Lilla T’s dopp.

Förutom det här att man måste sjunga offentligt så är jag en sucker för dop. Vackra miljöer och släkt och vänner som samlas och en massa fika. Prinsessbakelserna till bäbisar är förståss det absolut bästa!

Det var lilla T’s dopdag i söndags och jag packade in mig i en volvo tillsammans med Pappa och Styvmor för en sväng ut i bushen, jag älskar att åka bil! Och med det sällskapet jag hade brukar det dessutom bli roligt! Faktiskt är det så att min Pappa har någonslags aversion mot att vara allvarlig i kyrkan. På Farmors begravning bjöd han på godis och viskade dåliga skämt. Jag tror att Farmor hade gillat det, hon älskade att skratta och se till att alla hade någonting att tugga på. Lilla T’s dop var faktiskt första gången jag såg Pappa bli rörd nästan till tårar i en kyrka. Det var fint.

Mamma var såklart gladast, dels var hon i en kyrka där våra forntida släktingar tydligen låg begravda inuti kyrkan (Mamma är en hängiven släktforskare) och dels fick hon visa upp sitt älskade barnbarn för sin syster för första gången. Det gick inte att titta på henne utan att le för hon strålade som en sol.

Lilla T var helt underbart ljuvlig, i början av dopet trodde jag att hon skulle explodera i gråt för hela det lilla runda ansiktet var ihopskrynklat, men hon exploderade i en spya istället och sedan var allt bra. Hon satt tryggt i sin pappas famn som om hon döptes varenda dag. Hon såg ut som att det var totalt självklart att alla skulle titta på henne och ge henne all uppmärksamhet. Förutom små utbrott av joller och små bensparkar under den luftiga dopklänningen var det en väldigt lugn bäbis. Inte ens ett litet pip när hon blev blöt på huvudet.

Efter dopet hälsade vi på motsatta sidan av släkten, lilla T har en stor släkt på sin pappas sida och jag vet fortfarande inte om jag träffat alla… Sedan åkte vi  till Syrrans hus för fika. Mamma sprang förståss runt i kyrkan en snabb sväng för att leta skelett…

Trots att inte alla lilla T’s närmsta släktingar var med fick vi inte plats i köket allesammans och blev tvungna att sprida ut oss, det tog inte lång stund innan Mamma stolt kom in i vardagsrummet bärande på lilla T för att visa upp henne, fast det mest otroliga var nog att jag lyckades knycka lilla T från Mamma. Sin vana trogen somnade lilla T förståss men jag vägrade att lägga ned henne förrän jag hade världens kramp i armarna. Jag kan stå nästan hur länge somhelst och bara titta ned i det lilla ansiktet när hon sover.

Justja, som dopgåva av mig fick hon en samlingsbok med H.C. Andersensagor. När Syrran tog upp paketet skrattade hon och tyckte att hon kunde gissa vad det var, enligt henne får man alltid böcker av mig. Hoppsan!