Morsor och tv-spel…

Förr i tiden, när jag var liten, hyrde vi Super Nintendo, Mario och Zelda på Videoline vid E4:an. Ett dygn. Å det dygnet då spelade man så tårarna rann. Man kämpade för att komma vidare. Om någon i sällskapet yppade tanken på att sova skrek man NEJ bara lite till man hade ju nääästan kommit till nästa level.

När dygnet var över åkte man slokörat ner och återlämnade spelen och konsolen. Tills nästa gång… Vi spelade Mario och Zelda. På Zelda fanns tre filer och det var så jäkla tur, för varje gång vi hyrde fanns våran fil kvar. Jag är lillasyster och när det vankades Nintendo fick jag vara med storebror och hans kompisar. Det bästa var, att när det var tv-spelsläge, då var det sällan tjejkompisar med, bara killarna och jag var kär i dom allihop!

Det absolut mest förbjudna när vi okuperade vardagsrummet (och drev både mammaugglan och gummitarzan till vansinne med Marios blipp-blopp ljud) var att gå förbi tv:n när någon spelade. Man fick krypa, rusa men man fick INTE vara i vägen.

Och det slog aldrig fel. Mamma ugglan kom ALLTID in och skulle samla ihop glas eller rätta till duken, eller fylla på fruktskålen eller whatever och hon stod ALLTID I VÄGEN! Alla skrek förtvivlat/hysteriskt/frustrerat att hon skulle FLYTTA PÅ SIG! Men inte fattade hon åt vilket håll!! Det var som inte i hennes värld att hon stod ivägen för tv:n. Att vi faktiskt höll på att klara Bowser!!

”-Ojdå” sa hon när det äntligen gick upp för henne att hon var i vägen, den som spelade svor inombords och blängde irriterat och sjönk besviken tillbaks i soffan och kontrollen gick vidare till näste spelare på tur.Jag bestämde mig, DÄR och DÅ, att aldrig bli en morsa som är i vägen.

Men ändå… nog står jag där. I vägen. Han skriker, hans kompisar skriker. Å jag står som ett frågetecken och undrar vad ifriden dom gapar om?! Du ÄR i vägen!?!?!?!?!!?!? ”-Men ÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHH” låter dom! Jag skulle ju bara hämta disken, jag skulle ju bara hämta min bok från bordet. Å jag missar att dom faktiskt är upptagen med  något viktigt.  Jag ber om ursäkt och är därmed utvisad, förvisad från vardagsrummet!

Mammor i all ära, när man är i vägen, då är man en hopplös morsa som inte fattar någonting!

//a