Tjuvlyssnad tragikomik.

Jag tog en liten promenad idag till apoteket, jag gillar mitt lokala apotek, det råder absolut ingen stress där, personalen är trevlig och man kan alltid få sig en liten pratstund om man vill. Det är liksom bara att slå sig ned i en stol och filosofera lite (eftersom att det nästan alltid är kö) och samtidigt känna att man gör någonting vettigt. Mitt filosoferande och människoskådande avbröts idag abrupt av att en kvinna på 65+ stånkade in och genast kommenterade att det inte fanns någon sittplats åt henne. Killen brevid mig var snabbare så han reste sig och lämnade plats. Därför att det är ett sådant apotek. Man lämnar sin plats åt de som behöver den bättre. Fast det visade sig att den här kvinnan kanske inte var så behövande trots allt. Hon startade genast en konversation med kvinnan på hennes andra sida, en ljuvlig dam i åttioårsåldern.

Bilden tog jag tidigare i år på Mittsverigebanan.

Det roliga var att när hon pratade med den ljuvliga damen så frågade hon henne om hemsituation och om liksom allmänna livsfrågor men bara för att konstatera att hennes eget liv var så fruktansvärt i jämförelse.

Den åttioåriga damen hade hälsan, man, barnbarn, trevlig lägenhet och reste på semester ett par gånger om året. Den 65-åriga kvinnan konstaterade att hon var ensamstående, hade dålig hälsa, bara en dotter, inte råd att åka utomlands, var överviktig och bodde för långt bort från allting.

Det var liksom verkligen ett exempel på hur man kan välja att se på saker och ting. I början smålog jag lite grann åt konversationen men till slut började den 65-åriga kvinnans röst skära i öronen på mig på grund av all avundsjuka och missunnsamhet mot sin samtalspartner. Så jag avstod det vanliga småsurret med personalen när det var min tur, betalade och nästan sprang ut därifrån.

Det var ljuvligt att komma ut i friska luften med små vattendroppar som glatt trillade ned på min näsa.