser upp. De förlorar sina stolar i parlamentet. Inga av dessa partier har stått bakom en invasion i Ukraina och kan inte läggas till last för vad den Putinstyrda Ryska federationen gjorde den 24 februari, ett olagligt aggressionskrig som omvittnat även inom i Kreml har många kritiker. Det som sker nu i Ukraina blir utrensningar av de som ofta företräder en vänsterinriktad politik samt för ett tvåspråkigt Ukraina, där många representerar de östra delarna av Ukraina. Inte ett ljud från FN eller EU, när Ukraina städar ur parlamentet. Man kunde ställt krav, man kunde haft en diskussion, hur man går vidare. Men Ukrainas ledning väljer att eliminera de som är folkets representanter i ett demokratiskt val.

Effekten hade redan slagit till efter det första valet efter Euromaidan då kritiken var monumental i hela landet efter de sista våldsamma dagarna 18-20 februari 2014. Många partier marginaliserades kraftigt till följd av synen på händelseutvecklingen där kravallpolisen Berkut och presidenten Victor Yanukovych främst gavs skulden för massmorden där sanningen tegs ihjäl.

Det är här vi slutligen kommer till en sista kvarvarande tröskel i tiden efter Euromaidan, Rysslands annektering av Krimhalvön och de ryskstödda utbrytarrepublikerna i Donbas. Det ryska språket har varit en av stötestenarna. Det är obegripligt att det fått ske. Men det är ett historiskt misstag av det moderna Ukraina, att bygga sin nationella identitet på ett land, ett språk och en kultur, ett folk (vilket rentav kan lukta lite brunt) istället för att det är demokrati, medborgerliga rättigheter och ett fritt samhälle, som samlat mål i en f.d. sovjetstat. Ukraina av 2013 års gränser var och är ett multikulturellt och multietniskt land, där tvåspråkigheten mer än något annat varit dess kännetecken i flera generationer.

12.4 Minsk-protokollen – nyckeln till lösning och fred

Efter annekteringen av Krimhalvön och ”separatistrepublikernas” tillblivelse i Donbas sammanförde man parterna till förhandlingar som ledde till gemensamma överenskommelser genom Minsk 1 och 2 protokollen. De är undertecknade av Ryssland och Ukraina och hade främst som mål att få till stånd ett eld upphör, en fredsplan och ett långsiktigt hållbar lösning för Donbasregionen i Ukraina. Minsk 2 var följden av att Minsk 1 inte lyckades genomföras. Minsk 2 havererade för att två knutar inte löstes upp, striderna kring Debaltseve fortsatte men var i egentlig mening helt meningslösa vid vapenvila och fredsprocess, norr om Mariupol vägrade frivilligbataljonen Azov att acceptera avtalet Minsk 2, ett fall där just en frivilligarmé bortom statlig kontroll påverkade utfallet. Återigen styrde en para-militär högerextrem gruppering landets politiska process.

Under 2021 återkommer försöken att återuppta förhandlingar och implementera processen, både Emmanuel Macron och Antony Blinken, uttalade att Minsk överenskommelserna var vägen framåt och slutet på konflikten i Donbas. I maj och juni 2021 föreslog Mark Galeotti, att det är tid att se över vad som blockerar den fortsatta dialogen och föreslog att en extern part, Storbritannien, för att föra diplomatin framåt. Ryssland utrikesminister Sergej Lavrov uttalade att:”if the Americans are genuinely prepared to support the implementation of the Minsk Agreements, this issue can be settled very quicky”.

Men en dispyt uppkom över den Ryska federationens roll då överenskommelsen fanns mellan Ryssland och Ukraina, där Ryssland nu såg sig som en moderator, där Ukraina måste förhandla direkt med separatistrepublikernas företrädare. Det här såg de flesta som en självklarhet i termer av både förhandlingar samt genomförandet av Minsk-avtalens tidigare gemensamt beslutade och undertecknade punkter. Det är då president Volodomyr Zelensky väljer att vägra fortsätta arbetet med genomförandet av fredsplanen. Argumentet var att han har ”no intentions of talking with terrorists”, d.v.s. inga avsikter att tala med terrorister. Den före detta ryske presidenten Dmitri Medvedev skrev till följd av haveriet, en artikel i tidningen Kommersant,Varför det är meningslöst att försöka komma överens med det nuvarande Ukrainska ledarskapet”.

Ryssland hade tröttnat på Ukraina som i det här skedet vägrade att delta i försöket att implementera det avtal som bägge länder ömsesidigt undertecknat. Ryssland beslöt sig för att bryta mot diplomatisk sed och släppte i november 2021 konfidentiell information till förhandlingsombuden Tyskland och Frankrike. I december 2021 uttalade chefen för generalstaben för den ryska väpnade styrkor, att det är Kyiv inte fullföljer Minsk överenskommelserna. Det var en övertydlig signal då den kom från militären. Situationen ökade spänningar mellan länderna och i Donbas försämrades situationen ytterligare.

Det är egentligen anmärkningsvärt, två länder har kommit överens om en detaljerad fredsprocess där Ukraina fortsättningsvis kommer ha Lugansk och Donetsk i sitt territorium, men där ett större självbestämmande ges i en mer federativ inriktning. I egentlig mening handlade inte processen om ”om” utan ”när”. Men Zelensky vägrade förhandla eller tala med terrorister. Oleksiy Danilov, Ukrainas talesperson för det Nationella säkerhets- och försvarsrådet, uttalade att genomförandet av Minsk avtalet innebär landets förstörelse (the country’s destruction). Danilov fortsatte med en hård retorik, att avtalen var tecknade med den ryska pistolpipan mot Ukraina. En sådan formulering hade aldrig någon uttalat någonsin om Minskavtalen. Trots allt, upplevdes ömsesidiga och oomtvistade (även om Ryssland flyttade positionerna strategiskt mellan Minsk1 och Minsk 2). Danilov hävdade vidare, att för varje rationell människa är det omöjligt att implementera dessa dokument. Omöjligt!? Om man betänker att regeringsmakten, per omgående skulle angripas av högerextrema krafter, så är resonemanget möjligen förståeligt, men inte legitimt eller konstruktivt, bara odiplomatiskt och opragmatiskt. Ett svek mot folket och en fredlig lösning.

I egentlig mening borde de Ukrainska företrädare, vilka vägrade genomföra avtalet, med sina punkterande uttalade ordalydelser ansvarsutkrävas. Det handlade om krig eller fred. Frågorna skulle lyfts i parlamentet, dels om misstroendeförklaring, dels om avtalen skulle godkännas eller inte (eller omförhandlas), istället stängde ett mycket litet antal personer dörren till en absolut nödvändig fredsprocess som handlade om Ukrainas återförening och överlevnad. President Zelensky och regeringen har huvudansvaret för misslyckandet. Borde man hanterat detta analogt med hur man hanterat president Yanukovych som vägrade godkänna och implementera ett EU-avtal? Det var ultranationalister och högerextremister (med element närstående neo-fascister och neo-nazister) som fick presidenten att gå i landsflykt, det var i flera avseenden formellt en statskupp. Nu hände ingenting. Avtalsbrott och en förmodad förlorad fred betydde uppenbarligen ingenting. Som om man visste vad man skulle gå till mötes, men någonstans ändå hade en garanti om stöd. Man kan inte låta bli att fundera över om USA gav en vink, se hur långt ni kan gå, går det överstyr kommer vi till er hjälp.

President Volodomy Zelensky borde be de ukrainska folket om ursäkt, för att inte följt landets beslut och avtal, hade Minskavtalen genomförts, kunde kriget undvikits.

Vi ska dock inte glömma. När det gällde Minskavtalen, satte den högerradikala Azovska para-militära bataljonen käppar i hjulet, man hävdade även att avtalet var olagligt och stred mot konstitutionen. Man pekade på man kunde ingripa…

Alla dessa frågetecken kring Azovska bataljonen…

En FN-rapport 2016 belyste misstankar om brott mot mänskliga rättigheter (tillika även krigsförbrytelser) i fall där Azovska bataljonen har förekommit som part i militära sammanhang, men också vad myndigheter i t.ex. Mariupol ufört under konflikten och kriget mot separatistrepublikerna, där flera fall av tortyr och sexuella övergrepp uppgetts skett mot bl.a. anhållna misstänkta. Men kritiken och uppmärksamheten hade kommit långt mycket tidigare, in den tidiga processen där oroligheter och demonstration övergått i regelrätt inbördeskrig, vilket skedde i Donbas våren 2014.

Amnesty International rapporterade under hösten 2014 om hur högerextrema nationalister begick krigsförbrytelser i de rebellhållna områdena av östra Ukraina, vilket fick uppmärksamhet när bevis framkom på halshuggna offer, vilka de frivilliga högermiliserna ansågs ligga bakom. Väpnade frivilliga styrkor, vilka refererade till sig själva som Aidar bataljonen, hade varit involverade i omfattande övergrepp, som kidnappning, olaglig internering, kränkande behandling, stöld, utpressning och godtyckliga avrättningar. De avhuggna huvudena på rebeller, hade i ett av fallen sänds i en låda till offrets anhöriga.

Man kunde då konstatera att det fanns över 30 stycken frivilliga pro-nationalistiska bataljoner, liknande Aidar, såsom ”Ukraina”, ”DND Metiinvest” och ”Kiev1”, alla stödda av privata investerare. Aidarbataljonen var offentligt uppbackade av oligarken Ihor Kolomoyskyi, som också ansågs stödja och finansiera ”Azov”, ”Donbas”, Dnepr1″, Dnepr2″, vilka sades operera från order av Kyiv. När Kolomoyskyi erbjöd $10,000 för varje infångad rysk ”sabotör”. skapades incitament för handlingar som styr över mot legosoldateri och prisjägare. Det resulterade i att Ryssland utfärdade en arresteringsorder för Kolomoyskyi för att ”organisera dödande av civila”, genom hans sponsorskap till frivilliga högermiliser. Från Ukrainska regeringen hävdade man då att dessa frivilligbataljoner opererade under reguljära styrkor, något som Amnestys rapport konstaterade var helt missvisande, miliserna ansågs enligt Denis Krivosheev, agera utan någon tillsyn, styrning eller kontroll. Amnesty begärde då att Kyiv skulle klarlägga legal status och fullt integrera dem in i ett tydligt ”chain of command” och medvetandegöra soldaterna om internationell lagstiftning respektive utföra utredningar när brott mot mänskliga rättigheter misstänkts. När norska TV2 visade fotobevis på Azovbataljonens fanor med Ukrainas ny-nazistiska parti Patriot of Ukraine, blev den högerextrema kopplingen övertydlig. Precis som de förmedlade bilderna på SS-symboler och hakkors inristade på hjälmar. Krigsromantik? För rebellerna i Donbas och de successivt tillkommande ryska militärerna och styrkorna, var det mer än uppenbart, man slogs och krigade främst med högerextremister, ultranationalister och nynazistiska förband. Metoderna och våldspiralerna eskalerade nivåerna ömsesidigt, det kom att bli ett inbördeskrig fyllt och drivet av hat. Brutaliteterna och krigsförbrytelserna kan aldrig förnekas eller negligeras. Patriot of Ukraine, var kopplat till The Social-National Assembly. Där national-socialism var det bärande ideologiska elementet.

Det är dessa rötter i högerextremism, ultranationalism och nynazism som Ryssland så hårt vände sig mot och i dag använder som historiskt faktum. Dock med den totala förvridningen och desinformationen att hela Ukraina och dess ledning påstås vara nazistisk. Men man måste se detta i sitt sammanhang, våldet, värderingarna och attityderna från frivilligbataljonerna, fördjupade krisen och konflikten mer än nödvändigt. Polarisationen blev avgrundslik. Det var ett inbördeskrig mot separatister/federalister, men sågs som ett krig mot ryskstödda terrorister som skulle förintas till varje pris och mot belöning. Separatisterna å andra sidan, såg en hord av bataljoner med nynazistisk framtoning. För dem, var det ukrainska nazister man mötte. Vilket tidskriften Newsweek uppmärksammade hösten 2014, att metoderna liknade ISIS/IS/Deash ”Ukrainian Nationalist Volunteers Commiting ’ISIS-Style’ War Crimes”. Detta i kombination de högerextremas massaker av Euromaidan protestanter (sina egna allierade), belägringen av presidentpalats och parlamentet vilket framtvingade presidentflykt, är Rysslands tre bärande element för att betrakta skeendet som styrt av nynazistiska rörelser. Detta är den kontext som sedan blir bärande i den Ryska federationens offentliga narrativ om ”nazisterna” i Ukraina. Ett land som behöver befrias, med ryska presidentögon betraktat. En betraktelse som sedan blev motivationen för de ryska trupperna. Ett sammanhang som måste förstås, inte förkastas som en ren absurditet.

Ytterligare en anmärkningsvärd händelse, var attackerna på s.k. HBTQ-grupper vid en pride-manifestation The Equality March i Kyiv 2015. Inför marschen hade det högerextrema ”The Right Sector” kallat homosexuella för ”perverterade” vilka behövde bli botade, där organisationen lovade att förhindra denna sodomist samling (”prevent this sodomist gathering”). Trots 2000 polisers bevakning angreps deltagarna av ett stort antal missdådare, varav 25-30 greps. Manifestationen avbröts efter att rökgranater gjort läget ohanterligt. Det är tydligt att de finns en omfattande mängd högerextremister i Ukraina som angriper människors fri- och rättigheter. Toleransen för det ”avvikande” är minimal i dessa grupperingar. Inför 2017 års pride-manifestation  i Kyiv uttalades återigen hot men det förekom bara skärmytslingar. Kanske närvaron av 5500 poliser kan förklara varför säkerhetspådraget fungerade. Det var hundratals anti-gay-aktivister och nationalister som fick tåget att välja en annan väg och angrepp förekom med bl.a. attacker och misshandel mot poliser.

I januari 2018, organiserade Azov-veteraner patrullenheter benämnda National Druzhyna för återställa ordningen i huvudstaden. Det hade föregåtts av attacker mot Romsk befolkning och personer i HBTQ-kretsar. ”Ukraina är det enda landet i världen som har ny ny-nazistisk formationer i deras väpnade styrkor”, skrev en korrespondent i USA-baserade the Nation, 2019.

[I ett större sammanhang får man inte förbise både slaviska och internationella tendenser. I Ryssland finns högerrörelser som på samma sätt smälter samman med nationalistiska rörelser, fast de har sitt ursprung i en högerextrem miljö, där en ny maskulinitet odlas och nya värderingar tillskapas, vilket sajten Bellingcat beskrivit i sina artiklar om online-hatred-groups i Ryssland. Vilka i ett senare skede blivit propagandister och krigshetsare i Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. De här digitala miljöerna har konstaterats fått ett enormt uppsving, sett till ett mycket stort antal läsare och följare: Ett exempel på ett uttalande från Male state, i augusti 2021, framvisar också tydligt tanken på slavisk enighet: “Our goal is to bring together and unite the Slavic peoples: Russians, Ukrainians and Belarusians, Poles and other Slavs,” … “Return patriarchy to white families, because only with that will families have order and prosperity. To get back to concepts of morality and decency, to get rid of the nonsense imposed by tolerant liberal trash. To suppress any manifestations of LGBT trash and other leftist infections on the minds of our children.”].

Det har debatterats i vilken utsträckning Azov-bataljonen längre kan ses som ett paramilitärt inslag (då de inlemmats i Ukrainas förenade styrkor), respektive en organisation, vilken har neo-nazistiska inslag eller soldater med sådan övertygelse. Så sent som oktober 2019, hade 40 medlemmar i den amerikanska kongressen, begärt att Azov skulle betecknad som en FTO, ”foreign terrorist organisation”. I april 2021 upprepades denna begäran av Elissa Slotkin, vilken inkluderade andra ” white supremacist groups” – till Biden administrationen. Trots allt, USA har erkänt god underrättelseverksamhet, ärendet har om och om dyker upp i den amerikanska kongressen, vilket visar att det återkommande reses stora frågetecken kring Azov.

Kopplingarna mellan Azov-bataljonen och partiledaren för ”National Corps” (och Azovs upphovsman) Andriy Biletsky har länge kvarstått. En artikel av Oleksiy Kuzmenko belyser hur Azovregementet rutinmässigt är värd för besök av Biletsky och tidigare befälhavare, med deltagande i ceremonier och är hälsad som en ledare. Biletsky ser sig rådgivare (curator) och har uttalat att han då hade direktkontakt med inrikesministern Arsen Avakov, vilket bekräftades samma år under 2019. Man beskriver offentligt regementet som en reguljär enhet inom Nationalgardet, men det framkommer att befäl uttalar att deras enhet har specialstatus och är skyddad från involvering av regeringen. Den ansvarige för Azovs militärakademi hävdar att Biletsky skyddar Azov från att bli förstört av Ukrainska ledare, att Biletsky är en person som kan finna sponsorer som verkligen investerar pengar. Kopplingen förstärks av att Azovs rekryteringscenter och militärakademi i Kyiv har delat lokaler med National Corps kontor. Det är svårt att befria Azovska bataljonen från ultranationalistiska och högerextremt inflytande. Den Azovska bataljonen kan svårligen ses som helt avpolitiserad. Facebook lyfte sin spärr för organisationen först efter att Rysslands aggressionskrig börjat den 24 februari 2022.

Den nazistiska kontexten

Vid en manifestation i Kyiv 2015 visade demonstranter öppet att den nationalistiska rörelsen framlyfte nazi-kollaboratören och antisemiten Stepan Bandera som förebild. Bandera var en av ledarna i OUN som arbetade för en etnisk rensning av judar, polacker (men även ryssar), i det område som i dag är västra Ukraina. Bandera och  Hryhorij Matsjeko dömdes till döden för mord, men straffen omvandlades till livstid 1934. Vid Nazi-Tysklands invasion av Polen frigavs Bandera och Matsjeko och samarbetade sedan organisatoriskt under tyska Abwehr.

Banderas öde och livsverk är mycket omdebatterat. Detta till trots gav Ukrainska posten ut ett frimärke med Bandera 2009 inför hundraårsjubileet. offentligt utsedd till nationalhjälte 2010. I OUN:s Banderafraktion antogs 1941 ett program, bl.a. om minoritetspolitik, där Moskali (nedsättande för ryssar), polacker och judar är fientligt inställda till oss och därför måste de utrotas i denna kamp”. I slutet av 1942 var ukrainska nationalistiska grupper inblandade i en etnisk rensning av Volynien. I 1943 deltog dessa grupper inom OUN:s militära gren UPA i en massaker på polacker i Volynien,1944 började de även operera i östra Galizien. Det hävdas att upp till 100 000 polska civila mördades av ukrainska grupper av vilka OUN:s Banderafraktion anses bära det främsta ansvaret. Under Lviv-pogromerna tömdes successivt området på hela den judiska befolkningen, uppskattat till 100000 judar. I Lviv var vid den tiden endast 16% av befolkningen ukrainare. Vid sidan av Stepan Bandera fanns Yaroslav Stetsko som i juni 1941 deklarerade formandet av ett Ukrainianska nationella regeringen vilket skulle arbeta för det Nationalsocialistiska större Tyskland, under ledarskapet av Adolf Hitler för att skapande en ny ordning i Europa och världen. Gestapo och Abwehr  skyddade Banderas följare, då de bägge organisationerna använde OUN för sina egna syften. Efter många turer och vändningen med operation Barbarossa (Tyskland anfaller Sovjet), fick Bandera och Stetsko uppdraget att leda operationer som underrättelseinhämtning och sabotage bakom de sovjetiska linjerna (inom ramen för organisationerna OUN-B och UIA).

Demonstrationen på bilden nedan, den 1 januari 2015, sker till minnet av Banderas 106-årsdag. Att vandra med en fana prydd av en folkmordsförbrytare var helt i sin ordning i Ukraina även vid denna tidpunkt. Bandera har omvandlats till en nationalistiskt samlande kraft. Kritiken från judiska organisationer har varit omfattande men Ukraina har envist behållt både Bandera och Stetsko som nationalsymboler och hjältar, trots deras extremt dubiösa bakgrund och historia. Att bibehålla hyllandet av dessa personer, har i mångas ögon, respektive Ryssland, setts som att Ukraina upprätthåller och försvarar ett nazistiskt arv där judar, polacker och ryssar har varit legitima måltavlor för utrotning och förintelse.

Vid demonstrationer återfinns deltagare som bär uniformer från de två ukrainska bataljonerna Roland och Nachtigall vilka organiserades under tyska Abwehr under andra världskriget. Simon Wiesenthal centrat har hävdat att Nachtigall bataljonen deltog i pogromer (tillsammans med tyska förband) i Lviv den 30 juni till 3 juli 1941, då 4000 judar fördes bort och avrättades. En händelse som dock är omdebatterad av historiker. Polen har också framvisat inblandning i en samtida aktion då 25 polska intellektuella och ledare avrättades för att minimera en motståndsrörelses framväxt. Detta var ett led i Nazi-tysklands övergripande strategi, där 20.000 blev offer i den utstuderade Operation Tannenberg, där polska intellektuella, intelligentia och tänkbara ledare massavrättades. Oavsett, bataljonerna Roland och Nachtigall involverades i allt, i egenskap av Nazi-tyska förband.

År 2007 hyllade Ukraina befälhavaren i Nachtigall, Roman Shukhevych, på hans postuma hundraårsdag genom att ge ut ett frimärke med hans porträtt. Shukhevych var s.k. hauptmann i det tyska Schutzmannschaft 201, en extern polis bataljon, och en av de som organiserade Galicia-Volhynia massakern där uppskattningsvis 100.000 polacker dog. Trots alla brott och krigsförbrytelser, lyfts Shukhevych in i samtiden som minnesvärd ukrainsk ”hjälte”. Ukraina år 2007. Det nazistiska och nationalistiska arvets trådar tvinnas ihop, i den offentliga berättelsen, ett narrativ, om Ukrainas frihetskämpar.

I dag betraktar man staden Lviv (Lvov/Lwow) som det typiska ukrainska och Ukrainas kulturcentrum, när Lviv 1931 hade en befolkning i termer av språk, med 63,5% polska, 24% jiddish och endast 11% ukrainska. Det var Curzonlinjen som drogs 1945, det var Yalta- och Teheran-konferenserna som flyttade befolkningar likt schackpjäser. 2001 kunde man räkna fram att 0,3% var judar, 1% polacker och 88% ukrainare samt 9% ryssar. Det var Nazi-Tyskland och Sovjet (tre veckor efter) som anföll Polen och slaktade landet på mitten. Inget borde varit mer rätt, än att Lwow/Lvov/Lviv skulle återbördats till Polen. Det var Stalin som drog längsta strået, Churchill och Roosevelt nickade. Vad skulle Ukraina i dag säga, om att ge tillbaka vad Polen rättmätigt förtjänar? Kan man tänka sig samma folkförflyttning?

Det var detta ”Ukraina” som Stepan Bandera utropade till det befriade Ukraina 1941. OUN:s slogan var Ukraina för ukrainare. Dit var folkmord på polacker enklaste väg till en majoritet. Det utropade Ukraina var dock inte förankrat i Nazi-tyskland och OUN blev då föremål för förföljelse. Det var det proklamerade stordådet av en ny nation som lyfter Bandera och Stetsko till sentida hjältar. Allt annat de gjorde var grova förbrytelser mot mänskligheten.

Kyiv 2015 manifestation

Åter till Azov…

Det amerikanska Representanthusets John Conyers Jr. uttalade i samband med beslutet (10 juni 2015) att blockera stöd och utbildningsinsatser till Azovbataljonen: “I am grateful that the House of Representatives unanimously passed my amendments last night to ensure that our military does not train members of the repulsive neo-Nazi Azov Battalion, along with my measures to keep the dangerous and easily trafficked MANPADs out of these unstable regions”

Paradoxalt nog, trots flertaliga exempel på analyser och bedömningar, t.ex. magasinet Foreign Policy vilket katagoriserade Azov-bataljonen som ”openly neo-Nazi” eller ”fascist”, så började Pentagon trycka på att lösa upp blockeringen. I december 2015 upplöstes beslutet från 2016 House Defense Appropriations Act (HR 2685).

Det sätter på fokus på att den nynazistiska kategorisering Ryssland gör på element i para-militära styrkor (vilka ingår i Ukrainas förenade styrkor) inte är så långt borta som många tror. Det är också skälet till att Ryssland vill förinta Azov-bataljonen i Mariupol, till vilket pris som helst, oavsett mänskligt lidande och civila mördade. Kopplingar till neo-fascism och neo-nazism har funnit historiskt med kvarvarande innehåll i värderingar, kultur och symbolik i de para-militära styrkorna i Ukraina sedan lång tid tillbaka. Och det var Azovbataljonens befälhavare som sa nej till Minsk-avtalets genomförande, det är samma företrädare som upprepat hotar med para-militär intervention, även mot den ukrainska regeringen, om man väljer fel väg och politik.

Den 4 februari 2022 uttalar sig Finlands president Niinistö, efter haft kontakt med Vladimir Putin, i takt med att de tilltagande spänningarna ökar mellan Ryssland och Ukraina:

”A possible solution and the most possible solution (to the current situation) could be the Minsk agreement to be fulfilled or that there would be significant progress in its implementation.”

In i det sista försökte världsledare och presidenter få ett stopp på eskaleringen. Ingen i Ukraina tog till sig försöken. Var fanns EU, var fanns FN? Att fredsprocessen havererade totalt är president Zelenskys och Oleksiy Danilovs förtjänst, deras uttalanden och ignorans satte spiken i kistan och slog igen dörren i ansiktet på Ryssland och de s.k. separatistrepublikerna. Vad trodde de Ryssland skulle göra, när Ukraina gjorde något så urbota korkat som att förstöra den sköra fredsprocessen vilken skulle inneburit ett återförenande av Donbas och Lugansk? Är det av trots eller fåfänga man bryter sönder processen? USA och EU stod vid sidan och tittade på. Niinistö måste begripit, att nu vilar ödet i Ukrainas händer. Niinistö visste vad som kunde hända. Varför är han förvånad i dag? För ett det blev krig eller på sättet kriget genomförs? Det sistnämnda förmodligen, men i egentlig mening påverkar det inte den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet. Allt har handlat om Ukraina, om freden och en lösning för Donbas. NATO var inte huvudfrågan. Det är då Ukraina spelar ut NATO-kortet som en sista nödfallskäm.

Volodomyr Zelensky gick till val på att för ge sitt land fred och Donbas-konflikten en lösning. Zelensky gick till val på att utrota korruption, förra årets ECA-rapport gav en annan bild. Den sakta minskande korruptionen beror i stort av ett omfattande stödarbete från EU-institutioner. Innan kriget var förtroende för Zelensky lågt, runt 30% av befolkningen tyckte hans skulle ställa upp för en andra mandatperiod, än färre, 23% skulle rösta på honom. Istället leder Zelensky landet mot en avgrundslik konflikt och kvarstående omfattande korruptionen.

Det är uppenbart, Zelensky hade inrikespolitiskt ingen möjlighet att förändra på djupet. Han var och är helt beroende av regeringskoalitionen som har en nationalistisk och högerinriktad prägel. Oligarkerna är det andra kruxet han inte gör något åt. Där en av de mest förmögna och inflytelserikaste oligarkerna i sin tur finansierar och kontrollerar privatarméer som Azovska bataljonen. Som Ryssland och separatistrepublikerna helst ville se försvinna. Azovs befälhavare hade sagt ett tydligt nej till fredsprocessens villkor (2014/2015).

När sedan hoten tornar upp sig vänder Ukraina sig åter mot NATO istället för att lösa grundproblemet. Det blir nästa steg i eskaleringen, Ukraina försätter sig i utsatt position där krig eventuell hotar och då börjar spelet med USA och NATO-medlemskap igen, även om det är ytterst avlägset, åratal bort, om ens Ukraina kunde kvalificera sig för medlemskap. USA visste att Ryssland mobiliserat en gigantisk mängd militära förband och såg vad som kunde komma. Varför ger sig NATO och USA in ett krigsspel när de visste så väl hur det kunde sluta? I dag måste man fråga sig, ville de ha en konfrontation? Eller testa Ryssland trots att man visste vad som hände 2014? Det är då konfrontation verkar mer sannolikt. Att låta Ryssland gå i fällan. Där världen skulle vända sig mot Putins ryska federation. Med Ukraina som offer i det geo-politiska spelet. Och USA som moralisk vinnare med ett länge efterlängtat globalt ledarskap slutligen återuppväckt.

Parallellt med att Minsk-avtalen diskuterats hade Ryssland under hösten 2021 krävt en ny säkerhetsstruktur för Europa. Ett stopp för NATO:s östutvidgning samt USA:s tillbakadragande av kärnvapen, anti-missilförsvar och trupper från forna öststater som i dag är NATO-medlemmar. Ukraina har både förstört Minskprocessen och i den tilltagande hotbilden riktat fokus på NATO som ny hjälpare. Det är ett kvalificerat dubbelfel gentemot Ryssland. Ett Ryssland som ansåg att Ukrainas revolution var en formell statskupp, där allt efter den borde återställas, ett Ryssland som ansåg att det ryska språket och den rysktalande befolkningen inte gavs tillräcklig respekt eller skydd. Vilket fanns fog för tillika.

Det är nu, under december-januari 2021-22 som USA och NATO uttalar att varje land ska självständigt få välja säkerhetspolitik och militära allianser. Att det inte blir något förändring i synen på de som önskar medlemskap. Som vore det ett svar på att Ukraina havererat fredsprocessen på eget bevåg och ansvar. Man hade varit uppkäftiga men vägrade ta ett steg tillbaka. Vägrade samarbeta. Hur trodde man processen skulle fortsätta när man dödat diplomatin?

När man tittar i backspegeln är det bara ett desperat försök av Ukraina att sopa igen spåren efter haveriet och att på något vis spela ett högt spel där man ändå vet att man är maktlösa för solidaritetspakten i NATO (artikel 5) gäller bara medlemsländer. Man testar ändå. Är det en lek? Det är i denna situationen (Minsk-sammanbrottet) man förstår, att det för Sverige och Finlands del inte innebär någonting säkerhetspolitiskt, i jämförelse med vad Ukraina ställt till med i relationerna gentemot Ryssland. Men Ryssland sa inget om invasion i Ukraina, inte så länge förhandlingsdörren för Minsk-avtalet och att säga nej till NATO stod öppen. Men Ukraina stängde bägge dörrar. Att tiga är också ett aktivt val.

Ryssland krävde att Ukraina uppfyller sina nationella förpliktelser enligt avtalen. Vad trodde Zelensky och Danilov var lösningen? Ett nytt avtal, ett Minsk 3, varför inbjöd man då inte till förhandlingar, varför tog man inga initiativ? Freden var inom räckhåll. Handlade det bara om att en mer federativ konstitution med delstater hotade hela landet? Förmodligen inte. Man trodde bara inte att det skulle vara möjligt att bli medlem i EU. Vem hade gett dem dessa signaler? Tyskland, som förbundsrepublik, genomförde denna process. Med en tidshorisont på fem tio år hade mycket kunna hända – i federationen Ukraina. Ett Ukraina där alla regioner samexisterade med sina olikheter och likheter.

Ett skäl till politisk oppositionell tystnad var att aldrig någonsin hade ett parti i Ukraina och parlamentet Verkhovna Rada haft en sittande majoritet från ett (1) enda parti – Servant of the People – vilket Zelensky företrädde. Lojaliteten mot presidenten, till Ukraina, det nya unga trotsiga i att säga nej till allt vad Ryssland erbjöd, samt en försvagad regering, bildade fonden.

Regeringsombildningen i mars 2020 var omdiskuterad. Zelensky var en president utan någon som helst politisk eller offentlig erfarenhet, vilket påverkade stabiliteten och ledarskapet i sig. Zelensky uttalade också att han var ”gisslan” av det misslyckande genomförandet av Minsk-protokollen. Istället för att göra det till sin uppgift och skyldighet att förverkliga till varje pris. I backspegeln är det både politisk osäkerhet och tvekan, samt en slags märklig uppstudsighet, där Zelensky uppenbart lyssnat mycket på vissa nationalisters snäva vägledning, att aldrig ge sig. Paradoxen var att Minsk-avtalen skulle återförena landet. Var det inte värt det? I vissa avseenden var diplomatin frånvarande. Ska man vara elak så är inte internationella relationer och förhandlingar någon teve-show med kvicka repliker som går hem hos publiken. Kvarstod gjorde varken historisk eller konkret förändring.

Istället valde Ukrainas politiska ledning en avgrundslik konflikt. Där man visste att kriget stod för dörren. Vem gav rådet att man skulle obstruera Minsk-avtalen? Det är ytterst märkligt, när både USA och Frankrike framhöll det som den enda och rätta vägen. Precis som Finland. Var det i det här fallet EU som tyckte att man skull hålla sig borta från federativa konstruktioner där delstater kunde lägga in sitt veto i suveränitetsfrågor? Nej, förmodligen kunde EU hittat vägar runt detta. Med anpassade fördjupade associationsavtal m.m. Det hade löst sig med tiden.

I mångt tycks det som om Ukraina i detta fall valde sin väg själv. Mot alla länders inrådan. Det var och blev lika självuppfyllande som ödesdigert. Men det är inte nationen Ukrainas val, det är ett ytterst fåtal personer som valde och beslutade den inslagna vägen. Inrikespolitikens återvändsgränder ledde till en och endast en väg. Långt bortom den politiska fantasins gränser. Varför välja att hoppa ner i en bottenlös brunn?

  1. Rekapitulation En tillbakablick – murens fall och hitom

Långt innan Euromaidan-revolutionen 2013-2014 hade USA funnits med i spelet, ända sedan början av 90-talet. Det är långt senare som Rysslands nya riktning ses i världen, i praktiken, 2008, det år Ryssland gick in i Georgien. Det första steget i att lämna EU och NATO bakom sig i uppbyggandet av en egen ekonomisk maktsfär med nya militära allianser och utbrytarrepubliker. Utanförskapet omformade Rysslands vägval, en ny parallell värld, med egna grundvalar. Att skapa en egen maktsfär. Det skedde i mitten av 00-talet. Det var en strategisk och medveten respons på EU:s utvidgning och NATO:s östexpansion.

Om Ukraina hör hemma i den Europeiska familjen borde Ryssland kunna göra det också. När järnridån föll, försäkrade USA:s utrikesminister James Baker och Tysklands förbundskansler Helmut Kohl, till Sovjetunionens Michael Gorbatjov, att någon östutvidgning aldrig skulle ske: Not an inch eastward”. Det handlade då om det forna Östtyskland, övriga östländer fanns inte i tanken. Året var 1990. Allt efter det, var brutna löften, mot Ryska Federationen.

Georg Shultz var en nestor i den amerikanska utrikespolitiken under flera decennier, han påpekade klarsynt i en intervju 2010 (då 90 år gammal) att man från NATO aldrig på allvar ville släppa in Ryssland. Min spontana reflektion (med avseende på citatet nedan) är att i ett avseende så har alla länder Veto eftersom besluten är konsensusbaserade. I det avseendet skulle det i praktiken ändå fungerat för Ryssland, att säga nej, när det passade, och ja, när man var absolut eniga. Så vad hindrade NATO från att släppa in Ryssland på allvar? Ett historiskt arv, USA:s grundmurade misstro mot Sovjetunionen, som i egentlig mening inte fanns kvar efter murens fall och Sovjets upplösning, men man hade levt med Trumandoktrinen och dominoteorier, inneslutningstanken så länge (45 år) att den var blivit mer än ett sätt att tänka, den hade blivit en doktrin och verklighetskapare. Omöjlig att skilja sig ifrån på en generation. Mentalitetsmässigt måste man påminna om Marshallplanen som USA implementerade för att återuppbygga Europa efter andra världskriget, där inkluderades att även motståndaren Tyskland. Var låg nu skillnaden i synen på Ryssland?

”NATO is a similarly complicated issue. After the cold war ended, Russia was invited to NATO meetings with the idea that the country would eventually become an integral part of European security discussions. The idea was good, but the execution failed. NATO has acted as if Russia’s role is that of an observer with no say in decisions; Russia has acted as if it should have veto power. Neither outlook is viable. But if NATO moves from consensus decisions to super-majority decisions in its governing structure, as has been considered, it would be possible to include Russia’s vote as an effective way of resolving European security issues of common interest.” Georg Shultz, New York Times, april 2010.

Östutvidgningen i slutet av 90-talet orsakade djup huvudbry i USA. Den amerikanske diplomaten George F Kennan varnade i New York Times 1997 att ett sådant beslut kommer elda på nationalistiska, anti-västliga och militaristiska stämningar och skada utvecklingen mot demokrati i Ryssland.

I Maj 1998 varnade Kennan igen, inför senatens ratificering av NATOs första expansionsomgång: ”Jag tror att det är början på ett nytt kallt krig. Jag tycker att det är ett tragiskt misstag. Det fanns ingen som helst anledning till detta. Ingen hotade någon annan.”

Kennan hade rätt, dessvärre fortsatte expansionen, inklusive Baltikum. NATO hade nu gränser direkt mot Ryssland. Analytiker, historiker, politiker, journalister, diplomater, hade under åratal varnat, man fortsatte varna, men förblev obeaktade. Det var i USA helt förutsägbart att NATO:s expansion skulle sluta i en tragedi. USA:s behandling av Ryssland, bara en handfull år efter murens fall, var ett gigantiskt politiskt misstag. Efter år av östlig expansion, förstärktes polarisationen. Washington gjorde slutligen Ukraina till en NATO-politisk och militär bricka i stormaktspelet. Men varken USA, EU eller NATO får nu själva betala priset, det får Ukraina. Ett oerhört högt pris. Ett land som ville gå vidare, bli en demokrati, ge folket frihet, bygga ett öppet samhälle. Offrat på maktens altare. Av västvärlden som publik.

Det handlade slutligen (dec-jan 2021-2022) om att NATO aldrig skulle ge upp sina positioner, sina militärbaser, missilsystem och kärnvapenplaceringar i forna Östeuropa (och att Ukraina var den sista ”bonden” på schackbrädet). EU var något annat. Men vars säkerhet helt ligger i händerna på NATO. EU:s kräftgång borde upphört med Lissabonfördraget. Istället, ett NATO som gömmer sig bakom varje lands rätt att välja säkerhetspolitik men samtidigt omedelbart blir en bricka i stormaktskonflikter, kapprustning och kärnvapenspel.

Doktrinen om säkerhetsgarantierna för NATO-medlemmar (artikel 5) blir i konfrontativa situationer snarast begränsad säkerhet för världen och övriga enskilda länder. NATO har blivit precis samma imperialistiska monster den försöker bekämpa. Där idealen är alibit. Fria demokratiska länder har mer rätt än andra. Med USA som befälhavare och vetoinnehavare, för utan USA – inga beslut i NATO. NATO är ingen demokratisk organisation, den är en krigsorganisation. Som måste äga legitimitet. Utan fiender är NATO meningslöst. Världen starkaste militärmakt som slutligen fann sig maktlös i den egna kärnvapenterrorbalansen man själv format.

  1. Associationsavtalet med EU

EU:s föreslagna avtal med Ukraina 2013 var ensidigt och exkluderande mot Ukrainas omgivning. Men en öppning för EU som ville ha monopol. Det brukar se ut på så vis. Man skulle ha allt. Vara den enda framtiden. Det rätta Europa. Det ukrainska parlamentet insåg förmodligen inte att associationsavtalet med EU också innehöll försvars- och säkerhetspolitiska klausuler som omvärlden också kunde tolka som ett steg mot medlemskap i både EU och NATO. Det var förmodligen också ett av skälen till att Ryssland motsatte sig ett avtal som låg långt bortom ett traditionellt frihandelsavtal.

Ukrainas avtal med Ryssland (2013), var ett tämligen enkelt handelsavtal. I botten låg en ukrainsk nationell ekonomi i kris. Det blev också ett köpslående, om vilken part som kunde ge bäst monetärt stöd (egentligen är rätt ord mutor, i fallet med Ryssland –  större vinstandel från naturgastransiteringen som gav intäkter just i paritet med vad EU lovade). Ukraina befann sig i en kris, nya avtal borde föregåtts av internationella stödpaket och långsiktiga finansiella lösningar från Världsbanken och IMF för att stabilisera Ukraina. Insatser som inte tvingade Ukraina att välja och välja med brådska. Associationsavtalet var ett andra steg mot medlemskap, där det första avtalet från 1997 med EU låg i botten.

Sett till den politiska nationella situationen, den stora diskrepansen mellan det ”delade” Ukrainas östliga och västra områden, parlamentets kvalificerade majoritet för associationsavtalet och dåvarande presidents ryskvänliga inriktning (som var väl känd och även gav honom ämbetet) skulle både en folkomröstning och öppnare multilaterala handelsavtal med fler parter varit att föredra. Det är tankvärt, för i kriser verkar länder i affekt vilja storma in i EU eller NATO utan varken djupare eftertanke, analys eller folkomröstningar. Länder som styrs av rädsla eller panik, kan bli farliga, även för sig själva.

Var förhandlingar och avtal, med både EU och Ryssland samtidigt, något helt otänkbar? Kan man inte tänka den tanken, då är man fast i en polariserad värld, men skuggan av det kalla kriget gäckade. Enskilda länder ska tydligen tvingas välja. EU har en stor skuld i detta. Att utestänga Ryssland genom sitt förslag till avtal. Att dra in ett land som befann sig i ett så komplicerat inrikespolitiskt läge (inte nödvändigtvis balkanisering, men efter separatistrepublikernas tillkomst blev ändå faktum så), närmast bankrutt, i ett vittgående associationsavtal, det var oansvarigt, när som främst behövdes var omfattande stödåtgärder och bredare frihandelsavtal med omvärlden i stort. Synnerligen mot bakgrund av den snabba öst-expansionen som skapat en geo-politisk destabilisering när NATO raskt klev in i så många länder, vilken EU också var väl medveten om men inte tog hänsyn till.

Samtidigt arbetade USA hårt på att skapa täta och goda förbindelser, oavsett vilken president som skulle leda Ukraina mot ”Europa”. Ett Europa där både Ukraina och Ryssland befinner sig. Där många länder står utanför EU och ändå är Européer. Det verkar legat prestige i saken, i att vinna den här kampen och kapplöpningen mot Ryssland. För både USA och EU. Maktsfärer att utvidga. Ett toppmöte i Lituaen, visade sura miner när president Yanukovych reste ett antal nya krav. Intressant var, att om EU kunder ge ett stöd om 24 miljarder euro, då fanns det en öppning. Att presidenten var en mutkolv, var inget att sticka under stol med. Men trots allt satte han en prislapp på sin omvändelse. Det var inte omöjligt. Även om reaktionerna från EU-mötet var minst sagt svala. Som om EU kunde köpas. Carl Bildt skrädde inte orden den gången.

  1. Euromaidan revolutionen – mot korruptionen

För Ryssland sett, var Ukraina den sista forna sovjetstaten som skulle gå förlorad i sin intressesfär till en Europeisk union med höga ekonomiska, sociala och juridiska murar och ett NATO som klev rakt in i varje ny medlemsstat (eller vice versa). Men krafterna och protesterna som utlöstes, visade hur korrumperat Ukraina var. Det var inte Victor Yanukovych rysslandsvänlighet som främst förstörde bilden, det var hans maktfullkomlighet, slutenheten, hans personliga agenda och inställning, att ändra konstitutionen och ge sig själv närmast oinskränkt makt. Med stark hand styrdes Ukrainas säkerhetspolis Berkut vilken opererade i Sovjetanda. Det var inte Ryssland, det var kvarlevor av en sovjetisk kultur i kombinationen ett utfattigt land, där en liten krets individer, ofta f.d. kommunistiska partifunktionärer, plundrade och privatiserade tidigare socialiserade tillgångar. Denna kultur fanns och finns både i Ryssland och Ukraina.

Varken Poroshenko eller Zelensky har lyckats förändra strukturerna eller kulturen nämnvärt trots en uttalad vilja (retoriken är obligatorisk för varje ukrainsk presidentkandidat) och insatser under snart 8 år. I Zelenskys eget parti finns parlamentsledamöter som förvånansvärt öppet begått mutbrott och förnekat anklagelser när t.ex. videoupptagningar funnits som bevis. Inom partiet Servant of the People (samma namn som komediserien Zelensky hade huvudrollen i), finns många parlamentsledamöter med starka band till oligarker.

Men att försöka förändra systemet i grunden visade sig också vara riskabelt. Dagen innan ett lagstiftningsärende (september 2021) avseende oligarker, besköts Zelenskys närmaste medarbetare Serhiy Shefir (också långvarig vän och kollega) i ett mordförsök. Det skedde vid genomresandet av en by (Lesnyky) på väg till Kyiv. Chauffören skadades med tre skott men betraktar man träffbilden på fordonet är nästa alla skott en bra bit under fönsterlinjen. Få kan ha känt till rutten, träffbilden ser ut var för att varna, men kunde likväl dödat bägge personer i bilen. Attentatet kunde bara härröra från kriminella och korrumperade kretsar. Även om Zelenskys eget partis företrädare direkt spekulerade i Ryssland, vilket tycks vara en politisk ryggmärgsreflexen för att alltid trampa igång konspirationsteorier. Allt visade på tre skarpa skärningslinjen för makthavare i Ukraina, dels oligarkerna, dels de högerextremistiska krafterna och slutligen alltid farhågan med rysk påverkan. Där den realpolitiska balansgången snarast leder till konservering än reell reformering och utveckling.

Petro Poroshenko var och är samtidigt en av de tio rikaste oligarkerna i Ukraina precis som Zelensky var under en annan oligarks vinge, Igor Kolomoyskyi, god för närmare 2 miljarder dollar, ansedd som sponsor och ”mastermind” bakom Zelenskys kampanj (vilket han som nämnt vann på en agenda för antikorruption). Kolomoyskyi som står anklagad i USA och andra länder för att ha plundrat sin egen bank på drygt 5 miljarder euro. The Pandora Papers avslöjade många av turerna kring detta och skalbolag med placeringar i skatteparadis. Där även Zelensky finns omnämnd. 2012 tecknade Zelenskys bolag kontrakt med Kolomoyskvis holdingbolag ”1+1”, för en mängd teveproduktioner, affärssamarbetet var intimt och kopplingen stark med oligarken Kolomoyskyi. Många av bolagen är registrerade ”offshore”. Mer än bara en kuriös detalj, är faktumet att Zelensky anställde flera av sina närmaste medarbetare/delägare i ”Servant of the people”, just runt sig själv, när han tillträtt som president. Produktionsbolaget förblev tämligen intakt. När massmedia frågat bolagsägarna om företagskopplingar och skatteparadis (offshore), ville varken delägarna eller deras advokater svara.

Turerna kring Kolomoyskyi tycks aldrig sluta, plundringen av PrivatBank ledde till en nationalisering inom ramen för National Bank. Även företrädare av National Bank, har hemsökt av förföljelse som sedan aldrig bevisats. För att den rätta viljan saknats. När väl Zelensky sitter på plats i presidentstolen vinner Kolomoyski flera tvistemål bl.a. mot NationalBank. När IMF (internationella valutafonden) krävde reformer för att utöka stödet till Ukraina, satt Zelensky i ett skruvstäd. Ett krav var att banker skulle förhindras att kräva kompensation vid nationaliseringar (som berodde på konkurser eller plundring). Ett hårt tryck påverkade vad som i folkmun kallades ”anti-kolomoyskyi lagen”, Zelensky tvingades i utformningen göra överenskommelser med inte bara en oligark utan flera, t.ex. Petro Petroshenko och Rinat Achmetov.

Zelensky sold himself as a fighter of oligarchs. He only had to take on one oligarch, but he had to align himself with others,” Tim Ash, a London-based emerging markets strategist from BlueBay Asset Management, said at an online conference on May 6.

I mars 2020 fortsatte parlamentets majoritet att vända upp och ner på politiken och regeringen. En ombildning aviserades plötsligt och regeringsföreträdare ersattes.

In early March, just before the pandemic started dominating news, Zelensky and his parliamentary majority drastically overhauled the cabinet. The nation’s youngest and most liberal government in history was replaced by more seasoned officials, some of whom had held senior jobs before, but failed to implement reforms. “The cabinet reshuffle was a disaster, there is no other way to describe it,” uttalade Tim Ash (BlueBay Asset Management).

Coronapandemin gav sedan en mängd exempel på hur urusel rekrytering skedde av inkompetenta chefstjänstemän vilka både misshushållade med offentliga medel och gav uttryck för korrupta tillvägagångsätt och ledning. I kombination med haltande reformer och förnyelse bestod mycket i Ukraina som det alltid varit sedan självständighetens början.

”Some recent moves made by Zelensky and his government might actually serve to stimulate corruption. One new rule, for example, limits state salaries for civil servants and top management of state-owned companies to just $1,700 per month for the duration of the COVID-19 pandemic. The move has generated widespread criticism for alienating well-intentioned professionals who would like to help clean up the system”(Gorchinskaya)

På hemsidan Eurasianet beskriver journalisten Katya Gorchinskaya utvecklingen i Ukraina över tid i sex avsnitt och epoker på ett mycket belysande sätt. I det sista avsnittet redovisar Gorchinskaya hur även Zelensky sparkade nykomlingar på reformscenen för att ersätta dem med tjänstemän från den gamla skolan:

Zelensky has continued sacking newcomers on the reform scene. Many of those now departing are government officials who came to the civil service from the private sector through competitive procedures and were tasked to clean up their respective institutions, including the prosecutor’s office, the tax service and customs. As replacements for these and other senior posts, Zelensky is appointing seasoned politicians with sketchy pasts, including a some who were lustrated in the aftermath of the Euromaidan Revolution in 2014. Yemets, the fleeting minister of health, is a case in point: Prior to his appointment by Zelensky, he had served in the same position in the notoriously corrupt Yanukovych administration

…”Zelensky’s reform approach, along with his personnel choices, has seemed haphazard and often driven by polls. Civil society activists contend that such methods are the opposite of what is needed to achieve success in anti-corruption efforts for a country like Ukraine, where graft is wily, endemic and perpetuated by entrenched elites.

Analytikern Tim Ash gav följande kommentar om Zelenskys reformarbete:

“His heart is in the right place, he wants to change things. But Zelensky doesn’t really understand what is required for systemic reform”

Katya Gorchinskaya summerade Zelenskys reformingång, jämsides hans personliga val, syntes varit slumpmässigt och ofta drivet av opinionsundersökning som ledde till populistiska och kortsiktiga lösningar. Civila samhällsaktivister bestred den vägen och ansåg att sådana metoder var direkt motsatta till vad som behövdes för att uppnå framgång i anti-korruptionsarbetet i ett land som Ukraina, där ympningen var listig, endemisk (lokalt och konstant förekommande, likt en sjukdom) och förevigades i förankrande eliter (oligarker).

  1. Ukrainas kräftgång och utsatthet

Rysslands annektering av Krimhalvön och kriget i Donbas har lockat in Ukraina i ett spel, som EU och NATO bara trodde var ett spel som man kunde driva hur långt som helst. Fredsprojektet EU, befriat från NATO, kanske kunde accepterats. Men de är som regel oskiljaktiga. Ukraina blev ett offer, i stormakternas kamp om landets gunst, när Ukraina istället borde samarbetat med både EU och Ryssland, inte välja ett enkelriktat partnerskap allena.  Alla dessa länder behövde och behöver varandra. EU blev ett hot för Ryssland precis som NATO gjorde sig till fiende genom en ansvarslös östexpansion och dito amerikansk militarisering. (Men det var NATO i kombination med ett fallerat MINSK-protokoll som blev krutdurken).

Alla länder i gränszonerna, hamnar i detta fokus, när EU har blivit en supermakt få kan och vågar säga nej till. Tillgången till den inre marknaden säljs mot säkerhetspolitiska förpliktelser och omfattande ekonomiskt stöd. Förr kallades sådant för mutor. Rädslan för utanförskap är monumental, att sedan bryta sig fri, som Storbritannien gjort, har kostat enormt, det skrämmer och tystar varenda frihetstanke. [EU krossar ekonomiskt de som vill bli fria. Brexitprocessen var övertydlig, som EU:s största nettobidragsgivare och grundare, borde EU betalat skadestånd till Storbritannien. Vad är det för konstigt med debet och kredit? Alla EU-länder satt och tittade surt på och ojade sig – hur ska det nu gå med EU-budgeten när pluskontot minskar?]

EU borde tidigt begripit, respekterat, att det polariserade Ukraina behövde en speciallösning, en gemensam lösning. Över alla gränser och bortom NATO:s räckvidd. Synnerligen om man ids minnas löften från västmakterna 1990, James Bakers ord ”not an inch eastward strax innan Sovjetunionens sönderfall. Varje gång, återvänder man till punkten, där USA bör lämna Europa och EU åt sitt eget öde. Där framtiden skapas här och nu, inte av att dåtiden återupprepas med imperier från andra sidan oceanen. Det kalla kriget, version 2.0, var USA:s egen skapelse.

Det är nu två stormakter som slitit sönder Ukraina. Och en stat i staten, NATO, som spelat bort EU genom att ställa ett lands val framför realpolitisk verklighet. I egentlig mening, USA använder NATO som en politisk entitet. När ska EU begripa, att det inte går att tala politisk med tre tungor? Där säkerhetspolitiken i EU kanaliseras genom USA och med denna lednings yttersta konsekvenser.

Ser man tillbaka så finns USA och EU med i spelet om Ukrainas utveckling långt tillbaka. Den orangea revolutionen 2005 var efterspelet av ett presidentval som ansågs riggat. Det ledde i egentlig mening främst till ett nyval och en uppstramning där valfusk försvårades. Redan då ville Donetsk ha ökat självstyre, det fanns uttalade planer och beslut om en delrepublik (PSUAR). Det fanns där en politisk och folklig förankring. Det var tydliga skiljelinjer mellan de utpräglat rysktalande områden (Lugansk, Donetsk) och de västliga i Ukraina. Kyiv tittade åt ett annat håll. Lyssnade aldrig in.

Ukraina var ett land som inte var samlat, som inte gick åt samma håll. Ukrainska nationalister  i västra landsdelen och Kyiv, hittande och sökte inte den minsta gemensamma nämnaren. Tvåspråkigheten var nyckeln, mono- och enhetskultur fallgropen. Kanske skulle landet delats i två delrepubliker eller två självständiga stater. En sak är säker, EU, USA och Ryssland, drog i alla tåtar, åt diametrala håll. Man slet i ett fattigt och korrupt land. Då som nu. Det intressanta är och var, den märkliga fruktan och motståndet mot de rysktalande områdenas utökade självbestämmande. Till slut luktar allt ett Stor-Ukraina där Ukrainsk kultur och språk ska formas till alla medborgares grund. Motståndet fanns redan då i parlamentet till två officiella språk. Rädslan för splittring var större än förståelsen att Ukraina var en smältdegel av mångfald och med en östlig del med ett tydligt ryskspråkigt och ryskt etniskt arv. EU har också ett ansvar i detta, USA har också ett ansvar i detta, i vägran att se och hantera den historiska och mångkulturella komplexiteten. Som om det handlade om att bara marginalisera Ryssland en gång för alla och trycka in ett stereotypiserat Ukraina rakt in i EU (eller NATO). Inget kunde varit mer fel, och allt blev mycket riktigt helt fel.

  1. A och O, begynnelsen och slutet

Återblick: 90-tal. Bill Clinton blev god vän med Rysslands president Boris Jeltsin, man skulle tillsammans bygga upp ett fredligt och stabilt Ryssland med friska miljarder från USA och EU. Långsiktigt diskuterades även ett ryskt NATO-medlemskap. År 2001 talar Vladimir Putin i den Tyska Förbundsdagen. Putin talar om Europas enhet och kultur, att Ryssland försäkrar om ett enda mål, att säkra freden och bygga en stabil demokrati. Åren kring denna tidpunkt, blir en sedan en snabb resa för inte mindre än 14 forna öststater som ansluter till NATO. Det fanns ingen fiende. EU var fredsprojektet som skulle får Europa att blomstra. Ryssland var ett vänskapligt sinnat land som skulle skapa stabil fred över kontinenten. De tyska parlamentarikerna applåderade. Putin hade en vision om ett frihandelsområde från Vladivostok till Lissabon.

  1. Arvet från Boris Jeltsin – en enväldig president och oligarkernas tillkomst

Det satt en gång tre män och drack på en datja och dessa tre män kom överens om att lösa upp Sovjetunionen. Männen var Boris Jeltsin (Ryssland), Stanislav Shuchkevich (Belarus) och Leonid Kravchuk (Ukraina). Det var i början av december 1991 som man beslutade att upplösa den statsbildning som skapats efter oktoberrevolutionen 1917. Under ett decennium följde en vildsint privatisering och plundring av ländernas tillgångar där välfungerande utbildningsystem och sjukvård lämnades vind för våg.

Händelserna hade föregåtts av ett kuppförsök i Moskva den 18 augusti 1991, som var förbundsrepublikens huvudstad. Jeltsin hade vunnit presidentvalet i Ryssland och var installerad sedan 10 juli och nytillträdd. Kuppen var iscensatt av ett antal ledare som protesterade mot Gorbatjovs perestrojka-politik. Gorbatjov var i ”husarrest” på Krimhalvön och Jeltsin ilade till Moskva och ”Rysslands vita hus” (Högsta Sovjets residens), för att hamna uppe på ett kanontorn av en stridsvagn, där han med ett minnesvärt tal fick med sig de protesterande massorna och trupperna gav upp och började avvika.

Den 21 augusti hade de flesta kuppledare försvunnit från Moskva. Gorbatjov ”räddades” och återvände till Moskva, samtidigt tom Jeltsin hyllades runt om i världen för sitt sätt att samla protesterna och förhindra ett militärt maktövertagande. Politiskt hade Gorbatjov lidit ett stort politiskt nederlag. Plötsligt lyssnade ingen till Gorbatjov och allt fokus och stöd hade hamnat på Jeltsin. Under september kunde inte Gorbatjov längre påverka händelser utanför Moskva. Jeltsin utnyttjade situationen och började ta över vad som återstod av den sovjetiska regeringen, ministerium efter ministerium, till slut även Kreml.

18.1 Kuppförsöket hade visat att det fanns en omfattande motvilja och kritik mot perestrojkan – en ny reformpolitik för att demokratisera och införa marknadsekonomiska synsätt, vilka introducerats i mitten av 1980-talet. Försöket visade att man var beredd att störta sina folkvalda. Det fanns stora grupperingar med en konservativ sovjetisk syn på hur samhället skulle organiseras och ledas. Några månader senare förbjuder Boris Jeltsin, 6 november 1991, alla aktiviteter kopplade till kommunistpartiet på rysk mark. Det är inte traditionell demokrati och fri opinionsbildning Jeltsin strävar efter.

De tre männen på datjan, beslutar den 8 december att upplösa Sovjetunion. Veckan före, hade Ukraina röstat för självständighet från Sovjetunionen. I Belavezha-protokollet deklarerar de tre presidenterna att Sovjetunionen inte längre fanns. Ett beslut som inte var förankrat eller beslutat i några nationella parlament eller regeringar. Man tillkännagav samtidigt ett frivilligt förbund CIS (Commonwealth of Independent States) i dess ställe.

Enligt Gorbatjov hölls planerna för mötet i Belovezhskaya hemligt och huvudsyften med upplösningen var att bli av med just förbundspresidenten Gorbatjov. Jeltsin anklagades också för att begå ett politisk övergrepp på folkens beslut i folkomröstningarna att behålla Sovjetunion som union. I det hänseendet var det en statskupp. Högsta Sovjet i förbundsrepubliken Sovjetunionen beslutade 12 december att ratificera Belavezha-protokollet och den 17 december var Gorbatjov nödgad att acceptera situationen och upplösningen som slutligen fullföljde den 26 december 1991. Sovjetunionen existerade inte längre.

18.2  Om kuppförsöken avsåg att bromsa reformprocessen, gjorde Jeltsin precis tvärtom. Man lovade att utvidga demokratin men främst avveckla socialismen fullständigt och implementera kapitalism och marknadsekonomi. Det var under en resa till USA, som Jeltsin blivit frälst av det amerikanska samhällsystemet. Debatten i Ryssland handlade inte om hur, utan när och i vilken hastighet marknadsekonomi skulle introduceras. USA och Ryssland deklarerade 1 januari 1992 officiellt att det kalla kriget var över. Den 2 januari beslutade han, som sin egen premiärminister, om en liberalisering av utrikeshandel, priser och valuta. Policyprogrammet om makroekonomisk stabilisering hjälpte föga, räntorna rusade, för att öka intäkter höjdes skatter kraftigt, man beskar statliga subventioner till industri och produktion och skar hårt i landets välfärdssystem. Krisen var ett faktum när priserna och räntor rusade, kreditgivning och lån beskars i sin tur och industrin krisade, allt resulterade i en utdragen nationell ekonomisk depression. Bruttonationalprodukten halverades och stora delar av ekonomin var utslagna. Hyperinflationen gjorde att många sparare förlorade sina besparingar, tiotals miljoner kastades ut i arbetslöshet och fattigdom. Krisen bedömdes vara värre än i 30-talets USA och Tyskland. Alexander Rutskoy kategoriserade Jeltsins program som ”ekonomiskt folkmord”. Miljontals människor beräknades dö i förtid.

Krisen skapade turbulens mellan Jeltsin och det ryska parlamentet men också med Högsta sovjet för Ryssland, Jeltsin försökte ta kontroll över regeringen och regeringspolitiken, ta kontroll över finanspolitik och förmögenhetsförvaltning. En ny konstitution föreslogs som skulle godkännas genom folkomröstning, där reformen hade som mål att balansera makten mellan lagstiftande församling och verkställande myndigheter. Konflikten bestod och Jeltsin skulle anta viss ”speciell makt” för att genomföra reformerna. Parlamentet beslutade sig då för att försöka avsätta presidenten genom ett riksrättsförfarande, men man lyckades inte nå 2/3-dels majoritet.

Konflikten förbyttes till en fördjupad kris när president Jeltsin utfärdade dekret som om inte Högsta Sovjet för Ryssland fanns som beslutsorgan. Samtidigt som nämnda organ drog in dekreten som om inte presidenten fanns. Den 21 september 1993 aviserade Jeltsin via massmedia att han skulle styra med dekret till dess ett nytt parlament valts parallellt med en folkomröstning om den nya konstitutionen skulle hållas, varvid den konstitutionella krisen 1993 blev ännu ett faktum. Högsta Sovjet förklarade då att Jeltsin var avsatt som president för att brutit mot konstitutionen. Rutskov blev då insvuren som president. Ryssland som nation var under totalt förfall, korruptionen utbredd, sjuk-och hälsovård började kollapsa, bristen på livsmedel och bränsle ökande, medellivslängden föll kraftigt. I detta katastrofala läge säkrar Jeltsin stödet från de militära styrkorna och inrikesministeriets interna styrkor. Jeltsin gav order om att rada upp stridsvagnar utanför parlamentet och beskjuta med granater. 187 människoliv släcktes och 500 skadades. Högsta Sovjet upplöstes och ersattes med Statsduman. Efter ett nytt val röstades Jeltsin-reformisterna bort av ett enormt anti-Jeltsin uppbåd i duman. Samtidigt hade folkomröstningen av en ny konstitution som utökade presidentens makt, med rätten att utnämna regeringsmedlemmar och rätten att avskeda premiärministern och i vissa fall upplösa duman (parlamentet). Med vetskapen om detta, marginaliserades oppositionens inflytande märkbart.

18.3  Summerat var det flera statskupper som Jeltsin genomförde, vilka varken parlament eller folket klarade av att hantera, presidenten borde avsatts och nya friska krafter trätt in. Istället stärkte konstitutionen presidentens makt avsevärt och gjorde regeringen mer till ett verktyg än en styrelse under ansvar inför duman. Detta är detta politiska arv och inskränkta semi-demokratiska struktur som Boris Jeltsin senare lämnade över till sin kronprins Vladimir Putin. Ryssland hade bidat väg för ett envälde där regering och duman närmast blev ceremoniella eller språkrör för presidentpolitik. Det är den här presidenten som USA:s presidenter umgås med under lättsamma förhållanden. Exempelvis Bill Clinton 1995. I många avseenden känns mönstret igen, USA accepterar det mesta i diktaturväg så länge socialism och kommunism är bortstädade. Hur var det med EU och FN, stod man bara och tittade på?

18.4  Privatiseringsprocesserna av statliga företag var en del av reformerna i att etablera en renodlad marknadsekonomi i motsats till tidigare planekonomi. 1992 lanserade Jeltsin ett kupongsystem där gratis kuponger till alla medborgare medgav ett andelsköp till ett nominellt värde av 10000 rubler. Väldigt snabbt visade det sig att mellanhänder köpte upp kupongerna kontant, många människor levde i fattigdom och svåra förhållanden. Väldigt snart kristalliserade sig ägarkoncentrationen till en liten krets investerare i det ryska samhället. Runt 1996 hade stora andelar av i banker och nationella medier förvärvats till mycket låga priser och ägarfördelningen handlade fortfarande om en handfull människor. Där man knöt täta kontakter med presidenten och i flera av de då privatägda massmedier kunde manövrera politiskt korrekt. Oligarkernas etablering var inte bara ägandet i kapitalistiska termer utan också kontrollen över privata massmedia. Kritik och opinionsbildning kunde nu styras och läggas till rätta. I slutet av 90-talet står Ryssland och väger, mot att bli en fri kapitalistisk marknadsekonomi med mänskliga rättigheter som norm, eller glida mot en allians mellan den högsta politikens företrädare och storkapitalet – oligarkerna, där magisteringen av opposition och politiska agendor blir en tydligare reell möjlighet. Ingenstans hördes några kritiska röster om ägandetransformationen. Oligarkernas och miljardärernas kapital fick fritt spelrum och välkomnades i de flesta länder. USA och Storbritannien tycktes aldrig ha några invändningar alls. Idag inte bara låser man privata tillgångar, USA kan till och med tänka sig att konfiskera privata ryska medborgares egendom och sälja dem till förmån för Ukrainas återuppbyggnad. (tänk tanken, om USA:s och Storbritanniens miljardärer skulle stått för en del av notan i skadeståndet efter aggressionskriget mot Irak 2003).

18.5 … I backspegeln, lite längre fram

Putins tal vid München-konferensen 2007. Vad hade EU, USA och Nato gjort för misstag? I USA ansåg Pentagon, i början av 1990-talet, att en NATO-utvidgning inte var att förespråka, det fanns politiker och diplomater som talade om ett historiskt misstag, Bill Clinton ansåg tvärtom att de bara handlade om när och hur. Då måste vi komma ihåg Clintons idé, tanken på Ryssland som framtida del av NATO. Men den retoriska frågan kvarstår: varför skulle ens NATO existera efter Warsawapaktens upplösning? Vad skulle Europa och EG/EU ha en krigsorganisation till?

I det läget var det kanske bara USA som behövde en mantel att gömma sig under eller ha som alibi. Med NATO bakom sig, fanns ingen som kunde hota USA. NATO blev USA:s försvarsorganisation samtidigt ett skydd mot ifrågasättande av USA:s utrikespolitik då alla i NATO ska vara solidariska mot alla medlemmar. En slags subtil munkavle. En realpolitisk internationell konsensus-maskin. NATO blev en geo-politisk lojalitetspakt, precis som den alltid varit. Paradoxen var arbetsuppgiften, vilken fiende skulle man skydda medlemmarna mot? Det fanns inga hot i slutet av 90-talet. Inte i Europa.

Positionerna flyttades snabbt under 90- och 00-talet. Snart var hela östblocket NATO-medlemmar, men den springande punkten var hur dessa länder hanterades, hur NATO organiseras och vilket ledarskap som fördes. Svaret var och är enkelt: Alltid med USA som befälhavare. Även för de Europeiska styrkorna. Alla medlemmar som en del i en amerikansk organisationsstruktur där USA alltid stått för största delen av budgeten.

Putins syn på det ”Europeiska huset” var att EU-länderna ska befria sig från USA:s förmynderi. Frankrike har gjort det en gång, lämnat NATO men återvände. Precis som Grekland, vilka lämnade NATO i protest mot ett USA som störtade deras demokrati genom att CIA iscensatte en militärkupp 1967. Varför upplöstes inte NATO då? Varför förlorade inte USA sin plats och veto-rätt i FN:s säkerhetsråd? Konflikten bäddade sedan för Cypernkrisen som också CIA magistrerat med inbördeskrig som följd. Där Turkiet ockuperade norra delen för att skydda turkiska cyprioter. Denna konflikt är olöst där USA intrigerat sönder ett land och dess gemensamma framtid. Spåren ser vi idag, en mur genom Lefkosia (Nicosia) och breda buffertzoner genom ett helt land som FN bevakat i snart 50 år.

Under åratal har rösterna höjts för att FN måste reformeras från förmynderiet av stormakter till ett förbund där alla länder har samma rättigheter och lika rösträtt. Där veto är i säkerhetsrådet blir omöjligt. Där börjar världen på nytt. Där kan tiden börja på nytt.

Ukraina blev droppen som fick bägaren att rinna över. Inget legitimerar Ryska Federationens aggressionskrig och invasion i Ukraina, inget legitimerar den terror och den brutalitet som pågår. Allt är ett koncentrat av Putins besvikelse och vreden mot NATO och USA, vilket projiceras mot Ukraina. Ett broderfolk som intet gjort. All smärta, är den som Putin ville åsamka USA och NATO. De är en handfallen publik, Putin visar dem deras maktlöshet, att de inte kan skydda något eller någons liv. Precis som den behandling USA historiskt så många gånger utsatt så många länder för. Det är NATO:s meningslöshet Putin trycker på. Att när två stormakter slutligen krockar, finns ingen avskräckning, utan bara det totala kriget. Med oändligt mänskligt lidande. USA och NATO kunde aldrig ta ett steg tillbaka. Ukraina vägrade godta implementering i fredsprocessen enligt Minsk protokollen. Friheten att välja, var viktigare än ett land, ett folks öde, viktigare än friheten själv. Den liberala extremismens slutliga seger. Vad gör USA egentligen i Europa?

Det är detta faktum Putin rest mot USA och NATO. Där hela världen i skriker i kör, förgör Ryssland, knäck dom. Det var krigsskadestånden som knäckte Tyskland efter första världskriget, det var ett land i upplösning som bäddade för Hitlers maktövertagande. Många varnade från första stund, vad världens ekonomiska sanktioner långsiktigt skulle innebära, att själva Ryssland existens kan upplevas som hotad, att kärnvapendoktrinen även inkluderar sådana hot.

Efter 2014 och omvärldens sanktioner, har Ryssland stärkt sig, konsoliderat ekonomin, blivit än mer oberoende. Även om det nu hänger mycket på Kina. Men bryts den länken, ger inte Ryssland upp, björnen blir förmodligen bara farligare. Varför ser omvärlden och betraktare på historien och innevarande konflikt som om den började 2014? 2014 är inte år noll.

Kina och Ryssland, ställde krav på USA och NATO i januari 2022, innebärande ett stopp för all NATO-expansion österut och stopp för ”utplacering av högdestruktiva vapen som kan hota Ryssland”. Antony Blinken svarade lakoniskt:

“There is no change, there will be no change”.

I alla de krav som Ryssland reste, efter alla de varningar man gav, svarade Blinken och Stoltenberg rakt nej. Det fanns inget att förhandla om, inget att ge vika för. Trodde de verkligen retoriken var tom, trodde att deras eget världsherravälde gick att envisa sig fram till, i ett krigsspel, utan konsekvenser? USA har aldrig riskerat något på hemmaplan. De har alltid låtit krigsskådeplatserna ligga oceaner bort.

De, USA och NATO, säger sig aldrig någonsin snuddat imperialistiska tendenser, det är bara Ryssland som har återfött en sådan strävan. De här två bägge parterna, är betydligt mer lika varandra än de någonsin vill erkänna.

USA:s fåfänga, övermod och överhet, visade sig öppna en avgrund. Blinkens svar har en stor del i vad som med ljuddämpare utlöser kriget, ett tyst ”skottet i Sarajevo”. USA står längs med gränsen till hela Ryssland – med amerikanska trupper, flygbaser, kärnvapen och robotsystem – och vill ha en sista munsbit, Ukraina. Det ska accepteras. Inga eftergifter trots alla löften och kritiska bedömningar under decennier. I västvärlden ska det intolerabla tolereras, mot öst nolltolerans. USA (och NATO) pressade in Ryssland sakta in i ett hörn under 25 år. Stängde dörren och reste militära murar 2004. Kriget i Ukraina är också USA:s och NATO:s skuld och ansvar.

  1. Europas stöttepelare, härskare och söndrare

USA:s överlägsenhet och materiella välstånd efter 2:a världskriget gjorde alla krigsskadade länder beroende, alla accepterade köpslåendet. Som britternas vändning i Palestinafrågan. Ingen ville mista lån, Marshallhjälp eller handelsutbyte. NATO har en struktur som återspeglar ett Europa i återuppbyggnad i slutet av 40-talet. En herde med sina får. En förmyndare som lade Europa tillrätta efter andra världskriget, tillät diktaturer att vara NATO-medlemmar och styrde andra länder mot konservatism, Tyskland och Italien som exempel, där de kristdemokratiska partierna var USA:s verktyg att motarbeta vänsterinriktade partiers inflytande. Mästrande och styrning av andra länders inre angelägenheter var kutym under decennier.

Skiljelinjen, än i dag, vore om medlemsländerna bistod NATO med sin egen försvarsförmåga i en övergripande organisation, men som historien utvisar, en uppsjö av NATO-baser finns överallt i Europa med företrädelsevis NATO-trupper eller renodlat amerikanska förband och vapensystem. Det sistnämnda reser frågetecken sedan 28 år tillbaka vid EU:s tillblivelse: Varför ska det dubiösa, krigsförbrytande, maktfullkomliga USA ha egna militärbaser och trupper över hela EU, inuti enskilda EU-länder? Ingenstans hör vi EU:s representativa röst kommentera. NATO är en stat i staten, USA är en stat i staten, de rör sig fritt över alla gränser. Det är en sak att vara med i försvarsallians, det är en annan att USA militärt koloniserar andra länders territorium med eskalering och geo-politisk förskjutning som följd. Det ger konsekvenser direkt även för EU.

Det andra frågetecknet reser sig, när USA etablerar anti-missil-system i trilaterala samarbeten, som i pakten med Rumänien och Bulgarien. Avtalen ligger utanför NATO:s formella räckvidd men det är tre NATO-länder som samarbetar men ändå som tre enskilda länder. Frågan har ställts tidigare, vad ska Rumänien med offensivt raketartilleri som har en räckvidd upp till 500 km? Rumänien upplåter i dag områden till amerikanska flygbaser som fylls på av amerikanska atombomber.

USA:s militär- och robotbaser – några stenkast från Rysslands gräns – är också en vital del av konfliktens kärna och ursprung, än en gång ska USA nu träda in som räddare för Ukraina, när det sista Ryssland vill se är USA eller NATO-styrkor i Ukraina (idéerna om NATO-ledda fredsbevarande styrkor i Ukraina är precis lika befängda, de måste vara anförda av FN och under neutralt ledarskap). Kapprustningen med taktiska amerikanska kärnvapen placerade i Östeuropa, måste få ett slut tillika. Det har bara lett till ökade spänningar i regionen när amerikanska bombplan med taktiska kärnvapen kan nå Rysslands territorium på minuter. Precis som raketartilleriet kan nå Sevastopol på Krim på mycket kort tid. Raketer som tekniskt sätt kan konverteras till att bära taktiska kärnstridsspetsar.

Det är detta självvådliga USA med ett gigantiskt våldskapital som det rättrådiga Sverige närmat sig genom sin avsiktsförklaring – ett ”letter of intent” – 2016 och som av många länder nu ses som USA-allierad. När JAS-plan eskorterar strategiska B52-bombare, över svenskt territorium, är det en övning för offensivt krig där alla vet målet: ”Lede Fi”. När försvarsmakten uttalar att det här, samarbetet med USA, ger säkerhet och trygghet, klingar det både falskt och illa. I varje ögonblick, NATO eller USA, opererar med trupp i Sverige, förskjuts den geo-politiska balansen. Det är med NATO och USA som Sverige blir ett hot mot Rysslands försvar, det är inte Sverige ensamt, eller som medlem i EU, eller i försvarssamarbete med Finland eller ens Joint Expiditory Forces (JEF).

B52:or var flygplanstypen som lade bombmattor och napalm över Vietnam. Julbombningarna i Hanoi 1972 (Operation Linebacker II, beordrad av Nixon) borde Biden minnas, han äntrade senaten redan1973. Att Joe Biden aldrig skådat något liknade som Ukraina, visar bara att han inte vill öppna ögonen, för hur det såg ut i Irak eller Afghanistan heller. Biden satt i senaten under resterande del av Vietnamkriget, ett krig som bara berodde på att fel ledare skulle vinna ett demokratiskt val till ett samlat och återförenat Vietnam. 192 stycken  B-52:or och 1000 taktiska stridsflygplan skulle bomba Nordvietnam till underkastelse. Vietnam krökte aldrig ryggen för monstren och slaktarna som anföll. Bara avlövningsmedlet Agent Orange och napalmen, orsakade 500000 människors död. 400000 barn kom att lida av missbildningar. I detta har Joe Biden ett ansvar i. Precis om när han satt i senaten under Irakkriget 2003 och det tjugoåriga Afghanistan som är fyllt av tusentals krigsförbrytelser. Är det inte dags för USA:s miljardärer att privat betala ett rimligt skadestånd.

Sveriges hårda kritik mot USA:s makabra julbombningar gav en oerhörd effekt. USA ställde in sina diplomatiska förbindelser, den tillträdande ambassadören åkte aldrig till USA, den avgående var inte längre välkommen i USA. Förbindelserna återställdes inte förrän i mars 1974. Tänk att ett land kan straffa ett annat, för att man talar om sanningen och vågar opponera mot krigsbrott och folkmord. Hur har Sverige kritiserat USA:s krig i Irak och USA:s statsterrorismen genom tusentals olagliga drönarattacker och tusentals mord på oskyldiga civila?

B52:or som färdades över Sverige kan bära taktiska kärnvapen. Det enda skälet till att Sverige inte undertecknar kärnvapenförbudet i FN, är att man är rädd för att stöta sig med USA. Vill Sverige vara medlem i en organisation som försvarar innehav och användning av massförstörelsevapen? Som medlem i NATO, kan Sverige användas som bas för kärnvapenbärare. Och i samma ögonblick bli en strategisk måltavla. Precis som i fallet om anti-missil-system som rubbar kärnvapenbalansen och destabiliserar Östersjöområdet. Det är detta NATO man måste folkomrösta om. Även om det sketna USA-brevet har en stark påverkan på hela Sveriges säkerhet att det borde folkomröstats om också. Även om det ligger som ett tillägg till NATO:s första rävsax med partnerskapsavtalet som drog in Sverige i den internationella sandlådan av paranoida kalla kriget nostalgiker, med USA som garant.

Ett brev – a letter of intent – som skapat sådana säkerhetsrisker att pro-aktiva militärer och NATO-vurmare sedan propsar på steget mot medlemskap. En så självuppfyllande profetia har man inte sett i svensk försvarspolitik sedan permittenttrafiken av tyska trupper. I kombination med järnmalmsexporten till Nazi-tyskland, förlängdes andra världskriget med minst ett år, alliansen stod på tröskeln att invadera Sverige. Hur många miljoner dog p.g.a Sveriges undfallenhet? Poängen i dag är, att alliansfrihet i dag (även om vi är i EU), innebär stabilisering, avspänning och skapar ett realistiska förutsättningar för förbud och nedrustning av kärnvapen. Med målsättning för ett kärnvapenfritt Norden och slutligen Europa.

När amerikanska flottans soldater grips i Stockholm i en prostitutionshärva måste det ses som normalt. När amerikanska trupper övar på Gotland, eller Marinkåren i Bohuslän, så är det inte NATO, utan Rysslands ärkefiende USA som utnyttjar Sverige för sina egna nationella syften. När USA över med raketartilleri (HIMARS) kan dessa vapensystem nå Kalingrad. Varför används offensiva vapen för träning av offensiv attackkrigföring i Sverige?

Hur kommer det sig att Sverige närmar sig USA istället för att utveckla försvarssamarbetet inom EU eller formellt NATO som sådant? Kanske för att många rikspolitiker säger att samarbete ska utvecklas med EU och inte inom. USA befinner sig en ocean bort, EU vårt nya hemland, vår union, vår federation. Vem föreslog samarbetet med USA, vem bar fram brevet, vem signerade det? Var det verkligen ett sätt att kringgå NATO och skapa mindre spänningar i Östersjöregionen. Det blev en bro rakt in istället.

Sveriges statsminister Magdalena Andersson markerade härom månaden ett än mer fördjupat samarbete med USA och Finland, handskakningar mitt under det brinnande Ukrainakriget. Det kan nog inte sägas vare mindre eskalerande. Signalvärdet var strålande. Precis som att det går att ställa om försvaret på ett dygn till en NATO-organisation. Militären är redo. Man kanske inte ens behöver ett riksdagsbeslut. NATO:s Stratcom-system är redan inlagt och uppdaterat.

När Andersson (s) och Kristersson (m) åkte till en NATO-övning i Norge så skulle det också sända signaler. När 13 NATO-skepp ankrar i Stockholms frihamn, är det bara rutin. Det är det inte om det råder krig i en kris där NATO är på väg att dras in. Då är skeppen i beredskap för militära konflikter i Östersjön. Där de till och med skyddas mot angrepp då de befinner sig på Svenskt territorium. Det är och har aldrig varit något rutin. Däremot uttalandet är ett rutinuttalande. Hur mycket NATO-trupper, vapensystem och fartyg och B 52:or det är, så är det alltid rutin. Möjligen den dagen Sverige är fullvärdig medlem i NATO. Var är det Sverige vi levde i för tio år sedan?

När ryska landstigningsfartyg är i trakten av Bornholm, då skickas trupper ut på gatorna i Visby, istället för att amfibieregemente m.fl. förband, gör det de ska, tyst och stilla, i händelse av en hotbild. Som inte fanns. Vad svenska folket upplevde, var en påpasslig övning som i tanken gjordes om till beredskapsaktion via massmedias försorg. Kvällstidningarnas rubriker fetsvarta. Paniken spred sig, helt obefogat men stenen var i rullning. Men det är delaktigheten i NATO som värdland som eskalerar och destabiliserar i närområdet. Synnerligen i krigstider.

I Östersjön i övrigt, är det egentligen NATO:s ökade närvaro som varit den mest påtagliga skillnaden. NATO använder orden rutin och övningar, när det i en oberoendes ögon är höjd beredskap och eskalerande. NATO har under åren utfört så pass realistiska anfallsövningar att Ryssland trott att det varit verklighet. Och reagerat med likartade övningar som i sin tur fått väldig uppmärksamhet. Sverige säger aldrig att NATO-övningar påverkar något som helst i närområdet, när Ryssland gjorde det under övningen ZAPAD 21, uttalade Peter Hultqvist (s) att övningen påverkar hela Sverige i en intervju i DN: ”Det är en väldig stor övning som sätter tryck på hela närområdet”. Det är då man måste tänka efter, att varje enorm storövning från en part alltid triggar fram och bemöts på samma sätt från en annan. Med eskalering och ökade spänningar som följd. Det man sett i övriga hav, kommer vi påtvingas i en större utsträckning om Sverige behåller värdskapsavtalet eller blir medlem i NATO. Ordet rutin kan man inte gömma sig bakom hur länge som helst.

När man jämför den årliga säkerhetsanalysen från MUST (militära underrättelsetjänsten) och Finlands motsvarande, är MUST alarmistisk. Svenska försvaret liknar mer och mer ett pro-aktivt politiskt parti. Aldrig någonsin har svensk militär i massmedia fått fritt fram att uttrycka sina farhågor och önskningar när det borde ligga helt på staben. Å andra sidan är hotbilden självuppfyllande, ett intimt samarbete med USA genererar risker och hotbilder. Geo-politisk förskjutning och destabilisering sker per automatik. Och så skriker de borgerliga partierna av panik (när det är NATO-samverkan som skapar hotbilden). Skräcken sprider sig med sociala mediers flodvågor och massmedia drev där politisk underliggande agenda blivit legio. Dagstidningar, kvällspressen och allsköns sajter, agerar ofta som politiska partier. Oberoende publicister och kritiskt granskande journalistik, blir krigets första offer. Uppenbart är, att Sverige är landet som inte längre finns, där EU och Lissabonfördragets artikel 42:7 har samma status som en båtklubb.

Intimt samarbete med USA/NATO kräver till slut NATO-medlemskap. Det visste USA från allra första början när ett ”letter of intent” undertecknades. Sverige har gått i fällan och Finland är på väg att snubbla rakt in i den också. När Ryssland markerar förskjutningen, ska Sverige markera sitt oberoende och självständiga val av säkerhetspolitisk väg. Inte inom EU utan med USA. USA har fått precis som man vill. En brygga till sitt eget kärnvapenförsvar och ett svenskt folk som hukar under stormakternas svingande yxor. Det är så det kalla kriget återuppväcks och fördjupas. Hur blev svensk försvarspolitik lika enfaldig som ansvarslös? Man styrs av rädsla. Det är livsfarligt. Det räckte med ett vilsekommet brev. Eller två. Riv dem. Nu!

Kanske är det de amerikanska prylarna svenska försvaret gillar mest. Eller är det krigsförbrytarnas militära kompetens? Vapenöverlägsenhet och stridserfarenhet, kommer lätt före geo-politiska säkerhetsbedömningar samtidigt som associationen med USA gör Sverige till ett strategiskt mål så fort USA:s avancerade vapensystem används på svensk mark. En NATO-bas på Gotland gör ön direkt till ett strategiskt måltavla i scenariot östersjökonflikt. Ryska Federationen kommer alltid finnas, oavsett Putin eller inte. Sverige verkar svårligen inse, att det amerikanska anti-missil-systemet Patriot (robotsystem 103) direkt påverkar kärnvapenbalansen mellan USA och Ryssland. Rysslands har under åren kompenserat sin underlägsenhet i konventionella styrkor med taktiska kärnvapen. Och USA har gjort samma sak, som motmedel. Ryssland har sedan flyttat fram positionerna, enklaven Kalingrad har nu kärnvapen. Det är här anti-missil-system rubbat balansen. Sverige blir en del av detta direkt, som medlem i NATO. Och ett direkt militärt mål.

Sveriges statsminister nämnde för några månader sedan att hon nu är tacksam att vi nu får tillgång till USA:s hela arsenal, på köpet blir Gotland direkt en måltavla som i värsta fall kan raderas av taktiska kärnvapen, en invasion är högst avlägsen, men eliminering av robotbaser och installationer, är det första som sker i händelse av en utökad väpnad konflikt. Det är inte hårklyverier, antimissil-system som kan skjuta ner medel- och långdistansrobotar blir en del av USA:s försvar. Det är därför NATO är bortkopplat och Sverige är fastlåsta i bilatera avtal med USA. Inte med NATO.

USA skulle förmodligen inte sälja patriot-systemet med senaste uppgraderade robotmodeller till Sverige utan avsiktsförklaringar och avtal. USA räknar kallt med geo-politisk instabilisering i Östersjöområdet och Sveriges snara inträde i NATO. Men då är som sagt hela processen och ledningsfunktionen klappad och klar. USA har alltid befälet över NATO, per definition. NATO som helhet, kan titta på. När USA försvarar sig själv med omskrivningen att att NATO försvarar Europa. Det är så ett amerikanskt kärnvapenparaply fungerar internationellt.

Kärnvapen- eller missilsköldar rubbar maktförhållandena och destabiliserar den geo-politiska balansen (kärnvapen-terrorbalansen). Sverige ser, eller vill inte se, vad som sker i kulisserna. När USA tecknande sitt trilaterala avtal med Rumänien och Bulgarien  innebar det att USA senare kunde flytta dussintals atombomber från Turkiet till Rumänien. Inom EU diskuterades aldrig den geo-politiska förskjutningen och eskaleringen.

För den som in absurdum försvarar den ”nya europeiska säkerhetsordningen” kan man göra ett enkelt tankeexperiment: Om Ryssland hade avtal med Mexiko och där placerade ut baser/förband, men inte minst ett anti-missil-försvar, skulle USA då bara titta på? Krisen i Grisbukten vid Kuba är exemplet på när ett strategiskt motdrag kunde slutat i kärnvapenkrig. USA får alltid göra som man vill, men ingen annan.

En del av den här rädslans ”diskurs”, bygger på att Sveriges regering, riksdag och försvar, fortfarande utgår från Sverige som en isolerad självständig nationalstat där försvarsförmågan utgår från landets och inte EU:s gemensamma militära kapacitet (som inte behöver utökas om den organiseras på ett optimalt sätt). Samma felslut och grundantagande gör Finland om och om igen. Att EU inte fungerar eller tar solidariskt ansvar för varandra.

Är vi inte medlemsstater i EU? Har inte solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget räckvidd och giltighet? Den är starkare än NATO:s, varje land ska vid militärt angrepp stödja andra länder med största förmåga.

Vilken rätt organiserad klarar alla uppdrag utan budgetpåslag. Varför tror ingen på EU, varför förolämpas och misstänkliggörs EU varje dag av NATO-förespråkare, f.d. NATO-befälhavare eller NATO själva? NATO kunde upplöst 1994 när EU bildades och ”järnridån” fallit, NATO borde upplösts 1998 när Lissabonföredraget gjorde NATO helt meningslöst (eller 2010 när det var helt implementerat). Varför förklarar inte EU-kommissionen vad EU är? Eller president Macron, som står för ordförandeskapet i nuläget (detta skrivet i april 2022)?

Vad är det som gör att EU-kommissionen inte markerar denna försvarsartikel hårdare? Varför dyker ständigt frågan upp om ett påstått hot mot Baltikum, när dessa länder både är medlemmar i NATO och EU? Senast en tidigare NATO-befälhavare som ser hur Ryssland äter upp omgivningen och är redo att ta nästa munsbit. Ett angrepp på ett NATO-land, är ett angrepp på NATO. Ett angrepp på ett EU-land, är ett angrepp på EU. Behöver svenska politiker en fiende och en lösning en utsocknes frälsare ger oss? Misstron är närmast religiös eller vidskeplig, min rekommendation är att Sverige och Finland först ska överväga utträde ur EU, innan man överväger ett medlemskap i NATO. Men inte ens då behövs NATO, det finns ju ingen hotbild. Den finns bara om man går med i NATO och ger USA sitt land som språngbräda. Hur gick Sverige rakt i fällan?

Om svensk militär, anser att ett angrepp från Ryssland inte går att utesluta, då borde det väl också det frammana både stundens allvar och nationell samling. Där man inte gör NATO till en valfråga. Ett NATO-medlemskap utreds nogsamt med säkerhetsanalyser för bägge alternativen (inte som Finland där man glömmer bort att belysa alla nackdelar med NATO-medlemskap, respektive inte belyser fördelarna med att stå utanför), debatteras och beslutas, efter valet, efter kriget, där en folkomröstning måste vara vägledande. Som det ser ut, är det lika omoget som oansvarigt, att positionera sig under ett pågående krig där en amerikansk president åter kan provocera fram ett utökat krig och omöjliggöra diplomati.

När USA uttalar att man går in i kriget om ABC-vapen används, när Storbritannien uttalar att man kan använda brittiska vapensystem mot ryska mål på ryskt territorium, då är dessa länder inne i något som liknar proxykrig (krig genom ombud) samt kan på ett ögonblick dra in andra NATO-länder i ett krig. Om USA och/eller Storbritannien skapar den situationen, leder in sig i krig med Ryssland. Är det inte helt absurt att Sverige i den situationen per omgående ska ansöka om medlemskap i NATO? Är det inte absurt att man ska efterfråga säkerhetsgarantier från ett land, som USA, som utlovat när och om, man går in i ett krig mot Ryssland. Alla dessa handlingar, leder bara mot en betydligt större och hotfull säkerhetspolitisk konfliktsituation.

Ett eventuellt NATO-medlemskap är eskalerande, det är destabiliserande. På grund av att kärnvapenbalansen kommer rubbas och så mycket mer med NATO-närvaro i Sverige. Därför måste man först och främst ha en folkomröstning på Gotland. Där kan man börja. Vill de ha ett nytt kallt krig på sin bakgård? Då är NATO perfekt att gå med i.

Efter att ha studerat världshistorien och utvecklingen i Europa efter andra världskriget, sammanvägt med alla turer och länders irrfärder fram till dagens datum, rekommenderar jag att Sverige inte ansöker om medlemskap i NATO, samt att alla bilaterala avtal med USA sägs upp per omgående. Går man inte in i NATO måste NATO-värdlandskapet också avvecklas. Vi har ett fullt fungerande försvar och försvarsavtal med Finland, även täckande en krigssituationl Vi är medlemmar i den Europeisk Unionen och har en solidaritetspakt och försvarspakt genom Lissabonfördragets artikel 42 punkt 7. Det räcker.

Som en sista passus, för mig är det moraliskt och etiskt oförsvarligt, att stödja ett medlemskap i en militärpakt som bygger på avskräckning med kärnvapen. Där kärnvapenländer och NATO i sin doktrin har klarlagda situationer då man tillåter att kärnvapen används i praktiken. Kärnvapen är inget försvar, det är en fullständig destruktion som är det närmaste man kan komma en definition av ren ondska.

Jag kan inte tro att någon människa kan kalla sig för kristen, eller ett land beteckna sig som kristet, om den eller det accepterar domedagsvapen som slår milsvitt och blint mot oskyldiga människor, naturen själv och förgiftar moder jord för evigt. För mig är kärnvapeninnehavare medlemmar i en undergångssekt. Ett kärnvapenförbud i Sverige är den enda vägen. Ett kärnvapenförbud i Europa och hela världen är enda vägen.

God natt jord!