Tänk en stund i dag fick jag känna hur det känns att vara "vanlig" medborgare. En glimt av hur världen är därutanför. En annan värld. Blev bjuden på fika ute på stan. Lycka! 🙂 Ser en av Ms riksdagsmän slår sig för brösten ang den sänkta restuarang momsen. Men vi som inte kan gå ut och äta och fika? Inte får vi en del av kakan.

För vi finns ju inte. Det finns ju ingen fattigdom, det finns inga barn fattigdom. Vi finns inte… För att inte finnas till så tycker jag att jag lever i högsta grad. Jag andas, jag sover och tyvärr ibland så måste jag intaga föda och måste ta skydd någonstans för att vila. Måste ha kläder på kroppen för skydd och värme. Förlåt så mycket för det. förlåt att jag finns. Önskar jag slapp men jag måste det. Men jag finns ju inte… Vi finns inte… Så vad är vi då? När ska regeringen se oss? Aldrig? För vi finns ju inte…