Dumma mig.

Sitter och läser alla de bloggar jag har bokmärkt som jag inte gillar. Jag skulle tippa på att en fjärdedel av de bloggar som ligger bokmärkta är sådana bloggar som jag läser bara för att jag irriterar mig på skribenten av bloggen. Är inte det lustigt?

Jag får trösta mig med att de resterande tre fjärdedelarna är sådana bloggar som gör mig glad och som jag gillar.

Men ibland, då vill jag känna mig irriterad och sucka lite över mänskligheten och då kommer de andra bloggarna väl till pass.

Jag är fullkomligt medveten om att den här bloggen har mycket goda förutsättningar att reta gallfebern på folk. Det roar mig väldigt mycket. Faktiskt.

Jag funkar så, jag gillar att ställa raka frågor till människor som besväras av det, jag gillar att vrida ord och meningar till dubbla meningar, jag gillar att vara chockerande ärlig och jag gillar att spela djävulens advokat.

When Love cast me out, it was Cruelty who took pity on me.

Okej, inte fullt så melodramatiskt, inte alls faktiskt. Vad jag menar är att även om jag försöker bli en bättre variant av mig själv, störtar min humor mig ständigt i fördärvet. Jag kan inte låta bli att retas och jag älskar att munhuggas. Jag har värre sidor än så men det tänker jag inte gå in på.