Jag sitter mitt i en hemtenta och borde egentligen skriva om krig och fred, mänskliga rättigheter och humanitära interventioner men jag hamnade på ett sidospår. Som jag så ofta gör, och jag måste skriva av mig.

Och idag mina kära vänner, ska jag kritisera något som kontinuerligt fått mig att bli irriterad på sistone.  

”Soffliggarförståsigpå-åsikter”.  

Soffliggarförståsigpåare är personer som spenderar mycket tid framför datorn, och bläddrar genom tonvis med information som de bara MÅSTE dela med sig med oss andra för att på något sätt publicera ”en sanning”. De ”delar” eller publicerar hundratals med länkar till youtube-klipp och ledarkrönikor i veckan och helst skall de också väcka någon form av debatt genom att de väljer ett allmänt provokativt ämne. Tex. genus och eller aktuella händelser såsom OS i Ryssland eller Earth Hour. Som om de försöker sprätta de, som gjort ett aktivt val att förhålla sig till något ämne på ett särskilt sätt, på näsan. Och för många ”soffligarförståsigpåare” spelar det ingen roll vilken sida man valt att ställa sig på i en debatt utan det handlar för deras del egentligen bara om att de själva ska ha rätt.

Soffliggarförståsigpåare är också personer som oftast tycker att den lilla människans aktivitet inte har någon som helst betydelse i det stora hela och använder den ursäkten för att rättfärdiga sitt soffliggande. ” – Det spelar ju ingen roll vad jag gör, när resten av Världen gör på ett annat sätt”

Men egentligen är soffliggarförståsigpåare bara motsägelsefulla.

De försöker rätta andras ”misstag”, i deras ögon, och korrigera andras engagemang när de själva inte har något engagemang i över huvudtaget.

Förutom att kritisera andras brinnande intressen såklart.

Men det är just det. Att det spelar visst någon roll.

Den lilla människan KAN göra stordåd och om inte så kan den lilla människan faktiskt göra något.

Så sluta ligga i soffan, eller sitta på datastolen för den delen, och ha åsikter när DU själv inte gör något för att ändra på det du faktiskt uttrycker åsikter om.

Och ni som faktiskt aktivt engagerar er, fortsätt med det. Och fortsätt provocera soffliggarna genom att synas, höras och agera.

Gud vad jag saknar dig.

Idag är en underlig dag.

Jag drack lingondricka till lunchen och det fick mig att tänka på min älskade farmor.

Hon bjuder alltid på lingondricka.

Hon säger att det är bra för” kisseriet”. Eller ”kisseriet” sa hon väl för det mesta när jag var sisådär 10 år och vad det egentligen har med ”kisseriet” att göra har jag svårt att förstå (är väl tranbärsdricka man ska dricka mot Urinvägsinfektion om det skulle vara det hon menar?), men ändå.  Lingondricka och ”Rollo”-kolor, det är min farmor det. Och kotletter i gräddsås med gelé.

Och hon har alltid sagt; Mister du en, står det tusen åter. Så där äckligt klämkäckt citat men när man väl står där, handfallen och med krossat hjärta, så värmer det faktiskt.

En gång när jag skulle sova hos henne och farfar, under tiden han fortfarande var levande, varm och lycklig, så bestämde jag mig för att rymma för hon gjorde mig arg. Hon satte sig i bilen och jagade mig i byn. Sen sa hon att jag var galen som sprang iväg. Sen kramades vi.

En gång stal jag hennes garnrullar för att doppa dem i vatten och sedan bjuda min lillebror på ”mat” från en djuptallrik. Han kräktes och sedan fick jag inte längre leka köksa.

En gång skulle vi se film tillsammans. Det var precis när första ”Scream”-filmen kommit om jag inte misstar mig. Det var i alla fall den filmen som det slutade med att vi såg. Jag lurade henne såklart: ”mamma sa visst att jag fick se den!” Så var ju inte fallet. Jag blev vettskrämd och tvingade ner mig mellan farmor och farfar i sängen. Och farmor höll om mig sådär tryggt samtidigt som hon försökte hålla för mina öron för att stänga ute farfars snarkningar.

Min farmor brukar vilja att jag målar hennes ögonbryn när vi ses. Jag brukar säga att hon är lika vacker utan ögonbryn, då rodnar hon.

När farmor fyllde 83 bjöd jag henne på rockkonsert. Hon tyckte dem spelade högt men hon log hela tiden. Och hon tyckte att det var konstigt att inga män hade hår på huvudet. Och efter konserten sa hon; Nämen ska vi åka och dricka massa alkohol nu?!

När jag var 19 år bad jag henne att skriva en text som jag skulle tatuera in på min kropp.

Hon blev så nervös och skrev om det 4 gånger. Men hon grät, för hon tyckte att det var fint. Och hon behöll ett exemplar av texten så hon skulle kunna visa sina grannar.  När jag sedan tatuerat mig frågade hon om det gjorde ont. När jag svarade ja, sa hon förlåt och pussade mig på pannan.

Jag var och hälsade på henne innan jag flyttade. Hon bjöd på faktiskt inte på lingondricka utan kaffe och kaka. Men ”rollo”-kolorna fanns på plats. Hon hade precis köpt en skiva. Hon hade faktiskt beställt den från Ginza.se berättade hon stolt. Hon stoppade skivan i stereon och satte sedan på låt nummer 2 och började svänga runt i köket.

”Den här ska spelas på min begravning” sa hon. ”Men tyst! Du är ju helt knäpp!” sa jag.

”Ja men alla borde våga vara lite mer knäpp!” svarar hon, ler och dansar vidare.

Jag kan sitta här länge.

Och skriva.

Radera.

Skriva.

Korrigera.

Skriva.

Utkast.

Jag vet inte om jag gör det för att dölja mina känslor,

Eller om det kan vara så att jag faktiskt inte har några.

Och utan känslor blir orden tomma.