No B.S. I’m behindish.

– Ibland vet jag inte om jag är sjutton eller trettiofem! Utbrast jag igår när jag pratade med en kompis.

–Nä, inte jag heller svarade han. Eller nått i den stilen.

Först tänkte jag att han höll med mig om att det var svårt att veta om jag var sjutton eller trettifem men sen kom jag att tänka på att han kanske höll med om uttalandet i allmänhet. Att det är svårt ibland att veta om man är sjutton eller trettiofem.

Jag får ständigt påminna mig själv om att jag är tjugosju, inne på det tjugoåttonde.

En sak jag aldrig kommer att bli säker på är vilken mental ålder singelkillar har… Jag är redan less.

För det första; Nej, jag ser inte ut som att jag just klivit ut ur en Victoria Frances-poster eller ett Christian Cirriano-fotografi. Och jag struntar totalt i om ditt ex gjorde det! Jag är nu, jag är på riktigt och jag vet mitt eget värde.

Vilket leder mig till nästa punkt; Du kanske tror att du kan komma någonstans med mig genom att försöka trycka ned mitt självförtroende. Glöm det! Mitt självförtroende är välförtjänt och jag kommer antagligen bara tycka att du är en idiot.

Det här funkar ju bra, för det leder nämligen till punkt nummer tre; Jag är minsta lika viktig som du, tro inte att du får bestämma allt, tro inte att du vet allt. Var hur självupptagen du vill, men räkna inte med att jag kommer att sitta vid dina fötter och titta beundrande på dig.

Och punkt fyra; Lägg av att leka lekar med mig. Visst, försök om du vill men var beredd på att förlora matchen. Jag kommer antagligen att vinna.

Punkt fem; Gå nu inte och inbilla dig att du är så viktig att det här handlar om just dig. Du är inte den enda singelkille jag träffat/pratat med/känner/whatever.

End of rant!