Max.

Ännu en lång paus. Och ja, det beror på förlusten av vår Max.

Ännu ett inlägg som har varit väldigt svårt att skriva, det är helt overkligt. I tretton år har jag och Max hängt ihop. Hon var min första katt. Katten som fick mig att släppa min katträdsla.

 

 

En absolut fantastisk personlighet. En sådan som man inte tror finns på riktigt för att den är så stor och så egen.

Hon var högljudd och hade den mest enerverande rösten som fanns. Hon var väldigt kontaktsökande och ville ha en människa att klänga på nästan tjugofyra timmar om dygnet. Hon hade åsikter om allt, hon var väldigt tydlig med hur hon ville att saker skulle fungera. Såg hon botten på matskålen, ja då skulle den fyllas på direkt, oavsett om hon var hungrig eller inte. För så ska det vara.

Kom det någon och hälsade på så skulle hon upp i famnen på dem och så skulle de avguda och klappa på henne. Hon var jobbigt smart och klurade ut rätt komplicerade grejor. Hon var tränad till att lyda handtecken och var väldigt signalkänslig. Hon var extremt känslig för hur jag mådde, så fort jag var i obalans hoppade hon på och bråkade med de andra katterna för att ta över ledarrollen i flocken.

Hon älskade att bli kliad på huvudet och särskilt öronen.

Det är väldigt tyst här hemma nu. Max hade alltid ljud för sig, hon kuttrade, knattrade, snarkade, jamade, hojtade och ja. Alla ljud en katt kan ha för sig.

Och det är så himla udda att inte vara konstant täckt av vita katthår. Sambon brukar säga att Max fällde sin egen kroppsvikt i hår flera gånger om dagen.

Jag förväntar mig fortfarande att få en hård och blöt buff på insidan av underarmen från en kelsjuk Max. Efter att ha klappat den där katten nästan varje dag i tretton år kommer jag precis ihåg hur hennes kropp kändes under min hand. Den korta ryggen med långa täckhår och den korta och fluffiga svansen.

 

 

Hon var så lustig när hon lekte, hon fångade leksaken med tassen, utan klor, mer som att hon greppade. Och busblickarna, trots de tretton åren hade hon alltid nära till bus. För övrigt var vi så himla tajta att bara en blick från henne fick mig att förstå vad hon var på för humör.

 

 

 

 

 

 

 

Hon var briljant med kattungar. Hon var störtförtjust i kattungar och brukade inte morra eller fräsa åt dem när de kom. Men när de väl bott in sig och börjat komma in i flocken var det dags att uppfostra dem. Och tvätta dem. Uppförde dom sig inte kastade hon sig över dem och korrigerade dem högljutt. Och nåde den kattunge som inte låg stilla när det var dags att få öronen rengjorda.

Det var rätt enkelt att ta in katter i flocken med Max som ledare. Det spelade ingen roll om den andra katten var dubbelt så stor som henne, hon vann alltid. En stenhård vilja och en envishet utan dess like var det vinnande konceptet.

Jo, vi stångades mentalt fler gånger än vad jag kan räkna. Men slutligen så nötte vi ned varandras vassa kanter och Max har lärt mig mer om katter än någon annan katt.

Som vanligt kommer orden till korta när en fantastisk och egen personlighet ska beskrivas. En knarrig, tjurig, lojal och väldigt älskvärd personlighet.

Tyvärr blev hennes artros- och spondylos övermäktig för henne och för oss. Jag klarade inte av att se min älskade vän ha ont trots maxdos av smärtstillande och antiinflammatorisk medicin.

Artros vet väl de flesta att det är problem med lederna, spondylos är det inte lika många som vet vad det är. Spondylos är benutväxter på ryggraden. Har man tur kan de läka ut, men ofta verkar de bara bli värre.

Den 21/10 fick hon somna in i mina armar.

Min älskade vän.