Dom årliga nöjena…

Kiddo skall få åka på Lekia och själv sprättar jag kuvert! Det är härligt att det är NUS som står för dom årliga inbjudningarna att få komma på ”skojigheter” för min egen del!

Det är kilometerlånga listor med blodprover, det är läkarbesök och nu är det åter dags att få rulla in i tunneln och ligga och lyssna på det slamrande ljudet! Jajjemän, den årliga kallelsen till magnetröntgen har kommit! Jag bävar för nästa kallelse som är lång ifrån lika enkel… Men mer om det den dagen det dyker upp!

Det ingår i behandlingen när man har PSC att årligen göra en MR av levern -Med och utan kontrast! Varför? För att hålla koll på kaliberförändringar i levern! Se till att det inte skrumpnat ihop, blivit totalstopp eller annat läskigt -Fast det är jag helt övertygad om att jag skulle ha känt i såfall… Känslig som jag är!

Jag är absolut tacksam för att jag kallas!

MEN nu är det ju så att jag skall göra denna undersökning både med och utan kontrast, sedan är det tydligen så att jag andas så långsamt att själva undersökningen tar galet lång tid! Å oavsett om jag lyssnar på Pink, U2, Kent eller whatever så är det inte helt festligt att ligga inne i den där extremt trånga tuben!

I synnerhet inte när jag får tankar som ”Tänk om det blir kortslutning och börjar blixtra här inne!” Det är typiskt DUMMA tankar att börja tänka därinne. Jag är ohyggligt tacksam att en kollega berättade för mig att han haft EXAKT samma tankar när han låg därinne i det slamrande surret! Jag är alltså inte ensam med att börja få smärre paniktankar därinne.

Därför premedicineras jag. Då blir i allafall jag medgörlig och väldigt lugn. Så lugn att jag skulle kunna lägga och sova i centralhallen efteråt ungefär!

Därför känns det väl lite sisådär att ha utvecklingssamtal i skolan efteråt… Jag har på förhand bett kiddos lärare om överseende med detta!

//a