Det här med påskris…

Efter helgens korta besök i stugan kom päronen på att det skulle plockas påskris -Det finns gott om det i skogen kan man säga. Så dom kom tillbaks till stugan med en jätteikeapåse med pinnar (a.k.a. RiS) som stuvades in i bagaget. Jag fick också några pinnar med mig hem. Det går liksom inte att ha ris utanför min dörr för idag blev jag kommenderad av en granne att plocka undan både ljuslyktan och katten som stått där! (Rent och fint skall det vara).

Jag är väl måttligt road av påsken. Som liten var vi ibland i fjällen över påsk och efter långa dagar ute på längden och tvären fanns bara ”Jesus från Nasareth” att se på TV. Jag är föga intresserad av påsken som MAT-helg och läskiga chokladägg i folie tilltalar mig inte heller.

MEN jag uppskattar påskäggsjakt -För sonen alltså. Det ÄR roligt!

Så var det då det här med påskris och påskpynt. Jag har en skolåda med några hönor/tuppar/ägg. Jag har pyntat riset och kastat hälften. Jag ställer mig lika frågande varje år… Hur fint är det? E.g.e.n.t.l.i.g.e.n?

Jag har satt dom i vatten och jag hoppas på lite lövsprickning, jag har redan noterat en rinnande näsa så jag drar slutsatsen att det är på rätt väg.

Jag blev i alla fall tvungen att börja kolla varför vi tar in ris till påsk (även om jag hade mina gissningar) -Absolut kopplat till Jesu lidande… Så på 1600-talet piskade familjefadern övriga familjen på långfredag (eller fettisdagen). 100 år senare blev det en lek där barnen jagade och ”piskade” föräldrarna. Ytterligare 100 år senare dök påskfjädrarna upp och först på 30-talet blev det mera vanligt förekommande med pyntat ris. Jag hittade denna information på wikipedia -Om någon vet mera får dom gärna höra av sig! Med det är det nog med påsktjohoo för min del.

//a