Första delen av veckan ville jag bara ligga hemma med flottigt hår och lukta illa och nu den senare delen av veckan frossar jag i smink och saker att hitta på. Då hade jag mer batteri i början på veckan än vad jag har nu.

Det är väl kanske som syrran sa: Du är bra på det här med uppförsbackar. Jag hoppas att hon menar att jag är bra på att ta mig uppför dem och inte på att hitta dem.

Kanske blev jag helt enkelt peppad av att J helt frivilligt erbjöd sig att gå in i ett provrum? Idag hittade vi ett par jeans och en vårjacka åt honom. Själv hittade jag en kjol för femtio kronor.

Kanske blev jag peppad av alla vattenpölar? Jag älskar vattenpölar! På riktigt alltså.

Kanske är jag fortfarande peppad av att jag igår gjorde om inte den bästa, en av de bästa lasagnerna i mitt liv? Eller att jag idag struntade i att laga mat och istället köpte hem färdig?

Det är lustigt det där med alla uppförs- och nedförsbackar och hur små saker kan påverka dem.

Den här veckan känns avig, det började med att jag blev tvungen att sjukanmäla mig i måndags på grund av ögonvärk. Jo, på riktigt!

För ett par år sedan fick jag sår på hornhinnorna och då och då strular mina ögon igen och gör ont. Jag vet inte, när man har så ont att man inte kan öppna ögonen, då bör man nog sjukanmäla sig. Igår var ögonen bra och idag var de bara pyttebråkiga.

Efter att ha varit hemma med ögonen på måndagen känns min vecka helt avig, jag har tisdag idag, eller det växlar mellan tisdag och torsdag. Men absolut inte onsdag, som det egentligen är.

Tror att jag blir lite lätt förvirrad av att det ligger en massa planer i luften också, inte bara för den här helgen utanför helger längre fram. En märklig mix av middagar, utekvällar och dop.

Nåväl, de inplanerade sakerna är mest bara roliga och eftersom att jag har bokat tid i tvättstugan ikväll, vilket jag oftast gör på onsdagar, har jag hopp om att min vecka ska rätta till sig lite.

Tillbringade en stor del av förra veckan med att lyssna. Bara lyssna. De flesta människor som har något att dölja avslöjar det ofta när de pratar om andra saker. Ibland är det för att de vill prata om sin hemlighet men inte vet hur de ska göra, ibland är hemligheten för stor för att kunna tyglas, den fläckar av sig på allting i omgivningen.

Oavsett om jag snubblar över en hemlighet eller får veta den i förtroende stannar den hos mig. Det har blivit till en slags hederskodex för mig. Jag vet hur viktigt det är att ha människor runtomkring sig som inte dömer eller för saker vidare.

I min värld är en hemlighet en hemlighet tills ägaren av hemligheten bestämmer annat. Men jag har också sett (och känt) lättnaden som kommer av att berätta en hemlighet till någon man litar på. Sett den sårbara tilliten. Att ha sett det från så många oväntade håll har fått mig att förstå att även om det jag hör inte faller inom den kategori som för mig tillhör hemligheter kan det göra det för någon annan. Att om jag för vidare någonting som jag anser oskyldigt kan vara förödande för någon annan.

Oftast är det ändå så att det inte är själva hemligheten i sig som är viktig, det viktiga är att ha någon i sitt liv som man kan berätta allt för. Hemligheten är egentligen bara ett band som binder människorna hårdare till varandra. Jag visar mig sårbar inför dig, kan du ändå älska mig? Och att avslöja hemligheten är ett sätt att säga: Nej, jag kan inte älska dig.

Jag försöker medvetet att hitta bra egenskaper hos de människor jag möter, försöker att hitta något att älska därför att jag tror att alla behöver någon som älskar dem. Om det så bara är att inte föra vidare en hemlighet.

Filmatiseringarna av Stephen Kings… eh…verk, brukar vara ännu sämre än verken i sig. Det finns såklart undantag. It, Pet Semetary och the Shining. Av de tre brukar tycker jag att the Shining är bäst, sedan It och sist Pet Semetary men jag har faktiskt en till film, en nyare som har nästlat sig in på andraplatsen. The Mist. Se inte den svartvita Directors cut, se den som visades på biograferna. Den är inte sådär läskigt läskig även om den har sina stunder även där. Och slutet… Det är så fantastiskt elakt!

En av de största behållningarna måste vara den fanatiskt kristna Mrs Carmody.

Mrs Carmody till Mrs Dunfrey;

– I tell you what, the day I need a friend like you, I’ll just have myself a litlle squat and shit one out!

Bikerkillen och Mrs Carmody;

-Hey, crazy lady, I belive in god too, I just don’t think he’s the blood-thirsty asshole you make him out to be.

-Oh, you take that up with the devil when you run into him, just chat it over with leisure.

Stephen King har sina favoritkaraktärer, sådana han använder om och om igen, vissa karaktärer helt och andra bara som karaktärstyper, det fina med den här filmen är att de verkligen får jobba för brödfödan. Äntligen!

Sammanfattning: Se the Mist.

Har spenderat större delen av dagen med att försöka stirra mig mätt på min systerdotter.

Det gick inte. Är inte alls mätt.

Okej, jag och min syster kanske shoppade lite också. Men mest har jag betraktat systerdottern. Hon slog upp sitt ena klarblå i en halv sekund och resten av tiden har hon sovit. Hon var alltså inte alls bekymrad över att moster fånstirrade på henne.

Alldeles, alldeles ljuvlig!

Kände mig rätt trött och eländig när jag gick hem idag, muttrade lite svordomar över min huvudvärk och kisade mot vinden och solen. Då fick jag syn på någonting roligt i snön som förgyllde hela min dag. Fotspår i snön!

Inte vilka fotspår som helst utan ett där klackens mönster utgjordes av en liten smiley. Två prickar för ögon, en prick för näsa och ett stort leende.

Senare på eftermiddagen kom Mamma förbi och jag fick visa upp de fina skorna jag köpte på Skokanonen förra veckan.

Love them! Bekväma och med ohalkig sula. Sulan ligger mer åt gummihållet än åt plasthållet, det är nästan som att gå omkring med sugproppar under fötterna! Dessutom kostade de 200 och hade kostat 680. I min bok ett riktigt kap alltså!