”What we are currently experiencing is the brain death of NATO”
Uttalandet kom från Frankrikes president Emmanuel Macron 7 november 2019, då USA:s president Donald Trump beslutat att dra tillbaka amerikanska trupperna från norra Syrien. Ett förräderi mot de kurdiska områdena och dess försvarare, vilka slagits sida vid sida i den USA-ledda koalitionen mot IS/Daesh. Trumps snilledrag öppnade för ett Turkiskt aggressionskrig, det öppnade för olaglig ockupation och destabilisering. Macrons kritik reste också frågetecknet om det fanns ett kollektivt försvar inom NATO när det verkligen gällde. Summeringen var att den nordatlantiska försvarspakten nu led hjärndöden. Organisationen hade slutat att fungera.
Förbundskansler Angela Merkel var upprörd och ansåg att Macron: ”used drastic words – that is not my view of co-operation in NATO”. Kanske var det sanningen hon var mest upprörd över. USA:s tidigare spionage och avlyssning mot enskilda politiker (t.ex. mot Merkel själv), borde däremot lett till djupare insikt. Om det avslöjats tidigare. Att ingen kan lita på USA när USA inte litar på någon. Detta var ett förräderi från USA mot USA:s allierade. USA borde sparkats ut från Europa i alla avseenden.
Precis som Danmarks regering inte avslöjade att Svenska ledande politiker var avlyssnade av signalspanarna NSA (USA) via Danmark. USA gick före både EU och Sverige. Tack Danmark. Var det som NATO-allierad? Norden eller EU göre sig icke besvär. Försvarsminister Peter Hultqvist teg sig igenom skandalen för att inte skada ”relationerna” med USA (när Hultqvist själv förmodligen var en av de avlyssnade p.g.a. socialdemokraternas tidigare cementerade ställningstagande mot NATO). Att inte kunna göra upp med övermakten, visar bara att Sverige förblir en marionett. Varför utvisades inte 10 amerikanska diplomater som markering? När kom den offentliga protesten, var är den offentliga ursäkten från USA?
USA beslöt om återtåg från norra Syrien utan att konsultera NATO. USA konsulterade inte heller EU eller FN. En president i USA kan med ett telefonsamtal till ett visst land, vilket av många ses som en diktatur, ändra ödet för en hel region, för länder, för nationer, för hela folkslag. För hela världen. Det händer om och om igen.
Kurderna tvingas till befrielsekrig. Till motstånd. Under decennier. Mot ett land som förföljer sin egen befolkning och bedriver statsterrorism. Och i Sverige sätter man nu offentligt mer och mer likhetstecken mellan PKK och övriga kurdiska organisationer. En glidande anpassning, för syns skull. När man snarare borde diskutera om terrorstämpeln på PPK borde lyftas. Men Turkiets krav är att Sverige slutar stötta t.ex. syrisk-kurdiska YPG och bryter kontakten helt. Kraven på utlämning av utvalda kurdiskt härstammande och förändring av svensk lagstiftning ter sig lika rättsvidrigt som vansinnigt. Liksom det nytillkomna avgångskravet på den svenske försvarsministern, som för drygt tio år sedan varit på ett jubileum hos en kurdiska förening.
Sedan 2019 och med närmast årliga återkommande attacker mot kurderna i Syrien och Irak, borde Turkiet vara föremål för behandling av FN:s säkerhetsråd och hårda sanktioner. Istället sitter en diktatur som Turkiet och dikterar villkor för att Sverige ska kunna bli medlem i NATO. Var är sanktionspaket nr 2 mot Turkiet? Turkiets absurda krav är en politisk fars alla borde ta avstånd till. Även NATO. Men USA skriver om det till bilaterala förhandlingar för Sverige. Allt har ett pris. Men inte att förglömma, det är USA som markerar vad NATO gör och inte gör. Men inte inte minst, sätter agendan för eventuella sanktionskrav, där länder som Turkiet och Israel kommer undan. Det finns inte så få, som anser att USA och NATO-medlemmar är rena hycklare när situationen i Ukraina kan jämföras med Israel i många avseenden. USA har förmodligen avstått, som en strategi för att behålla Turkiet i en viss närhet, istället för att förlora landet som istället stärker sina band till Ryssland och Kina. Precis som USA vill behålla det täta samarbetet med Israel som bundsförvant, bl.a. i ”kriget” mot Iran.
NATO har ingen exkluderingspolicy, det borde vara det minsta man kan kräva. Utan en sådan, måste Sverige snarast vägra medlemskap. NATO har som krav, att ett land ska vara en demokrati, det borde gälla under medlemskapet också. Sverige borde ställa krav på att de politiska fångarna i Turkiet ska släppas. USA har också riktat kritik och visat världen sin oro för Turkiet, till och med kanaliserat genom medier förbjudna i Turkiet. Sverige borde ställa krav på en fredsprocess och övervakande av gränszonen, där FN ansvarar med målet att buffertzonen kan reduceras/avvecklas. Den sistnämnda diskussionen är anmärkningsvärt frånvarande globalt sett, både offentligt och i FN.
Istället släpper nu Storbritannien vapenexporten till Turkiet och saken diskuteras i svenska massmedia kring uppluckring av praxis. I dagarna hade Storbritannien planerat att utvisa 30 asylsökande kurder till Irak, ett land de själva inte rekommenderar någon att resa till på grund av stora riskerna. Storbritannien var väldigt snabba med att blidka Turkiet för att moderera processen kring Finland och Sverige. Trots att Turkiet utfört nya attacker på mål, även civila, i norra Syrien under april månad. Vilken lojalitet är starkast? Mot internationell rätt och mänskliga rättigheter eller allianskollegor?
Som medlem i NATO förväntas man nu stödja varandra, stöd som kan gå användning i olagliga krig och folkförföljelse. Det visar vad NATO är för en organisation. Den skapar en internationell tystnadskultur och ett medlöperi. Det olagliga kriget mot Irak 2003 står som fond. Var fanns sanktionerna mot USA och Storbritannien? Konfiskation av miljardärers egendomar? Var fanns omvärldens krav på USA att upphöra med övergreppen i Irak? Islamiska staten/Daesh är helt detta krigs skapelse. Ett IS till och med Turkiet samarbetade med inledningsvis, då fiendens fiende var Turkiets vän. Och Erdogan spelar skickligt, håller både USA och Ryssland nära. När Turkiet borde hållas på en armslängds avstånd från alla. NATO:s integritet urholkas tillika, om medlemsländer ska avtvinga enskilda länder åtgärder och underkastelse, denna bilaterala nyordning hotar NATO i sig, förhandlingar borde ske med NATO som helhet. Turkiet utpressar Sverige med hjälp av hotet om användning av sitt VETO, en vink om hur handlingsförlamat och likriktat NATO kan bli inifrån. Där ett land alltid kan använda hotet om veto, för att antingen hindra beslut eller tillskapa majoritet.
En långsiktig lösning för Kurdistan är mer än viktig. Istället blir dödläget i dag, en strategisk period som möjliggör en ny turkiskt offensiv mot norra Syrien och de kurdiska autonoma områdena. Den förbereds. Kommer någon våga ingripa? Kritisera? Utpressningen från Turkiet håller NATO-medlemmarna nertystade. USA och Ryssland varnar. Inget händer i praktiken. Turkiet fortsätter förbereda för anfall. Det liknar Rysslands tillvägagångssätt inför aggressionen mot Ukraina. Det var, är och blir hjärndött, igen.
En debattör i Frankrike förslog att Frankrike och Macron skulle lägga in sitt veto i NATO, för att hålla Finland och Sverige utanför NATO. För att stabilisera regionen. Bäst vore att även kärnvapnen i Östeuropa tas hem till USA. Det är den bästa lösningen för Europa. Men NATO vill skydda sin östra flank genom expansion, militarisering och kapprustning. Få anser att Georgien och Ukraina någonsin var realistiska för medlemskap. Ändå har det förespeglats. I ett ständigt spel. Öppna dörrar. Varför låter Jens Stoltenberg som en amerikansk ”hök” på 80-talet? Det enda hotet mot Ryssland är NATO:s expansion, och allt alla vill är att NATO ska expandera och upprusta. Väpnade konflikter knackar på dörren direkt. Hjärndött?
Ett citat från NATO:s Jens Stoltenberg när Macron hade klivit utanför den europeiska åsiktskorridoren: ”European allies are stepping up, investing more in defence…The US is increasing investments in Europe with more troops, more exercises. The reality is that we do work together. We have strengthened our collective defence. Any attempt to distance us from North America risks not only weakening the alliance, the transatlantic bond, but also weakening Europe.”
Försvarsutgifterna inom EU överstiger Rysslands kostnader fyrfaldigt. Stoltenbergs analys är lika sann som vilseledande. Det är det återkommande mantrat, det retoriska hotet, om USA överger Europa så blir Europa ”försvagat”. Det intressanta är, EU:s länder har gemensamt mer än tillräcklig militär förmåga. All kapprustning och eskalering i öst, om den försvinner, skulle leda till avspänning och betydande minskade militära behov och utgifter. USA behövs inte, NATO behövs inte. NATO måste skapa djupgående konflikter för att legitimeras.
En före detta minister, en av de sista i det forna Öst-Tyskland, ansåg att Ryssland behöver en ny Gorbatjov. Varför tog man då inte Vladimir Putin på allvar i hans tal i förbundsriksdagen Bundestag 1998? Tyskarna applåderade. Men NATO och EU släppte aldrig in Ryssland på allvar. NATO stängde dörren, började expandera våldsamt österut. Alla sakkunniga i USA var övertygade i slutet av 90-talet, att det leder bara till ett nytt kallt krig och en slutlig konfrontation, krig. Det förutspådde USA för 25 år sedan. Det vet man i dag också. Ukraina offrades. Ryssland visade sig vara en värre monstruös förövare än vi någonsin trott. Ryssland blev en nyttig idiot. I att NATO:s narrativ handlade om att alla länder i öst och NATO nu skulle vara hotade. Det var dock inblandningen från väst, genom militärt stöd till Ukraina, som resulterade i den våldsamma retoriken som inkluderat omnämnandet av kärnvapen. Osäkerheter födde osäkerheter. Alla exploaterar varandra i termer av propaganda. Krig är krig. Men med ett stort observandum, militär scenarioproduktion får inte stå för den säkerhetspolitiska och geopolitiska hotbildskonstruktionen. Hur ofta har svenska regeringen ställt direkta krav och krävt uttalanden från Ryssland? Allt för ofta filtreras frågor och krav bort, när ombud tar hand om saken. Det har förstärkts efter Sveriges värdlandsavtal med NATO 2016.
NATO-expansionen anno 2004 startade en ny epok. USA visste precis var det skulle sluta. Några år senare, Putin på Berlinkonferensen, Ryssland slår in på en annan väg, när NATO militariserar öststaterna. Rysslands svar är en direkt respons på USA:s och NATO:s expansionism. En helt naturlig respons, i termer av ”säkerhetsdilemmat”. Utökade ryska intressesfärer inleddes genom hybridkrig vilket krävde ett mer auktoritärt styre. Avdemokratisering följde, istället för visionen om ett frihandelsområde från Vladivostok till Lissabon. Om USA militärt hållit sig utanför EU och Europa, hade aldrig detta hänt.
Efter 1998, 2004, hanterade EU föga, EU stod vid sidan om, såg NATO träda in i land efter land. Där USA är befälhavaren. Befälhavaren över de Europeiska styrkorna. Sina verktyg.
När Myndigheten för psykologisk beredskap, varnade för påverkan från främmande makt, gjorde man ett allvarligt misstag, då man varnade för en specifik åsikt. Som att USA ytterst låg bakom Ukrainakrisen. Den åsikten skulle associeras med främmande makts påverkan och indirekt skulle sådana åsikter kategoriseras som desinformation och falska. Så har Sverige äntligen fått sitt propaganda- och sanningsministerium. USA:s allvarliga inblandning i Euromaidan-krisen 2013-2014 och det hårdnackade sättet att vägra förhandla om NATO:s expansion och kärnvapen, utlöste en revolution och är likafullt en grundorsak till det befintliga kriget. Oavsett hur groteskt och hjärndött Rysslands krig är (vilket visat sig oräkneliga gånger, när de jämnar Donbas städer med marken och begår krigsförbrytelser tusenfalt). Men det var lika hjärndött av USA att aldrig att ge sig. Halvvägs. Att mötas i remi. USA gick ifrån ”not an inch eastward” till ”not an inch westward”. Det fanns inga hot i slutet av 90-talet. Det fanns inget behov av NATO, NATO var meningslöst. Borde lösts upp. USA höll på att tappa inflytande i Europa, i rollen som dess evige beskyddare. Blake Fleetwood (New York Times) skrev lakoniskt ”America made Putin who he was after 2007”. Grundat i att Putin och Ryssland nekades medlemskap i NATO och EU. Ryssland sades vara för stort. Inte heller kampen mot terrorismen förenade. Ursäkterna blev många. Löften om stopp för NATO:s östexpansion, bröts om och om igen. The Open door policy, fungerade istället som ett utstuderat passivt vapen vilket pressade Ryssland allt längre in i hörnet. Putin gick till slut i fällan.
Det finns ingen militärt hot mot Sverige, varken tidigare eller nu. Bara om man går med i NATO får man dela på konflikt- och krigsbördan, utifrån NATO:s framtida militära infrastruktur. Det sker ingen mobilisering i närområdet, ingen eskalering kring Östersjön. Försvarsminister Peter Hultqvist säger nu att det är viktigt att se att det finns en hotbild mot Sverige. Han ljuger ju inte fullständigt, med 40 krigsfartyg från NATO i omgivningen och Sverige på väg in i NATO, då skapas en självuppfyllande hotbild. Hultqvist säger att vi ”kan kalla det ett nytt kallt krig”. Detta är den största ”gåvan” Sverige erhåller genom att gå in i kärnvapenalliansen. Hjärndött? Typ.
Orden som följer: ”Vi måste förbereda oss på att leva med ett nytt krig en lång tid”. Hjärndött, för andra gången. Vilket självmål. Vad har riksdagen ställt till med? Det är så här socialdemokraterna mentalt ska överleva sitt beslut att gå in i NATO, att uppfinna hoten och det kalla kriget på nytt. Så urbota korkat. Bara NATO, amerikanska krigsfartyg och offensiva strategiska bombplan kan skapa tillräckliga spänningar. Tack för den militära närvaron. Sveriges befolkning känner sig säkert helt trygga med att 40 måltavlor i NATO rör sig i närområdet. Snarast är känslan, att kriget kan komma närsomhelst, om USA och Storbritannien provocerar, går över gränsen och öppnar dörren till ett verkligt storkrig. NATO:s krig blir Sveriges.
Häromdagen, uttalade president Joe Biden att man skulle försvara Taiwan, om de militärt skulle angripas av Kina. Det var varken ett tvetydigt eller diplomatisk, bara rakt på sak. Vilka avgrundslika komplikationer för NATO, och indirekt EU, detta skulle innebära, vågar man knappt tänka på. Uttalat i ett läge där man behöver ha Kina på rätt sida, i att bana väg för vapenstillestånd och fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina, krävs en helt annan ton och samarbete. USA är för mäktigt, USA vet att NATO alltid finns i bakgrunden. Det blir lätt överord och övermod. Med geopolitiska förskjutningar som följd.
Befälhavararen för världens starkaste krigsmakt, agerar likt Putin i Ryssland, genom militära hot och säkerhetspolitiska utfästelser. Irak och Afghanistan, och kriget mot terrorismen, visade att ingen kom undan, var de stämplade än befann sig i världen. Att 11:e september attacken i New York främst var organiserad med saudiska och pakistanska medel, var och är ointressant. Förevändningen att anfalla Afghanistan och förinta Talibanerna behövdes. De sistnämnda var villiga att låta Usama Bin Laden stå rättegång för det inträffade. Men USA ville ha sitt krig. Dubbelt så länge som Sovjetunionen i Afghanistan. 20 år sisådär. Som en USA-ledd allians slutligen förlorade. Hjärndött? Var än USA har intervenerat, eller invaderat, har traditionalism, radikalism och religiös väckelse uppstått och spirat. Iran, Irak, Palestina, Afghanistan…
Det spelar ingen roll om det är en republikansk eller demokratisk president, så är svaret entydigt. Trump talade gärna med Putin och Erdogan och gjorde gärna överenskommelser. Trump kunde tänka sig att USA lämnar NATO och för Biden skulle NATO:s östexpansion drivas intill Ryska gränsen och amerikanska baser och kärnvapen kvarstå i forna östländer. Bara inom NATO och EU, ses denna koloniserande militära praktik varken som aggressiv eller destabiliserande, utan som ett led i en liberal imperialism där världen ska erövras, land för land. Där kärnvapensekten ska hota fram fred och välstånd, genom avskräckning. Utrikesminister James Bakers ord ”Not an inch eastward”, efter kalla krigets slut, var ett löfte USA aldrig höll. USA:s militarisering och exploatering av Rumänien var droppen som fick bägaren att rinna över ett kvartsekel senare. USA gömde sig bakom bilaterala och trilatera avtal som varken NATO eller EU hade insyn i. USA:s egna kärnvapenbaser är helt fristående, som en stat i staten. Det handlar inte om Rumäniens försvar, utan USA:s försvar av ”Europa”. På bekostnad av kapprustning och geopolitisk destabilisering. Igen.
När USA nu säger sig stödja Italiens fredsplan, så aviserar man nästa dag att man ämnar sända avancerat satellitstyrt raket/robotartilleri (HIMARS) till Ukraina, samma sak gör då Storbritannien (M270). Ryssland replikerar att tredje land nu riskerar att dras in i kriget. Då uttalar Sveriges Peter Hultqvists att man tänker leverera Robot 17 till Ukraina och så tar regeringen beslut på detta. Sverige säger sig vara i ett säkerhetspolitiskt vakuum, i en farlig och känslig tid, då sänder regeringen iväg avancerade sjövärnsrobotsystem. Då måste riskerna vara minimala eller snarast obefintliga. I ljuset av ryska hot, måste de ses som 100% tomma hot.
Svenska Försvarets sakkunniga gör bra reklam för Boforsförädlade Hellfire-systemet i kvällstidningarna, att det är ett ypperligt vapen. Att sända vapen i det här ”farliga” läget, borde benämnas för ”hjärndött”. Var har Sverige med konflikten att göra? Det är USA och NATO som helt bär ansvaret och varit parter i målet från början till slut och helt bör ansvara för alla militära stödåtgärder. Alliansfria stater som Sverige och Finland, borde hålla sig helt utanför NATO:s konflikter. Detta är en NATO-konflikt. Associationsavtalet med EU ligger långt tillbaka i historien.
EU var och är en organisation för fred, vilken aldrig borde gett sig in i termer av militärt stöd (vilket man aldrig någonsin gjort tidigare till ett krigförande land). Man drog undan mattan för sig själv som möjlig moderator, förhandlare och fredsmäklare, man gjorde sig till en part, ett proxy-ombud. Det borde vara upp till varje enskilt land (och NATO-medlemmar) att sända militärt stöd. Inte förstärkas av EU som aktör. Det här är ett oerhört misstag. Där EU och NATO smälter samman i samma kropp. EU blir så lätt NATO:s och USA:s verktyg. Denna blinda fläck debatteras inte. Den ligger utanför åsiktskorridoren. Precis som att en mängd sanktioner mot Ryssland kan vara rent kontraproduktiva.
NATO:s f.d. befälhavare Philip Breedlove gav följande omdöme i en intervju i New York Times: ”In the West when we deal with Putin, it’s almost always completely in sanctions—sanctions, additional sanctions, wider sanctions, special sanctions, extra special sanctions, magnificent, incredible sanctions… Sanctions have hurt Russia. They’ve hurt the Russian people. They’ve hurt the Russian economy, but they have never changed Mr. Putin’s actions… We’re going to have to do more than sanctions to change Mr. Putin’s behavior… What Mr. Putin responds to is force.”
Det var och är Rysslands inkomster som måste begränsas, gas, olja och mineraler. Kan allierade inte kriga direkt, eller stödja tillräckligt genom vapensystem, då är kraften den riktigt skadliga, genom att strypa inkomsterna från olja och gas, vilka omspänner 1 miljard dollar dagligen. Inte stigmatisera och straffa alla ryska medborgares som medskyldiga, med följden av ett utbrett rysshat och en ren kulturfientlighet. Sanktionerna har främst drabbat de fattiga och medellösa i Ryssland. I Ryssland har man parallellt sett ett ökat stöd för Putin och den ”militära specialoperationen”, bekräftat av oberoende opinionsinstitut. Att konfiskera egendom, utan att brottsmisstanke finns, strider mot internationell rätt. När USA föreslår att sälja sådana privata tillgångar och återföra till Ukraina, beter man sig som en kommunistisk diktatur eller tjuv. Oligarker har ingen makt över Putin eller hans inre cirkel. Ryssar generellt och oligarker har låsts in i Rysslands brutala struktur, istället för att kunna vara goda krafter för påverkan och opinionsbildning både inifrån och utifrån. Många av de hundratusentals ryssar som flytt landet, måste återvända då de inte kan överleva ekonomiskt utomlands, avskurna från alla betalningssystem. Opposition, kan i dag bara verka utomlands, mot Rysslands politik. Och det är dödstyst. Folkets missnöje stärker Kreml.
Många har varnat för att den globala ekonomiska recessionen, bristen på livsmedel vilken allvarligt hotar både världsekonomin, folkhälsan och därmed miljontals liv. Istället hör vi premiärministrar som Kaja Kallas att EU-länder inte ska tala med Putin utan låta kriget fortsätta så Ukraina kan slå björnen. Kaja Kallas, som anser det vara farligare att vika sig för Ryssland och Putin än att provocera Putin. Tänk om Kaja Kallas kunde säga detsamma om Turkiet och president Erdogan. Men det samarbetet fungerar ju så bra inom NATO, enligt Kallas. Det är skillnad på diktator och diktator. Poängen är, man får aldrig ge upp diplomatin. Inget annat än diplomati och förhandlingar, kan leda till vapenvila och ett fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina. Och det behövs nu! I dagsläget är det bara Emmanuel Macron som aldrig stänger dörren.
Rysslands krig mot Ukraina har handlat om NATO:s expansion i östländer och om hur USA har militariserat dessa länder med amerikanska trupper och kärnvapen. Kärnan är hur USA använder NATO och EU-länder för sitt eget kärnvapenförsvar, inte för att skydda Europa. Vilket i sig EU och Europa klarar själva med lätthet. Om man tillåter sig att tro att PESCO och Lissabonfördragets artikel 42:6 och 42:7 gäller. I dagsläget verkar det som både NATO-länder och EU-kommissionen tiger ihjäl både försvarsorganisationen och tankar om ett gemensamt organiserat försvar (inte en EU-armé). Danmarks folkomröstning häromdagen försvann som en notis till skuggorna. EU behöver inte längre NATO, NATO är meningslöst.
NATO försvarar sin existens till varje pris och uppmålar hot efter hot. Man närmast söker konfrontation. Jens Stoltenbergs: ”ju mindre NATO Ryssland vill ha, desto mer får de”, är egentligen krigshetsarens ord. NATO har aldrig förhandlat, aldrig varit diplomatiska, aldrig vikt sig, aldrig mötts halvvägs, aldrig lyssnat på Ryssland under snart 30 år. NATO företräder en militärallians som är meningslös utan fiender. USA har haft en subtil strategi, genom NATO, att erövra militär kontroll över landområden genom att sälja säkerhetsgarantier, alltid på bekostnad av förlorad stabilitet och höjd konfliktnivå.
Hultqvists erkännande, om den nya ”hotbilden” och ett ”nytt kallt krig”, om ett långt krig, bekräftar bara vad många visste, äntligen tar vi steget in i en nykonstruerad verklighet bortom Sveriges alliansfrihet, rakt in i en undergångssekt. Hjärndött men nödvändigt, majoriteten bestämmer. Men efter vad som hänt, efter vad NATO i allmänhet och Turkiet i synnerhet visat sig kapabla till, vore en grundlig utredning och debatt välkommen, med en efterföljande folkomröstning. Kan riksdagens partier tillstå, att detta med NATO, är en ödesfråga där Sverige ska frånhända sig en del av sin suveränitet och politiska internationella självständighet?
I konstitutionsutskottet kritiseras justitieminister Johansson för sitt värv. Statsministern hotar med hela regeringens avgång om ett misstroendevotum i riksdagen fäller Morgan Johansson. Ett misstroendevotum sker när riksdagen så beslutar och så är påkallat. Politik och demokrati, är inget som kan skjutas upp. Efter åtta år i minoritetsregering och ett nödtvunget december- och januariavtal, borde socialdemokraterna inse att man alltid måste ta ansvar. Det är inte att hota med regeringsavgång, i de tider man påstår vara farlig och osäkra. Ska vi då dra slutsatsen att det inte är några farliga eller osäkra tider? Kanske inte i Östersjöområdet överhuvudtaget, men inrikes fortsätter avrättningar och våldsbrott som aldrig förr. Som vore det ett inbördeskrig mellan falanger.
Häromdagen skulle polisen göra ingripanden mot misstänkta gängkriminella i Trollhättan. Som på beställning följde ett antal mordbränder ögonblickligen. Det var samlade aktioner, det var terrorhandlingar, som direkt motreaktion och hämnd på de rättsvårdande myndigheternas arbete. Ett står klart, svenskt brottsförebyggande arbete, rättsväsendets och kriminalvårdens arbete, har i väldigt många avseenden misslyckats. Det är närmast ett krig som pågår, inom Sveriges gränser.
Det är ändå förvånande, att Magdalena Andersson sätter hela regeringen på spel, i denna situation. Som för att magistrera oppositionen (vilken nästan har en majoritet, på en röst när) till undergivenhet och passivitet, givet just situationen. Politiken och ansvarsutkrävande måste dock ha sin gång. Precis som försvarsminister Peter Hultqvist kommer kallas till KU för sina återkommande äventyr av självvådlighet, bristande ekonomistyrning och miljardrullning i försvaret utan kontroll eller offentlig finansiering. Efter hans alla tidigare turer och kritik i KU, borde Hultqvists avgång vara det mest naturliga i dagsläget.
Någonstans får jag känslan, att förhandlingarna med Turkiet aldrig blir förhandlingar, då det är ren och skär utpressning, omöjligt för regeringen att tillmötesgå. Någonstans får jag känslan, att fler ministrar står på tur att fällas för misstroende och att socialdemokraterna varken vill lyda Turkiet eller misslyckas i arbetet med NATO-ansökan. Magdalena Andersson och regeringen befinner sig i ett s.k. moment 22, där ingen politisk lösning finns i sikte. Att regeringen avgår, är definitivt en möjlig strategi. Vilken man delvis hamnade i, för att (s) till varje pris skulle undkomma att NATO-frågan skulle bli en valfråga, vilken man istället förseglade före valet. Inte på grund av en konkret hotbild, utan den säkerhetspolitiskt förändrade situationen. Sett till bakslagen, borde man vara ödmjuk, en folkomröstning i NATO-frågan är inte längre orimligt. Men att hela regeringen avgår, kan inte i situationen ses som ansvarstagande. Under det halvår som gått, under de tre månader som passerat, visar det sig att politiskt spel och maktinnehav, ofta tycks överordnat politikens innehåll. Men jag bedömer det inte som hjärndött, bara en slags allvarlig inflammation i politikens ryggrad.
Senaste kommentarerna