Jakobsson – extramaterialet (om ”piller” och portugisiskan)

Situationen har alltså äntligen löst sig för Sofia Jakobsson, som nu lär få fina möjligheter att förbereda sig inför EM-äventyret. Själv träffade jag henne i tisdags, och det fanns en del spännande extramaterial (som inte rymdes i tidningen) som jag tänkte bjuda på nu.

Om möjligheterna att skriva på för en svensk klubb innan det nu blev Chelsea:

– Jag har pratat med Umeå IK och det hade varit kul att spela i Sverige. Hade jag inte haft ett kontrakt så hade UIK varit ett kul alternativ. I sådana fall får det bli efter det här året, om jag nu inte trivs jättebra i den här klubben (som blev Chelsea). Tyresö var på lite nu i slutet och Linköping har hört av sig.

Om att plugga:

– Jag har börja tänka att jag skulle vilja göra det nu. Direkt efter gymnasiet var jag inte alls sugen, men nu har jag börjat tänka på det. Umeå är ju en jättebra stad om man vill plugga.

Om landslagschanserna:

– Det är klart att de inte kan ha en spelare som inte spelar. Målet är att ta en plats, men vi får se. Pia (Sundhage) var fundersam inför det här lägret på om jag skulle vara med. Hon tänkte att det kanske skulle vara bättre om jag fick åka till den nya klubben direkt för att bekanta mig.

Om sina språkkunskaper:

– Jag kan portugisiska flytande nu. Jag har varit med brasilianskorna ofta (i ryssland) och läste spanska i skolan. Där efter har jag som börjat snappa upp ord eftersom.

Om historierna om en annan rysk damklubb (Energia) som sedemera lades ned:

– De hade en gammal rysk tränare som var helt galen. De bodde som på en bas och hade tider när de skulle vara inne på rummen. Sedan hade de piller (doping?!) de skulle ta, som det var förr. De hade också någon konstig träning där de hade en burk med ett sugrör i som de skulle sitta och andas i. Då skulle de sitta där i 30 minuter och hålla för näsan – de trodde att det blev som någon höghöjdsträning.

– Vi fick två spelare från det laget, och de berättade att om de inte vann någon match så kunde de bli utan lön. De berättade att de ibland klättrade ut genom fönstret och hoppades på att inte bli upptäckta. Då hade de väl inte fått nån lön. Sedan tvingade den där tränaren sin fru, som var typ 40, att spela också, det var jättekonstigt.

Om att träningsspela mot killar med landslaget:

– Jag tycker att det är bra. Hellre det än mot ett dåligt damlag. Det ger mer.

Mycket spännande av en öppen och härlig person – nu önskar vi henne ett stort lycka till i London!