Sov som en stock inatt, det förvånar mig inte alls, det var trots allt en ganska lång dag igår. När jag vaknade var jag övertygad om att klockan var tre på eftermiddagen, till min lycka såg jag att jag fortfarande hade en hel timme kvar på förmiddagen. Allvarligt talat, man kan ju inte sova till tre på eftermiddagen om man inte är tonåring eller sjuk. Och det är bara andra tonåringar som tycker att det är legalt att sova så långt in på dagen. Orkade knappt läsa Dorothy Sayersboken som jag för närvarande läser, så jag började med att läsa reklamblad där jag låg i sängen. Jag tycker att det är hemskt fascinerande med reklam, på riktigt alltså. Intressant dels för att man kan spara ett par ören och det är jag inte emot men mest för att se vad för skräp som handlarna vill att vi ska ta hem för tillfället. Jag brukar i viss mån kalla det för samhällsstudier.

Men vad jag egentligen tänkte skriva om är att jag tänker börja min hemmafruhelg idag. Det ska städas, bakas och handlas hela helgen lång. Vissa av oss fyller 28 år snart och som vanligt blir det hemmagjort fika och släktingar och vänner och hela faderullan. I år är jag inte ett dugg stressad och ser hela projektet mer som nedvarvning. Ska börja med storhandling. Det är nämligen det som jag ser framemot minst men jag tänkte muta mig med ett glas vin någon kväll och sånt kan få en människa att utföra underverk!

Igår så var jag så smart att jag lånade J:s elvisp men tyvärr var jag inte smart nog att låna hans kavel. Så det blir lite kaveljakt också. Varför det är han som är ägare till elvispen och kaveln vete gudarna men så är det. Har önskat mig en elvisp av pappa och kaveln ska jag försöka hitta idag så min brist på bakredskap kommer väl inte att hålla särskilt länge. Inse att min lägenhet kommer att dofta ljuvlig av rengöringsmedel och bakverk! En riktig hemmafruhelg som sagt!

Svartpaddan kastade sig över mig när väckarklockan ringde imorse och när jag lyckats frigöra mig från henne sprang hon slalom mellan sin morgontrötta mattes ben. Fick hålla mig i väggarna för att ta mig fram till toaletten. Sedan har den här dagen fortsatt i ett. Efter min farliga lunch (innehöll väldigt sölig pastasås) hade jag ett möte, sen åkte jag ned på stan (hann precis undvika Blondinbella) och sedan hem till J för att se lite tv-serier. Har haft jätteroligt hela dagen, har pratat så att jag är less på min egen röst, men åh, så skönt det var att komma hem!

Äldsta katten trillade ut genom ytterdörren, tätt följd av yngsta katten. Äldsta katten började genast påpeka att jag hade varit borta hemskt länge och att hon hade svultit i minst tio år! Det vill säga hon hade inte fått någon blötmat på eftermiddagen, torrfoder, som hon har hela skålen full av räknas inte som mat tydligen.

Är helt slut i både huvud och kropp nu men måste ägna mig en stund åt att varva ned. Och blogga. Och redigera bilder. Såg en jättesöt och pigg igelkott på vägen hem – gissa om jag svor över att jag inte hade kameran med mig!

Vaknade idag av att svartpaddan låg vid mina fötter och snarkade. Ja, snarkade. Det lät himla skönt men jag steg upp iallafall. När jag sedan gick in i sovrummet ett par timmar senare låg svartpaddan kvar. Jag log åt henne och undrade om det inte var dags att stiga upp snart? Hon blängde på mig och gäspade.

Jag önskar att jag hade haft blixten på för att föreviga hennes gap men rörelseoskärpa är rätt fint det med! Det är väl klart att hon inte tänker stiga upp bara för att bli jagad av matte med kameran i högsta hugg.

Swatchade ögonskuggor – Check!

Jag har en sådan där effektiv dag idag, jag känner mig som en liten fé som snurrar runt med sitt trollspö och ropar check! när hon lyckas trolla bort ännu en sak från att-göra-listan. Sprang runt och letade efter en penna för att göra anteckningar när jag swatchade ögonskuggor och i den processen blev pysselbordet städat? Och jag hittade dessutom en penna! Petade igång the Pierces album Thirteen Tales of Love and Revenge (ja, jag har helt snöat in på the Pierces just nu) och hann diska färdigt innan skivan var slut! Och jag som suckade varje gång när jag gick förbi diskhon eftersom att det såg ut att vara övermycket disk däri. Det tog ingen tid alls! En massa sådana där småsaker har blivit gjorda idag. Love it! Har fortfarande en hel del småpyssel kvar. Som att laga för mycket middag så att jag har till en lunchlåda imorgon och tvätta håret och sånt. Men eftersom att allting går så lätt och effektivt idag blir det nog bara bra!

Men nu har jag faktiskt förtjänt en stund i soffan, har inte suttit där en sekund ens idag. Och så har jag förtjänat att se ett avsnitt av Huge. En tv-serie som trots allt visade sig vara rätt bra.

Hur går det med kärlekslivet då? Den frågan får jag ofta. Mest av killar. Jag brukar svara att det går inte därför att killar är ett otyg. Fast sanningen är nog mer att jag inte är intresserad. Jag är inte intresserad av ett förhållande just nu och därför har jag inget. Jag har nämligen till min stora förtjusning upptäckt att man hinner krossa fler hjärtan som singel än i ett förhållande.

Eller så är det kanske så att ännu har ingen kommit med ett acceptabelt erbjudande. Jag vet vad jag vill ha ut av ett förhållande och tänker sälja mitt singelskap dyrt. Jag gillar trots allt att vara singel. Gillar är en underdrift.

(När jag kommit så långt i min monolog brukar frågeställaren undra vad jag då letar efter.)

Och då måste jag igen påpeka att jag letar inte. Men om, OM, jag skulle leta. Då skulle någon med en human människosyn, humor, intelligens och ett ofta använt skratt komma långt upp på listan. Han får gärna vara djurvän och barnkär också. Någon som inte är rädd för diskussioner och som anser att man ska hjälpas åt med hushållet.

Simple as that.

Och jo, det händer att killar raggar på mig utan att jag dissar dem i bloggen. Oftast faktiskt.

Seriöst, mitt liv är rätt galet, snurrigt och roligt. Det är skruttigt att jag inte kan skriva ned precis hur roligt, galet och snurrigt det är. Ni får helt enkelt tro på mig. Har just målat naglarna lysgröna med knallrosa rutmönster. Det passar som in. Och jag har spenderat en stor del av dagen att se de två sista Halloweentown-filmerna. Det passar också in. Och jag har ätit så mycket våfflor att jag hamnade i våffelkoma.

Och nu sitter jag och segar framför datorn med fläkten på för att jag inte vill gå och lägga mig för att då tar verkligen den här helgen slut. Men å andra sidan har jag en ny vecka full med nya äventyr. Ett nytt kapitel ska påbörjas och jag tänkte idag när jag gick ute i det kalla solskenet att hösten är sådan. Att de flesta nya kapitel skrivs på hösten. Inte för att jag går med på att det är höst än, jag kan kanske sträcka mig till sensommar om jag måste.

Jag tror att den här hösten kommer att bli riktigt bra. Jag ser framemot att fota knalliga höstlöv, att svepa in mig i filtar och dricka varmt thé efter att ha varit ute och gått och blivit kall ända in i märgen. Jag ser framemot alla vattenpölar och höstregn, att vara ute i regnet när det regnar så mycket att man tappar andan.

Jag vet inte så mycket om min framtid, annat än att den ser ljus ut, den har inte hänt än och därför kan allting hända.

Men nu är nu och jag måste gå och lägga mig för att det ska bli då och nu.

Varje gång jag råkar gestikulera lite överdrivet kommer jag att tänka på the White Queen i Burtons version av Alice i Underlandet.

Skulle det inte vara roligt att lägga sig till med sådana manér?

Nåja, vi kan väl säga att den här tanken brukar alltid få mig att sätta mig på mina händer. Och bita mig i läppen för att inte börja fnissa.

Jag tycker att Anne Hathaway gör en riktigt bra tolkning av the White Queen, brukar annars inte bli så imponerad av fröken Hathaway.

Fick höra i veckan att en hel del människor fann mitt moderatintermezzo roligt. Tyvärr (för mig) har jag en ny att bjuda på från igår.

Satt igår i godan ro och drack öl när en ytligt bekant sakta börjar manövrera sig åt mitt håll. Jag tittar ömsom ner i drickat och ömsom mobilen och till slut kommer YB (ytligt bekantingen) tillräckligt nära så att han råkar få syn på mig och frågar om han får slå sig ned. Eftersom att vi faktiskt är ytligt bekanta har jag svårt att hitta på något skäl till varför YB inte kan få göra det och säger därför ja…

Och så inleder han konversationen som han alltid gör med att fråga om jag känner igen honom (om jag kände igen honom de första tio gångerna borde jag ju gjort det nu också. Rent logiskt sådär) Men jag ler lite reserverat och säger att javisst det gör jag. Och så börjar han nämna alla de platser han känner igen mig från. Få av de ställena är några jag har några hjärtliga minnen ifrån och försöker behålla mitt reserverade leende och inte börja grimasera vilt.

Och sedan började han prata om hur svår och mystisk han tyckte att han var när vi först började råka frekventera samma ställen. Vid det laget började jag ledsna ordentligt och bestämde mig för att jag skulle börja bli svår. Så jag log och svarade att nej, det tyckte jag inte att han var.

Då bytte han ände och började prata om hur snäll och söt han var nu, visst tyckte jag också det? Jag svarade att jag inte tyckte att det var särskilt sött att man påpekar hur söt man är och log ett snett leende.

Då försökte han på nytt och sa att jag var väldigt söt ikväll. Jag svarade kort att jag är alltid söt. Och så skickade jag ett sms med S.O.S. till J som stod i baren.

När YB insåg att det inte gick att komma någon vart med komplimanger om mitt yttre försökte han komma med ett kvasipsykologiskt uttalande om att jag inte gillade att man utmanade mig. Först bara stirrade jag på honom och sedan sa jag att han kunde ju alltid försöka.

Efter det dröp han av. Och J kom tillbaka till bordet och skrattade åt mig.

Jag var väldigt nöjd med att åka buss hem själv igår.

Jag tror att mitt uppvaknande imorse var efterlängtat. När min lilla svartsköldpadda hörde att jag vaknade kom hon springandes från andra sidan lägenheten i full karriär och slängde sig upp i sängen och min famn och spann allt hon hade. Hon är så söt och charmig den där.

Hon är en före detta hemlös katt, troligen utkastad ur ett dödsbo och levde vilt i ett par år. När hon kom till mig tillbringade hon sin första tid med att sitta och morra och fräsa bakom en fåtölj.

Svartsköldpaddan.

Men sakta, sakta med hjälp av en av mina andra katter började hon förstå att det fanns människor som verkligen var snälla. Lyckan när jag efter ett par månader fick klappa henne för första gången var otrolig. Efter det lossnade det för henne och snart hade jag en riktig knäkatt.

På sätt och vis är hon den enklaste av mina katter eftersom att hon är otroligt lyhörd och lär sig snabbt. När man med de andra två katterna måste säga till tio, tjugo gånger behöver man bara säga det en enda gång åt den här katten. Samtidigt är hon en av mina svåraste katter eftersom att det kan vara svårt att nå fram genom hennes skygga sidor.

Trots allt är det en katt som vill älska allt och alla och som verkligen njuter av livet. Jag ångrar inte en sekund att jag lät henne stanna trots att hon egentligen bara skulle vara en jourhemskatt som skulle stanna ett kort tag för att rehabiliteras och sedan hitta en nytt hem. Jag är övertygad om att den här katten är en gåva och jag är så glad att jag fick henne.

Satt och tänkte på det ordet och egenskapen igår efter en liten incident igår. Att vara känslig kan vara en mycket bra egenskap om man vänder den utåt, d.v.s. är känslig för omgivningen och människorna i den, att man är medveten om de problem som finns och hur andra människor känner bland annat. Men vad jag insåg igår är att människor som betecknar sig själva som känsliga ofta är väldigt okänsliga mot sin omgivning. När de säger att de är känsliga menar de i själva verket att de är lättsårade och lättstötta. Vilket gör att de har lättare för att köra över andra människor med sina känslor. Eller det är realiteten, i själva verket tror de nog att ömmar för sin omgivning och människorna i den.

Jag tror att det är alldeles för vanligt att man tolkar saker som sägs i negativ mening. Ibland säger människor saker som kan vara väldigt dubbeltydigt, antingen är det elakt eller snällt. Jag brukar försöka förutsätta att det är vänligt menat. Bara tanklöst eller klumpigt sagt. På sätt och vis väljer jag att vara naiv, därför att det får mig att må bättre. Därför att om man tror att alla människor försöker vara elaka tappar man så mycket.

Jag tror att den där okänsligheten härstammar från att man levt för mycket i sitt eget huvud. Känt för mycket på sina egna känslor. Ibland är det lätt hänt att man glömmer att andra människor också har känslor och att dom också är viktiga. Tänkt alldeles för mycket på sig själv. Ja, det är bra att tänka på sig själv i den meningen att man ska kunna säga nej, att inte ta på sig mer än man orkar, det är inte så jag menar. Jag menar att man kanske ska visa omtanke om andra också. Även om man säger nej.

Det kan vara en rätt knivig balans det där, att dels vara medveten om sina känslor men att också inte tänka efter för mycket. Att vara medveten om andras känslor men inte låta sig dras under. Det är nämligen väldigt lätt att bli okänslig om man också trycker undan sina tankar och känslor.

Jag vet inte om det finns någon medelväg, det finns inga regler som säger att om du tänker si och så mycket på dig själv och si och så mycket på andra så hamnar du i balans. Precis som allt annat är det himla svårt. När man tänker efter…