FILMRECENSION
Originaltitel: Coeur fidèle
Regissör: Jean Epstein
Skådespelare: Léon Mathot, Gina Manès, Edmond Van Daële, Claude Benedict, Madame Maufroy, Marie Epstein
Produktionsland: Frankrike
Genre: Drama, Stumfilm
Längd: 87 minuter
År: 1923

—
Den föräldralösa Marie hamnar mellan två män som båda vill gifta sig med henne. Efter ett bråk mellan den arbetslösa alkolisten Paul och hamnarbetaren Jean hamnar Jean i fängelse och Marie tvingas till att leva med Paul. Hon drömmer om att fly från sitt jobb och hennes älskare Paul. När Jean släpps ut från fängelset ett år senare så söker han upp henne igen.

Coeur fidèle är en mycket enkel historia om en kvinna som älskar en man men som tvingas att gifta sig med en annan som hon avskyr och ett triangeldrama uppstår. Marie och Jean är olyckligt förälskade i varandra, Jean har ett ädelt och varmt hjärta samtidigt som hon måste dras med Paul som konstant är onykter och kan bli våldsam. Regissören Jean Epstein går inte in på djupet av någon av karaktärerna och man får inte heller lära känna någon av dem. Han valde istället att lägga det mesta på fotot som är mycket bra och vackert. Epstein var en pionjär och exprimenterade mycket med det visuella och han lyckades väldigt bra med det hela. Att andra stora regissörer som Alfred Hitchcock har inspirerats av honom förstår man mycket väl. Han använde sig till exempel av scenen på nöjesfältet i sin egen film "Främlingar på tåg".

Skådespelarna Léon Mathot och Gina Manès gör båda två bra insatser och närbilderna på Gina Manès är häppnadsväckande och berör, men eftersom Epstein inte berättar något om karaktärerna så intresserar man sig inte speciellt mycket av dem. Med sina ansiktsuttryck lyckas man förmedla mer än vad dagens ord kan göra, och det är det som är så pass bra med stumfilmerna. Regissörens syster, Marie Epstein, som har en liten men betydande roll gör även hon en bra prestation som krympling men som ändå gör allt för att rädda sina vänner trots att hon måste krypa sig fram.

Med sitt unika bildspråk, som enbart ett par andra regissörer så som F.W Murnau och Frank Borzage under samma period lyckas med, hade hans filmer passat bättre som konstfilm än vad det nu gör i den här spelfilmen. Hade man fått till ett bättre manus så hade det här kunnat bli något alldeles extra, nu når den upp till att bara vara en bra film.

Betyg: 3+

FILMRECENSION
Originaltitel: Street Angel
Regissör: Frank Borzage
Skådespelare: Janet Gaynor, Charles Farrell, Alberto Rabagliati, Cino Conti, Guido Trento, Henry Armetta
Produktionsland: USA
Genre: Drama, Romantik, Stumfilm
Längd: 102 minuter
År: 1928

—
Angela är av fattig börd och försöker stjäla pengar för att köpa medicin till sin sjuka mor. Hon tvingas fly från rättvisan och hamnar med ett resande cirkussällskap där hon blir förälskad i porträttmålaren Gino. Han blir förstummad av av hennes skönhet och ber henne sitta modell som den heliga madonnan. Men lagens långa arm lämnar henne ingen ro…

Regissören Frank Borzage har gått obemärkt förbi många filmtittare om man ska utgå från antal betyg, speciellt hans tidiga filmer. Gatans ängel är den fjärde filmen jag ser av denna filmskapare och i samtliga har det varit sentimentala och romantiska dramafilmer som han har inriktat sig på. Han vann dessutom pris som bästa regissör på den första Oscarsgalan för sin film I sjunde himlen där även Janet Gaynor fick pris för bästa kvinnliga huvudroll.

Gatans ängel är en mycket sentimental historia som dock blev lite för mycket för min smak, och då tycker jag verkligen om den här sortens filmer. Janet Gaynor och Charles Farrell spelar återigen huvudrollerna, precis som man gjorde i I sjunde himlen, med bra kemi emellan varandra och man gör det på ett bra sätt. Gaynor belönades även med en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin insats här vilket hon också fick för sin prestation i mästerverket Soluppgång. Tycker dock inte att någon av dem kommer upp i den nivå som jag sett dem göra i andra roller. Scenografin i filmen är mycket bra vilket återspelar sig i fotot.

En trevlig melodramatisk stumfilm utan att bli något extraordinärt, men som jag ändå rekommenderar. Man märker att Borzage inspirerats av den tyske regissören F.W Murnau visuella effekter. Det finns ett originellt budskap, för tiden då det begav sig, filmen igenom om att kunna acceptera en person för vad den är och det visar sig bra i slutet.

Betyg: 3

FILMRECENSION
Originaltitel: The Wind
Regissör: Victor Sjöström
Skådespelare: Lars Hanson, Montagu Love, Lillian Gish, Dorothy Cumming
Produktionsland: USA
Genre: Drama, Stumfilm
Längd: 95 minuter
År: 1928

—
Letty flyttar till Texas för att bo hos sin bror men blir utkörd av hans hustru och tvingas gifta sig med Lige för att klara sig. Den ständiga vinden utanför som piskar upp sand mot rutorna driver Letty sakta mot galenskap.

Victor Sjöström överraskade mig här med en film som var betydligt bättre än vad jag hade hoppats på. En medryckande, stämningsfull och engagerande film som känns klaustrofobisk och med mycket ångest. Gillian Dish, som bland annat spelat i den fantastiska Broken Blossoms, gör som vanligt en mycket bra prestation tillsammans med Lars Hanson. Fotot är mycket bra tillsammans med specialeffekter. Den enda nackdelen med filmen är det påklistrade slutet, som Sjöström var tvungen att ändra efter att Hollywood sagt sitt, även om det ändå känns helt okej. Sjöström’s amerikanska mästerverk!

Betyg: 4+

FILMRECENSION
Originaltitel: The Man Who Laughs
Regissör: Paul Leni
Skådespelare: Conrad Veidt, Mary Philbin, Julius Molnar Jr, Olga Baclanova, Brandon Hurst, Cesare Gravina, Stuart Holmes, Sam De Grasse
Produktionsland: USA
Genre: Drama, Romantik, Skräck, Stumfilm
Längd: 110 minuter
År: 1928

—
Gwynplaine, son till Lord Clancharlie, har ett permanent leende ristat i sitt ansikte utfört på kungens befallning på grund av faderns svek. Gwynplaine blir lämnad till sitt öde, men blir adopterad av en resande artist. Han startar sedan en "Freakshow" där Gwynplaine blir mycket populär. Han förälskar sig i den blinda Dea som även hon är adopterad av samma man.

Skrattmänniskan är en tragisk skildring av ett människoöde, men som även innehåller fina och varma scener med romantiska inslag. Conrad Veidt spelar mästerligt i huvudrollen som Gwynplaine med det vanställda ansiktet, som en tidig "Joker". En mycket vacker stumfilm från år 1928 som gått många förbi, men som verkligen rekommenderas. En av de bästa stumfilmerna som jag har sett.

Betyg: 4

FILMRECENSION
Originaltitel: Predators
Regissör: Nimród Antal
Skådespelare: Adrien Brody, Topher Grace, Laurence Fishburne, Danny Trejo, Alice Braga, Mahershalalhashbaz Ali
Produktionsland: USA
Genre: Action, Thriller, Äventyr, Science Fiction
Längd: 107 minuter
År: 2010

—–
En grupp människor blir strandade på en okänd planet. De är samtliga mänskliga ”rovdjur”; allt från legosoldater till maffiamedlemmar och fångar. De går snart upp för dem att de har samlats där för att agera byte och en skräckfylld katt-och-råtta-lek börjar där de skoningslöst jagas av en utomjordisk ras känd som Predators.

Även om det var ett par år sedan som jag såg de två tidigare filmerna så är den här produktionen inte i närheten lika bra som den första filmen tillsammans med ”Guvernören” – Arnold Schwarzenegger eller dess uppföljaren som utspelar sig i storstadsmiljö.

Man kastas in i handlingen på något ställe som drar mina tankar till regnskogen i Amazonas och inte en främmande planet som det i själva verket ska vara, men trots detta så är det ändå en av karaktärerna som tycks känna till alla växter och ting som finns där.

Filmen innehåller många logiska luckor och kommer inte alls upp i samma spänning och actionfyllda scener som i originalfilmen från år 1987. Det finns ingen som helst charm och Adrien Brody, känd från bland annat Pianisten, når inte upp till samma status som Arnold Schwarzenegger lyckades med sin karaktär. Saknar helt underhållningsvärde och det här är ingen film som jag kommer att se några fler gånger.

BETYG: 1