En undran…

Jag bara undrar exakt VAD det är som gör att stolar klädda med tyg (just nu NYTVÄTTADE) tycks skrika ”SERVETT” åt barn?! Som sagt jag bara undrar 😀

Konstaterar åter hur elak jag är… Som mysfnissar när jag hör/läser om vänner och bekanta med små barn som beklagar sig över sömnlösa nätter och NOLL egentid.

Här är det ofta sovmorgon numera, är det någon som stör nattetid är det jag och mina snarkningar eller krampande gallgångar. Sonen är ute och leker med kompisar, jag har dammsugit i omgångar och inte behövt roa någon a’ 30 år yngre än mig själv! Det har varit barn här hela eftermiddagen, inget skrik eller bråk, bara glada skratt, musik och ett antal in-och-ut genom dörren!

Det är fantastiskt hur tiden går, skrämmande men mest helt underbart. Jag minns själv hur det var när man var grön av trötthet under småbarnstiden och att få tid att duscha tycktes mera svårlöst än svåraste soduko:t. Jag gnällde också för jag kände mig fastkedjad, tills en dag när jag insåg att sonen var MiN familj och att det var just allt för mig.

Jag tänker, att barnens vingar växer fortare än man som vuxen någonsin kan ana. Jag tänker hur lyckligt lottad jag är som fått vara nära min son så mycket under hans unga år. Jag tänker på vingar som sträcks, som testas och som skall bära hela vägen fram till vuxenlivet…

Så förlåt mig och jag är elak och skrattar både rått och hjärtligt åt gnäll över barn som ännu behöver sina vuxna 24-7. Plötsligt kommer en tid då man ensam sitter med en kaffekopp efter middagen och funderar på vart i hela världen ungen är! Det är då jag som förälder känner glädje och ödmjukhet.

Jag har långt ifrån varit en perfekt mamma -För jag tror inte på ”perfekt”. Men jag har varit ärlig, mänsklig och jag har slitit mitt HÅR över över att leka med bilar i ottan.

Tiden går så fort… Å oavsett vad det är som skriker SERVETT med tygklädda stolar så är jag fruktansvärt tacksam att jag har någon som låter mig ta del av denna fascinerande resa!

//a